Systrar från förr

När mormor var ung ville hon bli lärare.
Men hon blev sjuk och kom aldrig iväg.
Och när hälsan väl kommit tillbaka hade hennes föräldrar blivit för gamla
och behövde tas om hand.
Det var en annan tid då.
Sedan kom morfar och tog henne därifrån.
De gjorde sånt på den tiden.
Morfädrar.
Kanske även en eller annan farfäder.

Och mamma föddes och det sägs att han
var

stolt
och

glad.
Det var extra speciellt
för på den tiden förväntades pappor inte bry sig så mycket.

Jag tänker mig ett lejonkungenögonblick,
en litn nyfödd mama-skrutt
viftandes över klippan.
HÄR ÄR HON!

Så mycket mer fick han inte se.
Man dog för så lite på den tiden.

Mama blev stor.
Större.
Och på syslöjden fick de lära sig att sticka.
Barnkläder.
En träning inför framtiden
sade de.
Det var verkligen en annan tid.

Själv stickar jag en halsduk.


Det är jag som är skuggan

Bara hårda tester hittar guldet bland glimmret

[Del 5]

Det här blir sista inlägget i kärleksämnet.

Ett slags adjö.

Erik har läst mina texter och tycker om dem, men verkade samtidigt lite orolig för att jag inte är nöjd med vårt gemensamma liv. Inget kan vara längre från sanningen. För jo, jag tycker att det finns problem med relationer. Jag tycker att det är en gammal, smått förlegad tradition som från början grundades på fortplantning, revirtänkande och mannens förtryck av kvinnan. Så när vi de senaste decennierna försöker omformulera det till något som är baserat på kärlek så är det klart-som-faen att det inte kommer att bli friktionsfritt. För känslor är flyktiga och kanske inte alls borde tillåtas avgöra något så viktigt som t ex att skaffa barn.

Med splittrade familjer som följd.

Och jag kan förstå de som försöker sig på alternativa sätt att tolka kärlek, må det vara flera partner på samma gång eller en vägran att definiera någon som partner och bara njuta av varandras sällskap (så länge alla inblandade är införstådda på det hela, givetvis). För det är verkligen inget som säger att parrelationer är det ultimata knepet för blomstrande kärlek. Även om min egen hjärna (kärleksmuskeln) nog skulle explodera av känslosvall om jag hade flera Favoriter samtidigt.

Men trots detta.

Trots gammelmodigheten, svårigheten att få känslorna att passa ihop med det praktiskt genomförbara, att jag inte tror på någon övernaturlig inblanding eller att jag tycker pressen utifrån är helt absurd...

... så är det så jevla värt det.

Åtminstone nu, med honom.

Jag önskar ibland att jag inte tyckte det, att jag var en sådär ultrasjälvständig person som mådde bäst av att leva ensam och göra något för min egen skull, kanske något så romantiskt som att vara kreativ.

Men det passar mig inte, för jag har träffat någon jag inte vill leva utan.

Så då är det bara att satsa.

 


ExSchexen

[Del 4]

Om dem

Före detta partners är lite som ärr: De har med största säkerhet lärt en något och kan i flera fall påminna om något riktigt, riktigt bra. Dessutom är de fast där – for life.

Men hur ska man hantera att den person som är viktigast för en i hela världen har haft andra Viktigasten tidigare? Andra som hållit om, tröstat, älskat och skapat glädje? Måste man ens ta hänsyn till dem? Och hur gör man om eller när de får för stor plats i ens tankar? Kan man bara släppa det, vägra jämföra sig med dem, ignorera att de alltid har varit omänskligt snygga och sluta undra om man gör saker bättre - eller bara är en blek kopia? Melissa Horn har nog en poäng där, trots allt.

Samtidigt vill man inte ha ett oskrivet blad. Du vill att din finaste ska ha varit lycklig innan dig. Och ur ett egoistiskt perspektiv: Du vill inte vara först. Du vill inte vara den som måste förklara alla praktiska detaljer som hör relationer till. Och hur smickrande det än kan låta så är kommentaren ”jag har haft flickvänner/pojkvänner förut, men det är först när jag träffade dig som jag inser att jag aldrig tidigare varit riktigt kär” antagligen en av de värsta du kan få höra. Det ska inte vara ditt ansvar att bära upp din partners känslomässiga mognad. Det låter kanske lite tråkigt, men jag tycker inte att färdigpaketerade kit är att underskatta. Och det är klart att ni har många steg kvar att utvecklas tillsammans, när ni väl träffas, men då underlättar det att börja på ungefär samma startposition.

(mvh tråktanten)

 

Så man får helt enkelt acceptera dem, dessa väsen från förr. Och har du tur kanske det slår slint åt andra hållet, att de istället känns totalt ointressanta. När du vet att såhär-har-jag-aldrig-känt-förut-så-det-har-nog-ingen-annan-heller (se tidigare inlägg om perfekta kärlekar). Och i så fall är det bara att gratulera, för att gräva ner sig i låtsasbilder av spöken är som att blunda och tänka på The Ring när du hämtar tvätt nere i källaren – monstret är aldrig mer än en armlängds avstånd bort.

 

Dem om mig

Jag tror att jag är en sådan som har bra relationer till (de flesta av) mina ex . De känns neutrala och är en så gömd del av mitt förflutna att jag sällan tänker på dem, även om jag för den delen inte förringar deras betydelse.

Och eftersom de är neutrala för mig så lär jag vara det för dem… vilket gör det så förvirrande när man själv får rollen som Exet för den nya flickvännen. Jag är inte och kommer aldrig vara ett hot. Men hur enkelt är det att förklara detta för någon som antagligen inte ens vill träffa mig? Att säga ”Jo, jag och din nya kille bor visst ihop, men det är mest för att det är bostadsbrist och för att vi ändå har bott ihop så länge att du kan räkna mig som vilken familjemedlem som helst” och faktiskt få det att låta bra? Eller ”Förlåt för att du får heta Hanna2, men vårt kompisgäng är tydligen lite dåliga på förändring” till sin namne och tillika efterträdare? Nu löste sig visserligen just den detaljen, men situationen är ungefär lika sinnessjuk som de gånger killkompisars flickvänner blivit svartsjuka. Man känner sig feltolkad och blir frustrerad för att man inte får försvara sig. Men å andra sidan kanske jag inte har rätt att bry mig? Så länge jag fantiserar fram mina spöken kan väl jag vara ett av deras? Även om det är slöseri på oro. Men sedan när är oro INTE ett slöseri?

 

 

Spöken fångas dåligt med kamera, så idag fick det bli en bild på något helt annat. Bara för att de är fina. Och för att de är bevis på att fler kan känna såhär.


Fast i framtiden

[Del 3]

Det finns ett parallellt universum där Leia tänker till en extra gång innan hon befriar Han från Jabbas kalaspalats. Var hon verkligen redo att skapa en framtid med detta taffel till karl - omoralisk, till synes spelberoende och med en nästan imponerande talang för bristande planering och dåliga val? Och hur många prisjägare orkar man egentligen fly från under en livstid? Så hon tog sitt förnuft till fånga, hängde tillbaka kolblocket på väggen och smög därifrån. Han fick aldrig veta att hon älskade honom och Jabba fick behålla sin favoritbonad.

I samma värld lever Bella, som efter upprepade mordförsök från sin älskade eller någon av hans glittrande syskon, får nog. Och försvinner därifrån, sticker någonstans dit solen alltid skiner, äntligen befriad från hans krav på uppmärksamhet.

I 30 graders vinkel, precis intill Central Park, ligger bortskämda Beth i nöd, omgiven av ett hungrigt, skyskrapshögt monster. Och i en helikopter flyger Rob förbi, vettig nog att vägra offra sitt liv för några sista meningslösa minuter.

Där ser vi Wolverine, som plötsligt inser att även OM Jean Grey skulle dumpa sin ultratönt till karl, så skulle det vara en såpass dålig start på ett förhållande att det ändå är lika bra att ge upp.

