pushtheredbutton

Polisonger blev på modet ungefär samtidigt som kontinenter var på bju att härja fritt i (iförd ridbyxor och blankpolerade stövlar). Under denna tid saknade tydligen icke-vita själ vilket var mycket behändigt då de därför rent logiskt inte kunde tas på allvar (lite som Maud Olofsson, alltså). Därefter föll kindhåret i glömska, för att ge plats åt nykomlingar såsom den sensuella tangorabatten och dess lite mer strikta kusin tandborstmustaschen.

Lyckligtvis var rockabillykidsen på 50-talet lite trötta på strikt och började söka sig tillbaka till sina rötter på jakt efter den perfekta ansiktsprydnaden. De fann polisongerna, som legat och samlat damm på hyllan i många årtionden och vips hade vi fått tillbaka detta hår av njutning och tuffhet.

Och man tackar för det!

För polisonger alltså. Mmm, man hör ju på ordet att det ligger något mystiskt, mysigt och mustigt i det. Polisonger är och har alltid varit...tufft (ok, kanske inte när de bars av massmördare, men ja...låt oss ignorera 1700/1800-talet för en stund). I samma anda som tatueringar och band-tishor, inger polisonger automagiskt respekt och vördnad bland dess bärares vänner och bekanta, till och med om du råkar vara född med ett osedvanligt kort avstånd mellan ögonen. Min förtjusning må vara fånig och det sägs att tuffhet inte kan köpas för pengar, men tydligen kan man få den i kindurvuxen form.

Polisonger blev på modet ungefär samtidigt som kontinenter var på bju att härja fritt i (iförd ridbyxor och blankpolerade stövlar). Under denna tid saknade tydligen icke-vita själ vilket var mycket behändigt då de därför rent logiskt inte kunde tas på allvar (lite som Maud Olofsson, alltså). Därefter föll kindhåret i glömska, för att ge plats åt nykomlingar såsom den sensuella tangorabatten och dess lite mer strikta kusin tandborstmustaschen.

Lyckligtvis var rockabillykidsen på 50-talet lite trötta på strikt och började söka sig tillbaka till sina rötter på jakt efter den perfekta ansiktsprydnaden. De fann polisongerna, som legat och samlat damm på hyllan i många årtionden och vips hade vi fått tillbaka detta hår av njutning och tuffhet.

Och man tackar för det!

För polisonger alltså. Mmm, man hör ju på ordet att det ligger något mystiskt, mysigt och mustigt i det. Polisonger är och har alltid varit...tufft (ok, kanske inte när de bars av massmördare, men ja...låt oss ignorera 1700/1800-talet för en stund). I samma anda som tatueringar och band-tishor, inger polisonger automagiskt respekt och vördnad bland dess bärares vänner och bekanta, till och med om du råkar vara född med ett osedvanligt kort avstånd mellan ögonen. Min förtjusning må vara fånig och det sägs att tuffhet inte kan köpas för pengar, men tydligen kan man få den i kindurvuxen form.

 

Spexmustaschen är precis vad det låter som: en mustasch till för att spexa. Extra spexigt blir det när du låtsas att det är en del av din vardag och du inte alls visar dig förstå varför folk stirrar på din överlapp när de pratar med dig. Du klagar på att du känner dig utnyttjad – att du är mer än bara din mustasch. Själva blir vi fulla i skratt när vi märker att det svävande snirkelhåret avger ljud när den rör sig upp och ner (”Oj, ursäkta, var du där bakom?”).

Fördelar: Med en mustasch som trotsar såväl gravitation som hårstrånas inneboende struktur kan du få många nya vänner med gemensamma intressen. Plötsligt får du en knack på ryggen från en främling. Han nickar diskret på det där sättet som bara kan betyda "du är en av oss". Pusslet på den ihopknögglade papperslappen leder dig till ett bolmigt bibliotek (efter stängningstid!) - intagningsprovet är ett faktum. Innan du vet ordet av har en helt ny värld öppnats för dig: sudokoturneringar, diabildsvisningar, femstegshandskak och, givetvis, den då och då förekommande nakenhögen där ni ligger tätt, tätt och gnuggar era spexmustascher mot varandra.

Långskägg förekommer i många former och stilar, men en sak har dess bärare gemensamt: engagemang på gränsen till envishet. Utöver detta OCD-liknande beteende är det svårt att dra några slutsatser om dessa hårmaskerade män på heltid*. Å ena sidan rawrstahfahraj med dreads på både knopp och haka. Å andra sidan rakat på huvudet, bar gaddad överkropp och något slags bekräftelsebehov för att personerna i fråga alltid (jag lovar) är trummisar och behöver kompensera för att de aldrig syns tydligt på scen genom att vara lite hårda/läskiga/längstskäggiga.

