pushtheredbutton

[Del 3]

Det finns ett parallellt universum där Leia tänker till en extra gång innan hon befriar Han från Jabbas kalaspalats. Var hon verkligen redo att skapa en framtid med detta taffel till karl - omoralisk, till synes spelberoende och med en nästan imponerande talang för bristande planering och dåliga val? Och hur många prisjägare orkar man egentligen fly från under en livstid? Så hon tog sitt förnuft till fånga, hängde tillbaka kolblocket på väggen och smög därifrån. Han fick aldrig veta att hon älskade honom och Jabba fick behålla sin favoritbonad.

I samma värld lever Bella, som efter upprepade mordförsök från sin älskade eller någon av hans glittrande syskon, får nog. Och försvinner därifrån, sticker någonstans dit solen alltid skiner, äntligen befriad från hans krav på uppmärksamhet.

I 30 graders vinkel, precis intill Central Park, ligger bortskämda Beth i nöd, omgiven av ett hungrigt, skyskrapshögt monster. Och i en helikopter flyger Rob förbi, vettig nog att vägra offra sitt liv för några sista meningslösa minuter.

Där ser vi Wolverine, som plötsligt inser att även OM Jean Grey skulle dumpa sin ultratönt till karl, så skulle det vara en såpass dålig start på ett förhållande att det ändå är lika bra att ge upp.

Där ser vi Ariel på rätt sida av vattenytan.

Där ser vi Romeo som aldrig dog.

 

Men det finns inget parallellt universum. För det här är bara hittepå. Sagorna är redan skrivna, Edward-fanclubbarna överbefolkade sedan länge och Schrödingers katt så död som den bara kan bli.

 

 

Kvar är vi, fångade i verkligheten. Den verklighet där det inte är lika lätt att skilja handling från konsekvens. Där man måste tänka framåt, se fortsättningar och börja planera. Där nuet är en infinitesimal kort stund mellan då och snart och därför ingen plats att leva i.

Och det stör mig.

 

Det stör mig att vi inte bara kan leva varje dag som om det vore den sista. Att man måste vara fiktiv för att få njuta lite av nuet utan att framtiden kommer och bankar på dörren. För det låter så sweet att slippa tänka. Så naivt - på det där bra sextonåriga sättet.

För relationer är mer än bara känslor. Kärlek är en byggsats. Något som måste lösas rent praktiskt. Framförallt om man börjar komma upp i det där obskyra vakuumet kallat Åldern25till30 (plus/minus några år beroende på storleken av din stad och eventuella karriärs- eller utbildningsval), där relationer plötsligt blir ekvivalent med samboskap, förlovningar och avknoppning/reproduktion. Åtminstone enligt omgivningen, för tro inte att du har så mycket att säga till om (det är ju bara ditt liv vi pratar om). Vi har redan bestämt åt dig. Vi har alla siffror som säger vilka val du bör/kommer att ta. Och vägrar du vara statistiskt normalfördelad får du inte vara med och leka med de andra barnen. Eller för att citera en av Sveriges sämsta filmer (Livvakterna):

 

"That who joins the game must take the consequences, of the game"