Där ser vi Ariel på rätt sida av vattenytan.

Där ser vi Romeo som aldrig dog.

 

Men det finns inget parallellt universum. För det här är bara hittepå. Sagorna är redan skrivna, Edward-fanclubbarna överbefolkade sedan länge och Schrödingers katt så död som den bara kan bli.

 

 


Kvar är vi, fångade i verkligheten. Den verklighet där det inte är lika lätt att skilja handling från konsekvens. Där man måste tänka framåt, se fortsättningar och börja planera. Där nuet är en infinitesimal kort stund mellan då och snart och därför ingen plats att leva i.

Och det stör mig.

 

Det stör mig att vi inte bara kan leva varje dag som om det vore den sista. Att man måste vara fiktiv för att få njuta lite av nuet utan att framtiden kommer och bankar på dörren. För det låter så sweet att slippa tänka. Så naivt - på det där bra sextonåriga sättet.

För relationer är mer än bara känslor. Kärlek är en byggsats. Något som måste lösas rent praktiskt. Framförallt om man börjar komma upp i det där obskyra vakuumet kallat Åldern25till30 (plus/minus några år beroende på storleken av din stad och eventuella karriärs- eller utbildningsval), där relationer plötsligt blir ekvivalent med samboskap, förlovningar och avknoppning/reproduktion. Åtminstone enligt omgivningen, för tro inte att du har så mycket att säga till om (det är ju bara ditt liv vi pratar om). Vi har redan bestämt åt dig. Vi har alla siffror som säger vilka val du bör/kommer att ta. Och vägrar du vara statistiskt normalfördelad får du inte vara med och leka med de andra barnen. Eller för att citera en av Sveriges sämsta filmer (Livvakterna):

 

"That who joins the game must take the consequences, of the game"


Spackel

[Del 2]

Den perfekta kärleken

Ah, la amour! Den perfekta kärleken infinner sig ofta i startsträckan av en relation. Ni vet, man är konstant hög, kan inte somna och är fullkomligt övertygad om att det aldrig har funnits någon så perfekt som ens nya partner och att det här är The One. En ljuvlig fas, även om dess sömnbrist och dåliga aptit kan vara skadligt för kroppen (men vem bryr sig?). Det enda egentliga problemet med den perfekta kärleken är när den så småningom måste (med betoning på måste) gå över till något annat. För den andres svett luktar också illa, skeletten i garderoben kan inte gömmas för evigt och kanske var du mest bara full när du tyckte att han/hon såg ut som en ung version av Brangelina? Ofta är det här en smidig övergångsfas då du lär känna de detaljer hos den andre som inte är perfekt synkade med dina egna vanor, rycker på axlarna och tänker att det bara har gett din tidigare så platta pappkartongsbild av din partner lite djup. Om du har tur. För det kan lika gärna bli ett magplask. När du inser att du blivit lurad av dina kemiska signaler. När det nog var närheten och uppmärksamheten du ville ha (eller bara någon). När du inser att du har lurat den andre med löften om evig kärlek. Eller, i värsta fall, när du fortsätter relationen trots denna insikt, för att du är rädd för att det är det här som kallas Kärlek Fas 2 - när nyförälskelsen går över och bara vardagen finns kvar (för ogodegud, tro inte att det ska behöva vara så!).

 

 

Den perfekta kärleken version R – Rollerna

Ok, det här kanske bara låter bittert men jag kan inte frossa i kärleksanalys utan att påpeka vilka roller vi envisas med att gå in i i samband med en relation. Glöm inte att ni är två människor med två viljor! Det skulle vara helt absurt om ni de första x åren av era liv har formgjutits precis identiskt så att när ni väl träffas passar perfekt in i varandras tillvaro. Det SKA vara lite krånglig. Man SKA kompromissa. Man SKA diskutera, bråka och stånga sig blodig. Något annat vore absurt. Och trist. Och ett säkert tecken på att a) ni har en total obalans i relationen där den ena är den som alltid ger upp sina idéer och accepterar den andres, vilket gör att det utåt sett ser ut som om ni alltid är överens, eller b) att din relation bara består av en person. Visserligen har jag hört att multipla personligheter sällan tycker om varandra, så b är antagligen inte så sannolik. Alternativ a däremot, den är istället extremt vanlig. Och förrädisk, för den är expert på förklädnad vilket gör att man sällan eller aldrig inser hur ojämlik relation man lever i. För alla vet att det är härligt att göra något fint för kärleken. Så härligt att man kan göra det många gånger. Och alla vanor måste börja någonstans, oavsett om det är en vana att offra sig eller att acceptera att ens käresta ständigt ger upp sitt eget liv för en själv.

 

Det finns garanterat många böcker i det här ämnet, men jag kan inte rabbla upp alla feministiska relationsstudier som skrivits (mest för att jag inte kan så många). Därför tipsar jag bara om en: Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Jag tjatar om den ganska ofta, men jag tror verkligen att den är livsviktig för er heterosexuals där ute. Och den handlar inte om mansgrisar. Eller kvinnor som vill vara kvinnliga. Den är så långt från Anna Ankas liv man bara kan komma och ändå så fullspäckad av farliga fällor. Och orkar ni inte läsa den nu, kan ni alltid kika på den svinbra sammanfattningen av här.


Första ögonflingan

[Del 1]

Finns det något så enkelt att beskriva i film eller på scen som Kärlek vid första ögonkastet? Seriöst, jag börjar tro att det var någon ondskefull regissör eller manusförfattare som en dag tänkte ”Hmm, jag har tre minuter på mig att visa hur två människor träffas, lär känna varandra, blir kära och sedan tillsammans - undrar om man kan optimera bort den actionlösa dödfasen i mitten?”. Förslagsvis var det Shakespeare som var just den jeveln, i och med Romeo och Julia, även om han åtminstone hade vett nog att beskriva fenomenet som hokus-pokus i En midsommarnatts dröm.

 

Så en öppen fråga till er: Finns Kärlek vid första ögonkastet (skriv gärna kommentar här istället för facebook plx)?

 

För det finns ju en del människor som man snabbt tycker väldigt bra om. Det händer då och då för mig och behöver inte alls vara av romantisk karaktär. Kanske råkar man komma in på något intressant med främlingen man dösnackar med på busshållplatsen. Eller så hittar man gemensamma intressen med bordsherren som man enligt någon bordsplaceringslista tvingas sitta bredvid en hel trerättersmiddag. Om man som jag ofta känner sig som ett ufo så är de här händelserna extremt nyttiga, för de visar trots allt att människor kan vara fantastiska varelser och att man kanske inte är så felplacerad trots allt.

Men tänk om en sådan här situation skulle leda till något annat? Att jag råkar bli kär, få kärleken besvarad, och sedan få chans på. Skulle jag i så fall inte kunna kalla det för Kärlek vid första ögonkastet, trots att det egentligen bara är en lycklig slump att personen i fråga ingick i gruppen av spontan-må-bra-människor?

Och skulle inte det bevisa att alla Kärlek vid första ögonkastet-tillfällen bara är sådana här slumpgenererade effekter och inte ett dugg magiska?

Aha, jag har genomskådat det!

Äh, nu låter jag sådär cynisk igen…

 


Ärtsoppa på onsdagar. Utan pannkakor till.

Det fanns en tid då olycklig kärlek fascinerade mig. Eller kanske inte så mycket olycklig som opraktiskt, omständig och allmänt besvärlig kärlek, fylld av hinder såsom inpräntade könsroller och dåligt hyfs. Vi kunde sitta i timmar och likt tanter på kafferep utbyta erfarenheter, analysera och ojja oss över det manskliga förfallet. För det var ju aldrig vårt fel, nej nej, det dåliga bara ”hände oss”. Att samma sak hände upprepade gånger förklarades med omognad hos det motsatta könet och sällan eller aldrig med invanda beteendemönster hos oss själva. Ty detta utspelade sig på en tid då vi visste lite mer än övrig pöbel och var övertygade om att vi lärt oss allt om livet värt att veta. Ungefär som nu, med andra ord.

