Polisonger blev på modet ungefär samtidigt som kontinenter var på bju att härja fritt i (iförd ridbyxor och blankpolerade stövlar). Under denna tid saknade tydligen icke-vita själ vilket var mycket behändigt då de därför rent logiskt inte kunde tas på allvar (lite som Maud Olofsson, alltså). Därefter föll kindhåret i glömska, för att ge plats åt nykomlingar såsom den sensuella tangorabatten och dess lite mer strikta kusin tandborstmustaschen.

Lyckligtvis var rockabillykidsen på 50-talet lite trötta på strikt och började söka sig tillbaka till sina rötter på jakt efter den perfekta ansiktsprydnaden. De fann polisongerna, som legat och samlat damm på hyllan i många årtionden och vips hade vi fått tillbaka detta hår av njutning och tuffhet.

Och man tackar för det!

För polisonger alltså. Mmm, man hör ju på ordet att det ligger något mystiskt, mysigt och mustigt i det. Polisonger är och har alltid varit...tufft (ok, kanske inte när de bars av massmördare, men ja...låt oss ignorera 1700/1800-talet för en stund). I samma anda som tatueringar och band-tishor, inger polisonger automagiskt respekt och vördnad bland dess bärares vänner och bekanta, till och med om du råkar vara född med ett osedvanligt kort avstånd mellan ögonen. Min förtjusning må vara fånig och det sägs att tuffhet inte kan köpas för pengar, men tydligen kan man få den i kindurvuxen form.

Polisonger blev på modet ungefär samtidigt som kontinenter var på bju att härja fritt i (iförd ridbyxor och blankpolerade stövlar). Under denna tid saknade tydligen icke-vita själ vilket var mycket behändigt då de därför rent logiskt inte kunde tas på allvar (lite som Maud Olofsson, alltså). Därefter föll kindhåret i glömska, för att ge plats åt nykomlingar såsom den sensuella tangorabatten och dess lite mer strikta kusin tandborstmustaschen.

Lyckligtvis var rockabillykidsen på 50-talet lite trötta på strikt och började söka sig tillbaka till sina rötter på jakt efter den perfekta ansiktsprydnaden. De fann polisongerna, som legat och samlat damm på hyllan i många årtionden och vips hade vi fått tillbaka detta hår av njutning och tuffhet.

Och man tackar för det!

För polisonger alltså. Mmm, man hör ju på ordet att det ligger något mystiskt, mysigt och mustigt i det. Polisonger är och har alltid varit...tufft (ok, kanske inte när de bars av massmördare, men ja...låt oss ignorera 1700/1800-talet för en stund). I samma anda som tatueringar och band-tishor, inger polisonger automagiskt respekt och vördnad bland dess bärares vänner och bekanta, till och med om du råkar vara född med ett osedvanligt kort avstånd mellan ögonen. Min förtjusning må vara fånig och det sägs att tuffhet inte kan köpas för pengar, men tydligen kan man få den i kindurvuxen form.

 

Spexmustaschen är precis vad det låter som: en mustasch till för att spexa. Extra spexigt blir det när du låtsas att det är en del av din vardag och du inte alls visar dig förstå varför folk stirrar på din överlapp när de pratar med dig. Du klagar på att du känner dig utnyttjad – att du är mer än bara din mustasch. Själva blir vi fulla i skratt när vi märker att det svävande snirkelhåret avger ljud när den rör sig upp och ner (”Oj, ursäkta, var du där bakom?”).

Fördelar: Med en mustasch som trotsar såväl gravitation som hårstrånas inneboende struktur kan du få många nya vänner med gemensamma intressen. Plötsligt får du en knack på ryggen från en främling. Han nickar diskret på det där sättet som bara kan betyda "du är en av oss". Pusslet på den ihopknögglade papperslappen leder dig till ett bolmigt bibliotek (efter stängningstid!) - intagningsprovet är ett faktum. Innan du vet ordet av har en helt ny värld öppnats för dig: sudokoturneringar, diabildsvisningar, femstegshandskak och, givetvis, den då och då förekommande nakenhögen där ni ligger tätt, tätt och gnuggar era spexmustascher mot varandra.

Långskägg förekommer i många former och stilar, men en sak har dess bärare gemensamt: engagemang på gränsen till envishet. Utöver detta OCD-liknande beteende är det svårt att dra några slutsatser om dessa hårmaskerade män på heltid*. Å ena sidan rawrstahfahraj med dreads på både knopp och haka. Å andra sidan rakat på huvudet, bar gaddad överkropp och något slags bekräftelsebehov för att personerna i fråga alltid (jag lovar) är trummisar och behöver kompensera för att de aldrig syns tydligt på scen genom att vara lite hårda/läskiga/längstskäggiga.

 

Jag försöker tänka mig själv i långt skägg. Det går sådär. Blir det inte stickigt? Och i vägen? Och ska det vara innanför eller utanför halsduken? Hmm…jag tror att långskägg är lite för komplext för mig. Och inte bara för att det kräver att man är mer true än att man spontan-namedroppar Babylon.

Snygghetsfaktor: Tre långskägg.

 

Långskägg att undvika: ZZ Tops! Jag skämtar inte. Jag skulle inte ens kunna försöka skämta om det ens om jag ville. Så illa är det.

