Diamantprytt champagnedoppat lyxproblem
Och man vaknar.
Inte för att man i drömmen har funnit sig fången i en ubåt med ett gäng klåpare som aldrig någonsin kommer lyckas ta oss till ytan.
Inte heller för att det där flåsande odefinierbara jagar efter mig genom lekparken från barndomen.
Man vaknar av en hand.
Rakt i ansiktet.
Smack.
Av någon märklig anledning så är det alltid trångt i vår säng. Det er ganska konstigt eftersom vår totala kroppsvolym antagligen får plats i ett halvfullt glas (Eureka!) och IKEAs Sultan är på gränsen till evighetsstor. Ändå kan jag inte minnas hur många nätter jag vaknar upp och liksom hittar kroppsdelar (eller vägg) vart jag än vänder mig. Jag puttar och puttar, men det är tydligen en naturlag att sovande finasten alltid tar sig tillbaka till grundposition.
Och i det här fallet råkar grundposition vara ungefär i mitten av sängen,
med armar och ben utsträckta på sätt som inte ens verkar fysiskt möjligt om man inte heter Ling och jobbar på cirkus.
Inte för att man i drömmen har funnit sig fången i en ubåt med ett gäng klåpare som aldrig någonsin kommer lyckas ta oss till ytan.
Inte heller för att det där flåsande odefinierbara jagar efter mig genom lekparken från barndomen.
Man vaknar av en hand.
Rakt i ansiktet.
Smack.
Av någon märklig anledning så är det alltid trångt i vår säng. Det er ganska konstigt eftersom vår totala kroppsvolym antagligen får plats i ett halvfullt glas (Eureka!) och IKEAs Sultan är på gränsen till evighetsstor. Ändå kan jag inte minnas hur många nätter jag vaknar upp och liksom hittar kroppsdelar (eller vägg) vart jag än vänder mig. Jag puttar och puttar, men det är tydligen en naturlag att sovande finasten alltid tar sig tillbaka till grundposition.
Och i det här fallet råkar grundposition vara ungefär i mitten av sängen,
med armar och ben utsträckta på sätt som inte ens verkar fysiskt möjligt om man inte heter Ling och jobbar på cirkus.
Men jag har ett knep.
Ett knep som i varje fall klockan 04.01 känns fantastiskt smart.
Jag vänder mig mot mitt håll och kryper mig bort från dessa flängande och slängade armar och ben.
Mitt eget sista lilla utrymme - genialt!
Om det inte vore för att det tydligen också, ihopträngt någonstans bland Gravitation och Termodynamikens andra grundsats, nämns att finasten alltid söker sig efter en.
Närmre och närmre.
Så plötsligt är man där igen - ihopkrupen mot väggen, men nu utan möjlighet att fly längre.
Bortanför oss: 100 mil tom säng.
Och eftersom jag nu har varit dum nog att hamna på sidan så hamnar vänsterhanden under huvudet och vips så sover jag, för att sedan vakna av att näven, som vanligt, smärtar och är allmänt ynklig.
Ett knep som i varje fall klockan 04.01 känns fantastiskt smart.
Jag vänder mig mot mitt håll och kryper mig bort från dessa flängande och slängade armar och ben.
Mitt eget sista lilla utrymme - genialt!
Om det inte vore för att det tydligen också, ihopträngt någonstans bland Gravitation och Termodynamikens andra grundsats, nämns att finasten alltid söker sig efter en.
Närmre och närmre.
Så plötsligt är man där igen - ihopkrupen mot väggen, men nu utan möjlighet att fly längre.
Bortanför oss: 100 mil tom säng.
Och eftersom jag nu har varit dum nog att hamna på sidan så hamnar vänsterhanden under huvudet och vips så sover jag, för att sedan vakna av att näven, som vanligt, smärtar och är allmänt ynklig.
Såhär är det varje natt.
Men så jävla värt det.
Moi (mukkulat)
Min första oljemålning, dec 2005
(2 dagar innan ansiktsgrindningen, därav brist på ärr)
Min sisådär tjugofemte, från igår
Av detta kan vi dra slutsatsen att jag har lärt mig att göra ~0.5 extra Hannor/målning. Hejja!