 

Men någonstans måste intresset ta slut och det föll sig naturligt att sluta tjata om opålitliga partners som aldrig hörde av sig när de flesta av oss inte längre brukade uppleva det. Idag har jag istället fastnat för nästa steg: Den lyckliga kärleken. Kila stadigt, nyförälskelse vid vattnet, v-ordet*, tyst fredagsmys framför teven, diskussion om disken, somna i den andres knä, vardagar som får en poäng, lördagskomplex när det inses att viltfestande hör till en svunnen tid, tonlägesigenkänning, gömda födelsemärken och dålig andedräkt på morgonen. För någonstans mellan känslopirr och vardagslivsanpassning börjar det bli spännande! Och så komplext att jag måste dela upp begreppen över flera dagar och stycken för att hitta någon slags röd tråd i tankarna. Så låt mig ta min tjugosexåriga vishet – antagligen färdigmogen och fullärd – och gotta mig bland fjärilar i magen och träsmak i baken. Vi ses imorgon!

 

PS. Det här kommer bli helt sjukt parnormativa inlägg, av den enkla anledningen att min personlighet inte verkar synka med öppna relationer, polygama kärlekar eller allmänt queera livsstilar och jag därför inte har så mycket erfarenhet av något annat. Förlåt för min inskränkthet och brist på referensramar. Puss. DS.

 

PPS. Donnan på bilden har egentligen inget alls med texten att göra. Men ändå ganska mycket. DDS.

 

*vi, alltså

 


2 år av nånting. Nånting gddmn superior.

Hey där.
Kommer du ihåg den där gången då jag fick dig att skriva en top-sämsta-egenskaper om dig själv? Du lydde, något osäkert, rädd för att jag skulle backa.
Men jag rusade.
Framåt.
Och jag minns hur jag satt där hemma, på gatan som var ett Sammanträffande, med ett Rage Against the Machine-broderi i knät, halvhjärtat tittande på Sagan om Konungens återkomst, medan den andra halvan av blodpumpen dunkande hastigt. Och hårt. Sådär så att jag knappt kunde andas. Och plötsligt var jag påväg. Fick stanna på bron över ån och bara stå still ett tag. Roulette i öronen med en text som skrek HärÄrDittLiv.
Men så sågs vi.
Och det var bara så naturligt som det kunde vara.
Inga UrsäktaVadSaDu-DuRåkarVaraLivsLevandeFramförMigSåJagKanInteKoncentreraMig. Inte ens en liten pinsam tystnad. Det vara bara så...enkelt. Samtal som korsade varandra. Vapensikten. Lökjakt. Ett JagVetInteVarförMenDuFårMigAttBerättaSaker. Det var skräckfilm - även om skräcken låg i det katastrofala porträtterandet av kvinnor i nöd.
Sedan dess har saker hänt. Och inte bara på filmkvalitetsfronten.
Mycket hände.
Snabbt.
Men det var ok, för det ska vara så. För varför ska man vara på mer än en armlängds avstånd om det känns såhär? Och visst var det förvirrande i början. Ja rentav frustrerande. Men så jävla värt det. För du behövde vara helt säker. Och hellre helt efter ett halvår än en halvdann gissning efter en vecka.
För vi kände inte varandra till en början.
Inte alls, egentligen.
Och det var något bra, för ibland möter man nya människor som man upplever att man har känt i hela livet. Det kan låta trevligt, ja rentav ödesbestämt, men hur man än vrider och vänder på det så kräver det att personen är otroligt simpel om den inte har fler sidor än vad som gömmer sig i en kort stunds umgänge. Det, alternativt att man själv har en schablonbild av personen som man glatt tillämpar så fort det är några svarta fält som måste fyllas i.
Med dig var det tvärtom. Dina sidor tog aldrig slut och jag ville bara hitta mer. Gräva djupare. Och vad som än gömde sig där bakom så var det alltid förgyllande. Du blev mer du. En mångsidig, färgsprakande, du. En du som jag aldrig någonsin ville lämna eller bli lämnad av.
Min bästa vän.
Extended family.
Och sedan utan extended.



Jag minns hur du frågade chans.
Ja. Chans.
Jag tog dig inte på allvar först.
Varför skulle vi bli ihop, när våra liv varit tätt sammanflätande så länge utan ihopandet?
Men ok, vi kör väl då.
För vem ska man annars dela sitt liv med om inte med den som är absolut viktigast?
Det hindrade visserligen inte mig från att vara lite skeptiskt till en början. Kanske var det därför jag inte tog förra "årsdagen" på för stort allvar. Det hade liksom inte hunnit lägga sig ännu. Som om jag fortfarande väntade på att något skulle slå om.
Jag hade fel.
Det bara fortsätte, blev fylligare, förfinades, fördubblades. Och processen fortsätter än.
För detta vill jag fira idag. Det här året, men sedan räcker det. För vad är poängen med ett evigt highscore-slagande? För det är väl evigt? Hoppas det. Annars får det vara. Och tills dess ska jag njuta.

Tack! Tack Erik/b-beibi/Cody/Du. Tack för birdies och nollnior och nidsen och stratego och adamawhatsonyourmind och det här är muse och peab och gå längs med tyska spår och duvjakten och starbuck och sackboys och kloner och foto och dmz och hummus och detaljerna och njutandet av vardagen och ensamma tillsammans och passivt tv-spelande och marocko och blogg och cloverfield-med-tillhörande-avsked och juren vid ån och juren överallt och diskussionerna vid bordet och att du inte automatiskt håller med eller bara tycker att jag är knäpp och Koeningsegg 9-3 och stängsel och kolhamn och kramarna när jag mår dåligt (även när jag skriker) och kokonger och förklarande grafer som jag rullar fram och soffan och sommarnätterna och sommardagarna och sommarkvällarna och Uppsala i bilder på LokalTV och att fladdra med ögonlocken jetesakta och tigrar som äter björnar och krigsserier som faktiskt kan vara bra och tor och nudlar och asbest och rödvin på världens smalaste balkong uppför trappor of doom och hittepå och det-är-en-förklaring-men-inte-en-ursäkt och mysteriet med trängseln i världens bredaste säng och randiga finunderkläder och isglass i ansiktet och monokeln som ramlar ur och kampen mot höjderna och tålamodet och wall-e och sage och att skratta högt och alienklumpar på trottoaren och Bourne och bilar (bilar?) och att jag borde sluta nu för alldeles snart kommer du in genom dörren och då är du min och då kan inget blogginlägg i världen hålla mig borta.

För du är wasabin i min sushi. Jag överlever utan. Men det är knappt värt det.

Det här med bröllop

Förra helgen gifte sig två kompisar. Det var ett av mina första bröllop sedan jag var en tvärhand hög och på den tiden mest följde med som accesoar. Hittills har jag alltså varit relativt förskonad mot hela fenomenet, men nu inser jag att jag börjar komma upp i en ålder då det snart kommer att dimpa ner stilrena sidenbandsprydda inbjudningar var och varannan vecka. Då kan jag inte bara sitta och hålla för öronen, blunda och ropa bingo. Det är dags att jag benar ut begreppet, tar mig en funderare och skaffar mig en faktiskt åsikt om konceptet. Precis som jag gör med allt annat som tränger sig in i min vardag, det vill säga.

 



Att ja:a eller inte ja:a?

Till att börja med måste man såklart fråga sig om det här med giftermål är ett rationellt beslut eller inte. Länge svarade jag tvärsäkert nej på den frågan. Visst är det charmigt och kanske rentav en gnutta romantiskt, men hela idén med att lova varandra evig kärlek kändes helt enkelt inte så realistiskt. Visst kan man försöka, men det behöver man väl inte ha ett papper på att man gör? Rent juridiskt kanske det kan förenkla, åtminstone om man planerar att skriva en succédeckartriologi och glömmer bort att testamentera arvet till sambon innan man går bort, men utöver det vet jag inte om det innebär så mycket annat än vad som redan innefattas i sambolagen. Kvar återstår alltså frågan om det finns något egetsyfte med själva giftermålet – att man visar för andra vem man hör ihop med och som man planerar att fortsätta höra ihop med resten av sitt liv. Även där kände jag mig högst tveksam. Var gömmer sig poängen?

Men så tänkte jag då. Nu tänker jag lite annorlunda. Jag är kär. Jag har gjort mitt val och jag hoppas att jag inte behöver göra om det valet i framtiden. Det räcker liksom med honom, jag är nöjd så. Sen om det behöver blandas in lagar och annat krafs för detta är fortfarande lika oklart, men hela idén känns plötsligt inte lika främmande när jag äntligen har upplevt hur det är att vara säker på att man åtminstone just nu inte vill ha någon annan än en och samma forever and ever. Så…tja…på A svarar jag Ja och på B svarar jag Kanske.

 


Planerna

Men så kommer man till ceremonin. Eller snarare – planerna inför den. Ungefär i samma millisekund som man öppnar sin första bröllopsjournal eller börjar snegla på bröllopsbloggarna på ze web så dränks man i valmöjligheter. Litet, stort, religiöst, borgerligt, dyrt, billigt, vit klänning eller färgglad, herrgård eller slott? Trots att man bestämmer sig för att göra det relativt litet och intimt (det vill säga: tvingas bjuda den närmaste släkten av politiska skäl samt skippa de flesta vänner som inte har ansträngt sig för att lära känna partnern) så måste man likväl fatta beslut om varenda_liten_detalj. Och om man aldrig har gjort det förut (vilket oftast är lite utav poängen) – hur sjutton ska man förstå hur man själv vill ha det? Själv skulle jag inte lyckas med så mycket mer än att fatta att det definitivt skulle behöva vara borgerligt samt att vit är en elegant färg*, men att jag vägrar kalasa en hel dag i en skrud som skulle kännas förstörd vid första spillet (och jag spiller). Den enda tänkbara vägen till sinnesfrid skulle vara att inse att det kommer bli sweet oavsett om placeringskorten är mintgröna eller limegröna, samt att övriga yttepyttedetaljer också är ganska oviktiga så länge man är in löv, liksom. Å andra sidan får det inte bli för betydelselöst heller, så att man bara blir helt blasé. Äh, för mig skulle det ändå säkert sluta med att jag lät det gå helt i Star Wars- eller Mästaren och Margarita-tema. Ett vinnande koncept, för så länge åtminstone en av gästerna dyker upp som Chewbacca eller Behemoth så kommer ju dagen vara gjord (och Magnus, du vet vad jag vill se dig i!).

Notera även hur jag bara innefattar mig själv i bröllopsplanerna, för enkelhetens skull. Förstå vilket dubbel trixandet det skulle bli bara att synka två människors smaker, hughah!

 


Möhippan/svensexan

Men det slutar inte där, för några veckor innan Den Stora Dagen (hade det funnits ett v i något av orden hade jag bytt ut det mot ett f bara för att poängtera högtidligheten) så blir man kidnappad. Ens vänner har lagt ner en massa energi på att fixa en dröse glatt och även om man skulle bli rörd bara av tanken på ansträngning så finns det ju så groteskt mycket obehagliga felsteg som hör möhippor och svensexor till som kan förvandla det roliga till epic fail. Det är poledancing (antingen lära sig eller titta på när någon annan ”visar”) och tokfylla, förnedring och pinsamma uppdrag som ska utföras och sedan redovisas inför släkt och vänner på bröllopet. Inte för att det är så konstigt att det ofta blir klyschigt och fånigt. Ett antal vänner och väninnor buntas plötsligt ihop utan att nödvändigtvis känna varandra sedan tidigare och eftersom konceptet är så förvirrande till att börja med och alla dessutom har olika bilder och erfarenheter av brud eller brudgum så är ju de klassiska momenten ofta lättare att ta till än att komma på något nytt och personligt. Jag förstår det, verkligen. Men för att slippa uschligheter i framtiden: Som ett tips, om jag någonsin i mitt liv skulle få för mig att stå inför en vigselförrättare och om ni som läser detta är sockersöta nog att vilja anordna en möhippa åt mig, så är detta saker som ni kan tänka på:

  • Inga krav på enkönat spektakel! Jag vill ha ALLA kompisar med, inte bara donnorna.
  • Inget spa, det ger mig konstiga obehagskänslor (som folks clownfobier – svårt att förklara).
  • Inget alltför tjusigt, det skulle inte passa mig (skippa lyxrestaurangen, ta mig till äventyrsbadet).
  • Inse att det egentligen inte finns några krav – jag kommer bli glad av allt. Så länge det inte är spa dårå. Typ.

 


Perfektheten

Så kommer då dagen. Den Perfekta Dagen. Men kan man göra en dag perfekt? Det är lite det flyktiga med perfekta dagar, att det aldrig blir de man har planerat som perfekta som blir det. Istället är det de otippade som blir det. Faktum är att det först när man ska gå och lägga sig och kontemplerar över dagen som gått, alternativt i efterhand, som man inser att just den har varit perfekt. Kanske är det rentav så att om man någonsin skulle börja fundera över om den nuvarande dagen är perfekt eller inte så spräcker man den magiska bubblan och avperfektifierar den? Man tar då fram sina kritiska glasögon för att noggrant klassifiera den korrekt och det är då man plötsligt ser miniatyrstora brister i dagen – detaljer som man annars aldrig skulle ha upptäckt.

Alltså fungerar det perfekta i en bröllopsdag lite som en självantiuppfyllande profetia. Det kan inte bli bra. Klänningen kommer antingen vara obekväm eller kännas för alldaglig, fotona kommer att avspegla verkligheten och inte drömfluffet, tårtan kommer att vara tjusig men inte alls lika fantastisk som tiramisun (den som lade grunden för allt) och tja, stora fester är kanske inte ens vår grej? Det här skulle jag såklart förtränga helt om jag någonsin gjorde ett försök på äktenskap. Då blir det säkert en Bridezilla med lågt blodsocker. Men jag kan ju låtsas så länge. För det verkar ändå ganska skoj.

 


*”vit är ingen färg – det är en blandning av ALLA färger” – ja, jag vet Herr und Frau Bättrevetare

Jag har blivit lurad

Med touch av tagel
Idag ser mitt hår ut som en skräphög, men jag vågar inte ta ut flätorna för då blir det bara ännu mer av ett trasselsudd. Det är typiskt, att man ska behöva ångra sig så grovt dagen efter man har kommit på den briljanta idén att det är dags att lära sig självfrisering. Ok, ånger är kanske inte riktigt rätt ord för jag känner att hårfix är ett område som jag verkligen behöver ta igen mig på. Å andra sidan tycker jag att jag har en befogad ursäkt till min totala talanglucka i hårdjungeln. Jag hade nämligen långt hår när jag var liten så varenda gång vi skulle leka frisör så var det alltid mitt hår alla skulle träna på. Så där satt jag, håröm och nästan lite ömklig, med svar som "vill man vara fin får man lida pin" snattrandes mot mig i takt med hårryckandet. Och inget lärde jag mig själv...

