Ungefär som jag själv

Det finns andra som skriver bättre
Egentligen är det här inte så mycket ett eget inlägg som ett tips på en annan fantastiskt text. Läs det inlägget och om ni inte orkar läsa mer än ett så föreslår jag det framför mitt. Faktiskt.

För den late kan jag sammanfatta texten med att den handlar om viljan att bli godkänd utan att vara perfekt. Om att försöka identifiera sig med kvinnor i film som porträtteras som ass-kicking hot chicks med en alkoholtolerans nog för att dricka Indiana Jones under bordet och med minst 150 i IQ. Solbrända magruteprydda ultradonnor som inte blir arga eller ens ledsna av det blodsockerfall ett dygns äventyr utan mat brukar medföra.  Och skulle det regna är det inte kallt och irriterande – filmens powerbrud räddar situationen galant genom att bli ännu hetare med blöta rinnande hårtestar och en skrud som plötsligt blev, tja, lite mer avslöjande. Ungefär som oss själva, med andra ord.


Hur biffen blev nörd och mön blev kött

Det fanns en tid då män alltid var ståtliga, starka och otroligt nobla. De fyllde egentligen ett syfte: att rädda världen, den fagra damen i nöd och sedan ligga loss med damen i fråga (ok, det var tre syften men du fattar poängen). Sedan kom verkligheten ikapp och man insåg att även om grabbar gärna vill ha en förskönad bild av huvudpersonen (som underförstått föreställer grabben själv), så blev länken mellan dem och karaktären i filmen, spelet (eller vilket fiktionsmedium vi nu väljer), lite för svag. Så låtsasvärlden skapade nörden. Eller ja, Den vanliga mannen. Den som var en själv, som man kunde känna igen sig i. Kvinnorna var på den tiden fortfarande fagra fån, men det kom snabbt att ändras eftersom de var så förtvivlat tråkiga. Dessutom krävde alla bittra feminister att det andra könet skulle börja visas upp som mindre svagt. Så det behövdes en förändring. Det behövde bevisas att även tjejer har rätt att synas. Att Kvinnor Kan. Och varför kan vi? Jo, tänkte mediabolagen, för att vi är ultrasexiga hyperintelligenta toppkap som med en hög ansiktsspark kan kämpa sig ur den allra knivigaste situationen. För det är detta som krävs om man som tjej vill fylla en funktion. Allt sämre än så är för ointressant för att ta med.


Twisted little sister

Om JAG skulle vara fast i en knivig situation skulle jag som bäst använda nyckelknippan och sikta mot ögonen. Och med största sannolikhet missa för att jag skulle tveka, för ärligt talat - VEM vågar göra något sådant? Det här är å andra sidan samma tjej som råkade välta ner ett paket Café de Paris på ICA idag och lyckades sparka på det när jag skulle ta upp det så att det for iväg ännu längre bort. Men vi gör sånt. Vi riktiga.

Så hur tror ni att man blir om man som (nörd-)tjej växer upp i en värld där alla intressanta jag-personer är män? Eller åtminstone alla någorlunda identifierbara jag-personer? Jag tänkte att jag skulle sammanfatta det hela i en nästan kronologisk ordning.

 

Commander Geek och Babe of the Jungle

Datorspelen kom tidigt hem till Bandygatan. Ett av mina a b s o l u t a favoriter var ett spel som hette Commander Keen. I början fattade jag inte riktigt storyn mer än att man spelade en godtycklig karaktär som kunde hoppa högt med hjälp av en pogo stick (svensk översättning, någon?) och skjuta monster med sin laserpicka. Dessutom hade han Pong på sitt armbandsur, vilket var nog så tufft. När jag blev lite äldre och kunde ta till mig den engelska introtexten förstod jag att Keen var en liten grabb som levde sig in i en fantasivärld och det var just den världen man spelade.

Där omkring kom även Jill of the Jungle. Och jag minns att en av anledningarna till att jag spelade det var för att hon var tjej. Att jag var en tioårig tyst flicka och hon en kurvig tant i baddräkt var liksom aldrig något jag reflekterade över.

Så så var det. Jag älskade Keen för att han var jag. Han blev därför totalt könlös i mina egna ögon.

Jill däremot, henne spelade jag för att hon var kvinna. För att jag redan då fattade att om inte jag spelade henne så skulle ingen göra det. För att kunna kontra med ett nytt häftigt TJEJnamn när det pratades datorspel i skolan. För att jag tyckte lite synd om henne. Men hon skulle aldrig bli jag. Någonsin.