 

*Holy motherfrak! Jag råkade precis snegla på teveapparaten och såg Leif Pagrotsky och geflar vad fascinerande det är att han trots platåskor och barnstol fortfarande inte når upp till sina vänners armhålor men samtidigt är så sjukt snygg och jag tänker att det måste vara skägget som gör det och shit, nu kan jag inte koncentrera mig för att jag återigen blev påmind om min hemliga förälskelse till denna mycket lilla man. Du får ursäkta mig om resten av inlägget efter stjärnesymbolen aldrig riktigt tar sig nu när jag blev så distraherad. Åh, LEIF! Om du tar över efter Mona lovar kanske jag nästan kan övertalas att rösta på er. Ja, det är en legitim anledning. Skägg, I tell you! Skägg!

Jag har länge fascinerats av hårväxt i ansiktet. Detta antagligen för att det känns så ouppnåeligt. Hur mycket jag än anstränger mig, trots anammande av galen-professor-mentalitet eller bärande av rutig flanellskjorta, så verkar jag inte kunna tränga fram dessa skygga rispiga strån. Och det stör mig, för skägg och mustasch har länge använts som någon slags pondusframbringare eller statussymbol och jagvillocksåha! Jag vill också kunna rafsa runt i borsten när jag ska försöka lösa något extra knivigt problem, dra i det, rynka på ögonbryna och på det viset lite magiskt se ut som om jag är klok och någon som bör tas på allvar.

 

Men nej.

 

Men ja? För jag har trots allt inte gett upp hoppet. Kanske kommer hormonkurer i framtiden vara mer specifikt inriktade? Kanske kommer någon ge mig en y-kromosom i julklapp? Eller varför inte ta saken i egna händer och spendera stora slantar på strå-för-strå-hårsäckstransplantation? Därför måste jag förbereda mig och planera, så att jag vet vad jag vill ha den dag det väl kan bli verklighet. Tänk dig konsumentupplysning. Fast det är jag som är konsumenten. Och upplysaren. En slags utvärdering, helt enkelt, med en skägg/mustasch-typ om dagen (vilket erbjudande!). Så om du har någon favorit som bör tas upp och bearbetas: säg till. Annars får du helt enkelt luta dig tillbaka och följa med på min egen resa genom slingriga djunglar av polisonger, moppemuschar och klockan-fem-skuggor, i sökandet efter den perfekta hårformen.

Evas favorit

Evas favorit, även kallad tandborstmustasch, är en kompakt liten borst under näsan. Perfekt för att samla upp förkylningsrester och/eller ta makten i ett av de större länderna på europeiska kontinenten någon gång i början av 30-talet. För det går inte riktigt att skilja Evas favorit från den man som har gjort den allra mest känd. Dock har det försökt, framförallt under senare år då den ironiska humorn har tagit ett kliv in i modevärlden. Plötsligt är det ok att klä sig fult för att man ”ju egentligen inte själv tycker att det är snyggt heller”, vilket gör personen i fråga lite tuff och hipp. Att det ser ut som om man har sett en eltejp under näsan anses vara en obetydlig detalj.

 

I samband med Evas favorits uppsving de senaste åren har mustaschen blivit något bredare och kan ibland sträcka sig så långt att den förväxlas med Magnum P.I. Vissa kanske rentav påstår att denna förlängda variant är något helt nytt och inte alls bör förknippas med fröken Braun. I vanlig ödmjuk ordning svarar jag att de har fel.

 

Snygghetsfaktor: En och en halv mustasch av fem möjliga.

 

Sämst använd Evas favorit: Professor G, föreläsare i organisk kemi. Svenskar fnissar redan åt tysk brytning. Om du då också råkar vara döpt till Adolf och har en vältrimmad snedbena – vad är det för fel på ett gammalt hederligt helskägg? Tack Adolf G för att du har traumatiserat en generation av blivande civilingenjörer.

När mormor var ung ville hon bli lärare.
Men hon blev sjuk och kom aldrig iväg.
Och när hälsan väl kommit tillbaka hade hennes föräldrar blivit för gamla
och behövde tas om hand.
Det var en annan tid då.
Sedan kom morfar och tog henne därifrån.
De gjorde sånt på den tiden.
Morfädrar.
Kanske även en eller annan farfäder.

Och mamma föddes och det sägs att han
var
så
stolt
och
så
glad.
Det var extra speciellt
för på den tiden förväntades pappor inte bry sig så mycket.

Jag tänker mig ett lejonkungenögonblick,
en litn nyfödd mama-skrutt
viftandes över klippan.
HÄR ÄR HON!

Så mycket mer fick han inte se.
Man dog för så lite på den tiden.

Mama blev stor.
Större.
Och på syslöjden fick de lära sig att sticka.
Barnkläder.
En träning inför framtiden
sade de.
Det var verkligen en annan tid.

Själv stickar jag en halsduk.

Jag ser inte så ofta på dumburken, men märkliga omständigheter kräver märkliga beteenden. För er som inte heller följer skräpmedia fullt ut kommer här en kort sammanfattad rapport av några av guldkornen från gårdagen. Se det som en tablå. En inaktuell och inte särskilt informativ tablå.

Top Model (14.55-15.50)

Tyra Banks tröttnade på att ha hela flickrummet tapetserat med Oprah-affischer och tog saken i egna händer. En chickflick-tjejdokusåpa skapades således för att hylla Tyra, med någon slags mindre modelltävling i bakgrunden för att ge programmet dess legitimitet.

I dagens program var det final. Domarna hade försatt sig i en knivig sits då de sista två var en rysk angelinakopia som envist förskönade postorderhustrulivet, samt en latinoamerikanska med en portfolio full av dragqueen-miner och en haka som till och med skulle få Vickan att haja till. Lyckligtvis spelar det ingen roll vem som vinner. Det gör det aldrig. Vi tittar ändå. För kattbråken.

