pushtheredbutton

Då
När vi var små yngre så blev ett par inte tillsammans för att de spontant insåg att de inte kunde slita sig ifrån varandra. Istället ägnade man sig åt något som hette Fråga Chans. Det var ett något mer strukturerat socialt spel som gick ut på att man efter att man mött en blick eller två tog sig friheten att ställa den andre mot väggen genom att föreslå att man började Kila Stadigt. Det här var på den tiden där hormoner knappt var något man behövde bry sig om och själva ihop:andet mer var som när man lekte Sex med Barbie-dockorna - ett rollspel för att lära sig vuxenlivet. Detta fattade vi såklart inte då utan Fråga Chans togs på största allvar. Jag antar att det här var något som fungerade olika beroende på vilken del av Sverige (eller världen) som man växte upp i, men i vår lilla stadsdel var det kutym att tjejen frågade chans - aldrig killen. Nästan lika vanligt var det att denne sa nej. På något vis förhöll det sig så att det var ett massivt överskott av tjejer medan mängden killar, eller åtminstone acceptabla sådana som vi inte flydde från och ropade urk, var fantastiskt få. Detta gjorde att de killar som gick med på att blev ihop slungades mellan nästan alla tjejer (eftersom förhållanden ofta tog slut efter några veckor efter att det inte hade hänt något). Det fanns också de som valde att aldrig säga ja, för att de var så populära att det skulle blivit konstigt om någon faktiskt fick ett ja - liksom orättvist på något vis.
Men jag då?
Själv stod jag utanför allt det där. Såhär i efterhand kan jag inte riktigt minnas om det var allmän feghet eller om det handlade om att jag faktiskt tyckte att det hela verkade väldigt fånigt. Däremot minns jag att jag valde att inte vara "kär" i den mest populära killen i klassen, för det var så tråkigt i och med att alla andra var det. Istället valde jag hans kompis (vilket han såklart aldrig fick reda på). Mina redan då obstinata drag antyder ju att jag på något vis kan ha genomskådat det fåniga spelet, men jag minns också att jag var ganska försiktig och blyg, så mina bristande erfarenheter av Fråga Chans är nog en kombination av dem båda - feghet och kritik.
Eftersom det aldrig var killarna som bjöd upp på discot eller lade en Ja-Nej-Kanske-lapp under bänklocket så hade vi nog alla en mycket romantiserad bild över hur förhållandena skulle se ut när (inte om) den söta killen väl visade intresse. Jag tycker mig komma ihåg tankar om att "bara någon visar intresse så skulle jag nog bli kär i den". Som att få lite uppmärksamhet var det första steget i att bli förälskad. Trodde jag.
Men det här var då.


Nu
Nu är nu. Nu är det nämligen tvärtom. Åtminstone verkar det så, för oss kvinnfolk. Någonstans där på vägen till att växa upp så tog synen på uppmärksamhet nämligen en u-sväng. För plötsligt verkar vi inte längre uppskatta de där nyfikna blickarna och tonfall och tal som tydligt indikerar intresse. Det klassas nämligen som desperation. Urg, varför vill han ha mig, han vill säkert bara ligga, jag slår vad om att han aldrig får ligga annat än om tjejen är jättefull. Ok, så illa kanske det inte är. Alltid. Men på ett ungefär. Det var inte förrän E påpekade det för mig idag som jag insåg hur allmänt spritt den synen på killars visade intressen är bland oss tjejer. Jag har aldrig vågat formulera mitt beteende på det sättet. Istället har jag gått runt och trott att jag är en självständig tjej som gärna vill ha kontrollen över mitt liv, vilket bland annat innefattar att ofta ta initiativet när det kommer till relationer (läs: kan inte minnas att jag någonsing gjort något med någon (förlåt Erik för att jag tvingar dig att läsa om det här) utan att vara den som först tar för mig). Självständigt my ass. Hur kan ett beteende som är närmast identisk med majoriteten av den kvinnliga (20-40 år) befolkningen vara självständigt? Vad är det för fel på oss? Det handlar inte om att ha kontroll över våra liv. Det handlar om att bli misstänksamma mot andras, bara för att de är lite vänliga. Fördomar mot de som egentligen vill ungefär samma sak som en själv - att bli älskad. Ska det plötsligt klassas som desperation bara för att de är som en själv? Ett förvrängd bevis på självförakt månne? Spelar ingen roll. Jag skäms.
Förlåt underbara fantastiska snälla killar som visar kärlek och omtänksamhet och vill andra väl. Förlåt ni som tangerade mitt liv men passerade eftersom jag aldrig gav er chansen att visa vad ni gick för. Ni är fina och jag älskar er alla. Fortsätt ha tålamod, någon gång ska vi nog lära oss.

