Dagens spel(serie): Monkey Island

Girighet - nyckeln till allt gott

I begynnelsen skapade George Lucas Star Wars. Detta medförde att han snabbt kunde vältra sig i gazillions of dollars, men vad är en binge av slantar när man kan ha en bädd av diamanter? Så stackars herr Lucas behövde komma på något nytt. Och spelbolaget Lucas Arts kom till. Och i och med detta: En av världens absolut bästa spelserier: Monkey Island.



Old school

Det fanns de som lydigt väntade till fjärde klass med att, via vår lärarinna Siri (bitter på livet och längtandes efter pensionen), lära sig engelska. Hon gick ut i korridoren och kom in som the English lady. Skådespelet var inte bara traumatiskt, utan även värdelöst ur ett pedagogiskt perspektiv då hennes uttal påminde om... tja, någon som föddes på 40-talet och umgåtts med mellanstadiebarn större delen av sitt liv.

Lyckligtvis var inte jag så lydig.

För det fanns andra sätt att lära sig utrikiska.

Sätt som dessutom var roliga och inte det minsta traumatiska eller retarderade (kind of).
Äventyrsspel.

Början
Det började med en uppföljare. Pappa kom i början av nittiotalet hem med en kopierad variant av Monkey Island 2 - LeChuck's revenge. Detta utspelade sig på den tiden då piraterna saknade eget parti, samt bar kostym och kallades för ingenjörer. Kopieringsskydden var heller inte avancerade på det sättet vi känner dem idag. Istället kom de i pappersform, vilket innebar att det var fritt fram för hopp och lek så länge man hade tillgång till en vanlig kontorskopiator.
Vilket ingenjörerna alltid hade.
Via sina sekreterare.


Handlingen
Hey, du kanske känner till de där filmerna Pirates of the Carribean som kom för några år sedan? Kanske känner du också till att filmerna är inspirerade av åkattraktionen på Disney World med samma namn? Och i så fall: Hur kan du INTE ha spelar Monkey Island? Monkey Island är inspirerad från samma åktur, med den enda skillnaden att det saknas ett dregelobjekt (Johny Depp), huvudpersonen har ännu mindre pondus än Orlando Blooms karaktär (dock helt fri från post-alvkaraktärs-stress), voodoo ladyn snarare ser ut som Oprah än Michelle Rodriguez, Kraken egentligen är en gigantisk sjöko och att Monkey Island dessutom innehåller pärlor såsom vegetarian-cannibaler, envisa talande dödskallar som har fått för sig att de ska ta över hela världen* samt en schackrutiga kavaj (underskatta inte kavajen!). 
I övrigt är de ungefär same same. Du spelare Guybrush, en tanig grabb som vill bli pirat men egentligen är för kackig för att utgöra något som helst hot mot någon (äntligen någon man kan identifiera sig med!). Din nemesis är en spökpirat som genom serien även hinner vara zombie, demon och...backstabber (hur kunde jag lita på honom?). Om jag ska vara ärlig så är storyn lite förvirrande, för i varenda goddamn spel så tror man att man har tagit kål på den gefeln, för att se att han återuppstått i en ny form lagom till nästa spel (I curse thee!). Givetvis är du och LeChuck crazy-in-love i samma powerbrud, även om LeChuck nog är lite mer åt ha-som-kuttersmycke-hållet än bjuda-på-picknick-på-rödvitrutig-duk.

 

Peka-klicka

Monkey Island ingår i gruppen Peka-Klicka-Spel. Man tar helt sonika sitt pekdon (musen), för den mot någon intressant del av skärmen och ser om objektet man pekar på går att användas till något, plockas upp (i ens oändligt stora inventory), pratas med eller flyttas. Lite som Max och hans kaka, alltså. Det här spelsättet föddes i en tid då det mesta var ganska platt, så fancy-pancy-detaljer såsom 3D och avancerade fysikmotorer har aldrig varit direkt nödvändigt. Faktum är att spelen rentav blev sämre när spexiga 3D-effekter skulle till för att konkurrera med actionspelen. Resultatet har stundtals blivit så urkiga att spelen fått lägga ner. Den Lille Äventyrsspelaren har givetvis redan noterat kvalitetsskillnaden mellan bilden nedan föreställandes Guybrush och Voodoo ladyn från Monkey Island 4 (usch!) och de två övre bilderna från spel 2 och 3 (aah!).

