pushtheredbutton

Det sägs att upprepning är kunskapens moder. Andra menar att upprepning bör undvikas i alla lägen, för att låta något vackert förbli originellt och inte bara dras ner av menlösa kopior. Själv struntar jag i vilket, för jag har en historia att berätta och då gör det inte så mycket att en liknande historia har berättats alldeles runt hörnet. Så för er som redan har hört den, håll ut.

[PS. Tack för bilderna, beibi. Nästa gång är det jag som kommer ihåg kameran. DS.]

 

Det vankades semester. Planen var från början att glida runt i landet med vår silverprutt till bil och kanske stanna några dagar i sydvästra delen av landet för lite kålle&ada-humor eller plauota laändskaep. Sedan ändrades livet något och vi insåg att det inte riktigt gick att motivera spenderandet av  sisådär en tiondels framtida csn-månadspeng på adrenalinkickar vid namn Hangover. Eller f*ck, det heter ju inte ens så nuförti´n, efter att Göteborgs paradis för förvuxna män i kanindräkter kom på att åkturer som fastnar varannan dag är ett dåligt marknadsföringsknep, men ja, du förstår vad jag menar. Istället fick det bli en tur till närmare trakter, med fokus på gratis sovrum och ett lågt beninsslukande. Likt det kontrollfreak jag är hade jag givetvis hört mig för efter lämpliga resemål. Men precis som de bästa äventyren så var det inte de planerade destinationerna som gjorde resan. Istället var det en helt otippad plats som gjorde det största intrycket.

 

På väg mot motorvägen från Staden med Svampen upptäckte E ett krossat fönster. Likt den övermänniska han är förstod han direkt vad det innebar Lättillängängligt godis i form av övergiven plats. Eller i detta fall: en plats som håller på att rivas.

Tvärnit.

Vända.

Lämna bilen.

Huka sig för att inte bli sedd av demolatorn i grävskopan.

In.

Efter apokalypsen finns det inte längre djur att mjölka. Eller ja, det kanske det gör men det är definitivt inte värt att föda upp dem bara för att slösa bort en massa värdefullt vatten och mat för att de ska kunna växa. Alla är därför numera veganer och allt vad heter djurindustri måste läggas ner. Ja, så skulle det ha varit. Med den lilla detaljen att apokalypsen ännu inte ägt rum. Men vadå, varför skulle de i så fall få för sig att plötsligt riva ner ett enormt mejerikomplex i mjölkdrickandets prime land? Redan när jag läste skylten om vad fabriken påstods vara började jag känna mig skeptisk till vår nyfunna plats. Något kändes inte riktigt rätt. För bra för att vara sant. Eller som ren och skär hittepå.

 

Vi flydde över ett fält av förstörelse. Varhelst vi såg låg högar av krossat material: betong, tegel, krossat glas och enorma trassel av armeringsjärn. Ur ett juridiskt perspektiv verkar skyltarna om obehörigas förbud till tillträde inte kunna ge alltför allvarliga straff, men vi kände att det vore trist att såhär tidigt på resan bli utslängda, så vi flydde in i det närmaste huset som fortfarande stod kvar.

 

Om jag ska vara ärlig vet jag inte vad jag hade förväntat mig. En gammal fabrik var det ju, så vadå, kanske några maskiner eller så? Åtminstone inte detta. För huset vi hittade var (sånär som på en golvvåg) helt öde. Avskalat på alla detaljer som kunde ha avslöjat vad byggnaden en gång använts till. Tomma, enorma, lokaler utspridda över flertalet våningar var det enda vi möttes av. Kala kakelväggar och avskalad färg. Stängda dörrar med skyltar som inte bara hade ett nummer på sig, utan ordet "cell" framför. Inga fem meter i tak som tydde på någon slags maskinpark. Inga märken på golv eller väggar som kunde ge ledtrådar om vad som en gång stått placerat där. Bara tomhet. Som att någon v e r k l i g e n hade gått in för att skala av. Det var alldeles för tomt. Kusligt tomt.

 

Jag är mörkrädd.

Ganska så mycket faktiskt.