 

Jag försöker tänka mig själv i långt skägg. Det går sådär. Blir det inte stickigt? Och i vägen? Och ska det vara innanför eller utanför halsduken? Hmm…jag tror att långskägg är lite för komplext för mig. Och inte bara för att det kräver att man är mer true än att man spontan-namedroppar Babylon.

Snygghetsfaktor: Tre långskägg.

 

Långskägg att undvika: ZZ Tops! Jag skämtar inte. Jag skulle inte ens kunna försöka skämta om det ens om jag ville. Så illa är det.

 

*Holy motherfrak! Jag råkade precis snegla på teveapparaten och såg Leif Pagrotsky och geflar vad fascinerande det är att han trots platåskor och barnstol fortfarande inte når upp till sina vänners armhålor men samtidigt är så sjukt snygg och jag tänker att det måste vara skägget som gör det och shit, nu kan jag inte koncentrera mig för att jag återigen blev påmind om min hemliga förälskelse till denna mycket lilla man. Du får ursäkta mig om resten av inlägget efter stjärnesymbolen aldrig riktigt tar sig nu när jag blev så distraherad. Åh, LEIF! Om du tar över efter Mona lovar kanske jag nästan kan övertalas att rösta på er. Ja, det är en legitim anledning. Skägg, I tell you! Skägg!

Jag har länge fascinerats av hårväxt i ansiktet. Detta antagligen för att det känns så ouppnåeligt. Hur mycket jag än anstränger mig, trots anammande av galen-professor-mentalitet eller bärande av rutig flanellskjorta, så verkar jag inte kunna tränga fram dessa skygga rispiga strån. Och det stör mig, för skägg och mustasch har länge använts som någon slags pondusframbringare eller statussymbol och jagvillocksåha! Jag vill också kunna rafsa runt i borsten när jag ska försöka lösa något extra knivigt problem, dra i det, rynka på ögonbryna och på det viset lite magiskt se ut som om jag är klok och någon som bör tas på allvar.

 

Men nej.

 

Men ja? För jag har trots allt inte gett upp hoppet. Kanske kommer hormonkurer i framtiden vara mer specifikt inriktade? Kanske kommer någon ge mig en y-kromosom i julklapp? Eller varför inte ta saken i egna händer och spendera stora slantar på strå-för-strå-hårsäckstransplantation? Därför måste jag förbereda mig och planera, så att jag vet vad jag vill ha den dag det väl kan bli verklighet. Tänk dig konsumentupplysning. Fast det är jag som är konsumenten. Och upplysaren. En slags utvärdering, helt enkelt, med en skägg/mustasch-typ om dagen (vilket erbjudande!). Så om du har någon favorit som bör tas upp och bearbetas: säg till. Annars får du helt enkelt luta dig tillbaka och följa med på min egen resa genom slingriga djunglar av polisonger, moppemuschar och klockan-fem-skuggor, i sökandet efter den perfekta hårformen.

Evas favorit

Evas favorit, även kallad tandborstmustasch, är en kompakt liten borst under näsan. Perfekt för att samla upp förkylningsrester och/eller ta makten i ett av de större länderna på europeiska kontinenten någon gång i början av 30-talet. För det går inte riktigt att skilja Evas favorit från den man som har gjort den allra mest känd. Dock har det försökt, framförallt under senare år då den ironiska humorn har tagit ett kliv in i modevärlden. Plötsligt är det ok att klä sig fult för att man ”ju egentligen inte själv tycker att det är snyggt heller”, vilket gör personen i fråga lite tuff och hipp. Att det ser ut som om man har sett en eltejp under näsan anses vara en obetydlig detalj.

 

I samband med Evas favorits uppsving de senaste åren har mustaschen blivit något bredare och kan ibland sträcka sig så långt att den förväxlas med Magnum P.I. Vissa kanske rentav påstår att denna förlängda variant är något helt nytt och inte alls bör förknippas med fröken Braun. I vanlig ödmjuk ordning svarar jag att de har fel.

 

Snygghetsfaktor: En och en halv mustasch av fem möjliga.

 

Sämst använd Evas favorit: Professor G, föreläsare i organisk kemi. Svenskar fnissar redan åt tysk brytning. Om du då också råkar vara döpt till Adolf och har en vältrimmad snedbena – vad är det för fel på ett gammalt hederligt helskägg? Tack Adolf G för att du har traumatiserat en generation av blivande civilingenjörer.

När mormor var ung ville hon bli lärare.
Men hon blev sjuk och kom aldrig iväg.
Och när hälsan väl kommit tillbaka hade hennes föräldrar blivit för gamla
och behövde tas om hand.
Det var en annan tid då.
Sedan kom morfar och tog henne därifrån.
De gjorde sånt på den tiden.
Morfädrar.
Kanske även en eller annan farfäder.

Och mamma föddes och det sägs att han
var
så
stolt
och
så
glad.
Det var extra speciellt
för på den tiden förväntades pappor inte bry sig så mycket.

Jag tänker mig ett lejonkungenögonblick,
en litn nyfödd mama-skrutt
viftandes över klippan.
HÄR ÄR HON!

