pushtheredbutton

Det finns andra som skriver bättre
Egentligen är det här inte så mycket ett eget inlägg som ett tips på en annan fantastiskt text. Läs det inlägget och om ni inte orkar läsa mer än ett så föreslår jag det framför mitt. Faktiskt.

För den late kan jag sammanfatta texten med att den handlar om viljan att bli godkänd utan att vara perfekt. Om att försöka identifiera sig med kvinnor i film som porträtteras som ass-kicking hot chicks med en alkoholtolerans nog för att dricka Indiana Jones under bordet och med minst 150 i IQ. Solbrända magruteprydda ultradonnor som inte blir arga eller ens ledsna av det blodsockerfall ett dygns äventyr utan mat brukar medföra.  Och skulle det regna är det inte kallt och irriterande – filmens powerbrud räddar situationen galant genom att bli ännu hetare med blöta rinnande hårtestar och en skrud som plötsligt blev, tja, lite mer avslöjande. Ungefär som oss själva, med andra ord.

Hur biffen blev nörd och mön blev kött

Det fanns en tid då män alltid var ståtliga, starka och otroligt nobla. De fyllde egentligen ett syfte: att rädda världen, den fagra damen i nöd och sedan ligga loss med damen i fråga (ok, det var tre syften men du fattar poängen). Sedan kom verkligheten ikapp och man insåg att även om grabbar gärna vill ha en förskönad bild av huvudpersonen (som underförstått föreställer grabben själv), så blev länken mellan dem och karaktären i filmen, spelet (eller vilket fiktionsmedium vi nu väljer), lite för svag. Så låtsasvärlden skapade nörden. Eller ja, Den vanliga mannen. Den som var en själv, som man kunde känna igen sig i. Kvinnorna var på den tiden fortfarande fagra fån, men det kom snabbt att ändras eftersom de var så förtvivlat tråkiga. Dessutom krävde alla bittra feminister att det andra könet skulle börja visas upp som mindre svagt. Så det behövdes en förändring. Det behövde bevisas att även tjejer har rätt att synas. Att Kvinnor Kan. Och varför kan vi? Jo, tänkte mediabolagen, för att vi är ultrasexiga hyperintelligenta toppkap som med en hög ansiktsspark kan kämpa sig ur den allra knivigaste situationen. För det är detta som krävs om man som tjej vill fylla en funktion. Allt sämre än så är för ointressant för att ta med.

Twisted little sister

Om JAG skulle vara fast i en knivig situation skulle jag som bäst använda nyckelknippan och sikta mot ögonen. Och med största sannolikhet missa för att jag skulle tveka, för ärligt talat - VEM vågar göra något sådant? Det här är å andra sidan samma tjej som råkade välta ner ett paket Café de Paris på ICA idag och lyckades sparka på det när jag skulle ta upp det så att det for iväg ännu längre bort. Men vi gör sånt. Vi riktiga.

Så hur tror ni att man blir om man som (nörd-)tjej växer upp i en värld där alla intressanta jag-personer är män? Eller åtminstone alla någorlunda identifierbara jag-personer? Jag tänkte att jag skulle sammanfatta det hela i en nästan kronologisk ordning.

 

Commander Geek och Babe of the Jungle

Datorspelen kom tidigt hem till Bandygatan. Ett av mina a b s o l u t a favoriter var ett spel som hette Commander Keen. I början fattade jag inte riktigt storyn mer än att man spelade en godtycklig karaktär som kunde hoppa högt med hjälp av en pogo stick (svensk översättning, någon?) och skjuta monster med sin laserpicka. Dessutom hade han Pong på sitt armbandsur, vilket var nog så tufft. När jag blev lite äldre och kunde ta till mig den engelska introtexten förstod jag att Keen var en liten grabb som levde sig in i en fantasivärld och det var just den världen man spelade.

Där omkring kom även Jill of the Jungle. Och jag minns att en av anledningarna till att jag spelade det var för att hon var tjej. Att jag var en tioårig tyst flicka och hon en kurvig tant i baddräkt var liksom aldrig något jag reflekterade över.

Så så var det. Jag älskade Keen för att han var jag. Han blev därför totalt könlös i mina egna ögon.

Jill däremot, henne spelade jag för att hon var kvinna. För att jag redan då fattade att om inte jag spelade henne så skulle ingen göra det. För att kunna kontra med ett nytt häftigt TJEJnamn när det pratades datorspel i skolan. För att jag tyckte lite synd om henne. Men hon skulle aldrig bli jag. Någonsin.

 

Ge mig choklad
Det tog mig ända fram till gamla dar innan jag blev en äkta seriefantast, men tidningar har liksom alltid funnits med. De tre stora namnen var Kalle Anka, Bamse och Asterix. Ni som någonsin reflekterat över dessa serier ur ett feministiskt perspektiv hör varningsklockorna ringa lång väg, men seriernas gammelmodighet var såklart aldrig något som spelade någon roll, för varför skulle jag bry mig om så fåniga karaktärer som Kajsa (funktion: bli uppvaktad med blommor och choklad - annars blir hon arg), Brumma (hemmafru), Farmor (hemmafru och matleverantör) eller de långa, kurviga extremt heta kvinnorna i Gallien med en förkärlek för äldre dementa män? Det fanns ju redan intressanta huvudpersoner som tog all min uppmärksamhet! Men här någonstans började det slå slint, för serierna beskrev tydligt huvudpersonernas uppvaktande av damer. Och eftersom jag var en huvudperson krävdes det att jag också började förtjusas i de läckra damerna och såg deras kärlek som något man behövde vinna, trots att jag då liksom nu var/är hyfsat säker på att jag är heterosexuell. Så mycket för fri vilja.