(2 dagar innan ansiktsgrindningen, därav brist på ärr)
Min sisådär tjugofemte, från igår
Av detta kan vi dra slutsatsen att jag har lärt mig att göra ~0.5 extra Hannor/målning. Hejja!
Saker man kan hitta i min anteckningsbok, från vänster:
2. En "It has broken"-notis på baksidan av ett (ClasOhlson, 45 kr akryltuben?-)kvitto, för att till Erik påpeka det defekta barnet som liksom gett upp hela livet på grund av tristess och låg på magen på golvet med armar och ben apatiskt lealösa medan den arma modern försökte slå in något vid presentinslagningsdisken.
3. Mitt försök att teckna zombies. Som sig bör när jag försöker teckna något utan förlaga så blev det en klump med skräp, så det kommer nog dröja länge innan jag gör ett ytterligare försök.
4. Kofi Annan, för att testa Linas spexiga tuschpennor. Det var skoj ett tag, men är mest anpassat för sådana som går från idé till färdig teckning (kolla in linas sida, t ex), vilket jag aldrig lyckas med.
5. En cylon i presentpapper och lite svart. Det här var på den tiden då jag fortfarande hade ambitiösa drömmar om att göra ett battlestargalacticacollage till Hanna Fahl. Lyckligtvis gav jag upp den galna idén och målade fram det hela istället (hoppas hon blir glad, åtminstone om E lyckas klämma fram ett kärleksbrev åt henne i samma veva). Påminn mig för övrigt om att aldrig igen göra tumnagelstora ansikten som faktiskt ska föreställa specifika personer. Vansinne och svordomar.
Något jag däremot inte hittade var min påbörjade Stratego-spelbricka föreställandes Grand Moff Tarkin, vilket var vad jag letade efter, så den lär ligga kvar på Waynes (frak!). Fik är för övrigt de absolut bästa ställena att ägna sig åt pyssel. Vissa menar att det är då man ska passa på att prata med varandra, "umgås", som om umgänge inte skulle kunna vara detsamma som att sitta med varsitt eget projekt och som mest mumla lite då och då till varandra, samt dela på en femma (en så kallad KP) om fiket inte erbjuder gratis näspudringsrum.
I landet AldrigKlart är allt i rörelse
Det var alldeles för länge sedan det bjullades på ett Dagens Spel! Detta för att nästa spel kräver så mycket mer än en förvirrad redogörelse över regler, system och de där små finurliga internhumorladdade detaljerna som bara ni som faktiskt har spelat spelet (med mig) fattar något om när jag försöker förklara i textform. Nästa spel handlar nämligen om nästan allt annat än själva lådan, pjäserna och regelstrukturen. Istället står Stratego för en totalt öppen värld som man tillåts modifiera bäst man vill (och det vill man). Och det är just detta pillande och fipplande som jag vill lyfta fram idag.
Men först om spelet då.
Pompopom (harkel, host)...
Om Stratego
Ok, redan här blir det knas. Jag ska prata om Stratego men har aldrig ens spelat det. Istället har jag smått tjerat när mig i den särskilda varianten Stratego Legends, som, så vitt jag har förstått, kan vara ganska annorlunda från originalspelet. Det finns folk som faktiskt menar att det finns ett egenvärde av att vara först med något (och säkert gör jag det minst en gång i kvarten utan att jag tänker på det för det är ungefär så konsekvent jag är), men om sanningen ska fram så finns det alltid en poäng med att saker och ting utvecklas - det blir bättre (och kom inte spräck min bubbla om att alla spelutvecklare drivs av sin egen kreativitet och uppfinningsrikedom och inte suktandet efter dollars), så bort med allt romantiserande av original och jag-hörde-bandet-innan-de-blev-kända.
