Att sitta på tåg. Ensam. Anteckningar. Utan struktur.
Titburn - the story
I torsdags när vi spelade Bang blev jag tilldelad, via lottning såklart, karaktären Pat Brannan. Han är på inget vis särskilt kraftfull i sina specialegenskaper, men heller inte så dålig att man blir direkt illamående, vilket annars är fallet med vissa andra karaktärer. Nej, det uppseendeväckande med honom är givetvis namnet. Pat Brennan. Pat Brännan. Pattbrännan! Ni måste skoja! Vem döper sitt barn till något som så tydligt för tankarna både till snusk och hor, dagisfrökens jättebarm och en ökad cancerrisk? Hans uppväxt kan knappats ha varit enkel. För att inte tala om namnets motsägelsefullhet! Pattarna råkar ju nämligen vara den del av kroppen som aldrig är solbestrålad. Något annat skulle innebära...topless? Nej vet du vad! Våga inte klampa in med era vilda sexorgier på tropiska nudiststränder, där allting dallrar på obekväma vis i takt till syndig musik i stil med ragga eller såndärn hipp hopp! Nakenhet är något onaturligt som tillhör ett primitivt grottstadium. Med jordtrampat golv.
Tacka vet jag censuren.
Nu måste jag gå och fnissa lite åt att Martin påstår att det finns en artist som heter Kvinnobuske i efternamn. Det har ännu inte blivit bekräftat men bara tanken på det lustiga ger mig material till ett helt nytt inlägg (och DÄR minskade min läsarkrets med 77%...men det var det värt).
Idag. Som nu är igår.
Annars idag har jag lyssnat på Navid och Gudarnas Kung Midas och nästan blivit gråtmild. Lite grand sådär, så att det knorrat till lite, kanske lite gåshud och så inget mer. Alldeles lagom och inte den där störtfloden som kom i samband att jag läste ut Försoning. Vad ska jag säga, ibland har jag lätt för att börja böla.*
Sedan spenderade jag resten av arbetstiden med att försöka visualisera en bröllopsgästskrud som ska kombinera 30-tal med skördefest. Kanske det knepigaste temat ever, åtminstone om man vill undvika den halvt pinsamma känslan av att vara underklädd i sina äppelknyckarbyxor (som dessutom är från 40-talet, damn!). Otippat skumt att alla klänningar från årtioendet ska vara så märkligt tältliknande med draperingar som bara inte kan vara fördelaktiga för någons figur. Eller så är det bara jag som inte har någon smak. Risken för det är oroväckande stor.
Till Gaffan - på begäran
Såhär ser det ut när jag står och nyfiket spänner hängslena för att studera deras elasticitet och framförallt undersöka min potential att någon gång i en framtid långt borta genomgå den metamorfos som jag eftersträvar så - att bli gubbe. För om sanningen ska fram så är jag i dagsläget långt från detta efterlängtade stadium. Det betyder alltså att jag i förra inlägget ljög. Jag gör sånt ibland.
*Ibland kan också bli ganska ofta om ens ögon fortfarande är skräp (the virus of DOOOM) och förvandlas till ett Niagarafall eller två så fort de blir överansträngda. Inte helt elegant då jag igår (den här gången det riktiga igår, alltså det som beskrivs som idag i övrig text) skulle dra ett plumpt skämt i den överbepojkade lägenheten i Tullinge. Eftersom jag givetvis gick händelserna i förväg så kom jag aldrig till poängen eftersom jag blev så förtvivlat munter av bara tanken på punch-linjen. Istället bjöd jag på förvirring av nivå grande när mina ögon av skrattanfallet började vattna sönder sig. INGEN förstod skämtet. Alls. Lite lugn spred sig när jag förklarade läget, men jag tror aldrig den stackars bolivianen som i stort sett inte förstod ett ord svenska - även om han nickade jakande då och då - riktigt greppade min humor.