 


Ge mig choklad
Det tog mig ända fram till gamla dar innan jag blev en äkta seriefantast, men tidningar har liksom alltid funnits med. De tre stora namnen var Kalle Anka, Bamse och Asterix. Ni som någonsin reflekterat över dessa serier ur ett feministiskt perspektiv hör varningsklockorna ringa lång väg, men seriernas gammelmodighet var såklart aldrig något som spelade någon roll, för varför skulle jag bry mig om så fåniga karaktärer som Kajsa (funktion: bli uppvaktad med blommor och choklad - annars blir hon arg), Brumma (hemmafru), Farmor (hemmafru och matleverantör) eller de långa, kurviga extremt heta kvinnorna i Gallien med en förkärlek för äldre dementa män? Det fanns ju redan intressanta huvudpersoner som tog all min uppmärksamhet! Men här någonstans började det slå slint, för serierna beskrev tydligt huvudpersonernas uppvaktande av damer. Och eftersom jag var en huvudperson krävdes det att jag också började förtjusas i de läckra damerna och såg deras kärlek som något man behövde vinna, trots att jag då liksom nu var/är hyfsat säker på att jag är heterosexuell. Så mycket för fri vilja.

Finkultur
Böckerna, då? De är ju trots allt ofta välskrivna så nog måste de väl ha gjort rätt? Tja, kanske. Om det inte var för att jag bara läste klassiker. Favoriten var De tre musketörerna. D'artagnan var såklart tuffast, även om jag alltid kände att jag nog egentligen var mest lik Athos (tänk er Donatello i Turtles). Kvinnorna då? Här dyker faktiskt en av de första powerkvinnorna upp: Milady. Hon visar sig dock vara ond och utnyttjar alla knep hon kan (förföra män med makt) för att få det hon vill. Där rök alla förhoppningar om en stark förebild. Inte för att man någonsin tänkte att hon kunde ha förebildspotential. Hon var ju satan själv och förstörde för en själv, oavsett om man lekte D'artagnan (som blir förälskad i henne) eller Athos (en av hennes tidigare offer/exmakar). En av världens bästa böcker lärde mig alltså att inte bara uppmärksamma kvinnor utan faktiskt se dem som potentiella fiender. Nyttigt.
Annars var det ganska tryggt att läsa klassiker, ur ett kvinnofiendeperspektiv. Det svagare könet är nämligen e x t r e m t underrepresenterat i dem, så man slapp ofta tänka på att de/vi ens existerade. Undantaget är såklart Illiaden, där det först är en kvinna som är orsaken till ett tio år långt krig, följt av en dröse skönsjungande nuckor som lockar kvar stackars Odysseus för att de är ensamma. Det hela slutar sedan med att Odysseus kommer hem till sin fru (som har levt under tron att hon varit änka det senaste decenniet) och slaktar alla hennes friare. Ok, de kunde verkligen uppskatta sina (mina?) kvinnor på den tiden, men tja, om jag inte redan hade hunnit bli schizofren av synen på mitt eget kön så var jag garanterat rätt körd efter detta. 


Stopp!
Jag kanske bör pausa och påpeka att jag aldrig har varit det man normalt kallar för ”pojkflicka”. Mitt intresse för sport var obefintligt, att klättra i träd var mest bara... högt och den enda killkompis jag hade visade sig vara homosexuell och lekte med Barbie precis lika mycket som oss övriga. Anledningen till att det idag finns många killar i min vänskapskrets är för att tjejerna fick andra intressen när vi fyllde sisådär tolv. Kvar blev jag med att fortfarande få gåshud av det första uppslaget i en nyköpt serietidning, fortfarande älska att strida mot svartalfer i Drakborgen och fortfarande tycka att något av de häftigaste ljuden som finns är det från en ljussabel.

Rollspel

Med i snitt ett spel om året borde det här inte ens få en egen rubrik, men tänk er att skapa en karaktär som lever i 20-tal, har frihet och makt och som dessutom nästan enkom umgås med män. Tänk er att denna karaktär dessutom har bröst. Borde fungera hur bra som helst eftersom rollspel egentligen bara är ett flöde av fantasi, men hur realistiskt är det? Så får varje gång det här händer, för varje ny karaktär, dyker alltid den där tvångstanken upp om att jag måste förklara hennes icke-stereotypiska kvinnobeteende. Vilket gör henne till feminist. Vilket gör henne för lik mitt vanliga jag. Och visst, det är en brist i fantasi och inget mer, men slå på godtycklig film som utspelar sig kring samma tid och försök hitta någon som helst variation bland de starka kvinnona. Nej, just det. Tänkte väl det. Och ja, jag är avundsjuk på mina grabbar till medspelare. Fuskfuskfuskfusk.

 


100 år av kamp - världens mest jämställda land

Men 2010, då? Vi måste väl ändå ha lärt oss att bli bättre? Njae. Den enda skillnaden nu mot när jag växte upp är att jag idag är ungefär gammal och har lite krav. Vilket gör att jag aldrig skulle spela spel som Bayonetta (nej, det hjälper inte att hon har glasögon, vem 17 har det när man ska slåss?). Eller kan se filmer som Transformers utan att vilja skära mig. Detta stänger dörrar. Slår igen fönsterluckor. För jag är ju nörd. Jag SKA ju gilla robotar och magiska dräkter. Men det går liksom inte. Någon måtta får det vara. För det finns gränser, då det går från haha-roligt till bara...plågsamt. Om jag ändå finge bli ung och dum igen!