Förra helgen gifte sig två kompisar. Det var ett av mina första bröllop sedan jag var en tvärhand hög och på den tiden mest följde med som accesoar. Hittills har jag alltså varit relativt förskonad mot hela fenomenet, men nu inser jag att jag börjar komma upp i en ålder då det snart kommer att dimpa ner stilrena sidenbandsprydda inbjudningar var och varannan vecka. Då kan jag inte bara sitta och hålla för öronen, blunda och ropa bingo. Det är dags att jag benar ut begreppet, tar mig en funderare och skaffar mig en faktiskt åsikt om konceptet. Precis som jag gör med allt annat som tränger sig in i min vardag, det vill säga.

 

Att ja:a eller inte ja:a?

Till att börja med måste man såklart fråga sig om det här med giftermål är ett rationellt beslut eller inte. Länge svarade jag tvärsäkert nej på den frågan. Visst är det charmigt och kanske rentav en gnutta romantiskt, men hela idén med att lova varandra evig kärlek kändes helt enkelt inte så realistiskt. Visst kan man försöka, men det behöver man väl inte ha ett papper på att man gör? Rent juridiskt kanske det kan förenkla, åtminstone om man planerar att skriva en succédeckartriologi och glömmer bort att testamentera arvet till sambon innan man går bort, men utöver det vet jag inte om det innebär så mycket annat än vad som redan innefattas i sambolagen. Kvar återstår alltså frågan om det finns något egetsyfte med själva giftermålet – att man visar för andra vem man hör ihop med och som man planerar att fortsätta höra ihop med resten av sitt liv. Även där kände jag mig högst tveksam. Var gömmer sig poängen?

Men så tänkte jag då. Nu tänker jag lite annorlunda. Jag är kär. Jag har gjort mitt val och jag hoppas att jag inte behöver göra om det valet i framtiden. Det räcker liksom med honom, jag är nöjd så. Sen om det behöver blandas in lagar och annat krafs för detta är fortfarande lika oklart, men hela idén känns plötsligt inte lika främmande när jag äntligen har upplevt hur det är att vara säker på att man åtminstone just nu inte vill ha någon annan än en och samma forever and ever. Så…tja…på A svarar jag Ja och på B svarar jag Kanske.

 

Planerna

Men så kommer man till ceremonin. Eller snarare – planerna inför den. Ungefär i samma millisekund som man öppnar sin första bröllopsjournal eller börjar snegla på bröllopsbloggarna på ze web så dränks man i valmöjligheter. Litet, stort, religiöst, borgerligt, dyrt, billigt, vit klänning eller färgglad, herrgård eller slott? Trots att man bestämmer sig för att göra det relativt litet och intimt (det vill säga: tvingas bjuda den närmaste släkten av politiska skäl samt skippa de flesta vänner som inte har ansträngt sig för att lära känna partnern) så måste man likväl fatta beslut om varenda_liten_detalj. Och om man aldrig har gjort det förut (vilket oftast är lite utav poängen) – hur sjutton ska man förstå hur man själv vill ha det? Själv skulle jag inte lyckas med så mycket mer än att fatta att det definitivt skulle behöva vara borgerligt samt att vit är en elegant färg*, men att jag vägrar kalasa en hel dag i en skrud som skulle kännas förstörd vid första spillet (och jag spiller). Den enda tänkbara vägen till sinnesfrid skulle vara att inse att det kommer bli sweet oavsett om placeringskorten är mintgröna eller limegröna, samt att övriga yttepyttedetaljer också är ganska oviktiga så länge man är in löv, liksom. Å andra sidan får det inte bli för betydelselöst heller, så att man bara blir helt blasé. Äh, för mig skulle det ändå säkert sluta med att jag lät det gå helt i Star Wars- eller Mästaren och Margarita-tema. Ett vinnande koncept, för så länge åtminstone en av gästerna dyker upp som Chewbacca eller Behemoth så kommer ju dagen vara gjord (och Magnus, du vet vad jag vill se dig i!).