I torsdags när vi spelade Bang blev jag tilldelad, via lottning såklart, karaktären Pat Brannan. Han är på inget vis särskilt kraftfull i sina specialegenskaper, men heller inte så dålig att man blir direkt illamående, vilket annars är fallet med vissa andra karaktärer. Nej, det uppseendeväckande med honom är givetvis namnet. Pat Brennan. Pat Brännan. Pattbrännan! Ni måste skoja! Vem döper sitt barn till något som så tydligt för tankarna både till snusk och hor, dagisfrökens jättebarm och en ökad cancerrisk? Hans uppväxt kan knappats ha varit enkel. För att inte tala om namnets motsägelsefullhet! Pattarna råkar ju nämligen vara den del av kroppen som aldrig är solbestrålad. Något annat skulle innebära...topless? Nej vet du vad! Våga inte klampa in med era vilda sexorgier på tropiska nudiststränder, där allting dallrar på obekväma vis i takt till syndig musik i stil med ragga eller såndärn hipp hopp! Nakenhet är något onaturligt som tillhör ett primitivt grottstadium. Med jordtrampat golv.
Tacka vet jag censuren.
Nu måste jag gå och fnissa lite åt att Martin påstår att det finns en artist som heter Kvinnobuske i efternamn. Det har ännu inte blivit bekräftat men bara tanken på det lustiga ger mig material till ett helt nytt inlägg (och DÄR minskade min läsarkrets med 77%...men det var det värt).
Idag. Som nu är igår.
Annars idag har jag lyssnat på Navid och Gudarnas Kung Midas och nästan blivit gråtmild. Lite grand sådär, så att det knorrat till lite, kanske lite gåshud och så inget mer. Alldeles lagom och inte den där störtfloden som kom i samband att jag läste ut Försoning. Vad ska jag säga, ibland har jag lätt för att börja böla.*
Sedan spenderade jag resten av arbetstiden med att försöka visualisera en bröllopsgästskrud som ska kombinera 30-tal med skördefest. Kanske det knepigaste temat ever, åtminstone om man vill undvika den halvt pinsamma känslan av att vara underklädd i sina äppelknyckarbyxor (som dessutom är från 40-talet, damn!). Otippat skumt att alla klänningar från årtioendet ska vara så märkligt tältliknande med draperingar som bara inte kan vara fördelaktiga för någons figur. Eller så är det bara jag som inte har någon smak. Risken för det är oroväckande stor.
Såhär ser det ut när jag står och nyfiket spänner hängslena för att studera deras elasticitet och framförallt undersöka min potential att någon gång i en framtid långt borta genomgå den metamorfos som jag eftersträvar så - att bli gubbe. För om sanningen ska fram så är jag i dagsläget långt från detta efterlängtade stadium. Det betyder alltså att jag i förra inlägget ljög. Jag gör sånt ibland.
*Ibland kan också bli ganska ofta om ens ögon fortfarande är skräp (the virus of DOOOM) och förvandlas till ett Niagarafall eller två så fort de blir överansträngda. Inte helt elegant då jag igår (den här gången det riktiga igår, alltså det som beskrivs som idag i övrig text) skulle dra ett plumpt skämt i den överbepojkade lägenheten i Tullinge. Eftersom jag givetvis gick händelserna i förväg så kom jag aldrig till poängen eftersom jag blev så förtvivlat munter av bara tanken på punch-linjen. Istället bjöd jag på förvirring av nivå grande när mina ögon av skrattanfallet började vattna sönder sig. INGEN förstod skämtet. Alls. Lite lugn spred sig när jag förklarade läget, men jag tror aldrig den stackars bolivianen som i stort sett inte förstod ett ord svenska - även om han nickade jakande då och då - riktigt greppade min humor.
Mer spännande än såhär blir nog inte mitt liv. Tyfvär.
