Ärtsoppa på onsdagar. Utan pannkakor till.
Det fanns en tid då olycklig kärlek fascinerade mig. Eller kanske inte så mycket olycklig som opraktiskt, omständig och allmänt besvärlig kärlek, fylld av hinder såsom inpräntade könsroller och dåligt hyfs. Vi kunde sitta i timmar och likt tanter på kafferep utbyta erfarenheter, analysera och ojja oss över det manskliga förfallet. För det var ju aldrig vårt fel, nej nej, det dåliga bara ”hände oss”. Att samma sak hände upprepade gånger förklarades med omognad hos det motsatta könet och sällan eller aldrig med invanda beteendemönster hos oss själva. Ty detta utspelade sig på en tid då vi visste lite mer än övrig pöbel och var övertygade om att vi lärt oss allt om livet värt att veta. Ungefär som nu, med andra ord.
Men någonstans måste intresset ta slut och det föll sig naturligt att sluta tjata om opålitliga partners som aldrig hörde av sig när de flesta av oss inte längre brukade uppleva det. Idag har jag istället fastnat för nästa steg: Den lyckliga kärleken. Kila stadigt, nyförälskelse vid vattnet, v-ordet*, tyst fredagsmys framför teven, diskussion om disken, somna i den andres knä, vardagar som får en poäng, lördagskomplex när det inses att viltfestande hör till en svunnen tid, tonlägesigenkänning, gömda födelsemärken och dålig andedräkt på morgonen. För någonstans mellan känslopirr och vardagslivsanpassning börjar det bli spännande! Och så komplext att jag måste dela upp begreppen över flera dagar och stycken för att hitta någon slags röd tråd i tankarna. Så låt mig ta min tjugosexåriga vishet – antagligen färdigmogen och fullärd – och gotta mig bland fjärilar i magen och träsmak i baken. Vi ses imorgon!
PS. Det här kommer bli helt sjukt parnormativa inlägg, av den enkla anledningen att min personlighet inte verkar synka med öppna relationer, polygama kärlekar eller allmänt queera livsstilar och jag därför inte har så mycket erfarenhet av något annat. Förlåt för min inskränkthet och brist på referensramar. Puss. DS.
PPS. Donnan på bilden har egentligen inget alls med texten att göra. Men ändå ganska mycket. DDS.
*vi, alltså
Vilken makalöst tjusig och koncentrerad räv!
AHA! Först funderade jag på om det var en knuk som vi skulle begrava (vilket skulle vara synnerligen passande till din text), men nu minns jag ju att det var Excalibur i stenmadrassen!
Jag vill minnas att det var lite av båda, vilket var en av anledningarna till att jag valde den här bilden. Men mest för att det var du, såklart!
Hoho! :]