 

 

Simpsons  (16.00-17.00)

Det finns inte mycket att säga om Simpsons. Ja, du kommer att ha sett avsnittet förut. Antagligen fyra-fem gånger. Och om så inte är fallet kommer det likväl känns som om du har sett det förr, då fantasin började tryta ganska kraftigt framåt fjortonde, femtonde säsongen. Men varför ändra på ett vinnande koncept?

 

The Big Bang Theory (17.30-18.30)

Fyra nördar drar geekrelaterade skämt samtidigt som den skitsnygga tjejen i lägenheten bredvid kommer över för lite kinamat. Mer komplexa nördstereotyper än den asbergska trekkien eller killen med en alltför dominant mor anses tydligen för avancerat för publiken. Vad tjejen får ut av den socialt inkompetenta kvartetten eller vad de får ut av hennes SciFi-okunniga utspel förtäljer inte historien. Inte heller har jag förstått exakt vilka serien riktar sig, då de i varenda reklampaus slänger in mascarareklam (false lashes tripple duo effect) vilket tyder på att tjejer kan se det här utan att känna sig direkt kränkta.

Ok, en viss charm kanske det har. Kanske.

Om de någon gång kunde fatta att även donnor kan ha geekdoms.

 

I reklampauserna försöker även femman få oss att bli intresserade av ett program om vanliga familjer. Vet inte vad det heter, vet inte när det går, men citat som ”En stöt så gör madrassen resten” tyder på sann kvalitet.

 

Vem vet mest (19.00-19.30)

Jag måste erkänna att jag inte följde allas vår favorit-Rickard (Olsson) igår, eftersom jag var fullt upptagen med inlägget om geocaching. En bloggares värld är full av förpliktelser!

Anywayz, om jag hade sett Vem vet mest hade jag upplevt följande:

En spelevink till vuxen man stylead i så kallade ”nörd-brillor” leder ett ganska intetsägande frågesportsprogram som till största del går ut på att samme man ska få tillfälle att dra dråpliga one-liners eller – och här kommer själva anledningen till att titta – göra deltagarna sådär härligt förlägna genom att komma in på ämnen såsom prostituerade och/eller kroppsliga funktioner. Tävlingen i sig påstås handla om kunskap men är egentligen ganska slumpartad då de sadistiskt lagda programansvariga då och då slänger in frågor i stil med den ökände och hatade fuskTP-frågan ”Hur många ben har en labrador?”, vilket gör att även riktiga nötter kan lyckas vinna. Men vem är jag att klanka ner på ett sådant genikoncept där jantelag och bitterhet får frodas fritt?

 

 

Mitt i Naturen (20.00-20.30)

Det finns en tydligen anledning till varför man inte får missa Mitt i Naturen: Martin Emtenäs. Ja, jag är kär i honom, vem är inte det? Men jag är realistiskt – inte kan jag gå runt och vänta på att han ska komma ridande på en gyllene tumlare och be om min hand. Adopterad storebror, lekmorfar och/eller homeboy fungerar också bra.

I dagens avsnitt fick vi möta grissleungar som går igenom sin första, brutala, färd mot att bli vuxen genom att kasta sig många meter ut över sylvassa klippor för att ta sig till vattnet. Korkat, kan man tycka. Det naturliga urvalet, sade herr Emtenäs. Jag ville fråga honom hur stöttålighet och en airbagliknande mage ska hjälpa dem i det fortsatta livet, men insåg att om jag hade Umeås långhåriga stolthet framför mig hade nog inte fågelskruttar varit det första jag kommit att tänka på.

 

Det finns gömda skatter.
Smultronställen som snart ska försvinna,
man måste passa på när det är säsong,
så att säga.
Blivande ruiner,
platser som nyss tjänade ett syfte
där varenda lukt
eller bortglömd kaffeburk
påminner om en svunnen,
men inte alltför svunnen,
tid.

Sedan finns det platser
som inte är så mycket annat än övergivna
och om sanningen ska fram så är det inte riktigt någon som fattar
vad byggnaden en gång hade för roll.

Dessa miljöer kan vara nog så spännande,
inte för lukten,
inte för kaffeburken,
inte för drömmen
- eller skräcken -
om vad som kanske fanns.

Utan för att de är just övergivna
och därmed har fått en alldeles särskild roll,
tack vare ensamheten.
Men det är en välkänd ensamhet,
en utnyttjad sådan.
För i ödeland frodas färgen på burk,
moppemuschens trefemma,
lättklädda damer i 2D
och 800 grader på hjul.

Så kom inte hit om du inte står ut
om de slitna sovsäckarna skrämmer,
stinker
(någons vinter var kall).
Akta, gå försiktigt,
golvet har murknat,
tror du ambulansen också kan hoppa genom trasigt stängsel?



Men allt är inte bränt i ödeland.
Där småkriminaliteten tar slut
tar något annat vid.
Något som har tröttnat på att vänta
och är redo att ta tillbaka.

Det sägs att efter tio år 
börjar naturen erövra på riktigt.
Växa in,
tränga fram från asfalten,
ja, du förstår.



Fortfarande finns då betongen kvar,
som envist kämpar emot,
meningslöst,
men ändå.



Efter tjugo år börjar det bli svårt att ta sig fram.
Efter trettio år - ta med en machete.



Efter fyrtio år är det svårt att urskilja
vad som än gång stod där,
må det ha varit en svettig verkstad för dåligt avlönade
eller ett paradis för tonåringar
som bara ville komma bort.
Då har naturen äntligen vunnit.
Det tog ett tag,
men den vinner alltid.