Att spräcka sin magsäck
Igår tog ensöt tuff en tag i min hand och drog med mig Sofias födelsedags...nånting. Där väntades sju sorters mördarkakor som hade valt att deras livsmål var att göra sig hemmastadda i samtliga i sällskapets strax uttänjda magar och liksom lägga sig sådär tungt att man nästan fick panik av mättnad, sockerchock och en känsla av vad-har-jag-gjort-?, tydligen precis likt tidigare år. När man sedan hade suttit stilla i några timmar för att smälta plågan, samt hållit uppe sockerhalten i form av saft på dropp, så var det dags för fas II, lasagnen. Erfarna hade anat svårigheten i att fortsätta pressa ner och klyftigt nog gett sig av i förväg, lite diskret sådär för att inte väcka misstankar. Själva var vi för tröga för detta, i dubbel bemärkelse, och såg istället på när Sofia snitsigt slängde ihop en specialLeSánge bara för oss. Henne såg vi för övrigt knappt till under hela eftermiddagen. Så kan det gå när man är värdinna och har en halv tjock släkt på besök. Där var gammelsläkt, tanter och farbröder som tack vare spellevinkande i blicken faktiskt gjorde sig förtjänta av att kallas Tant och Farbror. Där fanns också småttingar som var lite överallt och kändes som fyra stycken trots att de bara var två. Tror jag. Där fanns också den platglada damen som ville berätta för allt och alla om hennes nyligen genomförda ögonoperation. Vi fick plågsamt lära oss den hårda vägen att det finns en fysiologisk smärtgräns för hur många gånger man orkar höra delar av ögats anatomi i samma meningar som vassa ord som skalpeller och...äh, jag ska nog vara tyst här.
Det var en sweet dag, men med den stora besvikelsen att all sorts gratulationssång uteblev. Det finns nog inget som går upp mot när den tondöve modigt börjar, följt av en förvirrad kör med lika många valda tonarter som medlemmar, allt medan det stackars födelsedagsbarnet generat undrar vem av de bekanta med händerna högtidligt placerade bakom den raka ryggen som hon eller han ska titta i ögonen, eftersom det blir lite pinsamt att bara titta rakt fram när man sitter i skrevhöjd. När sörjan sedan har krånglats igenom hör det till tradition att den med högst auktoritet ska förstå att det är dennes ansvar att utbringa ett fyrfaldigt leve. Detta kan ta ett tag, sådär så att det nästan blir lite pinsamt, men när det väl är gjort hurrar alla utan hämningar, lättade över att det äntligen är överstökat.
Och allt detta missade vi.
Dagens mode (det obligatoriska momentet för att jag också ska kunna börja tjäna slanthögar på min blogg, via smygreklam för Jeorg Lukas och diverse artiklar på boardgamegeek.com)
*Det är hit Puddingen från Telekiosken i framtiden kommer att uppgraderas till och då är hans livsdröm äntligen uppfylld, varpå han kommer att känna klump av disillusionerad ångest i magen för att inte längre vet vad han ska kämpa för i livet, följt av spritfest, 32 one-night-stands och ett sista brev till sina efterlevande. Förlåt för att jag är morbid, men det är ett faktum och inte ens ett önskemål från min sida.
Igår tog en
Det var en sweet dag, men med den stora besvikelsen att all sorts gratulationssång uteblev. Det finns nog inget som går upp mot när den tondöve modigt börjar, följt av en förvirrad kör med lika många valda tonarter som medlemmar, allt medan det stackars födelsedagsbarnet generat undrar vem av de bekanta med händerna högtidligt placerade bakom den raka ryggen som hon eller han ska titta i ögonen, eftersom det blir lite pinsamt att bara titta rakt fram när man sitter i skrevhöjd. När sörjan sedan har krånglats igenom hör det till tradition att den med högst auktoritet ska förstå att det är dennes ansvar att utbringa ett fyrfaldigt leve. Detta kan ta ett tag, sådär så att det nästan blir lite pinsamt, men när det väl är gjort hurrar alla utan hämningar, lättade över att det äntligen är överstökat.
Och allt detta missade vi.
Dagens mode (det obligatoriska momentet för att jag också ska kunna börja tjäna slanthögar på min blogg, via smygreklam för Jeorg Lukas och diverse artiklar på boardgamegeek.com)
- En trasig tisha med ojämnt fördelade urbleka fläckar på. Galant.
