Spackel
[Del 2]
Den perfekta kärleken
Ah, la amour! Den perfekta kärleken infinner sig ofta i startsträckan av en relation. Ni vet, man är konstant hög, kan inte somna och är fullkomligt övertygad om att det aldrig har funnits någon så perfekt som ens nya partner och att det här är The One. En ljuvlig fas, även om dess sömnbrist och dåliga aptit kan vara skadligt för kroppen (men vem bryr sig?). Det enda egentliga problemet med den perfekta kärleken är när den så småningom måste (med betoning på måste) gå över till något annat. För den andres svett luktar också illa, skeletten i garderoben kan inte gömmas för evigt och kanske var du mest bara full när du tyckte att han/hon såg ut som en ung version av Brangelina? Ofta är det här en smidig övergångsfas då du lär känna de detaljer hos den andre som inte är perfekt synkade med dina egna vanor, rycker på axlarna och tänker att det bara har gett din tidigare så platta pappkartongsbild av din partner lite djup. Om du har tur. För det kan lika gärna bli ett magplask. När du inser att du blivit lurad av dina kemiska signaler. När det nog var närheten och uppmärksamheten du ville ha (eller bara någon). När du inser att du har lurat den andre med löften om evig kärlek. Eller, i värsta fall, när du fortsätter relationen trots denna insikt, för att du är rädd för att det är det här som kallas Kärlek Fas 2 - när nyförälskelsen går över och bara vardagen finns kvar (för ogodegud, tro inte att det ska behöva vara så!).
Den perfekta kärleken version R – Rollerna
Ok, det här kanske bara låter bittert men jag kan inte frossa i kärleksanalys utan att påpeka vilka roller vi envisas med att gå in i i samband med en relation. Glöm inte att ni är två människor med två viljor! Det skulle vara helt absurt om ni de första x åren av era liv har formgjutits precis identiskt så att när ni väl träffas passar perfekt in i varandras tillvaro. Det SKA vara lite krånglig. Man SKA kompromissa. Man SKA diskutera, bråka och stånga sig blodig. Något annat vore absurt. Och trist. Och ett säkert tecken på att a) ni har en total obalans i relationen där den ena är den som alltid ger upp sina idéer och accepterar den andres, vilket gör att det utåt sett ser ut som om ni alltid är överens, eller b) att din relation bara består av en person. Visserligen har jag hört att multipla personligheter sällan tycker om varandra, så b är antagligen inte så sannolik. Alternativ a däremot, den är istället extremt vanlig. Och förrädisk, för den är expert på förklädnad vilket gör att man sällan eller aldrig inser hur ojämlik relation man lever i. För alla vet att det är härligt att göra något fint för kärleken. Så härligt att man kan göra det många gånger. Och alla vanor måste börja någonstans, oavsett om det är en vana att offra sig eller att acceptera att ens käresta ständigt ger upp sitt eget liv för en själv.
Det finns garanterat många böcker i det här ämnet, men jag kan inte rabbla upp alla feministiska relationsstudier som skrivits (mest för att jag inte kan så många). Därför tipsar jag bara om en: Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Jag tjatar om den ganska ofta, men jag tror verkligen att den är livsviktig för er heterosexuals där ute. Och den handlar inte om mansgrisar. Eller kvinnor som vill vara kvinnliga. Den är så långt från Anna Ankas liv man bara kan komma och ändå så fullspäckad av farliga fällor. Och orkar ni inte läsa den nu, kan ni alltid kika på den svinbra sammanfattningen av här.