Och fram till dess finns representanter på plats,
ofta i flygande form,
på det mörkaste ställena,
väntar,
väntar,
för att till sist,
när man är alldeles nära,
flyga fram
och skrämma halvt ihjäl.
Nästan lite klyschigt,
men ack så effektivt.

Lättare att erövra när ingen ser på.

Det sägs att upprepning är kunskapens moder. Andra menar att upprepning bör undvikas i alla lägen, för att låta något vackert förbli originellt och inte bara dras ner av menlösa kopior. Själv struntar jag i vilket, för jag har en historia att berätta och då gör det inte så mycket att en liknande historia har berättats alldeles runt hörnet. Så för er som redan har hört den, håll ut.

[PS. Tack för bilderna, beibi. Nästa gång är det jag som kommer ihåg kameran. DS.]

 

Det vankades semester. Planen var från början att glida runt i landet med vår silverprutt till bil och kanske stanna några dagar i sydvästra delen av landet för lite kålle&ada-humor eller plauota laändskaep. Sedan ändrades livet något och vi insåg att det inte riktigt gick att motivera spenderandet av  sisådär en tiondels framtida csn-månadspeng på adrenalinkickar vid namn Hangover. Eller f*ck, det heter ju inte ens så nuförti´n, efter att Göteborgs paradis för förvuxna män i kanindräkter kom på att åkturer som fastnar varannan dag är ett dåligt marknadsföringsknep, men ja, du förstår vad jag menar. Istället fick det bli en tur till närmare trakter, med fokus på gratis sovrum och ett lågt beninsslukande. Likt det kontrollfreak jag är hade jag givetvis hört mig för efter lämpliga resemål. Men precis som de bästa äventyren så var det inte de planerade destinationerna som gjorde resan. Istället var det en helt otippad plats som gjorde det största intrycket.

 

På väg mot motorvägen från Staden med Svampen upptäckte E ett krossat fönster. Likt den övermänniska han är förstod han direkt vad det innebar Lättillängängligt godis i form av övergiven plats. Eller i detta fall: en plats som håller på att rivas.

Tvärnit.

Vända.

Lämna bilen.

Huka sig för att inte bli sedd av demolatorn i grävskopan.

In.

Efter apokalypsen finns det inte längre djur att mjölka. Eller ja, det kanske det gör men det är definitivt inte värt att föda upp dem bara för att slösa bort en massa värdefullt vatten och mat för att de ska kunna växa. Alla är därför numera veganer och allt vad heter djurindustri måste läggas ner. Ja, så skulle det ha varit. Med den lilla detaljen att apokalypsen ännu inte ägt rum. Men vadå, varför skulle de i så fall få för sig att plötsligt riva ner ett enormt mejerikomplex i mjölkdrickandets prime land? Redan när jag läste skylten om vad fabriken påstods vara började jag känna mig skeptisk till vår nyfunna plats. Något kändes inte riktigt rätt. För bra för att vara sant. Eller som ren och skär hittepå.

 

Vi flydde över ett fält av förstörelse. Varhelst vi såg låg högar av krossat material: betong, tegel, krossat glas och enorma trassel av armeringsjärn. Ur ett juridiskt perspektiv verkar skyltarna om obehörigas förbud till tillträde inte kunna ge alltför allvarliga straff, men vi kände att det vore trist att såhär tidigt på resan bli utslängda, så vi flydde in i det närmaste huset som fortfarande stod kvar.

 

Om jag ska vara ärlig vet jag inte vad jag hade förväntat mig. En gammal fabrik var det ju, så vadå, kanske några maskiner eller så? Åtminstone inte detta. För huset vi hittade var (sånär som på en golvvåg) helt öde. Avskalat på alla detaljer som kunde ha avslöjat vad byggnaden en gång använts till. Tomma, enorma, lokaler utspridda över flertalet våningar var det enda vi möttes av. Kala kakelväggar och avskalad färg. Stängda dörrar med skyltar som inte bara hade ett nummer på sig, utan ordet "cell" framför. Inga fem meter i tak som tydde på någon slags maskinpark. Inga märken på golv eller väggar som kunde ge ledtrådar om vad som en gång stått placerat där. Bara tomhet. Som att någon v e r k l i g e n hade gått in för att skala av. Det var alldeles för tomt. Kusligt tomt.

 

Jag är mörkrädd.

Ganska så mycket faktiskt.

Men det här var dagtid och så länge det är ljust brukar jag uppleva att jag alltid är trygg. Men detta var en plats som testade denna hypotes. Om jag blundade bara en liten stund kunde jag föreställa mig hur dörrarna slängdes igen, allting låstes, kedjor rassla och långsamma, stötande steg komma emot oss. Eller ännu värre: ljudet av hur de dystra, strömlösa hissarna med tremetersdörrar plötsligt börja röra sig. Det här var inte en plats för oss. Detta var en plats för minnena av de händelser som ägt rum här. Vad de nu var. Men mjölkproduktion - knappast.

 

Stegen började kännas tyngre, men vi fortsatte upp. I trapphuset: krossade fönster. Med den enda lilla detaljen att de inte var orsakade av objekt utifrån. Utan från något, eller någon, inifrån. Splittret låg på utsidan.

 

Högst upp hörde vi ett muller. Ett vad?! Ett muller. En maskin vars funktion vi inte kände till stod där, likt väntandes på oss. Ikopplad. Påslagen. Brummandes. För dig som inte brukar besöka övergivna platser eller rivningsområden kan jag meddela att detta är en ovanlig syn. Det ska liksom inte vara något igång här. Men det var inte bara detta som skrämde mig, utan även maskinens märke. På sidan, med svart text på gult, stod välbekanta bokstäver. Välbekanta för att den dam som vi precis lämnat, den dam vi spenderat sista natten hos, jobbar på p r e c i s samma företag! Nu började det snurra i huvudet av konspirationsteorier.

