pushtheredbutton

Crap
Idag avslutades höstens doktorandkurs med att vi alla muntligt presenterade våra projekt. Efteråt fick vi feedback av kursansvarig. Hon hade en hel del gott att säga om projektet, fokuset jag hade valt och information jag bidrog med. Sedan släppte hon bomben: Jag hade verkat försynt. Ja, inte bara under dagens föredrag utan allmänt under hela kursen. w00t?!! Moi?
Ok, kanske lite.
Fan.
Måhända att jag kom som utböling. Måhända att alla andra var som ett litet kompisgäng och jag från början inte kände någon. Måhända att det handlade om ett område som jag knappt kan, till skillnad från övriga deltagare (varför satsa på säkra kort när man kan plåga sig med något nytt?). Men försynt? Det är ju det värsta man kan ägna sig åt! Det wersta. Framförallt som tjej då man redan har fått stämpeln som svagare och mer osäker. För det spelar ingen roll att man har koll eller en bred kunskap. Det spelar inte ens någon roll att man kan genomskåda andra människors idioti. Så länge man inte tydligt kan förmedla för omvärlden att man är lite viktigare och lite smartare än alla andra så är ens kompetens i stort sett meningslös. Och då spelar det ingen roll att pondus för är ett tjusigare ord för att maskera bristen på kunskap.


Han
Det här inlägget är egentligen flera månader gammalt - i mina tankar. Det känns som om situationer då pondus och kampen mot den har förföljt mig hela hösten. Visst finns det en poäng med ledarroller och att grupper tyr sig till individer och låter dem föra deras talan och bestämma. Men mestadels får det mig att spy. För det gör gör folk paralyserade. För att inte tala om försämrar deras förmåga till kritiskt tänkande - den kanske viktigaste förmågan av alla (det jag ska ta med mig som personlig sak när jag hamnar på en öde ö).
Jag vet att det egentligen knappt är någon skillnad på kvinnor och män...biologiskt. Därför blir det så frustrerande när skillnaderna ändå syns i praktiken, rent statistiskt. Eller är det bara en slump att jag nästan bara har träffat män som lyckas komma undan med att snacka skit utan att folk slutar lyssna på dem? Och ni gör det inte ens medvetet. Faktum är att vi i er omgivning är så duktiga på att uppmuntra er, titta på er med trånande blickar och se er som den ultimata kunskapskällan att vi bär _minst_ halva ansvaret. Det är min kära pappa som pratar om allt mellan fotografering till politik som om han är den enda som sitter på svaret (och min fina mor bredvid som alldeles för ofta super in sig hans ord, ett efter ett). Det är arroganta litteraturstudenter som alltid vill ha första OCH sista ordet på seminarier där han inte ens har läst böckerna de handlar om. Och inte minst, det är sliskiga snobbiga läkare på de årliga cancermötena som drar ut så mycket på tiden att den stackars indiska doktorande får minimera sin presentation och hasta igenom den på lunchen ("vadå, varför skulle jag bry mig om ert schema, alla vill väl lyssna på mig?"). Kanske är jag bara avundsjuk. Eller så föraktar jag den här typen av beteende. Om jag ska vara ärlig så kan jag inte riktigt bestämma mig. Fusk är fult, men nog vore det härligt att vinna på fusk? Särskilt när det så sällan lönar sig att följa reglerna?
Så nu gäller det att gå in i hårdträning och lära mig att stå extra rakryggad, jobba fram det fastaste handslaget och aldrig någonsin visa min svaghet genom att staka mig på orden eller föra fram min åsikt med darrig röst. Och fungerar inte det får jag åtminstone satsa på kulmage och skägg. På något sätt verkar det finnas en signifikant koppling dem emellan...