Naivitet
Jag har en fin bild av barndomen och alla våra lekar, men ibland hittar jag tydliga brister i mina romantiserade minnen av det förflutna. Det var nämligen en hel del som inte var fullt så klockrent som jag vill tro. Att jag utnyttjades som hårmodell, likt sådana där plasthuvuden som sjuåringar ska lära sig make up-konster på, är en sådan detalj. Här är ytterligare några tecken på att jag var ett löjligt lättlurat och lättpåverkat barn:
  • Att jag fick betydligt mindre speltid (Commander Keen IV på hemma-PC:n) än mina vänner, med motiveringen att "jag kan ju spela när jag ville" eftersom datorn stod hos mig. Det lilla faktum att mina kompisar alltid var hemma hos oss på eftermiddagarna och min arbetande ingenjörsfar paxade datorn på aftnarna var inget de tog hänsyn till.
  • Att jag lurades erkänna att den utspillda saften på skinnsoffan var mitt fel, trots att det inte var det.
  • När jag tvingades klättra in i en miljöbod via pappersåtervinningsluckan efter att jag och min kompis länge stått och debatterat om huruvida hålet var stort nog för inklättring, varpå hon fick dåligt tålamod och slängde in mina nycklar så att jag inte hade något annat val än att testa.
  • Att jag var säker på att det dök upp en riktig serietecknad tiger varje gång man åt Kellog´s Cornflakes. Hade jag bara fått testa det empiriskt så kanske idén försvunnit snabbt, men mina föräldrar valde annan frukost åt mig.
  • Alla de gånger jag råkade svara ja när någon föreslog kortspelet Kung och Gatsopare (den ena är Kung och kastar alla kort på golvet, varpå Gatsoparen tvingas plocka upp) eller något av alla de andra namn som leken förekom i.
  • Att jag var fullt övertygad om att min tre och ett halvt år äldre syster var överlycklig över att ha mig medtultandes när hon lekte med sina riktiga vänner.
Nog med tillbakablickar.

PS. Måste tacka MÄGnuss igen för bilderna. Eftersom det nästan alltid är jag och E som viftar med kamerorna så är en bild med oss två tillsammans ungefär lika vanlig som...tja, något som dyker upp väldigt väldigt sällan. DS.



Min kära vän, jag saknar dig så

Död åt Tengil
Människan skapade cylons, maskiner med enda syfte att lyda och tjäna. Slavarna gjorde uppror och ett krig bröt ut, tills cylons helt plötsligt försvann och hördes inte av på 40 år...inte ett ljud, inte ett spår av dem...ingenting.
Men de kom tillbaka, för att bli kvitt sina förtryckare en gång för alla.
Hela mänskligheten, utspridd över 12 kolonier/planeter, förintas på ett ögonblick. Hela mänskligheten, sånär som på 50000 förvirrade, kämpandes individer som med lite flyt lyckas komma undan. Deras nya uppgift är enkel: hitta ett nytt hem. Det och att samtidigt undvika cylons som tar sin uppgift att bli av med arten homo sapiens på väldigt, väldigt, stort allvar.

Presentförpackningskonceptet

Så börjar sci-fi-serien Battlestar Galactica. Historien känns bekant på något vis, som om någon har lagt alla berättelser som tidigare gjorts på något av ämnena post-apokalyps, vilse-i-rymden och maskin-gör-uppror, slängt det i en påse, skakat om och plockat ut bitarna en efter en för att se vad det blev. En självklar kalkonproduktion med hög gäsppotential, om det inte vore för den lilla detalj att det är jevligt coolt med ond bråd massdöd, slavar som får upprättelse och att det samhälle alla har tagit för givet plötsligt raderas för evigt. Lägg därtill till en riklig mängd paranoia när det visar sig att cylons numera kan komma i mänskliga former (omöjliga att särskilja från människor ens med de finaste instrument), samt det faktum att de överlevande till största del består av ett gäng alkoholiserade auktoritetstrotsande soldater och civila religionsfanatiker, så har du en succé.

Världens bästa serie
Folk runtomkring har refererat till Battlestar Galactica som Världens Bästa Serie. Jag brukar generellt sett vara tveksam när någon pratar för varmt om något, särskilt när kvalitetsstämpeln går från att vara någons subjektiva åsikt till att påstås vara ett faktum.
Hughah.
Så det tog ett tag innan serien fick en chans. Det krävdes att seriens absolut sista avsnitt skulle visas, med all upphajpning beyond upphajpning, för att det verkligen skulle börja kännas intressant. Ett stort tack här också till P3 Populärs Hanna Fahl, som småtjatat om BSG i förbifarten till och från och dessutom visade upp en bild på sig själv och sina vänner uppklädda inför det där Absolut Sista Avsnittet. Om en fullt normal, vettig, vänsterpartiröstande, post-apokalypsbesatt tufftjej kan få för sig att klä ut sig till en av de mest vulgära karaktärerna någonsin - då måste väl ändå serien vara något utöver det vanliga?
Så vi gav det en chans.
Och vi blev automagiskt hooked.

Delad förstaplats - precis som på dagis
Ok, jag ska vara ärligt. Battlestar Galactica är inte världens bästa serie. Däremot är den EN av världens bästa serier för jag kan komma på flera stycken som förtjänar att trängas högst upp på prispallen. Det som däremot skiljer BSG från övriga är att det här är första serien som jag har följt från början till slut utan att någonsin ha känt ett tydligt kvalitetsdipp, vilket är så ovanligt att det nästan kräver en Kishti som ropar Hallé-Lu-Ja. Prisonbreak borde slutat när de faktiskt lyckades fly fängelset, Lost klarade inte av brytandet av naturlagarna särskilt väl och 24 övermättade sin tejjojistkvot rejält (förlåt för spoilersarna). Visst finns det moment i BSG som man tycker mer eller mindre om, men man får alltid så mycket av det godaste för att någonsin klaga på riktigt.

Lite som knark
Så vi hade en serie. Vi hade tack vare en vän och en FTP-server fyra säsonger som väntade. Vi hade tiden, efter att i princip ha avbokat allt annat en månad framöver. Dags för moff! Och moff blev det. Moff på gränsen till ohälsosamt, sådär så att vi började glömma bort vad vi hade ägnat åt oss innan BSG kom in i våra liv. Plötsligt var snön borta och blommorna på träden utslagna, utan att vi ens hade tittat utanför dörren. Vi började prata om att det skulle bli jobbigt när allt var slut, vilket började bli högst påtagligt i slutet av säsong fyra, när vi bara hade en säsong kvar att ladda ner och njuta av. Det var då Erik släppte bomben...
"Duu, det verkar visst bara finnas fyra säsonger"
Ett hjärta som gick i tusen små bitar.
Vi var idioter!
Jag ville inte inse sanningen.
Slut snart?
Omöjligt!
Det får inte hända.
Men det hände.
Frak! (So say we all)

7 dagar e. BSG
Jag minns en tomhet och en sorg. Den är fortfarande påtaglig, men nu kan jag åtminstone sova på nätterna och drömma om annat än vipers, raiders, raptors, Pegasus, Admiral Adama, Athena och Six. Känslan påminner lite om ett dödsfall, om än betydligt mildare. En kär vän har försvunnit och kommer a l d r i g att komma tillbaka. Det är fruktansvärt frustrerande, för det fanns så mycket mer jag ville veta, så många fler sidor jag ville lära känna. För i alla scener och genomgående för när alla sidohistorier passerade förbi så fanns det inte en sekund som jag inte bara ville pausa, be kameramannen (JA, jag förstår faktiskt att det bara är en serie) vrida sig åt något annat håll och gå och lyssna på konversationen som hålls i bordet bredvid, eller kanske gå vidare på skeppet och se om det finns något annat spännande på däck, inne i piloternas sovsal eller i briggen (känner jag besättningen rätt är sannolikheten för det tämligen gigantisk). Jag vill se mer, jag blir aldrig mätt.
Men maten är slut.
Samtidigt är jag såklart inte ledsen över upplevelsen (hellre älska och förlora än...yadda yadda yadda). Förhoppningsvis har serien öppnat dörrar till nya kvalitetsproduktioner och dessutom visat att det går att vara nyskapande även när det handlar om sci-fi. Om inte det så kan jag alltid njuta av att få över-hela-kroppen-gåshud över något så simpelt som ett kort musikstycke.