Finkultur
Böckerna, då? De är ju trots allt ofta välskrivna så nog måste de väl ha gjort rätt? Tja, kanske. Om det inte var för att jag bara läste klassiker. Favoriten var De tre musketörerna. D'artagnan var såklart tuffast, även om jag alltid kände att jag nog egentligen var mest lik Athos (tänk er Donatello i Turtles). Kvinnorna då? Här dyker faktiskt en av de första powerkvinnorna upp: Milady. Hon visar sig dock vara ond och utnyttjar alla knep hon kan (förföra män med makt) för att få det hon vill. Där rök alla förhoppningar om en stark förebild. Inte för att man någonsin tänkte att hon kunde ha förebildspotential. Hon var ju satan själv och förstörde för en själv, oavsett om man lekte D'artagnan (som blir förälskad i henne) eller Athos (en av hennes tidigare offer/exmakar). En av världens bästa böcker lärde mig alltså att inte bara uppmärksamma kvinnor utan faktiskt se dem som potentiella fiender. Nyttigt.
Annars var det ganska tryggt att läsa klassiker, ur ett kvinnofiendeperspektiv. Det svagare könet är nämligen e x t r e m t underrepresenterat i dem, så man slapp ofta tänka på att de/vi ens existerade. Undantaget är såklart Illiaden, där det först är en kvinna som är orsaken till ett tio år långt krig, följt av en dröse skönsjungande nuckor som lockar kvar stackars Odysseus för att de är ensamma. Det hela slutar sedan med att Odysseus kommer hem till sin fru (som har levt under tron att hon varit änka det senaste decenniet) och slaktar alla hennes friare. Ok, de kunde verkligen uppskatta sina (mina?) kvinnor på den tiden, men tja, om jag inte redan hade hunnit bli schizofren av synen på mitt eget kön så var jag garanterat rätt körd efter detta. 

Stopp!
Jag kanske bör pausa och påpeka att jag aldrig har varit det man normalt kallar för ”pojkflicka”. Mitt intresse för sport var obefintligt, att klättra i träd var mest bara... högt och den enda killkompis jag hade visade sig vara homosexuell och lekte med Barbie precis lika mycket som oss övriga. Anledningen till att det idag finns många killar i min vänskapskrets är för att tjejerna fick andra intressen när vi fyllde sisådär tolv. Kvar blev jag med att fortfarande få gåshud av det första uppslaget i en nyköpt serietidning, fortfarande älska att strida mot svartalfer i Drakborgen och fortfarande tycka att något av de häftigaste ljuden som finns är det från en ljussabel.

Rollspel

Med i snitt ett spel om året borde det här inte ens få en egen rubrik, men tänk er att skapa en karaktär som lever i 20-tal, har frihet och makt och som dessutom nästan enkom umgås med män. Tänk er att denna karaktär dessutom har bröst. Borde fungera hur bra som helst eftersom rollspel egentligen bara är ett flöde av fantasi, men hur realistiskt är det? Så får varje gång det här händer, för varje ny karaktär, dyker alltid den där tvångstanken upp om att jag måste förklara hennes icke-stereotypiska kvinnobeteende. Vilket gör henne till feminist. Vilket gör henne för lik mitt vanliga jag. Och visst, det är en brist i fantasi och inget mer, men slå på godtycklig film som utspelar sig kring samma tid och försök hitta någon som helst variation bland de starka kvinnona. Nej, just det. Tänkte väl det. Och ja, jag är avundsjuk på mina grabbar till medspelare. Fuskfuskfuskfusk.

 

100 år av kamp - världens mest jämställda land

Men 2010, då? Vi måste väl ändå ha lärt oss att bli bättre? Njae. Den enda skillnaden nu mot när jag växte upp är att jag idag är ungefär gammal och har lite krav. Vilket gör att jag aldrig skulle spela spel som Bayonetta (nej, det hjälper inte att hon har glasögon, vem 17 har det när man ska slåss?). Eller kan se filmer som Transformers utan att vilja skära mig. Detta stänger dörrar. Slår igen fönsterluckor. För jag är ju nörd. Jag SKA ju gilla robotar och magiska dräkter. Men det går liksom inte. Någon måtta får det vara. För det finns gränser, då det går från haha-roligt till bara...plågsamt. Om jag ändå finge bli ung och dum igen!

 

 

PS. Angående superkvinnorna i början: Som för alla regler finns det såklart undantag. Det finns faktiskt tillfällen då de får ge vika åt vanligt fruntimmer med en och annan brist. Men dessa dyker bara upp i så kallade tjejfilmer och ärligt talat – vem  tittar på sånt? DS.

Crap
Idag avslutades höstens doktorandkurs med att vi alla muntligt presenterade våra projekt. Efteråt fick vi feedback av kursansvarig. Hon hade en hel del gott att säga om projektet, fokuset jag hade valt och information jag bidrog med. Sedan släppte hon bomben: Jag hade verkat försynt. Ja, inte bara under dagens föredrag utan allmänt under hela kursen. w00t?!! Moi?
Ok, kanske lite.
Fan.
Måhända att jag kom som utböling. Måhända att alla andra var som ett litet kompisgäng och jag från början inte kände någon. Måhända att det handlade om ett område som jag knappt kan, till skillnad från övriga deltagare (varför satsa på säkra kort när man kan plåga sig med något nytt?). Men försynt? Det är ju det värsta man kan ägna sig åt! Det wersta. Framförallt som tjej då man redan har fått stämpeln som svagare och mer osäker. För det spelar ingen roll att man har koll eller en bred kunskap. Det spelar inte ens någon roll att man kan genomskåda andra människors idioti. Så länge man inte tydligt kan förmedla för omvärlden att man är lite viktigare och lite smartare än alla andra så är ens kompetens i stort sett meningslös. Och då spelar det ingen roll att pondus för är ett tjusigare ord för att maskera bristen på kunskap.


