Bara hårda tester hittar guldet bland glimmret
[Del 5]
Det här blir sista inlägget i kärleksämnet.
Ett slags adjö.
Erik har läst mina texter och tycker om dem, men verkade samtidigt lite orolig för att jag inte är nöjd med vårt gemensamma liv. Inget kan vara längre från sanningen. För jo, jag tycker att det finns problem med relationer. Jag tycker att det är en gammal, smått förlegad tradition som från början grundades på fortplantning, revirtänkande och mannens förtryck av kvinnan. Så när vi de senaste decennierna försöker omformulera det till något som är baserat på kärlek så är det klart-som-faen att det inte kommer att bli friktionsfritt. För känslor är flyktiga och kanske inte alls borde tillåtas avgöra något så viktigt som t ex att skaffa barn.
Med splittrade familjer som följd.
Och jag kan förstå de som försöker sig på alternativa sätt att tolka kärlek, må det vara flera partner på samma gång eller en vägran att definiera någon som partner och bara njuta av varandras sällskap (så länge alla inblandade är införstådda på det hela, givetvis). För det är verkligen inget som säger att parrelationer är det ultimata knepet för blomstrande kärlek. Även om min egen hjärna (kärleksmuskeln) nog skulle explodera av känslosvall om jag hade flera Favoriter samtidigt.
Men trots detta.
Trots gammelmodigheten, svårigheten att få känslorna att passa ihop med det praktiskt genomförbara, att jag inte tror på någon övernaturlig inblanding eller att jag tycker pressen utifrån är helt absurd...
... så är det så jevla värt det.
Åtminstone nu, med honom.
Jag önskar ibland att jag inte tyckte det, att jag var en sådär ultrasjälvständig person som mådde bäst av att leva ensam och göra något för min egen skull, kanske något så romantiskt som att vara kreativ.
Men det passar mig inte, för jag har träffat någon jag inte vill leva utan.
Så då är det bara att satsa.