Stratego Legends utspelar sig i en tudelad värld med godhet och ondska. De två antagonisterna är vresiga och ser det därför som sitt livsmål att ha ihjäl den andra sidan, som sig bör när man frossar i adrenalin och ser ut som en hög med slem, alternativt Prins Hårfager. I samlad trupp försöker svaga som starka ta sig över till motståndarens sida utan att dö för mycket på vägen, för att till slut nå fram till slottet och erövra det, trots att prinsessan bergis finns någon helt annanstans. Spelet är en slags kombination av schack och Sänka skepp, för samtliga karaktärer har en eller flera specialförmågor som gör det möjligt att springa i olika riktningar, skjuta sig väg, teleportera eller berzerka till sista blodsdroppen och för förhöjd spänningsfaktor är motståndarlagets karaktärer dolda, så att man inte fattar vem som är den förpyngade fen att äta till frukost och vems fotundersida man helst vill slippa stifta närmare bektantskap med.
Flest nytt tänk
När jag introducerade spelet för min käreste förra våren så började det snabbt pratas om att göra sig ett eget Stratego. Spelidén var ju ganska simpel, för så länge man lyckades komma på 30-talet karaktärer var och ge dem särskilda egenskaper, fanns det ingen hejd på moddandet. Problemet var bara att det tydligen inte var så lätt att komma på tillräckligt många individer som kunde slåss för ens sak. Åtminstone inte för vissa. Den ursprungliga idéen var nämligen att vi båda skulle göra varsin sida med tv/dator-spelskaraktärer. Jag fyllde på min lista fortare än kvickt, med allt från Stride-through-the-gates-of-hell-dödskallen Murray känd i produktioner som Monkey Island till den dessikeringsvänliga läkarstudentskan Laverne från Day of the tentacle (jag gjorde t o m en liten photoshopskiss över det hela, se ovan). För Erik däremot, var det svårare, för när allt kommer omkring är tv-spelskaraktärer som bygger 90% av sin existens på steroidpumpade muskler och förlegad machoromantik sällan särskilt roliga och de få undantagen han kunde komma på räckte knappast till för att angripa mitt PekaKlicka-Fort of Doom. Hur mycket jag än tjatade på honom de kommande månaderna om att fortsätta försöka så var projektet kört redan innan start.
Alltid tillbaka till galaxen långt långt bort
Eftersom Star Wars trots allt var början till Allt, så är det kanske inte helt otippat att det någon gång längs vägen dök upp en idé om att istället för pixelmonster välja att basera vårt Stratego på sagan om jedis och siths. En ond och en god sida fanns redan tillgänglig och listan över lämpliga karaktärer var i stort sett oändlig.
Till historien bör kanske nämnas att det redan finns ett Star Wars Stratego, men det visade sig vara ett simpelt låtsasspel med enda syfte att få Jabba The Lucas att svulsta mer i sin hög med vaktelägg och gåslever och varför välja detta när man istället kan få något snirkligt och intrikat, särskild då jag lever för långsökta formuleringar och kluriga twister (klick?)? Dags att börja bygga!
Nu är alltså arbetet igång, sedan ett antal månader tillbaka. Någonstans i början av projektet kom vi på att det var smart att göra ännu fler karaktärer än vad Stratego Legends föreslår, vilket givetvis ökade produktionstiden ytterligare. De flesta regler är någorlunda klara och även om vi inte har bestämt samtliga specialförmågor så har vi ändå ett hum om vilka som gör vad och vilka goda som t ex kan tänkas bli onda så fort någon råkar kliva på Order 66-minan. Hur vi ska få spelgubbarna att stå råder det delade meningar om, men eftersom alla stadens spelhandlare tittar på en frågande då man förklarar att man letar efter 80 st små plastpluttar som man kan sticka in en bit kartong i (ni vet, sådana här), så ser det ut som om vi får bygga något själv. Det löser sig. Kvar återstår alltså själva karaktärsbilderna och det var här någonstans jag lämnades/tillät mig själv att lämnas i sticket. Jag var nämligen dum nog att gå med på att teckna samtliga gubs. 80 stycken. Handtecknade. Ibland borde jag inte få fatta mina egna beslut, men samtidigt är det lärt värt mödan. Vem vet, kanske kommer vi faktiskt att någon gång fåspela det hela? Eller så hamnar det helt enkelt överst i högen av pyssel som var roligare att trixa med än att faktiskt bli klar för användning med. Det har hänt förr.