Så mycket mer fick han inte se.
Man dog för så lite på den tiden.

Mama blev stor.
Större.
Och på syslöjden fick de lära sig att sticka.
Barnkläder.
En träning inför framtiden
sade de.
Det var verkligen en annan tid.

Själv stickar jag en halsduk.

Jag ser inte så ofta på dumburken, men märkliga omständigheter kräver märkliga beteenden. För er som inte heller följer skräpmedia fullt ut kommer här en kort sammanfattad rapport av några av guldkornen från gårdagen. Se det som en tablå. En inaktuell och inte särskilt informativ tablå.

Top Model (14.55-15.50)

Tyra Banks tröttnade på att ha hela flickrummet tapetserat med Oprah-affischer och tog saken i egna händer. En chickflick-tjejdokusåpa skapades således för att hylla Tyra, med någon slags mindre modelltävling i bakgrunden för att ge programmet dess legitimitet.

I dagens program var det final. Domarna hade försatt sig i en knivig sits då de sista två var en rysk angelinakopia som envist förskönade postorderhustrulivet, samt en latinoamerikanska med en portfolio full av dragqueen-miner och en haka som till och med skulle få Vickan att haja till. Lyckligtvis spelar det ingen roll vem som vinner. Det gör det aldrig. Vi tittar ändå. För kattbråken.

 

 

Simpsons  (16.00-17.00)

Det finns inte mycket att säga om Simpsons. Ja, du kommer att ha sett avsnittet förut. Antagligen fyra-fem gånger. Och om så inte är fallet kommer det likväl känns som om du har sett det förr, då fantasin började tryta ganska kraftigt framåt fjortonde, femtonde säsongen. Men varför ändra på ett vinnande koncept?

 

The Big Bang Theory (17.30-18.30)

Fyra nördar drar geekrelaterade skämt samtidigt som den skitsnygga tjejen i lägenheten bredvid kommer över för lite kinamat. Mer komplexa nördstereotyper än den asbergska trekkien eller killen med en alltför dominant mor anses tydligen för avancerat för publiken. Vad tjejen får ut av den socialt inkompetenta kvartetten eller vad de får ut av hennes SciFi-okunniga utspel förtäljer inte historien. Inte heller har jag förstått exakt vilka serien riktar sig, då de i varenda reklampaus slänger in mascarareklam (false lashes tripple duo effect) vilket tyder på att tjejer kan se det här utan att känna sig direkt kränkta.

Ok, en viss charm kanske det har. Kanske.

Om de någon gång kunde fatta att även donnor kan ha geekdoms.

 

I reklampauserna försöker även femman få oss att bli intresserade av ett program om vanliga familjer. Vet inte vad det heter, vet inte när det går, men citat som ”En stöt så gör madrassen resten” tyder på sann kvalitet.

 

Vem vet mest (19.00-19.30)

Jag måste erkänna att jag inte följde allas vår favorit-Rickard (Olsson) igår, eftersom jag var fullt upptagen med inlägget om geocaching. En bloggares värld är full av förpliktelser!

Anywayz, om jag hade sett Vem vet mest hade jag upplevt följande:

En spelevink till vuxen man stylead i så kallade ”nörd-brillor” leder ett ganska intetsägande frågesportsprogram som till största del går ut på att samme man ska få tillfälle att dra dråpliga one-liners eller – och här kommer själva anledningen till att titta – göra deltagarna sådär härligt förlägna genom att komma in på ämnen såsom prostituerade och/eller kroppsliga funktioner. Tävlingen i sig påstås handla om kunskap men är egentligen ganska slumpartad då de sadistiskt lagda programansvariga då och då slänger in frågor i stil med den ökände och hatade fuskTP-frågan ”Hur många ben har en labrador?”, vilket gör att även riktiga nötter kan lyckas vinna. Men vem är jag att klanka ner på ett sådant genikoncept där jantelag och bitterhet får frodas fritt?

 

 

Mitt i Naturen (20.00-20.30)

Det finns en tydligen anledning till varför man inte får missa Mitt i Naturen: Martin Emtenäs. Ja, jag är kär i honom, vem är inte det? Men jag är realistiskt – inte kan jag gå runt och vänta på att han ska komma ridande på en gyllene tumlare och be om min hand. Adopterad storebror, lekmorfar och/eller homeboy fungerar också bra.

I dagens avsnitt fick vi möta grissleungar som går igenom sin första, brutala, färd mot att bli vuxen genom att kasta sig många meter ut över sylvassa klippor för att ta sig till vattnet. Korkat, kan man tycka. Det naturliga urvalet, sade herr Emtenäs. Jag ville fråga honom hur stöttålighet och en airbagliknande mage ska hjälpa dem i det fortsatta livet, men insåg att om jag hade Umeås långhåriga stolthet framför mig hade nog inte fågelskruttar varit det första jag kommit att tänka på.