Fort ut.

Nu!

 

 

Man kan tycka att vi borde ha valt att lämna området vid det här laget. Man kan tycka det. Men det vore mycket olikt oss. Tvärs över gården stod ytterligare en någorlunda hel byggnad. Elden hade svalnat, för inget rykte längre i den höga skorssten av tegel som reste sig olycksbådande som för att skåda ut över fältet. Svalnad eld = övergiven fabrik.

Vad de nu hade eldat därinne.

Det här var mer likt en klassisk fabrik. Krokar på kedjor i taket, rattar och spakar, markeringar på väggen med information om maximalt tillåtna värden. Ja, du förstår. Och ja, du läste rätt: krokar på kedjor i taket. Men det var inte dessa jag först reagerade på när jag klev in. Inte heller det där märkliga handtaget som var sådär fånigt välplacerat att det bara behövde vara en fälla. Nej, det var ljuset som fångade mitt intresse. Några meter upp, snett till höger från ingången hängde ett slags bås. Förmannens bås. Men gosh, var det inte en lampa som lyste där! Sådär ljust kan det väl inte vara naturligt? Så vi tog oss upp, men när vi väl stretat oss fram och klättrat upp för trapporna så fanns det inget där. Solljus från fönstret, men inget utöver det normala. Hmm...jag kunde ha svurit på att...
På golvet hittade vi en kalender. Från 2005. Som om stället varit övergivet sedan dess. Pyttsan! Jag har sett vad natur, djur och, för att inte tala om, städers yngre befolkning kan göra med ett ställe på bara några månader. Och att försöka få oss att tro att det här varit öde i fem år - skulle inte tro det! Detta var rekvisita, noga utvalt. Måhända att "mejeriet" inte stått aktivt, rent officiellt, men något hade helt klart pågått där och varit bemannat sedan alldeles nyligen.

Detta fick vi bekräftat kort därpå. För nu var det lampor som lyste på riktigt, hur mycket jag än gnuggade mig i ögonen. Dioder på väggarna som lyste. El i huset!
Fan.
Barn, akta er för el. Särskilt då ni inte kan stället.
Särskilt då ingen tar ansvar för er säkerhet.
Och särskilt då det är ett alltför tydligt tecken på att aktivitet pågått där tills för alldeles nyligen. Eller kanske fortfarande pågår.
Ut.
UT NU!



På rätt sida av staketet såg jag några krabater som jag bara skymtat i ögonvrån under besöket. Små röda prickar. Skalbaggar av något slag. De levde där inne, i mängder. Visserligen hade de även börjat sprida sig utanför stängslet, men det var tydligt varifrån de kom. När jag kom hem kollade jag upp vad de var för några, eftersom jag aldrig någonsin hade sett just sådana.
Skinnbaggar hette de.
Föda: Frön.
Frön och döda djur. 

’fonsamtal

Fredagen den nittonde mars ringde jag hem till gurkstaden.

Pappa svarade.

Och efter lite prat om modelltåg och forskning på gamla järnvägsstationer:

”Jag ringer mest för att berätta att jag och Erik tänker gifta oss”.

”Oj! Jaha. Nejmenvadroligt.”

Min pappa är ganska fåordig, så han räckte från sig telefonen till mamma. Som blev ungefär lika chockad. Men glad. Men chockad.

Så jag ringde till min syster. På knastrig linje mellan svensk och spansk mobil. Men det gjorde inte så mycket, för jag kunde ändå höra ett tydligt och högljutt

”Whohooooooo!”

Det var rätta takter!

[nu kör vi]

 

(favorit i repris)

Förvirring

Sedan följde en lång diskussion med min mor om huruvida vi var förlovade eller inte. Jag och Erik hade i vår naivitet tänkt att ”ja men vafan, man är väl automagiskt förlovad om någon har friat och den andra sagt ja”, varpå mor var lite tveksam och tyckte att man nog behövde ha några slags ringar som bevis på det hela. Och eftersom jag och min bättre hälft är totalt handikappade när det gäller traditioner så lydde vi plikttroget min förälders kloka råd och bestämde oss för att göra ringbytardagen ekvivalent med förlovningsdagen och även den officiella tillkännagedagen. Vilket på något sätt kändes lite snopet, eftersom vi då behövde bryta den timmes långa förlovningen (vi är snabbare än Britney!) för att i framtiden göra om, göra rätt.

Sedan ändrade vi oss igen, så nu är vi nyförlovade en vecka försenat. Utan ringar.

 

 

Frågan

Så hur såg då det så kallade frieriet ut? Jag kan börja med att säga att det inte innehöll något knäböj. Eller den klassiska frågan ”Vill du gifta dig med mig”. Och trots att det inte är skottår så var det – såklart – jag som frågade (hej kontrollbehov!).

Däremot innehöll det två nyss uppätna falafel-i-pita (varav jag hade ätit upp båda).

Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt hur det kom sig. Kanske handlade det om att jag samma dag hade postat klart det sista kärleksinlägget i bloggen. Eller att E några kvällar tidigare hade råkat få ur sig ett ”kan vi inte döpa om oss till Evil när vi gifter oss?” i samband med min, förhoppningsvis, framtida doktorstitel. Erik själv är övertygad om att jag hade blivit hjärntvättad av Viktoria<3Daniel-jippot.

Kanske.

 

Jag började med att fråga om han ville gifta sig.