Men först om spelet då.
Pompopom (harkel, host)...
Om Stratego
Ok, redan här blir det knas. Jag ska prata om Stratego men har aldrig ens spelat det. Istället har jag smått tjerat när mig i den särskilda varianten Stratego Legends, som, så vitt jag har förstått, kan vara ganska annorlunda från originalspelet. Det finns folk som faktiskt menar att det finns ett egenvärde av att vara först med något (och säkert gör jag det minst en gång i kvarten utan att jag tänker på det för det är ungefär så konsekvent jag är), men om sanningen ska fram så finns det alltid en poäng med att saker och ting utvecklas - det blir bättre (och kom inte spräck min bubbla om att alla spelutvecklare drivs av sin egen kreativitet och uppfinningsrikedom och inte suktandet efter dollars), så bort med allt romantiserande av original och jag-hörde-bandet-innan-de-blev-kända.
Stratego Legends utspelar sig i en tudelad värld med godhet och ondska. De två antagonisterna är vresiga och ser det därför som sitt livsmål att ha ihjäl den andra sidan, som sig bör när man frossar i adrenalin och ser ut som en hög med slem, alternativt Prins Hårfager. I samlad trupp försöker svaga som starka ta sig över till motståndarens sida utan att dö för mycket på vägen, för att till slut nå fram till slottet och erövra det, trots att prinsessan bergis finns någon helt annanstans. Spelet är en slags kombination av schack och Sänka skepp, för samtliga karaktärer har en eller flera specialförmågor som gör det möjligt att springa i olika riktningar, skjuta sig väg, teleportera eller berzerka till sista blodsdroppen och för förhöjd spänningsfaktor är motståndarlagets karaktärer dolda, så att man inte fattar vem som är den förpyngade fen att äta till frukost och vems fotundersida man helst vill slippa stifta närmare bektantskap med.
Flest nytt tänk
När jag introducerade spelet för min käreste förra våren så började det snabbt pratas om att göra sig ett eget Stratego. Spelidén var ju ganska simpel, för så länge man lyckades komma på 30-talet karaktärer var och ge dem särskilda egenskaper, fanns det ingen hejd på moddandet. Problemet var bara att det tydligen inte var så lätt att komma på tillräckligt många individer som kunde slåss för ens sak. Åtminstone inte för vissa. Den ursprungliga idéen var nämligen att vi båda skulle göra varsin sida med tv/dator-spelskaraktärer. Jag fyllde på min lista fortare än kvickt, med allt från Stride-through-the-gates-of-hell-dödskallen Murray känd i produktioner som Monkey Island till den dessikeringsvänliga läkarstudentskan Laverne från Day of the tentacle (jag gjorde t o m en liten photoshopskiss över det hela, se ovan). För Erik däremot, var det svårare, för när allt kommer omkring är tv-spelskaraktärer som bygger 90% av sin existens på steroidpumpade muskler och förlegad machoromantik sällan särskilt roliga och de få undantagen han kunde komma på räckte knappast till för att angripa mitt PekaKlicka-Fort of Doom. Hur mycket jag än tjatade på honom de kommande månaderna om att fortsätta försöka så var projektet kört redan innan start.
Alltid tillbaka till galaxen långt långt bort
Eftersom Star Wars trots allt var början till Allt, så är det kanske inte helt otippat att det någon gång längs vägen dök upp en idé om att istället för pixelmonster välja att basera vårt Stratego på sagan om jedis och siths. En ond och en god sida fanns redan tillgänglig och listan över lämpliga karaktärer var i stort sett oändlig.
Till historien bör kanske nämnas att det redan finns ett Star Wars Stratego, men det visade sig vara ett simpelt låtsasspel med enda syfte att få Jabba The Lucas att svulsta mer i sin hög med vaktelägg och gåslever och varför välja detta när man istället kan få något snirkligt och intrikat, särskild då jag lever för långsökta formuleringar och kluriga twister (klick?)? Dags att börja bygga!