Han
Det här inlägget är egentligen flera månader gammalt - i mina tankar. Det känns som om situationer då pondus och kampen mot den har förföljt mig hela hösten. Visst finns det en poäng med ledarroller och att grupper tyr sig till individer och låter dem föra deras talan och bestämma. Men mestadels får det mig att spy. För det gör gör folk paralyserade. För att inte tala om försämrar deras förmåga till kritiskt tänkande - den kanske viktigaste förmågan av alla (det jag ska ta med mig som personlig sak när jag hamnar på en öde ö).
Jag vet att det egentligen knappt är någon skillnad på kvinnor och män...biologiskt. Därför blir det så frustrerande när skillnaderna ändå syns i praktiken, rent statistiskt. Eller är det bara en slump att jag nästan bara har träffat män som lyckas komma undan med att snacka skit utan att folk slutar lyssna på dem? Och ni gör det inte ens medvetet. Faktum är att vi i er omgivning är så duktiga på att uppmuntra er, titta på er med trånande blickar och se er som den ultimata kunskapskällan att vi bär _minst_ halva ansvaret. Det är min kära pappa som pratar om allt mellan fotografering till politik som om han är den enda som sitter på svaret (och min fina mor bredvid som alldeles för ofta super in sig hans ord, ett efter ett). Det är arroganta litteraturstudenter som alltid vill ha första OCH sista ordet på seminarier där han inte ens har läst böckerna de handlar om. Och inte minst, det är sliskiga snobbiga läkare på de årliga cancermötena som drar ut så mycket på tiden att den stackars indiska doktorande får minimera sin presentation och hasta igenom den på lunchen ("vadå, varför skulle jag bry mig om ert schema, alla vill väl lyssna på mig?"). Kanske är jag bara avundsjuk. Eller så föraktar jag den här typen av beteende. Om jag ska vara ärlig så kan jag inte riktigt bestämma mig. Fusk är fult, men nog vore det härligt att vinna på fusk? Särskilt när det så sällan lönar sig att följa reglerna?
Så nu gäller det att gå in i hårdträning och lära mig att stå extra rakryggad, jobba fram det fastaste handslaget och aldrig någonsin visa min svaghet genom att staka mig på orden eller föra fram min åsikt med darrig röst. Och fungerar inte det får jag åtminstone satsa på kulmage och skägg. På något sätt verkar det finnas en signifikant koppling dem emellan...

Då
När vi var små yngre så blev ett par inte tillsammans för att de spontant insåg att de inte kunde slita sig ifrån varandra. Istället ägnade man sig åt något som hette Fråga Chans. Det var ett något mer strukturerat socialt spel som gick ut på att man efter att man mött en blick eller två tog sig friheten att ställa den andre mot väggen genom att föreslå att man började Kila Stadigt. Det här var på den tiden där hormoner knappt var något man behövde bry sig om och själva ihop:andet mer var som när man lekte Sex med Barbie-dockorna - ett rollspel för att lära sig vuxenlivet. Detta fattade vi såklart inte då utan Fråga Chans togs på största allvar. Jag antar att det här var något som fungerade olika beroende på vilken del av Sverige (eller världen) som man växte upp i, men i vår lilla stadsdel var det kutym att tjejen frågade chans - aldrig killen. Nästan lika vanligt var det att denne sa nej. På något vis förhöll det sig så att det var ett massivt överskott av tjejer medan mängden killar, eller åtminstone acceptabla sådana som vi inte flydde från och ropade urk, var fantastiskt få. Detta gjorde att de killar som gick med på att blev ihop slungades mellan nästan alla tjejer (eftersom förhållanden ofta tog slut efter några veckor efter att det inte hade hänt något). Det fanns också de som valde att aldrig säga ja, för att de var så populära att det skulle blivit konstigt om någon faktiskt fick ett ja - liksom orättvist på något vis.
Men jag då?
Själv stod jag utanför allt det där. Såhär i efterhand kan jag inte riktigt minnas om det var allmän feghet eller om det handlade om att jag faktiskt tyckte att det hela verkade väldigt fånigt. Däremot minns jag att jag valde att inte vara "kär" i den mest populära killen i klassen, för det var så tråkigt i och med att alla andra var det. Istället valde jag hans kompis (vilket han såklart aldrig fick reda på). Mina redan då obstinata drag antyder ju att jag på något vis kan ha genomskådat det fåniga spelet, men jag minns också att jag var ganska försiktig och blyg, så mina bristande erfarenheter av Fråga Chans är nog en kombination av dem båda - feghet och kritik.
Eftersom det aldrig var killarna som bjöd upp på discot eller lade en Ja-Nej-Kanske-lapp under bänklocket så hade vi nog alla en mycket romantiserad bild över hur förhållandena skulle se ut när (inte om) den söta killen väl visade intresse. Jag tycker mig komma ihåg tankar om att "bara någon visar intresse så skulle jag nog bli kär i den". Som att få lite uppmärksamhet var det första steget i att bli förälskad. Trodde jag.
Men det här var då.