PS
Det var meningen att jag skulle lägga upp det här inlägget för en massa dagar sedan, men jag fick för mig att jag skulle komponera några bilder att ha till. Det var storslagna planer om att bygga en galactica-battlestar-krigsscen i papp, inklusvie diverse småskepp och explosionsmoln (också i papper). Sedan kom idén på ett collage så jag började klippa-klistra en cylon i silver. Nu har jag börjat på en målning vars mål är att få färdig och skicka till fröken Fahl som tack för att hon pushade oss till det där underbara. Inga av de här planerna är klara och det finns en risk för att ingen kommer att bli det heller, så för att slippa all prestationsångest så lägger jag upp det här helt bildlöst, för eventuella framtida fullföljande får inte vara beroende av ett stackars textdokument som vill komma ut i cyberrymden.
(Ja, lite tvångstankar får man ha).

Bör-linn: Det här är en resedagbok

Torsdag:

Vi började löjligt tidigt en vardagsmorgon med att lyfta, för att sedan landa innan staden ens hade vaknat, för att vägras incheckning och därför förvisas till Alexanderplatz, dit alla vägar leder på ett eller annat sätt: för oss, för orangea duvor (ja, allt i Berlin ÄR orange), för fula varuhus och för Jason Bourne och hans spårvagn. Självklart hade inte heller bohemerna vaknat i Kunsthaus Tacheles, så Jonas får klara sig utan ett collage. Istället begav vi oss av på jakt efter en V för Vendetta-mask, som istället slutade med att vi väckte en stackars oförstående mellanöstisk man som inte var långsam med att göda oss mumsfalafel, trots att vi bankade på hans dörr helt fel del av dygnet. Strax därefter hittade jag en Döner Kebab-t-shirt och lyckan var gjord (kebab: det är brunt, det är äckligt och folk stoppar det i munnen <=> själva essensen av humor). Vi stannade hos Kara Thrase's och och njöt av solen, tills det var dags för en gammal Berlinklassiker: åka till otippat onödigt ställe - inte för att det finns något där att se utan för att det går. Alltså fick vårt gamla hotell i utkanten ett celebert besök (hej övergångsstället som skiftar till rött innan man ens hunnit halvvägs, hej defekta pappersdoktorsskylt i madrassaffären), även om vi vände vid dörren och istället besteg den där magiska bron som utlovades ett besök förra gången men som aldrig riktigt hanns med.

Det var en bro som vilken annan, med ett av alla Vattenfall-hej-vi-är-så-bra-för-miljön-kolkraftwerk för att påminna oss om vilken stad vi befann oss i. 

Vi åkte S-bahnringen runt och tittade på målningarna men ögonen blev trötta av överslag, så vi for till Yellow Sunshine och JA Lapplandsburgaren var det vackraste på mycket mycket länge.

Sov.

 



Fredag:
KRAV-märkt frulle på A-platz och förberedelser inför eventuella härdsmältor och landsflykter (det gäller att vara beredd), följt av U-bahn till fancypancy-trams som mest var stort med ett tufft paraplytak. Likt vanan trogen råkade vi bara snubbla på ett av våra mål som vi glömt ta reda på adressen till - stora skrämmande stenblock som varnade om bunkers och evigt fängelse.
Fast knoddarna tyckte mest att det var en bra lekplats.
Brandenburger Tor fanns rakt framför oss, men jag har alltid varit lite rädd för vuxna människor i lurviga kostymer så vi tog oss snabbt därifrån. Starbucks väntade återigen med sin uteservering, tills vi fortsatte vårt irrande - denna gång till ett stickers-museum som jag fått nys om. Efter en del äfventyrande var vi till slut framme i en udda del av staden, för att inse att de hade renoveringsstängt just denna vecka. Istället hittade vi en gammal övergiven...nånting, som med sina målningar och industrikänsla förde tankarna till Västerås kolhamn.
På Yellow Sunshine hittades perfektionen av chokladmuffin.



Lördag
Det tyska teknikmuséet med sin vuxenvariant av Tom Tits var peta, leka, fnissa och titta på saker med sådana där uppspärrade ögon som jag annars bara trodde hörde hobbitbarn. Erik hade mest skoj av att "se mig i nerd headquarters". Shoppingsstråket kring Zoologisher Garten några stationer senare var bara vidrigheter och dessutom tyckte vi oss höra svenska vart vi än gick, så vi flydde illa kvickt. Tillbaka till tryggheten: Alexanderplatz - men bara för att fota en skylt på U-bahnstationen. Istället norrut för att kika på några färgklädda väggar. Det passades på att lära mig om Hondas olika bilmodeller. Söderut igen (här någonstans blev vi, åtminstone E, igenkänd på random U-bahn av en i personalen på Yellow Sunshine), men där sade banan stopp för vägarbete, så då fick vi backa igen...till A-platz. Starbucks för tredje gången (har man väl hittat något gott...), följt av lite övrigt svängom till fots, för att sluta dagen med dubbla menyer (himlen).



Söndag
Söndag var en sorgens dag: kall och krävde hemgång.


 


I got myself a duktighets-man (och lite för mycket vidvinkel)

En sådan därn som kan laga mat när han märker att man är hungrig och sedan diska efteråt för att det ska se fint och mysigt ut i vårt kök, i vårt hem, om inte dygnet-runt-radion räcker för att bona om hemtrevnaden, som t ex när P3 Star eller en estradpoet som vägrar ge upp hörs i etern. En sådan därn som byter täcke på en tidigt i ottan när han ska till jobbet men jag ska få sussa vidare, som skiftar från billigt klibbigt IKEA-täcke, den eventuella orsaken till alla nattresorna för att värme kan öka drömsömnen, till hans egna kvalstermumsiga lyxtäcke. En sådan därn som tar på sig plasthandskarna och med största allvar tar sig an bakre delen av mitt huvud när det är dags för låtsas-att-jag-inte-är-blond-färgning, hur illa det än luktar. En sådan därn som fattar vad man säger när man är arg och frustrerad över en situation, norm, synsätt eller tradition och faktiskt kan hjälpa en att analysera, inte bara lyssna. En sådan därn som kramar en och säger OroaDigInte
DetOrdnarSigMenJagFörstårAtt
DetÄrJobbigtNu, trots att man bara har ett blodsockerfall. En sådan därn som följer med en bra bit bort från det goda, heta, kaffet på Waynes, ute i bitter marskyla, bara för att jag ska få föreviga en stackars ynklig båt som har gett upp, hur mycket han än avskyr vinter och plågas av den grå himlen och de svidande vindarna.
En sådan därn bra en.

Obefogad adrenalinhets

p-h-o-BI-a
Varje gång jag upptäcker en insekt, arachnid eller något slingrande i miniatyrskala krypandes på mig så blir jag förskräckt och kan inte låta bli att skaka på mig tills varelsen slungas därifrån. Det är ett hemskt beteende eftersom de i dessa situationer är ganska försvarslösa och såklart antagligen inte vill mig ett dugg ont. Dessutom är det fånigt och går totalt emot min fascination för de flesta smådjur (antingen är de tvåkönade, kan skaka rumpa för att kommunicera eller så har de exoskelett - de vinner oavsett). Men det är något med att de ska krypa in på ställen jag inte kan kontrollera som bara...huuuh...ger mig rysningar.
Utöver det så är jag inte rädd för mycket. Ja, mer än mina två värstingar då. Höjder. Och mörker. Höjdskräcken är inte så spännande mer än att jag kan bli kallsvettig av att byta en glödlampa i takbelysningen. Så det här inlägget ägnas åt den andra sortens panik.

Byggandet av vänskap
Jag är ju dottern till en robotbyggare och nyss var det dags att undersöka vad mitt genetiska arv kan tänkas innebära. Egentligen var det inte så exotish som det kan låta, för droiden som knåpades fram var helt tagen utifrån en byggbeskrivning (men du skulle se hur lång den var!). Det visade sig dock att LEGO är defekta i knoppen så när allt var klart fick jag ge den en touch av personlig optimering för att förbättra rörelsemönstret (kanske finns det en framtid för mig inom robotkreation trots allt?). Så nu har jag en mekanisk vän som kan röra sig fram och tillbaka lite beroende på hur man påverkar ljuset runt omkring den. Simpelt, men genialt. För den gör ju som jag gör! Tar mig bort, bort från mörkret.