Nu är alltså arbetet igång, sedan ett antal månader tillbaka. Någonstans i början av projektet kom vi på att det var smart att göra ännu fler karaktärer än vad Stratego Legends föreslår, vilket givetvis ökade produktionstiden ytterligare. De flesta regler är någorlunda klara och även om vi inte har bestämt samtliga specialförmågor så har vi ändå ett hum om vilka som gör vad och vilka goda som t ex kan tänkas bli onda så fort någon råkar kliva på Order 66-minan. Hur vi ska få spelgubbarna att stå råder det delade meningar om, men eftersom alla stadens spelhandlare tittar på en frågande då man förklarar att man letar efter 80 st små plastpluttar som man kan sticka in en bit kartong i (ni vet, sådana här), så ser det ut som om vi får bygga något själv. Det löser sig. Kvar återstår alltså själva karaktärsbilderna och det var här någonstans jag lämnades/tillät mig själv att lämnas i sticket. Jag var nämligen dum nog att gå med på att teckna samtliga gubs. 80 stycken. Handtecknade. Ibland borde jag inte få fatta mina egna beslut, men samtidigt är det lärt värt mödan. Vem vet, kanske kommer vi faktiskt att någon gång fåspela det hela? Eller så hamnar det helt enkelt överst i högen av pyssel som var roligare att trixa med än att faktiskt bli klar för användning med. Det har hänt förr.
Huden smakar sol.
Det var sista april och vi hittade en vacker
tjej som hade tappat bort sina vänner.
Eller snarare aldrig hittat dem.
Det brukar bli så den här dagen.
tjej som hade tappat bort sina vänner.
Eller snarare aldrig hittat dem.
Det brukar bli så den här dagen.
Sedan for vi till mor och far i Gurqtown.
Med besök till kolhamnen på vår hemliga agenda.
Pappa fyllde sin lära-ut-kvot.
Mamma fyllde sin läras-upp-kvot.
(Trodde de i varje fall).
(Egentligen kanske det var precis tvärtom).
Med besök till kolhamnen på vår hemliga agenda.
Pappa fyllde sin lära-ut-kvot.
Mamma fyllde sin läras-upp-kvot.
(Trodde de i varje fall).
(Egentligen kanske det var precis tvärtom).
Höjdrädd.
Alltid.
Alltid.
Min kära vän, jag saknar dig så
Död åt Tengil
Människan skapade cylons, maskiner med enda syfte att lyda och tjäna. Slavarna gjorde uppror och ett krig bröt ut, tills cylons helt plötsligt försvann och hördes inte av på 40 år...inte ett ljud, inte ett spår av dem...ingenting.
Men de kom tillbaka, för att bli kvitt sina förtryckare en gång för alla.
Hela mänskligheten, utspridd över 12 kolonier/planeter, förintas på ett ögonblick. Hela mänskligheten, sånär som på 50000 förvirrade, kämpandes individer som med lite flyt lyckas komma undan. Deras nya uppgift är enkel: hitta ett nytt hem. Det och att samtidigt undvika cylons som tar sin uppgift att bli av med arten homo sapiens på väldigt, väldigt, stort allvar.
Presentförpackningskonceptet
Så börjar sci-fi-serien Battlestar Galactica. Historien känns bekant på något vis, som om någon har lagt alla berättelser som tidigare gjorts på något av ämnena post-apokalyps, vilse-i-rymden och maskin-gör-uppror, slängt det i en påse, skakat om och plockat ut bitarna en efter en för att se vad det blev. En självklar kalkonproduktion med hög gäsppotential, om det inte vore för den lilla detalj att det är jevligt coolt med ond bråd massdöd, slavar som får upprättelse och att det samhälle alla har tagit för givet plötsligt raderas för evigt. Lägg därtill till en riklig mängd paranoia när det visar sig att cylons numera kan komma i mänskliga former (omöjliga att särskilja från människor ens med de finaste instrument), samt det faktum att de överlevande till största del består av ett gäng alkoholiserade auktoritetstrotsande soldater och civila religionsfanatiker, så har du en succé.
