pushtheredbutton

Det är när jag sitter på Enköpings resecentrum som jag kommer att tänka på det, där bland den suspekta lukten och den självklara attityden att nära harar är bättre än bruna kluttar, som om Sveriges alla silvermedaljörer buntats ihop och placerats vare sig i punkt A, B eller C, utan någonstans däremellan, och övertalats att de i varje fall nästan kan anses vara en röd kula i ett barrschabrak - även om de inte alls är det. Som om närhet hjälper när man står med näsan tryckt mot den mur som agerar det enda omöjliga hindret mellan en själv och evig lycka. Det är just där jag tänker på dig, men blir avbruten av en överdriven färgmättnad som envisas med att hugga till på näthinnan. Tågstationens kiosk med plastförpackningar i så gälla kulörer ("kons färg heter kulört") att jag hellre drömmer mig bort till en låtsastid då herrar bar hatt och kvinnor var damer som med vita spetsvantar kunde ta sig en kaffe med dopp inför resan, glatt betjänta av stationskaféets kulmagiga ägare ständigt befriad från ekonomiska bekymmer... och du vad är det med att vitbalans är satt ur spel när man pratar om förritiden - ständigt maxvarmt, förutom 80-talet som man tror man minns fast det egentligen bara är via barnfoton i dålig kvalitet, vilket gör att alla axelvaddar och hemmasydda syskonmatchande mjukisoveraller är extra kalla i nyans.

Där satt jag och längtade och insåg att känslan av att vara halv när man är ensam vinner över att ständigt känna sig komplett på egen hand. Med hästlängder.

Jag och Martin har flera gånger inför kommande årsskiften suttit och sammanfattat de tolv månaderna som hyfsat meningslösa, fyllda med skräp. Inte för att vi varit konstant pessimistiska utan framförallt för att de förändringar vi trott skulle störta omkull en världsbild eller sju visade sig vara hastiga vibrationer på vattenytan och inget mer. Den frustrationen är bortblåst i år (hårfön - 2200 W) för i år kom ett html-tillsnyggat gb-inlägg som skakade omkull allt. Inga vaga vibrationer, snarare ett jättekast med ett jättekast, rakt ner i den stilla tjärnen. Du satte tryggheten ur balans men förde den åter tillbaka och gjorde mig till världens mest nöjda halva. Det finns så mycket mer jag vill säga men det mesta vet du redan. Multiplicera det med en gazillion för att kompensera för men-inte-lilla-jag-filtret, så kommer du någorlunda rätt.

För jag är din.  

Igår när jag skulle gå och slänga sopor så mötte jag en tjej i tioårsåldern eller så. Det skulle också kunna vara en kille, för ärligt talat: i den åldern – vem kan egentligen se skillnad? Å andra sidan är könsration för folk-som-gör-så-konstiga-saker-att-de-förtjänar-en-anekdot-i-den-här-bloggen ganska skev, så det ser snyggare ut om vi utgår från att det var en tös. Hon verkade vara på väg till skolan med sin mor som sällskap. Bara var några meter från henne upptäckte jag att hon höll i en sverigeflagga på en meterlång pinne. Hon reste flaggan så att pinnen stod vertikalt och började sedan nynna på Imperial March. För er som inte har sett Star Wars tjugofem gånger eller så så kan jag nämna att Imperial March är hymnen tillägnat Darth Vader, ni vet, den 2,20 meter långa (höga?) plastmannen med blinkande lampor på bröstet, byxor som sitter lite väl högt upp i midjan, blanksvarta ridstövlar och en mantel med en decimeters dammkant längst ner. Det sägs att dammkanten egentligen är en kant av siden som vars glänsande förmåga gör att den ser gråare ut, men jag är tveksam. Hon (han?) gick alltså och nynnade på denna melodi af Ond Bråd Död, med en pinne (med tillhörande blågul kartongbit) stickandes i vädret, tydligt refererande till den röda ljussabeln som spridde så mycket skräck i galaxen långt långt borta. Och det, DET, mina vänner, gjorde min dag.

Nu är det återigen dags att gräva fram svärd-af-snikig-bastardhet för nu ska den gelatinwobbliga octahedern slaktas! Du vet vad som måste göras, så ner i grottan med dig! Och se för bövelen till att slakta alla mönster som korsar din väg - inte av någon nobel anledning som att du måste skydda grannkvarteret mot All Ondska, eller ens rädda en fager mö som lovar dig riklig belöning - utan för att det i sann rollspelsanda ger dig XP nog att levla (ja, levla är ett ord). Men passa dig, hela ditt party är strängt uppfostrade enligt Jantes principer så om du någonsin tror att du är något och börjar bli aningen starkare eller snyggare än någon annan så kommer de utan tvekan hugga dig i ryggen med det första bästa de lyckas hitta, må det vara ett par läskiga löständer eller en anka-på-huvudet...of-Doom(!).