Nu
Nu är nu. Nu är det nämligen tvärtom. Åtminstone verkar det så, för oss kvinnfolk. Någonstans där på vägen till att växa upp så tog synen på uppmärksamhet nämligen en u-sväng. För plötsligt verkar vi inte längre uppskatta de där nyfikna blickarna och tonfall och tal som tydligt indikerar intresse. Det klassas nämligen som desperation. Urg, varför vill han ha mig, han vill säkert bara ligga, jag slår vad om att han aldrig får ligga annat än om tjejen är jättefull. Ok, så illa kanske det inte är. Alltid. Men på ett ungefär. Det var inte förrän E påpekade det för mig idag som jag insåg hur allmänt spritt den synen på killars visade intressen är bland oss tjejer. Jag har aldrig vågat formulera mitt beteende på det sättet. Istället har jag gått runt och trott att jag är en självständig tjej som gärna vill ha kontrollen över mitt liv, vilket bland annat innefattar att ofta ta initiativet när det kommer till relationer (läs: kan inte minnas att jag någonsing gjort något med någon (förlåt Erik för att jag tvingar dig att läsa om det här) utan att vara den som först tar för mig). Självständigt my ass. Hur kan ett beteende som är närmast identisk med majoriteten av den kvinnliga (20-40 år) befolkningen vara självständigt? Vad är det för fel på oss? Det handlar inte om att ha kontroll över våra liv. Det handlar om att bli misstänksamma mot andras, bara för att de är lite vänliga. Fördomar mot de som egentligen vill ungefär samma sak som en själv - att bli älskad. Ska det plötsligt klassas som desperation bara för att de är som en själv? Ett förvrängd bevis på självförakt månne? Spelar ingen roll. Jag skäms.
Förlåt underbara fantastiska snälla killar som visar kärlek och omtänksamhet och vill andra väl. Förlåt ni som tangerade mitt liv men passerade eftersom jag aldrig gav er chansen att visa vad ni gick för. Ni är fina och jag älskar er alla. Fortsätt ha tålamod, någon gång ska vi nog lära oss.

Hon

Hittade idag gamla Wikklassisen Bebbens blogg där hon utmanar Jessica Ritzén (a k a journalisten som fattigdomsturistar genom att testa att leva på soss-bidrag i en månad och sedan berätta för omvärlden om hennes bekymmer) genom att själv berätta om hur hon har haft csn-bidraget (ca 2500 kr/mån) som enda fast inkomst de senaste fyra åren. Visst kan hon ibland få in lite extrapengar här och där, men i stort sett verkar hon vara y t t e r s t ekonomisk. Och leva på gröt och inte så mycket mer. Det här är samma tjej som, om jag inte minns helt fel, förut levde  på ca 50 kr/mån utöver det som hennes folkhögskola begärde för mat och husrum. Inte dåligt! Mer om allt detta här (men innan ni läser hennes blogg är ni varmt välkomna att läsa klart detta inlägg). 

 

Jag

Eftersom jag de senaste åren allt mer och mer funderat över konsumtionshysterin blev jag såklart otroligt inspirerad av det hon hade att säga. Inte helt otippat började tankarna också vandra vidare till mina egna vanor, särskilt nu när det bara väller in pengar i form av en lön som jag, nu nästan två år sedan jag var student, fortfarande inte riktigt har hunnit vänja mig vid.Tänkte därför se hur mycket jag egentligen skulle kunna spara på en månad bara genom att vara vettig. Det här skulle alltså vara långt från Bebbens liv, eftersom hon faktiskt är fattig på riktigt och jag mer är en sådan där som med lite ekonomiskt tänkande skulle kunna åka till Kreta i sommar (eller tågluff i mellanEuropa då, same same). Men äsch, det behöver inte motiveras egentligen, inte när man är nära till kräkreflexen bara man tänker på shoppingfrosseriet och allt annat trams. 

 

Vi

Men hur ska jag då spara? Tja, hyran, amorteringar (vuxenscore), räntan, elen, bredbandet, maten, försäkringen, fackföreningsavgiften, välgörenheten, tv-licensen (det må vara crap ibland, men det ska faen stödjas) och ev medusin kostar mig ungefär 5500 kr. Det borde ge mig en massa glada slantar kvar som jag inte ska få spendera. Nolltolerans. Typ. Istället ska jag se om jag hittar andra roliga saker som är helt gratis, att döda tid på:

• Teckna, åtminstone om man kör hardcore-IKEA-gratispennor och baksidan av alla "viktiga papper" som folk envisas med att skicka.
• Måla (njae, en del driftkostnader där visserligen, men om man inte vill köpa (billiga) Rusta-dukar att kladda på så går det faktiskt att leta träskivor på diverse sopcentral. Det här kräver i och för sig ofta en del sågande för att få till lämplig form och skala bort t ex borrhål (träskivorna har nästan alltid varit en möbel i tidigare liv). Jag äger såg och har tillgång till snickarverkstad men eftersom det är fysiskt omöjligt att såga rakt och/eller vinkelrätt så blir det nog ändå lyxduk för min del. Inte helt gratis alltså. Men nästan, med tanke på hur länge man fastnar på varje målning).
• Spel hos spelföreningen Dvärg med dubbeleggad yxa. Tack Sverok för att ni fortsätter agera sockermama!
• Fota. Om man inte räknar med en viss startkostnad, men när man väl har klicketiklicken så vore det bara dumt att inte utnyttja den. Ja man kan rentav säga att man tjänar på att överutnyttja den, hurra för inverterade kostnader! Ehm.
• Clone wars och Battlestar Galactica (den nya drogen, fantastiskt beroendeframkallande och till synes oändlig när man har fem hela säsonger att vältra sig i). Kräver också en viss startkostnad och lite olagligt piratande, men sedan är du god att gå.
• Läsa. Om man undviker att sponsra Bonniersägda Adlibris, alltså. Tack bibblan!
• Grafittisafari. Så länge det inte slutar med att man fryser och går ner på stan för att fika. Om man inte har någon med sig som alltid bör ha en kaffekopp i handen för att fungera, för då kan man sitta gratis bredvid på fiket och bara utnyttja värmen.
• Blogga. Särskilt på jobbet – inverterade kostnader på riktigt!
• Pyssel utifrån saker man hittar hemma (mer om det någon annan gång). Om man har pysslat hela sitt liv brukar mängden pysselbara prylar vara ganska många – succé!
• Sig-själv-fraktande innanför stadens gränser (eller längre om man har bra kondition): Fank gådd för att man slipper ha bil.
• Bygga upp strategiska planer för kommande zombie-attack.
• Bygga upp strategiska planer för när man en dag vaknar och inser att man är den enda kvar på jorden.
• Rollspel. Kräver en spelledare och eftersom denna i princip alltid är mer insatt i spelet än vad man själv är så är det denne (jag skriver inte denna för i min värld är det bara gossar som är SL) som fixar eventuella regelböcker. Om man inte skapar sig ett eget rollspel i stil med Zombies-på-ett-piratskepp som bara kräver en ynka liten T6:a, då behövs inga böcker.