Om det där som inte finns
Och nej, sjävklart är det inte bristen av fotoner som är det vidriga. Det enda som egentligen är obehagligt är att jag inte kan kontrollera att det jag råkar fantisera fram för stunden inte befinner sig två dm bakom mig, dregglandes, studerandes mina rörelser, väntandes på att jag ska förstå att det som känns som hastiga vindpustar inomhus egentligen är resultatet av en hastigt upp-och-ner-pumpande diafragma. Empiriska studier är helt enkelt vägen till sann lycka. Och har man inte dessa...tja, då finns det ju helt enkelt ingen begränsning på eventuella smärtor och chocktillstånd som väntar en.
Det största problemet med det här är egentligen en ökad risk för trafikskador när jag ilar hem med psykeln efter att ha suttit en kväll och pratat läskigheter. Utöver det har jag lärt mig att inte låta det begränsa mig alltför mycket. Men det finns en sak som har skjutits upp i evigheter på grund av detta och det är dags att jag tar tag i det nu...

Våning 3 3/4
I samband med inflyttningen i somras så upptäckte jag och Martin en märklig dörr alldeles bredvid min egen. Den var smalare och märkligt nog inte kopplad till det horisontella planet utan hängde liksom på väggen. Med två haspar gick den att öppna (klart vi behövde kolla!) och därinne väntade...ett 10 cm djupt tomrum. Och en stege som kunde vikas ut från tomrummet.
Ok. En stege som sitter fast i väggen. WTF?!
Ah...det fanns visst en lucka precis ovanför oss.
Ut med stegen. Upp på stegen (hej höjden!). Trycka på luckan...den går upp! men vänta nu, bor inte jag redan allra högst i byggnaden? Att ha något ovanför det som redan är högst upp, det kan väl inte vara helt rätt? Detta tål att undersökas, tänkte vi. Synd bara att det skulle vara så rackans mörkt där uppe. Det gick inte att se ett skvatt (och dessutom höll jag på att få panik). Martin (antar jag) kom därför på den geniala idén att införskaffa varsin ficklampan och studera utrymmet närmare någon annan gång, gärna när det var mörkt ute för att få den rätta stämningen (jotack). Jag var såklart dum nog att gå med på det hela och tänkte att det säkert skulle vara lättare att våga med en ficklampa till hands. Just det. Att tända en ficklampa i ett mörkt utrymmet är ungefär ett lika säkert tecken på hastig död som att sätta igång night vision på sin skakande handkamera när man hör mystiska ljud bakom sig.
Så jag sköt upp.
Och sköt upp.
Sedan såg jag [Rec]. Det var ungefär detsamma som att ge upp vindsluckeprojektet för all framtid.
Men nu är jag redo. Tror jag. I samband med skapandet av Robo behövde jag nämligen fixa mig en ficklampa och nu när det är fixat känns det som om mina ursäkter inte är särskilt bärande. Särskilt då den lille lyktan heter Krypton, är gummibeklädd och tål vatten, lera OCH chock (det står faktiskt så på paketet, med en tillhörande symbol för att visa hur man tappar sin ficklampa (av skräck, underförstått)). Shit vad den har en given plats i min utrustning när zombiesarna kommer...
Och fram till dess: M, säg en tid, vilken som helst!



Tiden går runt

Listigasteste
Det var länge sedan jag skrev ordentligt och det finns mycket att prata om. Tankarna bara yr i huvudet och behovet av ordning är stort. Jag tänkte därför sammanfatta mitt liv, just nu, just då, just snart, i listform. Detta sätta att punkta upp verkligheten kan tyckas trist och jag har genom tiden blivit smått hånad för min kärlek till uppspaltning, men det struntar jag i - listor är fenomenala. Det handlar inte bara om tydligheten utan framförallt om den ordningssamma. Det är något tyskt över det, du vet, likt det land där kvadratiska ting är och förblir fykantiga. Att jag skulle gilla det är egentligen märkligt, eftersom det är så olikt mitt virrvarr till personlighet, men ibland är det ju bara så fruktansvärt mysigt att åka på weekendsemester från en själv.
Ungefär en kvart innan det nya året plitade jag och Martin ner en sammanfattning över det gångna året, samtidigt som vi satte upp mål, nej riktlinjer, för följande 31536000 sekunder (nämnde jag att jag en gång kunde rabbla 60 decimaler av pi?). 31535999, 31535998, 31535997.

Då - 2008
  • Drömmarna. Sedan någon gång 2008 kan jag inte minnas en enda natt som jag inte kommer ihåg vad jag har drömt när jag vaknar. Inatt drömde jag t ex om att jag stompade sönder människor med mitt gigantiska fordon på styltor. Jag såg hur folk flydde under mig, men brydde mig inte. Och såhär är det. Vareviga. Natt.
  • Riktigt riktigt snygga målningar.
  • Skattjakt i april. Kartor som satt fast under en bänk i domkyrkan i ett dygn, hemliga dokument hos Den finska farbrorn och ljudspår som hintade om nästa spår. Jason Bourne vandrade på Uppsalas gator.
  • Flogging Molly, Bad Religion och allsång. West Coast Riot, gbg.
  • Lapplandburgare, Yellow sunshine.

Nu
  • Snön. Plus: Ljusa nätter, framförallt via takfönstret ovanför vår säng. Minus: E är låg. Den tjur som med fantasins hjälp formas av en ljusslinga i trädet mittemot huset, som normalt syns i spegeln som sitter vid ovan nämnda takfönster, syns inte för all snö som ligger på fönstret. Snö på glasögonen - dålig sikt och klart ökad risk för facegrindning 2.0.
  • Glasögonheelveete. Ögonen är fortfarande skräp efter ett halvår med virusinfektion. Inget smink, bara preppglajer. Borde kanske kolla upp det där ordentligt, men...äsch.
  • Målar. Jag har kommit igång ganska bra nu, kanske delvis motiverad av de två (!) erbjudanden om utställning jag fick förra veckan. Vet inte om något av dem kommer att bli av men det känns ändå vettigt att åtminstone ha några färdiga målningar att visa.
  • Dödssynderna. I fotoform. Mer om det här.
  • Fight club. Som i just just nu, i bakgrunden. Jag kan inte låta bli att fortfarande älska den. Jag är Hannas träningsvärkssmärtande magmuskler som inte kan skratta utan att få ont.
Mål - 2009
  • Hålla kvar Erik. Ett märkligt mål kan tyckas, men likväl viktigt. Det viktigaste. Det enda viktiga. För jag vill inte göra en parafras på det förra inlägget och låta det handla om något annat än sprit.
  • Göra klart målningen till BMS (check, inklusive avtäckning med champagneglas och cider) samt fem egna målningar helt frånkopplade beställningsjobb.
  • Åka utomlands med E (planerad check, till Berlin i april - den här gången med ett boende närmare nächte Station: Alexanderplatz. Dock med en favoritirepris i form av tvillingbäddsommöblering)
  • Tillverka ett spel (planerad check, en Star Wars-version av klassikern Stratego, eller snarare Stratego: Legends). Alla 60nånting karaktärer är bestämda och delvis regelsammanfattade - i tabellform givetvis.
  • Inte skaffa barn. En självklarhet egentligen, men behövde läggas till som kontrast den evighet av människor som förra året bestämde sig för att yngla av sig. Fler lär det bli detta år, med tanke på att jag fortsätter närma mig den optimala knoddningsåldern. Det börjar till viss del bli tröttsamt, även om jag verkligen skulle uppskatta om systra min fick för sig att bli en till. Inte för att sannolikheten är särskilt stor, men hon kan vara oförtsägbar ibland. Hoppas bara att den lilla/-e i så fall blir engelsk-talande, det vore så svårt att vara den finurliga mostern som ska lära den allt viktigt om livets alla kryphål på spanska.