- Ett par mörka braxor inhandlade på vadå-nej-vi-har-inga-bälten-som-inte-är-rutiga-eller-gjorda-av-skinn-vem-är-du-som-vågar-kräva-detta-?-Carlings, valda efter att den häftige piercade och tatuerade expediten* vågade påstå att jag har blivit en tjockis ("jaha, dina byxor blir alltid för trånga, men nu är det så att jeans bara tänjer ut sig och inte krymper") så att jag behövde undvika alla korvskinnsmodeller och rycka åt mig ett vidare par, trots att det egentligen är en komplimang att ha blivit rundare. Jag har aldrig påstått att jag är rationell, vadän alla ekonomiska modeller säger.
- Randiga benvärmare. Doin teh emo-stylee.
- Mina återfunna hängslen. Inte för att mina byxor skulle ramla ner annars (p g a ovan nämnda "krympningsförmåga") utan bara för att jag ska kunna känna mig som en gubbe när jag traskar fram lite bakåtlutat och håller i hängslena med tummarna så att de blir utspända. Bra skit.
- Inga glasögon, för det kan jag unna mig när vädret säger att jag bara ska vara inomhus och jag hittar fantastiskt bra här hemma trots suddighet, särskilt om jag mest ska läsa ut Försoning (den tog sig efter de första 100 sidorna och nu längtar jag faktiskt efter den) och teckna Star Wars-karaktärer (mer om det senare, alternativt här)
*Det är hit Puddingen från Telekiosken i framtiden kommer att uppgraderas till och då är hans livsdröm äntligen uppfylld, varpå han kommer att känna klump av disillusionerad ångest i magen för att inte längre vet vad han ska kämpa för i livet, följt av spritfest, 32 one-night-stands och ett sista brev till sina efterlevande. Förlåt för att jag är morbid, men det är ett faktum och inte ens ett önskemål från min sida.
Kära dagbok! Det här gjorde jag i onsdags.
Om jag hade lyssnat på mitt egna råd om att inte fota genom glas så hade det här fotot aldrig blivit till. Det hade betytt att ni hade sluppit se en skakig bild uppkommen genom dåliga inställningar och med en sjaskig färgnyans som så tydligt påminner en om nackdelarna med smygfotografering om man råkar vara en person som tycker det är pinsamt att bli påkommen görandes det (av med linsskyddet, sikta, klick, klart). Det hade också betytt att ni hade gått miste om att stifta en ny bekantskap med några av mina favoritboys: Telekioskgrabbarna.
Telekiosken är en hemmasnickrad klump på bottenplan av den galleria där vi alltid hamnar med kaffekoppen och juiceglaset. Om jag har förstått saken rätt så är det här ett sätt att effektivisera mobilabonnemangsförsäljningen genom det nya, djärva, konceptetet "vi hoppar inte på dem, de ska hoppa på oss". Framgången är högst...tveksam, för om man studerar dessa grabbar en längre tid inser man att de inte riktigt har händerna fulla. Folk köper helt enkelt inte mobil över disk längre och gör de det så sker det i stort sett enbart när de är trötta, har famnen full med matkassar och därmed är chanslösa mot de tjugo-nånting-grabbar med klämkäcka leenden som kastar sig över den långsammare gnun försvagad efter den plågsamma veckohandeln på ICA Kvantum.
Alltså är det oftast tomt vid Telekiosken och då ser det ut ungefär som på bilden. Så nu undrar jag om någon av er kan förklara vad de olika personerna v e r k l i g e n gör, istället för att sälja telefoner. För att mjukstarta kan jag berätta för er att killen i rött, a k a Puddingen stod och kråmade sig över disken för att fånga sig en potentiell flicksnärta till kund. E avslöjade att det tydligen är väldigt effektivt för killar (och tjejer?) att just stå och åma sig över en disk (hur jag nu ska reagera över att han besitter sådana kunskaper). Men vad gör de andra tre? Och kan det vara så att killen i rött faktiskt inte gör det jag tror han gör? Hjälp, någon?