Notera även hur jag bara innefattar mig själv i bröllopsplanerna, för enkelhetens skull. Förstå vilket dubbel trixandet det skulle bli bara att synka två människors smaker, hughah!

 

Möhippan/svensexan

Men det slutar inte där, för några veckor innan Den Stora Dagen (hade det funnits ett v i något av orden hade jag bytt ut det mot ett f bara för att poängtera högtidligheten) så blir man kidnappad. Ens vänner har lagt ner en massa energi på att fixa en dröse glatt och även om man skulle bli rörd bara av tanken på ansträngning så finns det ju så groteskt mycket obehagliga felsteg som hör möhippor och svensexor till som kan förvandla det roliga till epic fail. Det är poledancing (antingen lära sig eller titta på när någon annan ”visar”) och tokfylla, förnedring och pinsamma uppdrag som ska utföras och sedan redovisas inför släkt och vänner på bröllopet. Inte för att det är så konstigt att det ofta blir klyschigt och fånigt. Ett antal vänner och väninnor buntas plötsligt ihop utan att nödvändigtvis känna varandra sedan tidigare och eftersom konceptet är så förvirrande till att börja med och alla dessutom har olika bilder och erfarenheter av brud eller brudgum så är ju de klassiska momenten ofta lättare att ta till än att komma på något nytt och personligt. Jag förstår det, verkligen. Men för att slippa uschligheter i framtiden: Som ett tips, om jag någonsin i mitt liv skulle få för mig att stå inför en vigselförrättare och om ni som läser detta är sockersöta nog att vilja anordna en möhippa åt mig, så är detta saker som ni kan tänka på:

• Inga krav på enkönat spektakel! Jag vill ha ALLA kompisar med, inte bara donnorna.
• Inget spa, det ger mig konstiga obehagskänslor (som folks clownfobier – svårt att förklara).
• Inget alltför tjusigt, det skulle inte passa mig (skippa lyxrestaurangen, ta mig till äventyrsbadet).
• Inse att det egentligen inte finns några krav – jag kommer bli glad av allt. Så länge det inte är spa dårå. Typ.

 

Perfektheten

Så kommer då dagen. Den Perfekta Dagen. Men kan man göra en dag perfekt? Det är lite det flyktiga med perfekta dagar, att det aldrig blir de man har planerat som perfekta som blir det. Istället är det de otippade som blir det. Faktum är att det först när man ska gå och lägga sig och kontemplerar över dagen som gått, alternativt i efterhand, som man inser att just den har varit perfekt. Kanske är det rentav så att om man någonsin skulle börja fundera över om den nuvarande dagen är perfekt eller inte så spräcker man den magiska bubblan och avperfektifierar den? Man tar då fram sina kritiska glasögon för att noggrant klassifiera den korrekt och det är då man plötsligt ser miniatyrstora brister i dagen – detaljer som man annars aldrig skulle ha upptäckt.

Alltså fungerar det perfekta i en bröllopsdag lite som en självantiuppfyllande profetia. Det kan inte bli bra. Klänningen kommer antingen vara obekväm eller kännas för alldaglig, fotona kommer att avspegla verkligheten och inte drömfluffet, tårtan kommer att vara tjusig men inte alls lika fantastisk som tiramisun (den som lade grunden för allt) och tja, stora fester är kanske inte ens vår grej? Det här skulle jag såklart förtränga helt om jag någonsin gjorde ett försök på äktenskap. Då blir det säkert en Bridezilla med lågt blodsocker. Men jag kan ju låtsas så länge. För det verkar ändå ganska skoj.

 

*”vit är ingen färg – det är en blandning av ALLA färger” – ja, jag vet Herr und Frau Bättrevetare