Se mitt stora problem är att mina problem är så pass små att det knappt räknas som problem

(men de gör lika ont för det)
Kanye West sjunger om att allt som inte dödar gör en starkare. Jag har hört det förr. Alla sjunger om det. Men om man har plöjt igenom livet relativt problemfritt - har man då något som helst bevis på att man är stark? Det kanske rentav är en omöjlighet att vara/bli stark utan några större prövningar? Ibland tänker jag att det faktum att det mesta har flytit på ganska fint för mig innebär att jag klarar av motgångar hyfsat bra och på något vis jobbar mig igenom problemen och går vidare utan att riktigt ta notis om dem. Det kan också betyda att mina hinder har varit låga och vare sig brinnande eller följda av en vallgrav. Det förstnämnda låter lockande, men den andra förklaringen är nog närmare sanningen, för jag har faktiskt sett riktiga problem i vitögat, via flera av mina mindre tursamma vänner (och DÄR kan vi prata om styrka), och då blir det så tydligt vad jag hittills själv har lyckats ducka för. Det skulle i så fall innebära att när väl allt elände förväntansfullt står och bankar på min port så kommer jag att vara totalt oförberedd. Iiik.



Hur kan jag misslyckas så med att misslyckats?
Jag lider av att ett gravt duktig-flicka-syndrom. Jag hatar, HATAR, att misslyckas. För att inte tala om att göra någon annan besviken, ledsen eller bara något så simpelt som kritiserande. Det här har visserligen varit nyckeln till framgång i många lägen eftersom jag då har maxat ambitionsnivån, men kanske inte alltid så sunt. Den effekt som jag dessutom börjat se nu på sistone är att rädslan för att inte klara av något har hindrat mig från att hoppa på saker som verkar aningen mer krävande än vad jag efter grundförmåga kan klara av. Utifrån är det lätt att missa den här detaljen, eftersom folk tror att jag gör krångliga saker mest hela tiden. Tricket då är att jag råkar vara duktig på vissa detaljer som andra har svårt för och därför utan större problem kan ta mig an dessa. Men t ex sport, språk eller att sjunga - nej tack! Effekten av det hela: Att jag aldrig riktigt har lärt mig att misslyckas. Vilket misslyckande!

Ok, jag ljög...
...det finns faktiskt tillfällen då jag inte riktigt har klarat av saker. Och vad har då resultatet varit?
Frustration.
Frukstration och till och med lite ilska.
Charmigt va?
Ni skulle se mig försöka spöa Bull Ranchorn i Star Wars: the Force Unleashed (ja, jag fattar ju att det inte är omöjligt...men spelet får allt ligga i dvala ett tag till tills jag känner mig redo).
Sådär i samband med grötmiddagen på julafton så togs det plågsamt nog upp hur jag var när jag var liten. Det är ganska obehaligt för mig. Å ena sidan pratas om en ganska skör, känslig, men snäll tös. Å andra sidan - surheten. Jag bler sur. Och då var det åska i luften. Såhär i efterhand, när vi pratar om det, har det kommit fram att surheten många gånger var starkt kopplade till ett misslyckande, eller åtminstone en frustration, vare sig det handlar om förlorande av spel (egentligen är jag inte ens någon tävlingsmänniska, mer än med mig själv då) eller att jag tvingades ihop med människor som jag inte alls kände att jag hade något gemensamt med och därmed misslyckades att umgås vettigt med dem.
Så hela mitt liv har jag varit rädd för trixigheter och trubbel. Kanske har jag det rentav i blodet?
Nej.
Det här får inte bli min ursäkt för att aldrig våga chansa.
Punkt.


Kolla kolla (längst till vänster), ibland kunde jag i varje fall vara glad...

Darth Vader <3 Commander Cody

Det är när jag sitter på Enköpings resecentrum som jag kommer att tänka på det, där bland den suspekta lukten och den självklara attityden att nära harar är bättre än bruna kluttar, som om Sveriges alla silvermedaljörer buntats ihop och placerats vare sig i punkt A, B eller C, utan någonstans däremellan, och övertalats att de i varje fall nästan kan anses vara en röd kula i ett barrschabrak - även om de inte alls är det. Som om närhet hjälper när man står med näsan tryckt mot den mur som agerar det enda omöjliga hindret mellan en själv och evig lycka. Det är just där jag tänker på dig, men blir avbruten av en överdriven färgmättnad som envisas med att hugga till på näthinnan. Tågstationens kiosk med plastförpackningar i så gälla kulörer ("kons färg heter kulört") att jag hellre drömmer mig bort till en låtsastid då herrar bar hatt och kvinnor var damer som med vita spetsvantar kunde ta sig en kaffe med dopp inför resan, glatt betjänta av stationskaféets kulmagiga ägare ständigt befriad från ekonomiska bekymmer... och du vad är det med att vitbalans är satt ur spel när man pratar om förritiden - ständigt maxvarmt, förutom 80-talet som man tror man minns fast det egentligen bara är via barnfoton i dålig kvalitet, vilket gör att alla axelvaddar och hemmasydda syskonmatchande mjukisoveraller är extra kalla i nyans.


Där satt jag och längtade och insåg att känslan av att vara halv när man är ensam vinner över att ständigt känna sig komplett på egen hand. Med hästlängder.


Jag och Martin har flera gånger inför kommande årsskiften suttit och sammanfattat de tolv månaderna som hyfsat meningslösa, fyllda med skräp. Inte för att vi varit konstant pessimistiska utan framförallt för att de förändringar vi trott skulle störta omkull en världsbild eller sju visade sig vara hastiga vibrationer på vattenytan och inget mer. Den frustrationen är bortblåst i år (hårfön - 2200 W) för i år kom ett html-tillsnyggat gb-inlägg som skakade omkull allt. Inga vaga vibrationer, snarare ett jättekast med ett jättekast, rakt ner i den stilla tjärnen. Du satte tryggheten ur balans men förde den åter tillbaka och gjorde mig till världens mest nöjda halva. Det finns så mycket mer jag vill säga men det mesta vet du redan. Multiplicera det med en gazillion för att kompensera för men-inte-lilla-jag-filtret, så kommer du någorlunda rätt.


För jag är din.  


Ormet kryper

Det är så lätt att skylla på hösten när man är lite seg, förvirrad eller bara allmänt oändligt trött. På en dag drar någon plötsligt i det till strömbrytaren fastmonterade snöret som hänger ner från den nakna glödlampan som påstås lysa upp vår tillvaro och inte nog med det, vi tvingas acceptera det hela med motiveringen att "vintertid faktiskt är den rätta tiden". Grr, vinter-rätt, vinter-schmett. Jag skulle kunna skylla på hösten för att jag inte har bjullat på ett inlägg på länge, för jag har faktiskt en massa vettiga ämnen som jag är sugen att skriva om men som fortfarande inte formulerats fram mer än som luddiga känslotankeflum.
Men det tänker jag inte göra.
Däremot har det funnits något annat som har snattat all min uppmärksamhet på sistone. Eller snarare någon annan.
Squee.
För er som inte visste är Squee är en bedårande liten klump av fällande hår och hård-ansikts-duttande osynliga nackmuskler. Det är ett paket av vandrande kärlek, lolcat-potential och uppfinningsrikedom när det kommer att få vatten från den mycket hemtrevliga punkt A (ett glas) till det inte fullt så charmanta punkt B (över hela bordet/golvet/böckerna/godtyckligt annat som man glömt för nära punkt A), för att så småningom sluta i punkt C (ovan nämnda fluffklump). Han har varit min familj i fyra år och har således känt mig längre än flera av mina närmre vänner.
Fram tills nu.
För nu har vi gått skilda vägar. Nej, han har inte dött (omg, han är ju för 17 Behemoth (möjligtvis inte fullt så burdus), han lär ju inte ens kunna dö). Vi har bara flyttat ifrån varandra eftersom jag ville att han skulle få leva med någon som hade lite mer tid för honom. Det här är en tomhet som jag har gått och förberett mig på i flera månader, men inte gör väl det att jag kan fatta vad det är som precis hänt.
Jag är visst lite seg av mig. 





Vi hörs när jag blivit vettig igen. Puss.

RSS 2.0