Telekiosken är en hemmasnickrad klump på bottenplan av den galleria där vi alltid hamnar med kaffekoppen och juiceglaset. Om jag har förstått saken rätt så är det här ett sätt att effektivisera mobilabonnemangsförsäljningen genom det nya, djärva, konceptetet "vi hoppar inte på dem, de ska hoppa på oss". Framgången är högst...tveksam, för om man studerar dessa grabbar en längre tid inser man att de inte riktigt har händerna fulla. Folk köper helt enkelt inte mobil över disk längre och gör de det så sker det i stort sett enbart när de är trötta, har famnen full med matkassar och därmed är chanslösa mot de tjugo-nånting-grabbar med klämkäcka leenden som kastar sig över den långsammare gnun försvagad efter den plågsamma veckohandeln på ICA Kvantum.
Alltså är det oftast tomt vid Telekiosken och då ser det ut ungefär som på bilden. Så nu undrar jag om någon av er kan förklara vad de olika personerna v e r k l i g e n gör, istället för att sälja telefoner. För att mjukstarta kan jag berätta för er att killen i rött, a k a Puddingen stod och kråmade sig över disken för att fånga sig en potentiell flicksnärta till kund. E avslöjade att det tydligen är väldigt effektivt för killar (och tjejer?) att just stå och åma sig över en disk (hur jag nu ska reagera över att han besitter sådana kunskaper). Men vad gör de andra tre? Och kan det vara så att killen i rött faktiskt inte gör det jag tror han gör? Hjälp, någon?
Kära dagbok! Igår pysslade jag mig ett lyckopiller i miniatyrformat.
Hoppas bara att hon inte kollar här.
Det skulle som förstöra överraskningen.
Vilket jag redan har gjort genom att fråga om hennes adress.
Damn.
Obefogad adrenalinhets
p-h-o-BI-a
Varje gång jag upptäcker en insekt, arachnid eller något slingrande i miniatyrskala krypandes på mig så blir jag förskräckt och kan inte låta bli att skaka på mig tills varelsen slungas därifrån. Det är ett hemskt beteende eftersom de i dessa situationer är ganska försvarslösa ochsåklart antagligen inte vill mig ett dugg ont. Dessutom är det fånigt och går totalt emot min fascination för de flesta smådjur (antingen är de tvåkönade, kan skaka rumpa för att kommunicera eller så har de exoskelett - de vinner oavsett). Men det är något med att de ska krypa in på ställen jag inte kan kontrollera som bara...huuuh...ger mig rysningar.
Utöver det så är jag inte rädd för mycket. Ja, mer än mina två värstingar då. Höjder. Och mörker. Höjdskräcken är inte så spännande mer än att jag kan bli kallsvettig av att byta en glödlampa i takbelysningen. Så det här inlägget ägnas åt den andra sortens panik.
Byggandet av vänskap
Jag är ju dottern till en robotbyggare och nyss var det dags att undersöka vad mitt genetiska arv kan tänkas innebära. Egentligen var det inte så exotish som det kan låta, för droiden som knåpades fram var helt tagen utifrån en byggbeskrivning (men du skulle se hur lång den var!). Det visade sig dock att LEGO är defekta i knoppen så när allt var klart fick jag ge den en touch av personlig optimering för att förbättra rörelsemönstret (kanske finns det en framtid för mig inom robotkreation trots allt?). Så nu har jag en mekanisk vän som kan röra sig fram och tillbaka lite beroende på hur man påverkar ljuset runt omkring den. Simpelt, men genialt. För den gör ju som jag gör! Tar mig bort, bort från mörkret.
Varje gång jag upptäcker en insekt, arachnid eller något slingrande i miniatyrskala krypandes på mig så blir jag förskräckt och kan inte låta bli att skaka på mig tills varelsen slungas därifrån. Det är ett hemskt beteende eftersom de i dessa situationer är ganska försvarslösa och
Utöver det så är jag inte rädd för mycket. Ja, mer än mina två värstingar då. Höjder. Och mörker. Höjdskräcken är inte så spännande mer än att jag kan bli kallsvettig av att byta en glödlampa i takbelysningen. Så det här inlägget ägnas åt den andra sortens panik.