Vilket är en högst relevant fråga, då vi båda uppenbarligen inte är av traditionell karaktär eller har gått och drömt om att stå i vit marängklänning sedan skrubbsår-på-knänas tid. Vilket också var anledningen till min familjs förvirring någon timme senare.

Han tittade på mig, lite förvirrat, så jag behövde förtydliga med ett

”alltså, ska VI gifta oss?”.

”Eh…ja.”

”Men då gör vi det!”

”Vadå, nu?”.

När jag förklarade att ”nej, inte nu (kanske nästa sommar eller så)”, drog han en lättnads suck och kunde svara ja lite mer på riktigt. Själv var jag fortfarande i chocktillstånd och hade inte riktigt fattat vad jag precis gjort. Men det kändes bra. Trots att det var det mest förvirrade (från bådas perspektiv) frieriet i världshistorien.

Detta följdes sedan av en kväll med ungefär hundra ”men är du heelt säker?” från min sida, ovan nämnda telefonsamtal, samt lite snokande på internet om vad bröllop egentligen handlar om, vilket resulterade i diverse obehagskänslor och ett beslut om att det nog inte blir vare sig stort eller särskilt tillsnofsat. Bröllopet i sig är liksom inte så viktigt. Vi vill mest vara gifta. Så att vi kan kalla varandra för Frau (nej, Erik har inte ensamrätt på den – jag vägrar dra till med Man eller Herr). Och leva resten av våra liv ihop.

Åh, min Frau <3 <3 <3

Girighet - nyckeln till allt gott

I begynnelsen skapade George Lucas Star Wars. Detta medförde att han snabbt kunde vältra sig i gazillions of dollars, men vad är en binge av slantar när man kan ha en bädd av diamanter? Så stackars herr Lucas behövde komma på något nytt. Och spelbolaget Lucas Arts kom till. Och i och med detta: En av världens absolut bästa spelserier: Monkey Island.

Old school

Det fanns de som lydigt väntade till fjärde klass med att, via vår lärarinna Siri (bitter på livet och längtandes efter pensionen), lära sig engelska. Hon gick ut i korridoren och kom in som the English lady. Skådespelet var inte bara traumatiskt, utan även värdelöst ur ett pedagogiskt perspektiv då hennes uttal påminde om... tja, någon som föddes på 40-talet och umgåtts med mellanstadiebarn större delen av sitt liv.

Lyckligtvis var inte jag så lydig.

För det fanns andra sätt att lära sig utrikiska.

Sätt som dessutom var roliga och inte det minsta traumatiska eller retarderade (kind of).
Äventyrsspel.

Början
Det började med en uppföljare. Pappa kom i början av nittiotalet hem med en kopierad variant av Monkey Island 2 - LeChuck's revenge. Detta utspelade sig på den tiden då piraterna saknade eget parti, samt bar kostym och kallades för ingenjörer. Kopieringsskydden var heller inte avancerade på det sättet vi känner dem idag. Istället kom de i pappersform, vilket innebar att det var fritt fram för hopp och lek så länge man hade tillgång till en vanlig kontorskopiator.
Vilket ingenjörerna alltid hade.
Via sina sekreterare.

Handlingen
Hey, du kanske känner till de där filmerna Pirates of the Carribean som kom för några år sedan? Kanske känner du också till att filmerna är inspirerade av åkattraktionen på Disney World med samma namn? Och i så fall: Hur kan du INTE ha spelar Monkey Island? Monkey Island är inspirerad från samma åktur, med den enda skillnaden att det saknas ett dregelobjekt (Johny Depp), huvudpersonen har ännu mindre pondus än Orlando Blooms karaktär (dock helt fri från post-alvkaraktärs-stress), voodoo ladyn snarare ser ut som Oprah än Michelle Rodriguez, Kraken egentligen är en gigantisk sjöko och att Monkey Island dessutom innehåller pärlor såsom vegetarian-cannibaler, envisa talande dödskallar som har fått för sig att de ska ta över hela världen* samt en schackrutiga kavaj (underskatta inte kavajen!). 
I övrigt är de ungefär same same. Du spelare Guybrush, en tanig grabb som vill bli pirat men egentligen är för kackig för att utgöra något som helst hot mot någon (äntligen någon man kan identifiera sig med!). Din nemesis är en spökpirat som genom serien även hinner vara zombie, demon och...backstabber (hur kunde jag lita på honom?). Om jag ska vara ärlig så är storyn lite förvirrande, för i varenda goddamn spel så tror man att man har tagit kål på den gefeln, för att se att han återuppstått i en ny form lagom till nästa spel (I curse thee!). Givetvis är du och LeChuck crazy-in-love i samma powerbrud, även om LeChuck nog är lite mer åt ha-som-kuttersmycke-hållet än bjuda-på-picknick-på-rödvitrutig-duk.

 

Peka-klicka

Monkey Island ingår i gruppen Peka-Klicka-Spel. Man tar helt sonika sitt pekdon (musen), för den mot någon intressant del av skärmen och ser om objektet man pekar på går att användas till något, plockas upp (i ens oändligt stora inventory), pratas med eller flyttas. Lite som Max och hans kaka, alltså. Det här spelsättet föddes i en tid då det mesta var ganska platt, så fancy-pancy-detaljer såsom 3D och avancerade fysikmotorer har aldrig varit direkt nödvändigt. Faktum är att spelen rentav blev sämre när spexiga 3D-effekter skulle till för att konkurrera med actionspelen. Resultatet har stundtals blivit så urkiga att spelen fått lägga ner. Den Lille Äventyrsspelaren har givetvis redan noterat kvalitetsskillnaden mellan bilden nedan föreställandes Guybrush och Voodoo ladyn från Monkey Island 4 (usch!) och de två övre bilderna från spel 2 och 3 (aah!).