Ok, det här var ju en ganska fånig lista efter det på många sätt antingen kräver att man tidigare haft pengar eller att man snyltar på andras. Yash, jag är rookie, ok?

Pus.

Vi har gjort slut. Tja, egentligen har det väl hållt på en längre tid, men nu är det definitivt. Vi har glidit isär, börjat vandra åt olika håll och där på vägen tappat bort brödsmulorna som skulle hjälpa oss tillbaka. Kanske har jag tänkt att det på något vis ska ordna upp sig, att det här bara är en fas. Att om jag håller det tyst inom mig och inte skriver det högt så har det aldrig skett. För det var knappast ett enkelt avsked. Så mycket saknad, så mycket "man vi kanske borde försöka". Någonstans inom mig tänker jag fortfarande så, att i en framtid långt långt bort kommer vi lära känna varandra på nytt igen, för att på så vis återfå den förståelse för varandra som vi tappade bort bland allt annat som kom emellan. Växa ihop. Inte isär. En lockande tanke. Lockande och givetvis naivt eftersom det bara kommer leda till kommande insikter om vad jag bara inte får ge mig in i. Fler framtida avsked, för ja, jag flyr. Jag kan inte stå och vänta på den sorg som jag har sett dig utstätta andra för. Hur lockande du än är, med ditt uppmuntrande leende och känslan du gav mig att jag var lite extra speciell, lite finare än alla andra - om än bara för en stund.
Egentligen är jag inte ens särskilt ledsen. Möjligtvis tom. Ja, jättetom faktiskt. Jag såg på dig med skepticism, fegade och väntade med att låta dig komma nära och inte ens då fick du någonsin vara så nära. Men du stod för något annat, ett alternativt liv. Och det är det livet jag saknar, att jag bara fick en doft av det och aldrig vågade utforska det vidare, med rädslan för att allt jag skulle hitta var en stank.
Och nu är jag ensam. Det var mitt eget val så jag får skylla mig själv. Jag ser andra vara lyckliga med sin relation och jag avundas dem för att de kan se den tjusning jag inte ser. Och stå ut med eventuella plågor som tillhör. Kanske slutas jag aldrig hoppas på att fler ska se situationen med den klarhet som jag tro mig ha, bli som jag. För det är ensamt att vara dåren. 
C2H5OH. Etanol. Du och jag, det är slut nu. Tills jag verkligen blir sugen på en drink eller två, då kan det bli aktuellt för en försoning. Tills dess, på återseende!
Skål.

I´m a scientist, in the field of science
Förra veckan var jag i Linköping för att representera företaget för landets alla nuklidterapi-nördar (de är inte så många, så det årliga mötet kallas lite elakt för klubben för inbördes beundran...vilket inte riktigt stämmer eftersom de flesta bara verkar beundra sin egen forskning). Årets mest klockrena citat måste, med viss konkurrens, vara

"Vi kunde inte testa det här på apor i Sverige, av etiska skäl. Därför lät vi samarbetsgruppen i Seattle göra det."

Huh?! Etiska skäl. Va?
Det här sammanfattar väl något som jag har brottats med mycket de senaste åren: Forskarnas "etiska" syn på djur. På grund av yrkesval är det hyfsat svårt för mig att undvika ämnet så som jag skulle önska. Av någon idiotisk anledning kom jag dessutom nyligen in på det här ämnet med några av mina nästan-kollegor vid fikabordet. Om allmänintresset. Om det nödvändiga med djurtesterna. Om att rädda liv.
Rädda. Liv.
Ja nog är de rädda alltid.
Inte helt förvånande blev det en ganska ensidig diskussion. Vi var på så löjligt olika sidor om barrikaderna att diskussionen nog inte gav något för någon av parterna. Till skillnad från köttdiskussionerna så erkänner jag att det här faktiskt är ett krångligt ämne, då det handlar om en prioritering. Kött är bara fånigt att diskutera, eftersom vi inte behöver det på något sätt och det snarare mer kan sägas stjälpa än hjälpa (om man tar hänsyn till miljön och den ökning av bl a hjärt- och kärlsjukdomar som det verkar generera)*. Med djurförsök däremot, där måste man helt plötsligt jämföra djurliv med människoliv. Eftersom försöken har varit tillåtna sedan ungefär..jämt så finns det idag inte tillräckligt bra alternativ för dem. Så enkelt är det och det erkänner jag med. Samtidigt tycker jag, i och med att man trots allt kan bevisa att ryggradsdjur m fl kan känna smärta, att det är ungefär lika försvarbart att testa på råttor (hey, visste ni att råttor kan skratta? De sänder faktiskt ut ett speciellt ljud när de är glada som människor inte kan uppfatta) som att testa på förståndshandikappade människor. Eller barn för den delen. Lägre intelligens är inte ett tillräckligt bra argument. Särskilt inte när det dör 10000 djur i Sverige av testerna. V a r j e dag. Och detta för att eventuellt kunna rädda människoliv. Utöver det bör man inse att, eftersom läkemedelsföretagen inte är statligt ägda, det tas fram en mängd olika varianter av en och samma medicin, helt i onödan, bara för att maximera vinsten. För att inte tala om den mängd sjukdomar som man skulle kunna avlägsna helt med bättre satsning på gammal hederlig folkhälsa. Förbjud alkohol och tobak, utbilda folk om de vad de faktiskt stoppar i munnen, gör det straffbart att sälja sunk och kalla det för mat, få folk att börja cykla och gå genom att göra det svårare, och inte lättare, att transportera sig med bil... ja där finns det löjligt mycket att göra. Men politikerna är fega, pengahögssittarna regelskrivare och inget blir gjort. Så då hamnar vi tillbaka på ruta ett, d v s frågan om hur många djurliv som faktiskt får gå på ett människoliv. Om vi ens har rätt att räkna på det. Jag säger nej. Men jag är ganska ensam på min sida av skiljelinjen. Någon som vill göra mig sällskap? Ni kan få vifta med flaggan!