Byggandet av vänskap
Jag är ju dottern till en robotbyggare och nyss var det dags att undersöka vad mitt genetiska arv kan tänkas innebära. Egentligen var det inte så exotish som det kan låta, för droiden som knåpades fram var helt tagen utifrån en byggbeskrivning (men du skulle se hur lång den var!). Det visade sig dock att LEGO är defekta i knoppen så när allt var klart fick jag ge den en touch av personlig optimering för att förbättra rörelsemönstret (kanske finns det en framtid för mig inom robotkreation trots allt?). Så nu har jag en mekanisk vän som kan röra sig fram och tillbaka lite beroende på hur man påverkar ljuset runt omkring den. Simpelt, men genialt. För den gör ju som jag gör! Tar mig bort, bort från mörkret.
Om det där som inte finns
Och nej, sjävklart är det inte bristen av fotoner som är det vidriga. Det enda som egentligen är obehagligt är att jag inte kan kontrollera att det jag råkar fantisera fram för stunden inte befinner sig två dm bakom mig, dregglandes, studerandes mina rörelser, väntandes på att jag ska förstå att det som känns som hastiga vindpustar inomhus egentligen är resultatet av en hastigt upp-och-ner-pumpande diafragma. Empiriska studier är helt enkelt vägen till sann lycka. Och har man inte dessa...tja, då finns det ju helt enkelt ingen begränsning på eventuella smärtor och chocktillstånd som väntar en.
Det största problemet med det här är egentligen en ökad risk för trafikskador när jag ilar hem med psykeln efter att ha suttit en kväll och pratat läskigheter. Utöver det har jag lärt mig att inte låta det begränsa mig alltför mycket. Men det finns en sak som har skjutits upp i evigheter på grund av detta och det är dags att jag tar tag i det nu...
Våning 3 3/4
I samband med inflyttningen i somras så upptäckte jag och Martin en märklig dörr alldeles bredvid min egen. Den var smalare och märkligt nog inte kopplad till det horisontella planet utan hängde liksom på väggen. Med två haspar gick den att öppna (klart vi behövde kolla!) och därinne väntade...ett 10 cm djupt tomrum. Och en stege som kunde vikas ut från tomrummet.
Ok. En stege som sitter fast i väggen. WTF?!
Ah...det fanns visst en lucka precis ovanför oss.
Ut med stegen. Upp på stegen (hej höjden!). Trycka på luckan...den går upp! men vänta nu, bor inte jag redan allra högst i byggnaden? Att ha något ovanför det som redan är högst upp, det kan väl inte vara helt rätt? Detta tål att undersökas, tänkte vi. Synd bara att det skulle vara så rackans mörkt där uppe. Det gick inte att se ett skvatt (och dessutom höll jag på att få panik). Martin (antar jag) kom därför på den geniala idén att införskaffa varsin ficklampan och studera utrymmet närmare någon annan gång, gärna när det var mörkt ute för att få den rätta stämningen (jotack). Jag var såklart dum nog att gå med på det hela och tänkte att det säkert skulle vara lättare att våga med en ficklampa till hands. Just det. Att tända en ficklampa i ett mörkt utrymmet är ungefär ett lika säkert tecken på hastig död som att sätta igång night vision på sin skakande handkamera när man hör mystiska ljud bakom sig.
Så jag sköt upp.
Och sköt upp.
Sedan såg jag [Rec]. Det var ungefär detsamma som att ge upp vindsluckeprojektet för all framtid.
Men nu är jag redo. Tror jag. I samband med skapandet av Robo behövde jag nämligen fixa mig en ficklampa och nu när det är fixat känns det som om mina ursäkter inte är särskilt bärande. Särskilt då den lille lyktan heter Krypton, är gummibeklädd och tål vatten, lera OCH chock (det står faktiskt så på paketet, med en tillhörande symbol för att visa hur man tappar sin ficklampa (av skräck, underförstått)). Shit vad den har en given plats i min utrustning när zombiesarna kommer...
Och fram till dess: M, säg en tid, vilken som helst!