Världens bästa serie
Folk runtomkring har refererat till Battlestar Galactica som Världens Bästa Serie. Jag brukar generellt sett vara tveksam när någon pratar för varmt om något, särskilt när kvalitetsstämpeln går från att vara någons subjektiva åsikt till att påstås vara ett faktum.
Hughah.
Så det tog ett tag innan serien fick en chans. Det krävdes att seriens absolut sista avsnitt skulle visas, med all upphajpning beyond upphajpning, för att det verkligen skulle börja kännas intressant. Ett stort tack här också till P3 Populärs Hanna Fahl, som småtjatat om BSG i förbifarten till och från och dessutom visade upp en bild på sig själv och sina vänner uppklädda inför det där Absolut Sista Avsnittet. Om en fullt normal, vettig, vänsterpartiröstande, post-apokalypsbesatt tufftjej kan få för sig att klä ut sig till en av de mest vulgära karaktärerna någonsin - då måste väl ändå serien vara något utöver det vanliga?
Så vi gav det en chans.
Och vi blev automagiskt hooked.
Delad förstaplats - precis som på dagis
Ok, jag ska vara ärligt. Battlestar Galactica är inte världens bästa serie. Däremot är den EN av världens bästa serier för jag kan komma på flera stycken som förtjänar att trängas högst upp på prispallen. Det som däremot skiljer BSG från övriga är att det här är första serien som jag har följt från början till slut utan att någonsin ha känt ett tydligt kvalitetsdipp, vilket är så ovanligt att det nästan kräver en Kishti som ropar Hallé-Lu-Ja. Prisonbreak borde slutat när de faktiskt lyckades fly fängelset, Lost klarade inte av brytandet av naturlagarna särskilt väl och 24 övermättade sin tejjojistkvot rejält (förlåt för spoilersarna). Visst finns det moment i BSG som man tycker mer eller mindre om, men man får alltid så mycket av det godaste för att någonsin klaga på riktigt.
Lite som knark
Så vi hade en serie. Vi hade tack vare en vän och en FTP-server fyra säsonger som väntade. Vi hade tiden, efter att i princip ha avbokat allt annat en månad framöver. Dags för moff! Och moff blev det. Moff på gränsen till ohälsosamt, sådär så att vi började glömma bort vad vi hade ägnat åt oss innan BSG kom in i våra liv. Plötsligt var snön borta och blommorna på träden utslagna, utan att vi ens hade tittat utanför dörren. Vi började prata om att det skulle bli jobbigt när allt var slut, vilket började bli högst påtagligt i slutet av säsong fyra, när vi bara hade en säsong kvar att ladda ner och njuta av. Det var då Erik släppte bomben...
"Duu, det verkar visst bara finnas fyra säsonger"
Ett hjärta som gick i tusen små bitar.
Vi var idioter!
Jag ville inte inse sanningen.
Slut snart?
Omöjligt!
Det får inte hända.
Men det hände.
Frak! (So say we all)
7 dagar e. BSG
Jag minns en tomhet och en sorg. Den är fortfarande påtaglig, men nu kan jag åtminstone sova på nätterna och drömma om annat än vipers, raiders, raptors, Pegasus, Admiral Adama, Athena och Six. Känslan påminner lite om ett dödsfall, om än betydligt mildare. En kär vän har försvunnit och kommer a l d r i g att komma tillbaka. Det är fruktansvärt frustrerande, för det fanns så mycket mer jag ville veta, så många fler sidor jag ville lära känna. För i alla scener och genomgående för när alla sidohistorier passerade förbi så fanns det inte en sekund som jag inte bara ville pausa, be kameramannen (JA, jag förstår faktiskt att det bara är en serie) vrida sig åt något annat håll och gå och lyssna på konversationen som hålls i bordet bredvid, eller kanske gå vidare på skeppet och se om det finns något annat spännande på däck, inne i piloternas sovsal eller i briggen (känner jag besättningen rätt är sannolikheten för det tämligen gigantisk). Jag vill se mer, jag blir aldrig mätt.
Men maten är slut.