Men det är ok. Nymodigheter har aldrig varit äventyrsspelens kopp te. Så länge vi får kluriga gåtor att lösa, samt har fickor nog att plocka på oss innehålllet i en mindre friggebod så duger det gott.

 

Ta det lugnt

Nämnde jag att det var ingenjörer som spelade de här spelen? Ja, alltså nu pratar vi inte Jeff Goldblum som via en Cola-burk räddar jorden i Independence Day. Jag pratar riktiga ingenjörer. Nördarna, du vet. Ja, du har väl läst Dilbert? Och eftersom jag har rätt att föra allas talan kan jag förklara att vi ingenjörnördar inte vill ha alltför mycket spänning. Det pumpar bara igång adrenalinet och gör oss alldeles nervösa och irrationella. Och så vill vi inte ha det. Och det är för oss sinnessvaga som Monkey Island är riktade. I detta spel kan man nämligen inte dö. INTE DÖ? Ja, du hörde rätt. Man lallar runt i sitt eget tempo, luktar lite på blommorna, kombinerar voodooförbannade ringar med sin blivande maka och lyckas i bästa fall hitta det X som markerar Platsen. Vissa skulle tycka att det låter lite...fånigt. Vissa kan i så fall ta sin piuh-piuh-pickadoll och gå och leka med den i skogen och inte tillåtas komma tillbaka förrän de lärt sig känna igen kvalitet.

 

 

Början på slutet, slutet ÄR början
Vi kan skylla på 3D-grafiken. Vi kan skylla på spelens avsaknad av lättklädda booth babes som försäljningsknep. Eller kanske bara den spelevolutionsskugga som föll över världen i slutet av 90-talet. Äventyrsspelens guldålder tog helt enkelt slut. Den bara dog. Och lämnade oss inbitna fans med ett kraftigt abstinensbesvär. Och visst, jag kan nästan förstå varför Lucas Arts lade ner efter groteskt fula och spelmekaniskt krångliga Monkey Island 4. Men jag sörjer. Det har visserligen kommit peka-klicka-äventyrsspel även på 2000-talet, men de har sällan blivit kassasuccéer och framförallt saknar de ofta den sanna myskänslan.
Och likt de nördar vi är blev det inga högljudda protester. Inte ens en liten höttning med näven. Några dystra ord, ryckande på axlarna och en eller annan hemsida på geocities (med färgsprakande animationer i bakgrunder) där spelen hyllades i sin tysthet.
Men det räckte tydligen, för förra året väcktes spelen återigen till liv. Och inte bara med ett spel, utan två (dregel)! Under loppet av någon månad släpptes dels originalspelet i ny uppsnyggad tappning (se nedan). Dessutom hade Lucas Arts (lata, giriga) sålt rättigheterna till äventyrsspelens fosterförälder: Telltale games. Det är ett företag som under de senaste åren återskapat några av de gamla klassikerna. Och det hade kunnat gå så fel, på säkert tusen olika sätt. Men de lyckades. De lyckades faktiskt på riktigt återskapa den sanna känslan!
Lycka.
Äkta, sann, karibisk, skattgrävarlycka.
Toppat med en rutig kavaj.

 

*"I will stride through the Gates of Hell - carrying your head on a pike!"

"Stride?"

"Alright then, roll! Roll through the gates of hell! Must you take the fun out of everything?"

 

En gång skrev jag att jag tvättar håret så sällan att den enda anledningen till att det någonsin blir av är att det hinner gå så lång tid mellan gångerna att jag hinner glömma bort varför jag försöker undvika det till att börja med. Och jag menade det faktiskt, för att tvätta rufset tar så lång extratid i duschen att man både hinner tröttna och tuppa av av den ansamlade badrumsångevärmen. Dessutom lyckas jag på mystiska vis alltid få schampo i antingen näsa eller mun, vilket på grund av suspekta tillsatser och starka parfymer svider och smakar otroligt vidrigt. Och när det väl är klart har man en blöt och kall matta på huvudet i en halv dag eller så.

Totalt ovärt.

Så jag började minska antalet tvättar i veckan, vilket som väntat minskade behovet i och med att kroppen ställde om sig.

Det var en tid av lyx.

Men sedan började jag träna och vips var jag tillbaka till att tvingas blöta håret varannan dag. Urk! Såhär efter tre månaders hurtighet är jag faktiskt fortfarande lite osäker på om den förbättrade hälsan är värd SÅ mycket. Och det värsta är att jag rentav har fått smutsigare hår, i och med att jag aldrig längre tvättar det utanför träningen. Och ibland är man lat. Eller har inte riktigt tid. Vilket gör att det går någon dag extra mellan träningspassen. Med sunkigt hår som följd.

Fast egentligen gör det inte så mycket, intalar jag mig. Det är inte så att det luktar, är hälsofarligt eller på annat vis kan skada någon annan. Det är bara lite mindre tjusigt. Men det räcker. För jag har aldrig haft någon förebild som inte varit tjusig och vältvättad. Som har lärt mig att människor inte fungerar som wc-block – vi utsöndrar svett och inte citron eller äppelblom.

Så jag fortsätter intala mig att det är viktigt att hålla skenet uppe om att man är en sund, elegant, väldoftande klump av fräschhet. Att det bara är jag som vaknar upp med svullna ögon utan nyapplicerat läppglans. Oh gosh, jag visste väl att jag någon gång skulle betala för min besatthet av Glamour/The Bold and the Beautiful på lågstadiet!