Och nej, sjävklart är det inte bristen av fotoner som är det vidriga. Det enda som egentligen är obehagligt är att jag inte kan kontrollera att det jag råkar fantisera fram för stunden inte befinner sig två dm bakom mig, dregglandes, studerandes mina rörelser, väntandes på att jag ska förstå att det som känns som hastiga vindpustar inomhus egentligen är resultatet av en hastigt upp-och-ner-pumpande diafragma. Empiriska studier är helt enkelt vägen till sann lycka. Och har man inte dessa...tja, då finns det ju helt enkelt ingen begränsning på eventuella smärtor och chocktillstånd som väntar en.
Det största problemet med det här är egentligen en ökad risk för trafikskador när jag ilar hem med psykeln efter att ha suttit en kväll och pratat läskigheter. Utöver det har jag lärt mig att inte låta det begränsa mig alltför mycket. Men det finns en sak som har skjutits upp i evigheter på grund av detta och det är dags att jag tar tag i det nu...
Våning 3 3/4
I samband med inflyttningen i somras så upptäckte jag och Martin en märklig dörr alldeles bredvid min egen. Den var smalare och märkligt nog inte kopplad till det horisontella planet utan hängde liksom på väggen. Med två haspar gick den att öppna (klart vi behövde kolla!) och därinne väntade...ett 10 cm djupt tomrum. Och en stege som kunde vikas ut från tomrummet.
Ok. En stege som sitter fast i väggen. WTF?!
Ah...det fanns visst en lucka precis ovanför oss.
Ut med stegen. Upp på stegen (hej höjden!). Trycka på luckan...den går upp! men vänta nu, bor inte jag redan allra högst i byggnaden? Att ha något ovanför det som redan är högst upp, det kan väl inte vara helt rätt? Detta tål att undersökas, tänkte vi. Synd bara att det skulle vara så rackans mörkt där uppe. Det gick inte att se ett skvatt (och dessutom höll jag på att få panik). Martin (antar jag) kom därför på den geniala idén att införskaffa varsin ficklampan och studera utrymmet närmare någon annan gång, gärna när det var mörkt ute för att få den rätta stämningen (jotack). Jag var såklart dum nog att gå med på det hela och tänkte att det säkert skulle vara lättare att våga med en ficklampa till hands. Just det. Att tända en ficklampa i ett mörkt utrymmet är ungefär ett lika säkert tecken på hastig död som att sätta igång night vision på sin skakande handkamera när man hör mystiska ljud bakom sig.
Så jag sköt upp.
Och sköt upp.
Sedan såg jag [Rec]. Det var ungefär detsamma som att ge upp vindsluckeprojektet för all framtid.
Men nu är jag redo. Tror jag. I samband med skapandet av Robo behövde jag nämligen fixa mig en ficklampa och nu när det är fixat känns det som om mina ursäkter inte är särskilt bärande. Särskilt då den lille lyktan heter Krypton, är gummibeklädd och tål vatten, lera OCH chock (det står faktiskt så på paketet, med en tillhörande symbol för att visa hur man tappar sin ficklampa (av skräck, underförstått)). Shit vad den har en given plats i min utrustning när zombiesarna kommer...
Och fram till dess: M, säg en tid, vilken som helst!
Bokmalande
Ammi postade en bokenkät och eftersom det känns som om jag har lite skrivkramp så mjukstartar jag bloggandet genom att rakt av sno hennes lista. Detta också för att ge ett intryck av att även jag konsumerar finkultur och inte bara skräpfrossar i serietidningar, jenkarfilmer och LEGO Star Wars (teh videåh gejm). Det är viktigt att upprätthålla ett sken av intellektualitetzorz. Så här kommer mitt besvarade frågeformulär:
1. Senaste bokköp:
Som vanligt föll jag för LundeQ:s Ta fyra pocket, betala för tre (någon som vet hur man kan jobba fram en immunitet mot detta illistiga erbjudande?). Det blev Erlend Loes Gör vad du vill, Ian McEwans Försoning, Gunilla Bergenstens Familjens projektledare säger upp sig och sedan ytterligare en bok som jag egentligen inte vill kännas vid eftersom den är på gränsen till den stora klump av pseudofaktalitteratur om att må bra som alltid brukar slumpas bort på Bokrean. Jag säger inte att den ingår i gruppen. Men nästan. Får se om jag ger den en chans så småningom.