Samtidigt är jag såklart inte ledsen över upplevelsen (hellre älska och förlora än...yadda yadda yadda). Förhoppningsvis har serien öppnat dörrar till nya kvalitetsproduktioner och dessutom visat att det går att vara nyskapande även när det handlar om sci-fi. Om inte det så kan jag alltid njuta av att få över-hela-kroppen-gåshud över något så simpelt som ett kort musikstycke.
PS
Det var meningen att jag skulle lägga upp det här inlägget för en massa dagar sedan, men jag fick för mig att jag skulle komponera några bilder att ha till. Det var storslagna planer om att bygga en galactica-battlestar-krigsscen i papp, inklusvie diverse småskepp och explosionsmoln (också i papper). Sedan kom idén på ett collage så jag började klippa-klistra en cylon i silver. Nu har jag börjat på en målning vars mål är att få färdig och skicka till fröken Fahl som tack för att hon pushade oss till det där underbara. Inga av de här planerna är klara och det finns en risk för att ingen kommer att bli det heller, så för att slippa all prestationsångest så lägger jag upp det här helt bildlöst, för eventuella framtida fullföljande får inte vara beroende av ett stackars textdokument som vill komma ut i cyberrymden.
(Ja, lite tvångstankar får man ha).
Människan skapade cylons, maskiner med enda syfte att lyda och tjäna. Slavarna gjorde uppror och ett krig bröt ut, tills cylons helt plötsligt försvann och hördes inte av på 40 år...inte ett ljud, inte ett spår av dem...ingenting.
Men de kom tillbaka, för att bli kvitt sina förtryckare en gång för alla.
Hela mänskligheten, utspridd över 12 kolonier/planeter, förintas på ett ögonblick. Hela mänskligheten, sånär som på 50000 förvirrade, kämpandes individer som med lite flyt lyckas komma undan. Deras nya uppgift är enkel: hitta ett nytt hem. Det och att samtidigt undvika cylons som tar sin uppgift att bli av med arten homo sapiens på väldigt, väldigt, stort allvar.
Presentförpackningskonceptet
Så börjar sci-fi-serien Battlestar Galactica. Historien känns bekant på något vis, som om någon har lagt alla berättelser som tidigare gjorts på något av ämnena post-apokalyps, vilse-i-rymden och maskin-gör-uppror, slängt det i en påse, skakat om och plockat ut bitarna en efter en för att se vad det blev. En självklar kalkonproduktion med hög gäsppotential, om det inte vore för den lilla detalj att det är jevligt coolt med ond bråd massdöd, slavar som får upprättelse och att det samhälle alla har tagit för givet plötsligt raderas för evigt. Lägg därtill till en riklig mängd paranoia när det visar sig att cylons numera kan komma i mänskliga former (omöjliga att särskilja från människor ens med de finaste instrument), samt det faktum att de överlevande till största del består av ett gäng alkoholiserade auktoritetstrotsande soldater och civila religionsfanatiker, så har du en succé.
Världens bästa serie
Folk runtomkring har refererat till Battlestar Galactica som Världens Bästa Serie. Jag brukar generellt sett vara tveksam när någon pratar för varmt om något, särskilt när kvalitetsstämpeln går från att vara någons subjektiva åsikt till att påstås vara ett faktum.
Hughah.
Så det tog ett tag innan serien fick en chans. Det krävdes att seriens absolut sista avsnitt skulle visas, med all upphajpning beyond upphajpning, för att det verkligen skulle börja kännas intressant. Ett stort tack här också till P3 Populärs Hanna Fahl, som småtjatat om BSG i förbifarten till och från och dessutom visade upp en bild på sig själv och sina vänner uppklädda inför det där Absolut Sista Avsnittet. Om en fullt normal, vettig, vänsterpartiröstande, post-apokalypsbesatt tufftjej kan få för sig att klä ut sig till en av de mest vulgära karaktärerna någonsin - då måste väl ändå serien vara något utöver det vanliga?
Så vi gav det en chans.
Och vi blev automagiskt hooked.