[Del 5]

Det här blir sista inlägget i kärleksämnet.

Ett slags adjö.

Erik har läst mina texter och tycker om dem, men verkade samtidigt lite orolig för att jag inte är nöjd med vårt gemensamma liv. Inget kan vara längre från sanningen. För jo, jag tycker att det finns problem med relationer. Jag tycker att det är en gammal, smått förlegad tradition som från början grundades på fortplantning, revirtänkande och mannens förtryck av kvinnan. Så när vi de senaste decennierna försöker omformulera det till något som är baserat på kärlek så är det klart-som-faen att det inte kommer att bli friktionsfritt. För känslor är flyktiga och kanske inte alls borde tillåtas avgöra något så viktigt som t ex att skaffa barn.

Med splittrade familjer som följd.

Och jag kan förstå de som försöker sig på alternativa sätt att tolka kärlek, må det vara flera partner på samma gång eller en vägran att definiera någon som partner och bara njuta av varandras sällskap (så länge alla inblandade är införstådda på det hela, givetvis). För det är verkligen inget som säger att parrelationer är det ultimata knepet för blomstrande kärlek. Även om min egen hjärna (kärleksmuskeln) nog skulle explodera av känslosvall om jag hade flera Favoriter samtidigt.

Men trots detta.

Trots gammelmodigheten, svårigheten att få känslorna att passa ihop med det praktiskt genomförbara, att jag inte tror på någon övernaturlig inblanding eller att jag tycker pressen utifrån är helt absurd...

... så är det så jevla värt det.

Åtminstone nu, med honom.

Jag önskar ibland att jag inte tyckte det, att jag var en sådär ultrasjälvständig person som mådde bäst av att leva ensam och göra något för min egen skull, kanske något så romantiskt som att vara kreativ.

Men det passar mig inte, för jag har träffat någon jag inte vill leva utan.

Så då är det bara att satsa.

 

[Del 4]

Om dem

Före detta partners är lite som ärr: De har med största säkerhet lärt en något och kan i flera fall påminna om något riktigt, riktigt bra. Dessutom är de fast där – for life.

Men hur ska man hantera att den person som är viktigast för en i hela världen har haft andra Viktigasten tidigare? Andra som hållit om, tröstat, älskat och skapat glädje? Måste man ens ta hänsyn till dem? Och hur gör man om eller när de får för stor plats i ens tankar? Kan man bara släppa det, vägra jämföra sig med dem, ignorera att de alltid har varit omänskligt snygga och sluta undra om man gör saker bättre - eller bara är en blek kopia? Melissa Horn har nog en poäng där, trots allt.

Samtidigt vill man inte ha ett oskrivet blad. Du vill att din finaste ska ha varit lycklig innan dig. Och ur ett egoistiskt perspektiv: Du vill inte vara först. Du vill inte vara den som måste förklara alla praktiska detaljer som hör relationer till. Och hur smickrande det än kan låta så är kommentaren ”jag har haft flickvänner/pojkvänner förut, men det är först när jag träffade dig som jag inser att jag aldrig tidigare varit riktigt kär” antagligen en av de värsta du kan få höra. Det ska inte vara ditt ansvar att bära upp din partners känslomässiga mognad. Det låter kanske lite tråkigt, men jag tycker inte att färdigpaketerade kit är att underskatta. Och det är klart att ni har många steg kvar att utvecklas tillsammans, när ni väl träffas, men då underlättar det att börja på ungefär samma startposition.

(mvh tråktanten)

 

Så man får helt enkelt acceptera dem, dessa väsen från förr. Och har du tur kanske det slår slint åt andra hållet, att de istället känns totalt ointressanta. När du vet att såhär-har-jag-aldrig-känt-förut-så-det-har-nog-ingen-annan-heller (se tidigare inlägg om perfekta kärlekar). Och i så fall är det bara att gratulera, för att gräva ner sig i låtsasbilder av spöken är som att blunda och tänka på The Ring när du hämtar tvätt nere i källaren – monstret är aldrig mer än en armlängds avstånd bort.

 

Dem om mig

Jag tror att jag är en sådan som har bra relationer till (de flesta av) mina ex . De känns neutrala och är en så gömd del av mitt förflutna att jag sällan tänker på dem, även om jag för den delen inte förringar deras betydelse.

Och eftersom de är neutrala för mig så lär jag vara det för dem… vilket gör det så förvirrande när man själv får rollen som Exet för den nya flickvännen. Jag är inte och kommer aldrig vara ett hot. Men hur enkelt är det att förklara detta för någon som antagligen inte ens vill träffa mig? Att säga ”Jo, jag och din nya kille bor visst ihop, men det är mest för att det är bostadsbrist och för att vi ändå har bott ihop så länge att du kan räkna mig som vilken familjemedlem som helst” och faktiskt få det att låta bra? Eller ”Förlåt för att du får heta Hanna2, men vårt kompisgäng är tydligen lite dåliga på förändring” till sin namne och tillika efterträdare? Nu löste sig visserligen just den detaljen, men situationen är ungefär lika sinnessjuk som de gånger killkompisars flickvänner blivit svartsjuka. Man känner sig feltolkad och blir frustrerad för att man inte får försvara sig. Men å andra sidan kanske jag inte har rätt att bry mig? Så länge jag fantiserar fram mina spöken kan väl jag vara ett av deras? Även om det är slöseri på oro. Men sedan när är oro INTE ett slöseri?

 

 

Spöken fångas dåligt med kamera, så idag fick det bli en bild på något helt annat. Bara för att de är fina. Och för att de är bevis på att fler kan känna såhär.