* = En lustig sak med just ovan nämnda djurförsöksdiskussion med mina nästan-kollegor var att den råkade spåra ut i en köttdiskussion där en viss någon lyckades spotta ur sig s k fakta om att det var köttet som gjorde att vi gick från apor till människor från första början och att det således är en så viktig del av utvecklingen av vår intelligens att man blir korkad om man inte äter det. Efter det fikat var jag så bitter att jag på allvar funderade på att säga upp all bekantskap med den så kallade forskningsvärlden för gott och börja ett nytt liv med...tja, vad som helst.


PS. Den här gången blev det inget foto med i inlägget. Istället får ni njuta av en bild från min institutions hemsida. Och med "min institution" menar jag det ställe som företaget hyr lokaler och labutrymme av. Om ni inte förstår vad den föreställer så har man alltså här injicerat cancerceller i två möss så att det har växt fram tumörer. Därefter har man administrerat ett cancermålsökande radioaktivt inmärkt preparat som man sedan har kunnat följa i kroppen och göra en bild av. Fiffigt va? Hmm...det här med vita konturer runt lik tycker jag mig ha sett förut. DS.

 

Skygglapparna

I morse blödde jag näsblod. Kände mig lite som Macaulay Culkin i My Girl, ni vet, han mest astma och som var allmänt vek har jag för mig. Insåg till min förvåning att jag undermedvetet tänkte det där röda som droppade ner i handfatet som någon slags karamellfärg. Något blött rött, men verkligen inget som kom från mig. Inuti mig. Så kackig erfarenhet har jag alltså av smärta, sår och blod att jag inte ens kan koppla att ett brustet kärl i näsan faktiskt är just ett brustet kärl i näsan. För att inte tala om min totala oförmåga att faktiskt inse att jag är dödlig och består av kött, ben och diverse skräp där emellan. Visst tänker jag på döden ibland, ganska ofta faktiskt, men då mest som något abstrakt och jeevligt konstigt. Min värld är alltså så totalt isolerad från hemskheter att jag inte fattar att de existerar hur mycket jag än läser om det. Och jag läser faktiskt ganska mycket om det. Och ser på bilder. Och filmer. Det för mig lämpligt in på dagens två tips.

Dagens filmtips (pampadam): Earthlings (mer om den här): En nyttig dokumentär om saker som borde ingå i den allmänna uppfostran. Och nej, tyvärr är det inte så lätt att ursäkta sig med att det som beskrivs i filmen bara sker i USA och inte här. Jag önskar att vi vore bättre på vår sida av Atlanten, men tyvärr.

Filmen kan ibland vara lite krånglig att få tag på, framförallt som originalDVD. Olagliga nerladdningsaktiviteter är alltså att föredra. Men berätta inte för någon att jag har sagt det.

Dagens bildtips (tack Lina): Fotoutställninigen Walls of Glass, som ni hittar här. Det här är en light-version av lite av vad som finns att beskåda i Earthlings. Light för att man slipper se de som inte dör omedelbart fortsätta splattra. Och light för att man slipper höra skriken.

 

PS. Om du inte redan har kopplat det så är inläggen under kategorin RedButton just den här typen av bitterhetsinlägg. Så ifall de stör dig är det enkelt att gallra bort dem, hurra! DS.

Kirchsteiger och Timell, härmed förklarar jag krig mot eder! Ty era händiga händer och top notch verktygsbälten har fått hela gefla svenska folket att ge er trånande blickar, fulla av avund. Måhända att edra tummar sitter där de ska, men edra klämkäcka leenden har fått andra att vilja följa er väg, om det så ska kräva en amputation och nål med tråd för att förflytta den tjocka lilla knölen som de flesta finner mitt i handen, till en plats närmre pek(/man skall icke peka)-fingret. Och tro mig, det är inte lätt att få stygnen snyggt om man inte har det till att börja med.
Detta är resultatet av era onda gärningar, indirekt åstadkomna via tidigare ägare till min lägenhet som inte fattade att han borde hållt sig kvar vid sin nisch* och inte traskat i väg utan pannlampa i hemmafixet mörka land:

• Färgstänk överallt på golvet
• En hatthylla monterad med fyra olika sorters skruvar, hål i spridd skala vilket har resultat i mer eller mindre (läs mindre) bra stöd för pluggarna, som för övrigt också verkade vara hämtade var och en från ett av världens fyra olika hörn. Och remember kids, Newtons högar med lagar säger att en hylla inte bara en kraft riktad neråt, utan dessutom (dessvärre med tanke på den högst bristfälliga upphängningsanordningen) utåt från väggen. Gahughah, var är fysikkunskaperna?
• Brun, till syftet tapet-, färg målad en bit upp på taket, vilket inte var helt galant vid omtapetsering i vit kulört.
• Brun, till syftet tapet-, färg målad en bit upp på listerna, vilket inte var helt galant vid omtapetsering i vit kulört.
• Oslipat spackel under färglagret. Resultat: Buckel buckel (eller heter det böckel? Gefla västmanländska, den gör mig handikappad!) .
• Och så vidare (här kan du placera in vilka övriga knep som helst som måhända fungerar enkelt för stunden men som blir fullständigt uruselt något år senare när någon annan (läs: jag) ska ta över).

Må ni få ruttna tomater gnuggande på era helylleskjortor samt sniglar (som inte skadades vid inspelningen) placerade på era ögon! Ty det har ni förtjänat, era rackarns girigbukar.


[Jag hade i varje fall vett att ta hjälp av någon som verkade kunna]
Tror jag.


PS. Nu är lampan färdiglimmad och uppsatt, samt styret klokt monterat till det sätt att den lilla pärlan återigen blivit en Säker Cykel. Ibland kan jag...om jag vill. DS.



*: Att dömma av arbetet: Släggtestare eller crash test dummy.

Pluta

Såg precis på television. Det är lite som ett nytt och outforskat område för mig efter ett antal år med så kallad bond-teve (dubbelohseven?). Fastnade en stund vid ett program på Music Television (”numera utan musikaliska tillsatser”) som gick ut på att ge ungdomar fem intensiva veckor på sig att nå sina drömmar. Avsnittet jag sneglade på handlade om en femtonårig lite halvrund tjej med glasögon döljandes en blick som liksom aldrig riktigt mötte den andres. Hon ville inget annat i hela världen än att vara med i en skönhetstävling för enligt henne var beauty queens beundransvärda varelser eftersom de hade ett så fantastiskt självförtroende. Ingen fara girlfriend, det här ska din erfarna opererade skönhetsdrottning till coach styra upp. Lyckan är bara ett par staplande steg på högklackat bort! Att tjejen vid ett flertal tillfällen pratade om mobbing som det största hotet mot ungdomar var inget att ta hänsyn till. Upp på löparbandet lilla gumman, nu ska kilona bort! Och glöm för sjuttsingen inte bort att byta bort den där sunkiga Yoda-tischan mot lite boobyliciousringning.

 

 

 

 

Måhända att jag inte orkade följa hela hennes färd mot läppglansens rike, men hughah, jag har nog aldrig känt mig så smutsig efter ett tv-program som jag gjorde efter detta. Vem tittar på sånt här?

Jag.

Jag kokar.

Efter programmet behövde jag lyssna på ett välkänt gammalt bespottat nu-metalband och krypa ner i badkaret (där jag för övrigt hittade Värmen som gått och sprungit bort)* för att hedra minnet av den söta grungedonna som jag fick se dö på emteve. Sorg. Och skabb. TV.

 

Om teve

Teve är ett ämne som jag inte längre behärskar. Jag sitter tyst runt fikabordet när det tjattras om ensamstående mammor som vill hitta lammkött i filmat format. Ärligt talat förstår jag inte hur någon kan ha koll på vilka program som går vilka dagar. För att inte tala om vilken tid. Och när man väl vet det, hur ska man då lyckas se till att sitta och glo precis just då? Visst finns det riktigt välgjorda produktioner, men allt däremellan? I mina ögon är slötittande en ursäkt för att slippa precis allt det där andra som definierar ens liv. Visst förstår jag att en dag på jobbet sliter ut, men är det inte mer påfrestande att utöver det anstängande arbetet känna att fritiden också är präglad av skräp? Är det inte det som gör en trött och inte tvärtom? Hmm, jag känner att hela det här ämnet med fritid och hobbys är något jag vill komma tillbaka till, men inte nu. Fram till dess tänker jag bara njuta av att min lediga tid består av fem miljarder saker som jag vill (men oftast inte hinner) göra istället för en enda passiv aktivitet som jag inte bryr mig om. 

 

 

 

PS. Har du förresten tänkt på att Sean Mullen´s låt Lullaby är den sämsta genom världshistorien? Det kan vara bra att begrunda nu när jag ändå bara tramsar och gnäller. Se det som ett soundtrack. DS.

 

PPS. Ehm...har visst inte fotat så mycket på sistone. Men det kommer. Och då blir det mer vettigt. Istället för nödfoto att fylla upp hålen med. DDS.

 

 

*För övrigt får mitt nya badkar med tillhörande rum betyget fyra och en halv av fem vattenpölar vid sidan om karet (hur nu en pöl kan påstås vara halv).

Det har perfekt storlek (för en person, övrig statistik N/A), lagom belysning (juryn bedömer mängden jättebläckfiskar som ville tränga upp när proppen drogs ut vara minimal) och mumsigaste rumsvolymen (hejja sneda taken!). Kan komma väl tillpass i framtiden.

(Den som kan spåra orsaken till den halva saknade pölen får en kaka).