 

 

PS. Angående superkvinnorna i början: Som för alla regler finns det såklart undantag. Det finns faktiskt tillfällen då de får ge vika åt vanligt fruntimmer med en och annan brist. Men dessa dyker bara upp i så kallade tjejfilmer och ärligt talat – vem  tittar på sånt? DS.


Kommentarer
Postat av: Amelie

Shit vad bra skrivet Hanna! Så himla intressant ämne för det första, men också väldigt intressant att få en inblick i hur andra reflekterar kring saker som påverkat under uppväxten. Speciellt kul med tanke på att varken du eller jag har växt upp som traditionella girlygirls. Inspirerande att läsa!

2010-03-11 @ 20:31:34
URL: http://monamelie.blogg.se/
Postat av: Amelie

Läs förresten den här artikeln om actionhjältinnor på NE.se:

http://www.ne.se/rep/actionhj%C3%A4ltinnor-frigjorda-feminister-eller-f%C3%B6rtryckta-fantasier

2010-03-11 @ 22:46:52
URL: http://monamelie.blogg.se/
Postat av: Simon

Blev tipsad att läsa den här artikeln du skrivit Hanna och måste säga att den var grymt bra! Jag började verkligen fundera ett antal varv på hur jag också porträtterar kvinnor i min rollspelskampanj, hur det egentligen varit och hur det inte behöver vara. Önskar jag hade några donnor i spelgruppen. Nu är det 6 män.



Meget intressant H. Mer sånt. Den här ska tipsas till andra.

ave

2010-03-11 @ 23:02:09
Postat av: gaffan

Inte för att på något sätt förringa din andra text, men hahahaha - sparka på den fallna såsen, fantastiskt! Jag ser det framför mig.

2010-03-12 @ 18:16:27
URL: http://gaffansgallimatias.blogg.se/
Postat av: Hanna

Ammi och Simon: Åh, vad kul att ni uppskattade den. Det verkar helt klart väcka en del frågor, inte bara här eller på facebook när jag postade länken där, utan också runtom på nätet. Geek Women Unite har exploderat och plötsligt känns det som om vi är många tjejnördar som kommer ut ur våra skal, sträcker på oss, letar likasinnande och framförallt har ett otroligt stort behov av att prata av oss och analysera den där lite småmärkliga rollen man kan få av att känna att man bör ingå i en gemenskap (såsom den klassiska nördkulturen) men ändå inte riktigt passar in (p g a alla könsstereotyper).



Ammi: Det sjuka är att jag inte alls känner att jag har haft en så icke-girly-girly uppväxt. Som sagt, det var inte förrän i elva-tolv-årsåldern som jag började sticka ut och det var ju då inte för att jag gjorde något nytt utan för att alla andra slutade upp med allt som var kul och bytte vanor.



Simon: Det är synd att ni inte har några tjejer i ert gäng. Eller, jag vet egentligen inte varför jag tycker det är synd, men det brukar oftast vara kul med lite variation. Dessutom skulle jag kunna tänka mig att det skulle få er att tänka om och få lite nya vanor och tankesätt. Kanske. Men det är svårt just med rollspel, för jag tror att det finns många tjejer som tycker det låter spännande, men att de när de kommer på detta ofta ligger många år efter killarna och det därför blir ett extra steg att börja - inte bara som tjej i ett killgäng utan dessutom som n00ben. Det blir liksom att man känner att man måste bevisa sig dubbelt. Vilket är nog så svårt i sig, men praktiskt taget omöjligt om man likt de flesta tjejer ofta är rädd för att misslyckas.



Gaffan: Alla hittar vi våra favoritstycken. Puss!

2010-03-14 @ 16:39:09
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/
Postat av: Simon

Hanna du har rätt.

Vi har iaf god ålderskillnad. 16 år mellan den äldsta och den yngsta :) Alltid något.

2010-03-15 @ 00:35:11
Postat av: Lina Nääs

I hear you!



Ps. så där mycket av storyn fattade jag aldrig när jag spelade Keen.

2010-03-18 @ 18:54:17
URL: http://www.linanaas.se
Postat av: Hanna

PNK: För det första: WOW! Jag visste inte att någon hade spelat Keen utanför stadsgränserna. För det andra: Jag fick ett Keen-urge i och med det här inlägget och halvvägs in i Keen 6 har jag fortfarande inte sett skymten av story. Har för mig att historien ofta förklarades i slutet av spelen, men att man då mest satt och hoppade upp och ner på stolen och därmed inte orkade plöja igenom den mystiska avslutningstexten på utrikiska.

2010-03-18 @ 21:03:48
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0