Men det är ok. Nymodigheter har aldrig varit äventyrsspelens kopp te. Så länge vi får kluriga gåtor att lösa, samt har fickor nog att plocka på oss innehålllet i en mindre friggebod så duger det gott.


 

Ta det lugnt

Nämnde jag att det var ingenjörer som spelade de här spelen? Ja, alltså nu pratar vi inte Jeff Goldblum som via en Cola-burk räddar jorden i Independence Day. Jag pratar riktiga ingenjörer. Nördarna, du vet. Ja, du har väl läst Dilbert? Och eftersom jag har rätt att föra allas talan kan jag förklara att vi ingenjörnördar inte vill ha alltför mycket spänning. Det pumpar bara igång adrenalinet och gör oss alldeles nervösa och irrationella. Och så vill vi inte ha det. Och det är för oss sinnessvaga som Monkey Island är riktade. I detta spel kan man nämligen inte dö. INTE DÖ? Ja, du hörde rätt. Man lallar runt i sitt eget tempo, luktar lite på blommorna, kombinerar voodooförbannade ringar med sin blivande maka och lyckas i bästa fall hitta det X som markerar Platsen. Vissa skulle tycka att det låter lite...fånigt. Vissa kan i så fall ta sin piuh-piuh-pickadoll och gå och leka med den i skogen och inte tillåtas komma tillbaka förrän de lärt sig känna igen kvalitet.

 

 

Början på slutet, slutet ÄR början
Vi kan skylla på 3D-grafiken. Vi kan skylla på spelens avsaknad av lättklädda booth babes som försäljningsknep. Eller kanske bara den spelevolutionsskugga som föll över världen i slutet av 90-talet. Äventyrsspelens guldålder tog helt enkelt slut. Den bara dog. Och lämnade oss inbitna fans med ett kraftigt abstinensbesvär. Och visst, jag kan nästan förstå varför Lucas Arts lade ner efter groteskt fula och spelmekaniskt krångliga Monkey Island 4. Men jag sörjer. Det har visserligen kommit peka-klicka-äventyrsspel även på 2000-talet, men de har sällan blivit kassasuccéer och framförallt saknar de ofta den sanna myskänslan.
Och likt de nördar vi är blev det inga högljudda protester. Inte ens en liten höttning med näven. Några dystra ord, ryckande på axlarna och en eller annan hemsida på geocities (med färgsprakande animationer i bakgrunder) där spelen hyllades i sin tysthet.
Men det räckte tydligen, för förra året väcktes spelen återigen till liv. Och inte bara med ett spel, utan två (dregel)! Under loppet av någon månad släpptes dels originalspelet i ny uppsnyggad tappning (se nedan). Dessutom hade Lucas Arts (lata, giriga) sålt rättigheterna till äventyrsspelens fosterförälder: Telltale games. Det är ett företag som under de senaste åren återskapat några av de gamla klassikerna. Och det hade kunnat gå så fel, på säkert tusen olika sätt. Men de lyckades. De lyckades faktiskt på riktigt återskapa den sanna känslan!
Lycka.
Äkta, sann, karibisk, skattgrävarlycka.
Toppat med en rutig kavaj.

 

*"I will stride through the Gates of Hell - carrying your head on a pike!"

"Stride?"

"Alright then, roll! Roll through the gates of hell! Must you take the fun out of everything?"

 


Kommentarer
Postat av: Bimbo Boy

Wow! Vad kul med fler som gillar gamla peka-och-klicka-spel! Jag känner tyvärr inte så många andra. Jag försöker nu starta upp ett community för fans av dessa äventyrsspel, så att man kan lära känna lite andra spelare. Du kanske skulle vara intresserad av att hjälpa till? :)



http://adventuregaming.ning.com



Som du ser så är stället alldeles nyöppnat så jag är tacksam för all hjälp jag kan få. Tack på förhand!

Kram

2010-04-25 @ 18:01:07
URL: http://bimboboy.com/blogg

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0