Artificiell gravitation [viktig]




Sådan dag då jag glömmer bort att hösten egentligen inte är välkommen



Oh gosh vad tjer jag är!

Det är väl inte mitt fel att katter och fina vänner är det roligaste/enklaste att fota?

Jag for ut till Landet

för sånt kan man göra nuförti´n.

Pratade liv med allra käraste dreadsambon,

tja kombon då.

Före detta.

 

Kärlek och sånt.

I dubbel bemärkelse.


 

Och bakom soffan skrek det till,

det ljusaste av alla skrik.

Jag höll i Molly,

Maria agerade mighy räddare i nöden.

En gladare mus,

en instinktsberövad misseunge.

 


Ett sådant leende som får det att pirra i själen

På Sveriges högsta gravhög
kan man också fika.
Kanske den bästaste platsen,
eller så var det bara sällskapet.


Turkosa

Jag och syster ska göra en barnbok.
Ett rafflande,
fantasifylldaste
äfventyr.
Sedan ska vi bli kända som de talangfulla systrarna B
och gå på galor och premiärer hela dagarna.
I likadana kläder,
för att åtminstone få något som tyder på släktskap.
Ja, mer än skrattet då.
Skvallerblaskorna älskar oss
Alfons "mamma" hatar oss
och småflickor kommer bråka
om vilken som är deras favorit:
Den ljusa eller den mörka.



Vi klättrade in i ett övergivet hus
- nej inte syster, han den där andra -
och jag frossade i gamla burkar
samt vågar för jättar,
som fortfarande fungerade
[vågarna alltså].
Dagen efter:
demolition destructicon.
That skatt is no more.




Det här är till dig, Lina. