pushtheredbutton

Vardagssnokande
Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men vi (och med vi menar jag jag och ze <3 och jag orkar inte ens försvara att jag använder uttryck som vi nuförti´n) har fått en rutin att gå ner på stan i samband med att vi båda är lediga. Antagligen är det som någon slags belöning för att fira att vi är jobbfria samtidigt, då det inte händer alltför ofta. Egentligen är det ett märkligt sätt att fira, eftersom ingen av oss egentligen är särskilt förtjust i vare sig Uppsala centrum eller att shoppa. Därför slutar det ofta snabbt med att vi lufsar in på något kaffesäljande ställe och spenderar några timmar där istället för att trängas bland övrig vinterjacksmaffia i affärerna. Fikapauser är ofta starkt förknippade med tid för samtal. Lyckligtvis finns inte några sådana krav på oss, kanske för att vi pratar mycket all övrig tid på dygnet. Istället brukar vi bara ta det lugnt och göra det som lockar oss personligen. Det läses böcker, tecknas och lyssnas på gymnasiedonnorna i bordet bredvid. Om vi råkar befinna oss strategiskt placerade vid en myrstig så händer det att jag (halva vi kommer även i jag-form) ägnar den mesta tiden åt att studera människorna som hetsar förbi runt omkring mig. Det handlar inte bara om att sätta mig in tjejen med uppkavlade stentvättade jeans liv, eller fundera på om killen i mobilståndet ska få igenom nästa försäljning eller inte, utan framförallt studerar jag dem rent...ehm, hur säger man...grafiskt. Antingen genom teckning eller foto.



Kladd med liten penna
Ofta när man tecknar av människor är det antingen via foto (dödstråkigt och otroligt förenklat eftersom man glömmer bort att verkligen studera kroppens tredimensionella beteende) eller på krokilektioner. Nakna kroppar i all ära, särskilt då det böjs framåt, bakåt, kontrapostas och svankas, men man kan inte riktigt komma ifrån att de trots allt är löjligt lättklädda och verkligen inte hör hemma i någon form utav vardagssituation (åtminstone ingen som direkt matchar mitt liv...ehm). Att teckna av människor där de beter sig helt naturligt (nu räknar jag bort det faktum att det rent filosofiskt är svårt att säga att någon verkligen beter sig naturligt med tanke på den ström av intryck som kommer in utifrån om hur vi ska  vara) kan kännas betydligt mer relevant. Tyvärr är det svårt, för riktigt naturliga motiv kräver per definition en viss rörelse, för annars skulle de klassas som modellstudie och då var vi tillbaka till ruta ett igen. Pennan måste därför flyga kors och tvärs på pappret för att få med denna någon innan den flyttar på sig, samtidigt som man måste passa sig noga för att den inte ska förstå att den blir noggrannt studerad eftersom man är dum nog att sällan teckna av någon man känner (titta, titta, titta, inse att objektet tittar tillbaka, titta åt något annat håll eller precis bredvid och låtsas som att man hela tiden hade fokuset riktat på en punkt en halv dm åt sidan om objektet, titta ner på pappret en stund, hoppas att objektet har slutat titta på en själv, titta upp och fortsätta och hoppas att man inte möter objektets blick). Resultatet: ett gäng knökefula skisser på folk som läser tidningen eller håller upp t-shirts mot sig själva för att måtta om de kan tänkas passa (fika i Forumgallerian: fånigt nära T-shirt Store). Tidsfördriv, men aldrig något som jag kan använda till något annat. Typiskheter.

Knäppa bilder
Meeh, jag hade ju något på hjärtat här men så blev jag medtvingad till akutköp på Willys (Konsum är numera under bojkott) och nu har jag glömt bort hela konceptet. Men kort och gott: smygfoto kan i många fall kompensera för smygtecknande och har sin klara fördel att det går jevligt fort, så problemet med att folk rör sig blir inte lika stort. Det blir en variation från alla vanliga nu-sitter-jag-och-pratar-med-en-kompis-och-passar-på-att-fota-den-mitt-emot-mig-framifrån-för-den-råkar-vara-någon-att-fota-just-just-nu-foton och blir inte lika kladdiga som teckningarna. Oftast. Det finns dock vissa saker man bör tänka på i samband med att fota främlingar i deras naturliga (jag måste sluta använda det ordet) miljö:

• Om du har en stor kamera: tänk på att den syns och att folk blir förvirrade över paparazzi-beteenden (även om vissa garanterat blir hemligt förväntansfulla då de tror att deras urkiga modeblogg äntligen har slagit igenom).
• Låtsas som att du ska fota den som sitter mittemot, ställ in allt som ska ställas in och vänd sedan kameran mot objektet precis innan knäppningen.
• Fota personen mittemot, men fokusera inte på denna utan de bakom. Klipp sedan bort ditt suddiga sällskap - klart!
• Inför föregående punkt: se till att ha en kamera där du enkekt kan justera vad du vill fokusera på. Om du inte har det och inte vill investera i en ny så får du helt enkelt slipa på en snitsig böneramsa till godtycklig kraft som du råkar tro på, så kanske du ändå har tur att få till det på något vis. 
• Fota inte genom glasrutor (se bild nedan). Risk för oskärpa, fula färger och reflektioner är för stor. 
• Fota gamla tanter (se bild ovan), de märker ändå inte om någon viftar en svart burk mot dem.

Lycka till!

Egentligen finns det något fint med namnet Coop, som egentligen heter co-op men ändå kallas för kop (vad är det med oss egentligen, först uttalade vi shell skäll istället för kjell och nu detta?!). Det är ett namn som doftar gemenskap och samarbete och jag kan inte låta bli att få en överromantiserad bild av muskulösa män och kvinnor klädda i slittåliga arbetsställ, uppbyggandes en hel nation från grunden, gärna med lite röda och blå geometriska objekt i bakgrunden i sann Rodchenko-anda. Vår sekreterare, som för övrigt ser ut som en kvinnlig lite upphottad Bert Karlsson, skulle såklart påpeka att allt bara leder till trampade jordgolv och misär, men jag, som dagligen vill gräva med fingrarna någonstans bak i gommen bara jag tänker på vårt samhälle, sätter händerna för öronen och föreställer mig episka valthorn kompandes trummor i marschtakt.

Men tillbaka till Coop då, eller snarare det som kallas Konsum. Jag har inte hängt med i alla svängar, men som jag har förstått det så kommer Coop numera i en variant av fyra, som jag gärna sammanfattar som Det helt ok stället med fabulösa falaflar* (Coop Forum), det urkiga stället där de tror att billigt nödvändigtvis går hand i hand med sunkigt, lite som Willys alltså (Coop Extra), det dyra stället som ska väcka nostalgi (Coop Konsum) och till slut det skitdyra stället som lika gärna kunde heta Pressbyrån, fast sämre (Coop Nära). Konsum var ju en gång ett stort och ståtligt namn som ingav en trygghetskänsla, för dit har vi ju alltid gått. Numera är det bara gamlingar som fortfarande tänker så, för någon gång i samband med att ICA började göra reklam för sig i såpoperaform så slutade plötsligt alla att handla på Konsum för att istället tömma sin spargris på ICA, för vem vill inte vara som B-kändisvärldens okrönta knarkdrottning Sanna Bråding? Detta** resulterade raskt i att Konsumbutiker började stängas ner och de få som blev kvar blev i stort sett värdelösa och löjligt dyra. I samband med detta kom jag på den fenomenala idén att flytta till ett hus där den närmsta (påstår jag) butiken vi har är, just det, en goddamn Konsumbutik! Här kostar varorna i snitt 50% mer än någon annanstans (med 200% som rekord när jag jämförde salsa). Det är en akutbutik och även om det kan vara några stycken i kö före en så går det alltid rekordfort – inte för att expediten (singularis) är snabb – utan bara för att ingen är galen nog att köpa fler än tre produkter åt gången, att överleva på tills man kommer till en riktig affär. De har dessutom knappt någon vettig vegansk mat (och med vegansk mat menar jag inte alla grönsaker, frukter och mjölsorter, för de är per default veganska och det blir så fånigt att ge dem något särskilt v-epitet, utan sådant som man på grund av gammelvanor som kött- och mjölkproduktsätare vant sig att gilla för att de påminner om animaliskt (alltså, sojaprodukter)). Resultatet blir att inkomsterna är låga, så för att spara in på utgifterna har de valt att låta antingen en gymnasiegrabb (vars lön betalas ut i folköl) eller en gubbe i pensionärsålder (pensionärer ska inte jobba – alltså ska de inte få lön) jobba. Fiffigt!

Men varför envisas jag då med att handla på detta myglets högborg där man byter guldtanden mot en morot? Svaret är enkelt. Fett. Igår var jag nämligen och handlade på min Konsumbutik inte en, utan två gånger. Den ena gången införkaffade jag mig nästan ett halvt kilo(gram) lättsaltade chips. Var så förtvivlat fettsugen att jag behövde åka hem tidigare från jobbet för att chipsen lockade, för att sedan fortsätta arbetet på soffan i ett friterat potatisflarnshav. Charmigt. Den andra gången var det faktiskt inte jag som var beroende, utan en viss sambosak som använde kanske världens äldsta, men också mest effektiva, knep – valpögonen. Så då var det bara att rafsa på sig vinterskruden och trampa iväg, denna gång för en påse påpkårn. Sedan satt vi där och vällustade, starkt kämpandes med att bygga upp våra pommes frites-liknande kroppar – långsmala till formen men flottiga på insidan. Mums!

 

*Proteinrika och dessutom halal. Det känns tryggt att veta att de har blivit välsignade och vända mot Mekka.

 

**En populär hypotes är också att Konsum knöt sin egen snara när de styckade upp Möbiusbandet i sin logga för några år sedan (se hur det såg ut innan och efter). För er som inte visste det är Möbiusbandet en finurlig sak som är ett band med bara en sida. Det symboliserar oändlighet inom matematik och att massakera det på det sätt som de fick för sig – det är mest bara vidrigt.

 

PS. Det här inlägget blev lite inspirerat av ett av E:s gamla inlägg om varför man inte får någon bonus på sitt ICA-kort om man handlar produkter och betalar med pant. Se om ni kan hitta det någonstans här, vetja. DS.

Vi har gjort slut. Tja, egentligen har det väl hållt på en längre tid, men nu är det definitivt. Vi har glidit isär, börjat vandra åt olika håll och där på vägen tappat bort brödsmulorna som skulle hjälpa oss tillbaka. Kanske har jag tänkt att det på något vis ska ordna upp sig, att det här bara är en fas. Att om jag håller det tyst inom mig och inte skriver det högt så har det aldrig skett. För det var knappast ett enkelt avsked. Så mycket saknad, så mycket "man vi kanske borde försöka". Någonstans inom mig tänker jag fortfarande så, att i en framtid långt långt bort kommer vi lära känna varandra på nytt igen, för att på så vis återfå den förståelse för varandra som vi tappade bort bland allt annat som kom emellan. Växa ihop. Inte isär. En lockande tanke. Lockande och givetvis naivt eftersom det bara kommer leda till kommande insikter om vad jag bara inte får ge mig in i. Fler framtida avsked, för ja, jag flyr. Jag kan inte stå och vänta på den sorg som jag har sett dig utstätta andra för. Hur lockande du än är, med ditt uppmuntrande leende och känslan du gav mig att jag var lite extra speciell, lite finare än alla andra - om än bara för en stund.
Egentligen är jag inte ens särskilt ledsen. Möjligtvis tom. Ja, jättetom faktiskt. Jag såg på dig med skepticism, fegade och väntade med att låta dig komma nära och inte ens då fick du någonsin vara så nära. Men du stod för något annat, ett alternativt liv. Och det är det livet jag saknar, att jag bara fick en doft av det och aldrig vågade utforska det vidare, med rädslan för att allt jag skulle hitta var en stank.
Och nu är jag ensam. Det var mitt eget val så jag får skylla mig själv. Jag ser andra vara lyckliga med sin relation och jag avundas dem för att de kan se den tjusning jag inte ser. Och stå ut med eventuella plågor som tillhör. Kanske slutas jag aldrig hoppas på att fler ska se situationen med den klarhet som jag tro mig ha, bli som jag. För det är ensamt att vara dåren. 
C2H5OH. Etanol. Du och jag, det är slut nu. Tills jag verkligen blir sugen på en drink eller två, då kan det bli aktuellt för en försoning. Tills dess, på återseende!
Skål.