Delad förstaplats - precis som på dagis
Ok, jag ska vara ärligt. Battlestar Galactica är inte världens bästa serie. Däremot är den EN av världens bästa serier för jag kan komma på flera stycken som förtjänar att trängas högst upp på prispallen. Det som däremot skiljer BSG från övriga är att det här är första serien som jag har följt från början till slut utan att någonsin ha känt ett tydligt kvalitetsdipp, vilket är så ovanligt att det nästan kräver en Kishti som ropar Hallé-Lu-Ja. Prisonbreak borde slutat när de faktiskt lyckades fly fängelset, Lost klarade inte av brytandet av naturlagarna särskilt väl och 24 övermättade sin tejjojistkvot rejält (förlåt för spoilersarna). Visst finns det moment i BSG som man tycker mer eller mindre om, men man får alltid så mycket av det godaste för att någonsin klaga på riktigt.
Lite som knark
Så vi hade en serie. Vi hade tack vare en vän och en FTP-server fyra säsonger som väntade. Vi hade tiden, efter att i princip ha avbokat allt annat en månad framöver. Dags för moff! Och moff blev det. Moff på gränsen till ohälsosamt, sådär så att vi började glömma bort vad vi hade ägnat åt oss innan BSG kom in i våra liv. Plötsligt var snön borta och blommorna på träden utslagna, utan att vi ens hade tittat utanför dörren. Vi började prata om att det skulle bli jobbigt när allt var slut, vilket började bli högst påtagligt i slutet av säsong fyra, när vi bara hade en säsong kvar att ladda ner och njuta av. Det var då Erik släppte bomben...
"Duu, det verkar visst bara finnas fyra säsonger"
Ett hjärta som gick i tusen små bitar.
Vi var idioter!
Jag ville inte inse sanningen.
Slut snart?
Omöjligt!
Det får inte hända.
Men det hände.
Frak! (So say we all)
7 dagar e. BSG
Jag minns en tomhet och en sorg. Den är fortfarande påtaglig, men nu kan jag åtminstone sova på nätterna och drömma om annat än vipers, raiders, raptors, Pegasus, Admiral Adama, Athena och Six. Känslan påminner lite om ett dödsfall, om än betydligt mildare. En kär vän har försvunnit och kommer a l d r i g att komma tillbaka. Det är fruktansvärt frustrerande, för det fanns så mycket mer jag ville veta, så många fler sidor jag ville lära känna. För i alla scener och genomgående för när alla sidohistorier passerade förbi så fanns det inte en sekund som jag inte bara ville pausa, be kameramannen (JA, jag förstår faktiskt att det bara är en serie) vrida sig åt något annat håll och gå och lyssna på konversationen som hålls i bordet bredvid, eller kanske gå vidare på skeppet och se om det finns något annat spännande på däck, inne i piloternas sovsal eller i briggen (känner jag besättningen rätt är sannolikheten för det tämligen gigantisk). Jag vill se mer, jag blir aldrig mätt.
Men maten är slut.
Samtidigt är jag såklart inte ledsen över upplevelsen (hellre älska och förlora än...yadda yadda yadda). Förhoppningsvis har serien öppnat dörrar till nya kvalitetsproduktioner och dessutom visat att det går att vara nyskapande även när det handlar om sci-fi. Om inte det så kan jag alltid njuta av att få över-hela-kroppen-gåshud över något så simpelt som ett kort musikstycke.
PS
Det var meningen att jag skulle lägga upp det här inlägget för en massa dagar sedan, men jag fick för mig att jag skulle komponera några bilder att ha till. Det var storslagna planer om att bygga en galactica-battlestar-krigsscen i papp, inklusvie diverse småskepp och explosionsmoln (också i papper). Sedan kom idén på ett collage så jag började klippa-klistra en cylon i silver. Nu har jag börjat på en målning vars mål är att få färdig och skicka till fröken Fahl som tack för att hon pushade oss till det där underbara. Inga av de här planerna är klara och det finns en risk för att ingen kommer att bli det heller, så för att slippa all prestationsångest så lägger jag upp det här helt bildlöst, för eventuella framtida fullföljande får inte vara beroende av ett stackars textdokument som vill komma ut i cyberrymden.
(Ja, lite tvångstankar får man ha).