Men det här var dagtid och så länge det är ljust brukar jag uppleva att jag alltid är trygg. Men detta var en plats som testade denna hypotes. Om jag blundade bara en liten stund kunde jag föreställa mig hur dörrarna slängdes igen, allting låstes, kedjor rassla och långsamma, stötande steg komma emot oss. Eller ännu värre: ljudet av hur de dystra, strömlösa hissarna med tremetersdörrar plötsligt börja röra sig. Det här var inte en plats för oss. Detta var en plats för minnena av de händelser som ägt rum här. Vad de nu var. Men mjölkproduktion - knappast.

 

Stegen började kännas tyngre, men vi fortsatte upp. I trapphuset: krossade fönster. Med den enda lilla detaljen att de inte var orsakade av objekt utifrån. Utan från något, eller någon, inifrån. Splittret låg på utsidan.

 

Högst upp hörde vi ett muller. Ett vad?! Ett muller. En maskin vars funktion vi inte kände till stod där, likt väntandes på oss. Ikopplad. Påslagen. Brummandes. För dig som inte brukar besöka övergivna platser eller rivningsområden kan jag meddela att detta är en ovanlig syn. Det ska liksom inte vara något igång här. Men det var inte bara detta som skrämde mig, utan även maskinens märke. På sidan, med svart text på gult, stod välbekanta bokstäver. Välbekanta för att den dam som vi precis lämnat, den dam vi spenderat sista natten hos, jobbar på p r e c i s samma företag! Nu började det snurra i huvudet av konspirationsteorier.

Fort ut.

Nu!

 

 

Man kan tycka att vi borde ha valt att lämna området vid det här laget. Man kan tycka det. Men det vore mycket olikt oss. Tvärs över gården stod ytterligare en någorlunda hel byggnad. Elden hade svalnat, för inget rykte längre i den höga skorssten av tegel som reste sig olycksbådande som för att skåda ut över fältet. Svalnad eld = övergiven fabrik.

Vad de nu hade eldat därinne.

Det här var mer likt en klassisk fabrik. Krokar på kedjor i taket, rattar och spakar, markeringar på väggen med information om maximalt tillåtna värden. Ja, du förstår. Och ja, du läste rätt: krokar på kedjor i taket. Men det var inte dessa jag först reagerade på när jag klev in. Inte heller det där märkliga handtaget som var sådär fånigt välplacerat att det bara behövde vara en fälla. Nej, det var ljuset som fångade mitt intresse. Några meter upp, snett till höger från ingången hängde ett slags bås. Förmannens bås. Men gosh, var det inte en lampa som lyste där! Sådär ljust kan det väl inte vara naturligt? Så vi tog oss upp, men när vi väl stretat oss fram och klättrat upp för trapporna så fanns det inget där. Solljus från fönstret, men inget utöver det normala. Hmm...jag kunde ha svurit på att...
På golvet hittade vi en kalender. Från 2005. Som om stället varit övergivet sedan dess. Pyttsan! Jag har sett vad natur, djur och, för att inte tala om, städers yngre befolkning kan göra med ett ställe på bara några månader. Och att försöka få oss att tro att det här varit öde i fem år - skulle inte tro det! Detta var rekvisita, noga utvalt. Måhända att "mejeriet" inte stått aktivt, rent officiellt, men något hade helt klart pågått där och varit bemannat sedan alldeles nyligen.

Detta fick vi bekräftat kort därpå. För nu var det lampor som lyste på riktigt, hur mycket jag än gnuggade mig i ögonen. Dioder på väggarna som lyste. El i huset!
Fan.
Barn, akta er för el. Särskilt då ni inte kan stället.
Särskilt då ingen tar ansvar för er säkerhet.
Och särskilt då det är ett alltför tydligt tecken på att aktivitet pågått där tills för alldeles nyligen. Eller kanske fortfarande pågår.
Ut.
UT NU!



På rätt sida av staketet såg jag några krabater som jag bara skymtat i ögonvrån under besöket. Små röda prickar. Skalbaggar av något slag. De levde där inne, i mängder. Visserligen hade de även börjat sprida sig utanför stängslet, men det var tydligt varifrån de kom. När jag kom hem kollade jag upp vad de var för några, eftersom jag aldrig någonsin hade sett just sådana.
Skinnbaggar hette de.
Föda: Frön.
Frön och döda djur.