Familjens projektledare säger upp sig rekommenderas för övrigt även om man mest blir bitter och rädd för en eventuell framtid som familjeskapare, samt att ens hjärtevän kan bli ledsen för att den tror att man hoppas lika lite på denne som man avskyr gubbfan (även kallad Familjefadern) i boken.
2. Senaste bibblolånen:
En bok om Madonna (Jesus máma alltså) att ha som underlag till en målning och som (fan) jag borde ha lämnat tillbaka till för en vecka sedan. F-n f-n f-n.
3. Senaste utlästa boken:
Gör vad du vill. Inte helt oväntat älskade jag även den här boken. Loe vinner nästan alltid i kampen om mitt hjärta. Kanske för att hans berättarstil sällan förändras och det faktum att alla hans huvudpersoner är identiska, oavsett om de kommer i formen Duktig familjefar som kommer på att han inte vill vara duktig längre utan istället flytta ut till skogen och bli kompis med en älg (Doppler), Ängslig författare som hatar allt som flyter och plötsligt ska skriva turistinformation om Finland som han aldrig har varit i och inte vet något om mer än att landet praktiskt taget består av sjöar som per definition flyter (Fakta om Finland) eller Artonårig rikemanstös som förlorar hela sin familj i en flygplansolycka och kommer på att det vore storslaget att ta livet av sig genom att försöka bli smittad av fågelinfluensan (Gör vad du vill). Den här boken var för övrigt mer deprimerande än hans tidigare, men äsch...ibland är det vinter.
4. Favorittidning:
Dagens ETC. Och ooh, ooh, Wormwood och DMZ såklart. Om man får smyga in lite serier också. Och det får jag, för här bestämmer enkom jag och för tillfället icke-existerande grupptryck.
5. Plats där jag helst läser:
Sängen. Om jag inte somnar. Det är alltid underbart att somna när man läser men sedan blir man mest ledsen när man vaknar och inser att man har sovit bort hela kvällen och DESSUTOM måste göra den vidrigaste kraftansträngningen och ta sig upp bara för att kunna ta sig ner (i sängen) igen.
6. Så sorterar jag min bokhylla:
Pocket och hårt för sig och sedan en slags genre-separation (allvarligt, humor, scifi/fantasy...). Facklitteraturen är separerad efter om den ingår i konstblocket, bioteknikmatteklumpen eller om den bättre passar bland Den arga facklitteraturen (femo/veg/övrigt politiskt). Sedan hittar man serietidningarna någonstans i mitten och sedan har E några enskilda hyllor. Allt är mycket logiskt. På mitt vis.
7. En bok som jag minns att jag läste när jag var liten:
Klick hette en bok om att fotografera. Den innehöll typ tio ord och M&P tvingades läsa den för mig varenda kväll. Så när jag tänker efter så var det aldrig en bok jag läste själv. Däremot minns jag att jag läste Det blåser på månen när jag gick i tvåan och var så stolt över att jag läste en bok på ÖVER 300 SIDOR. Duktighetsbesatt som vanligt. Urk.
8. Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst:
Mina gamla böcker har jag nog inte flyttat med, men jag har en del klassiker från högstadiet. Jag vet att min favoritöversättning av Illiaden (enkom favorit för att den innehåller en namnlista längst bak som gör att man kan hålla koll på vilka alla är, vilka som har bråkat med vilka och vem som har reproducerat vem (lite som ifall Expressen skulle sammanställa sina Let´s Dance-artiklar)) är från åttan. Den är nog bland de äldre.
9. Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår:
Jag har ingen koll på framtida böcker, så jag ser mest fram emot att ha tid att läsa fler av de som står i hyllan.
PS. Sorry, ni (du, åtminstone) som stör er på förgrundsoskärpa. Man kan inte få allt här i världen. DS.