Uppdraget
Ibland får jag lära-mig-foto-uppdrag. Ganska sällan faktiskt, men det beror mest på att jag är långsam på att klara av dem jag redan har fått. Vi har en imaginär blogg som vi samlar mina lösningar i, men innan den verkligen kommit igång får ni klara er utan adressen dit.
Det senaste uppdraget var Utveckling. Det var ett klurigt och alldeles för stort ämne så jag hade fruktansvärt svårt att komma på en vettig strategi för det. Till slut tog jag mig till Evolutionsmuséet+Paleontologen här i stan för att se vad jag kunde göra med filurerna där inne. Uppdraget löstes med hjälp av en smula internhumor, vilket så småningom kommer att kunna beskådas i ovan nämnda blogg. Tog även ett alternativ till den bilden, med en lite mer seriös tolkning av ämnet.

 

 

Vi förlorar
För där var jag. På ett museum. Fyllt av skelett. Inte bara uråldriga skräcködelben, utan moderna ben, av djur som finns runt omkring oss fortfarande. För att inte tala om det uppstoppade djuren! Vi är alltså en av miljontals (jag skojar inte) arter på planeten. Och vi, av alla arter, har fått för oss att vi är så gefla utvecklade att vi har rätt att ta kål på alla andra arter och sen stoppa på oss lite av deras ben eller hud och hänga, alternativt ställa, upp dem på museum, för allmänhetens beskådan. Bra där arten! Stoltheten flödar. Verkligen. Om jag skulle ta och diskutera vår så kallade välutveckling i punktform (lite bra att inte gissa innan hur många punkter det blir)…med energin från ett veganhjärta men med material från en genetikkunnig hjärna:

1. Människan har på inget vis störst genom (dvs det arkiv som samlar allt som är viktigt om oss och gör att det kan göras om en massa hyfsat liknande individer). Det har växterna, alla av dem har större mängd DNA än oss, tror jag (t o m maskrosorna!). Jag menar, de omvandlar ljus till mat, lyckas med det du! Slutsats: Vi är definitivt inte de mest avancerade varelserna.
2. Vår art utvecklas fortfarande. Glömt allt trams om att människan skapades av Farbror Grå där uppe bland molnen och sedan aldrig har förändrats. För vi utvecklas konstant, eftersom vi inte på något vis är fulländade. Vi kan ta den här människan-bra-eller-kass?-diskussionen om några miljoner år så kanske jag har en annan syn, men nu är vi bara en halvkass kopia av vad som en gång var och en pixlig förlaga av något betydligt mer välupplöst. Det finns dock vissa arter som inte har utvecklats så mycket på senare tid utan gillar att vara ungefär som de är. Bakterierna t ex – de kommer aldrig att bli stora eller lära sig att se på teve. Det är för att de är så gefla tuffa redan nu. De (vissa av dem) kan överleva i stort sett allt (brand, syrebrist, näringsbrist i ett sekel o s v), de kan kommunicera med varandra och du, visste du att vi är ungefär 10 gånger mer bakterier än vad vi är oss själva (människoceller är alltså bara en bråkdel av vår kropp)? Slutsats: Vi är fånigt icke-perfekta.
3. Vi är rent biologiskt inte särskilt anpassade till vår närmiljö. Vi klarar oss inte i kylan, vi har inga klor att göra bitchslappar direkt farliga, våra tånaglar lär definitivt inte hjälpa oss vid trädklättring och vi har så förtryckta instinkter att inte ens tre andetag från svält skulle medföra att vi kom på vad som är ätbart eller inte i ett kargt landskap. Sök (via en sökmotor nära dig, jag undviker G-ordet med hänsyn till PNK) på endospore och se vilka som vinner. Slutsats:”You die in the beginning”, som det berömda soon-to-be actiondatorspelet heter.
4. Vi våldtar vår miljö. Bildligt åtminstone, men ibland bokstavligen (för de lite mer inavlade individerna i arten om jag får vara fördomsfull). Det handlar inte bara om att vi tror att vi är störst, bäst och mest eleganta och tar oss friheten att slakta allt annat liv och placera det innanför montrar. Framförallt är det sjukt klantigt att glufsa i sig hela näven som sträcker fram lite mumsmums. Slutsats: Vi tafflar!

Pust! Jag kommer inte på några mer punkter just nu. Är nog lite för upprörd för det. Och ja, jag vet att jag lovade dyrt och heligt att det här inte skulle bli en gnällblogg…men fuck D. Om människan inte var skapad att gnälla så skulle Farbror G aldrig uppfunnit fikaraster på arbetsplatser, P1:s Ringa-in-program eller det svenska folket. Och tror du verkligen inte att grottmänniskor också klagade på saker, såsom det stickiga riset att sova på eller att det drog kallt på golvet i boningen? För som alla ni som någon gång har tvingats lyssna på en kötteätares verbala attack för att försöka försvara sitt leverne så är grottmänniskor en evigt fungerande referens. Till allt.

För tänk om man kunde trycka på en knapp. En röd knapp.
Och säga tack och hej misslyckades låtsasart!
Jag vet vad jag skulle göra.

 

 

 

Dinosaurosar
Jag var som sagt inne på Patologen också. Försökte dra med mig Pär dit för något-några år sedan men jag tror tanken på att stöta på de så kallade obehagliga varelser som lever i hans 2000 meter djupa badkar var för mycket för att tåla utan att byxan skulle bli blöt (GJ, om du läser det här har du chansen att förklara dig). Så jag gick själv och plötsligt var jag åtta år på nytt. De är ju faktiskt huur tuffa som helst! Nog att de dog ut och därmed var lika taffliga som oss, men glömde jag att nämna att de var stora och hade vassa tänder också? Nu vill jag till biblioteket och låna allt de har, sätta mig i skräddarställning under en filt (med ficklampa) och bara frossa i mig information om låtsasfåglarna. Kanske sen. Ska visst jobba nu.

 

PS. Blixtar är för mesar. ISO onemillion is teh shitz!!1 DS.