Ty Munchkin är ett spel som till mycket stor del bygger på att man ska förstöra för varandra, något som både irriterar och fascinerar. Det finns en viss charm med att känna att man spelar med, jag menar mot, övriga och inte bara kör sitt race och, som det ofta är, hoppas att ingen annan har lyckats komma före till belöningen när man själv väl når dit. Samtidigt kan det vara otroligt frustrerande att höra de stapplade stegen av en mållinje och känna doften av han-som-viftar-med-den-rutiga-flaggan och plötsligt finna sig hastigt dragen bakåt av ett helt kompani av hämndlystna vänner. Huruvida det verkligen är förnuftigt att spendera kraft på att förstöra för någon annan istället för att boosta upp sig själv tål att diskuteras, särskilt om man som för oss ofta är åtminstone sex deltagare. Det självklara valet är egentligen att låta övriga slåss mot varandra och göra sig själva så svaga att man till slut utan större mostånd kan ta hem segern när de andra är upptagna med sitt. Å andra sidan missar man då något av det roligaste man kan ägna sig åt (sägs det) - skadeverkan med tillhörande glädje. För plötsligt har man chans att hånskratta åt någon annan utan att det ens kan klassas som ett osympatiskt karaktärsdrag ("det hör ju spelet till") och är det inte det man alltid har strävat efter? Så att kämpa för egen vinnings skull eller för någon annans förlust - det är frågan. Tyvärr finns det egentligen bara ett svar på den frågan i vårt gäng, något som
gör att det kastas veto varenda gång eventuell Munchkin-omgång kommer på tal - det blir alldeles för omöjligt att vinna eftersom vi envisas med att bara förstöra för varandra. Samtidigt kan jag inte sluta älska det, för det är ett fantastiskt finurligt spel med några av de fyndigaste monstren och vapen i den  moderna tidens spelhistora. Jag menar, vem kan motstå möjligheten att kamma hem bonuspoäng för navelkontemplation?

När jag klev ut genom dörren imorse hörde jag ljud. Utgick från att det hade börjat regna och att det var smattrande mot fönsterrutan i trappuppgången som hördes, även om jag inte hade hört något i lägenheten som kunde förbereda mig på dålig väder. Traskade ut och tryckte upp hissen, samtidigt som jag fingrade i fickan efter nycklarna. När jag hörde det välbekanta skramlet av metallföremål mot varandra kunde jag lugnt konstatera att det var ok att stänga den i automatisk-låsnings-mode:iga dörren. Jag vände mig alltså om för att försluta lägenheten, men möttes av en chock. Bakom dörren jag precis klivit ut ur gömde sig en figur, en kille i kanske tjugoårsåldern. Jag skrek till, ganska högt till och med. Morgonförvirrad, javisst, men det här var inte ett resultat av grus i ögonen. Det stod faktiskt en livs levande människa bakom dörren. Innan jag hann tänka mer på vad jag skulle ta mig till härnäst så tog han sitt pekfinger mot munnen och formade ett ”shh”. Kanske såg han förvåningen och chocken i min blick så han följde direkt upp med ”det är rollspel”. Då slog det mig, han hade inte alls gömt sig för mig, utan för den där blyga emokillen i lägenheten bredvid, vars så småningom om öppna dörr också skulle skydda synen av honom i det hörn han stod tryckt i. Ursäktade mig viskande och skyndade in i hissen för att inte förstöra något. På vägen ner formades det vaga minnet av vad han haft i näven till ett faktiskt objekt – en purjolök. Då slog det mig...Death game! Det där flummiga, men ack så spännande, som man läst om på internet (mer om det här), där folk låtsas ”ha ihjäl” varandra med diverse tänkbara vapen – purjolökar som svärd, bananer som pistoler och äggklockor som tidsinställda bomber. Och där stod han och väntade, med en purjo i högsta hugg, på att nästa offer så småningom skulle rumla ut ur dörren, förhoppningsvis totalt oförberedd. Ett fånigt spel kan tyckas, men adrenalinet lär ändå vara fullt verkligt. Jag skulle i varje fall vara livrädd dygnet runt.

 

Och vad lär vi oss av detta, barn? Jo att mina överlevnadsreflexer är fullt fungerande i en sekund eller så, men om du har en lockig fantasylång kalufs och håller ett fast grepp om godtycklig grönsak så är det fritt fram att överfalla mig. Alldeles för sent kommer jag fatta att du inte är någon snäll nörd som bara vill leka lite. Leka, ja...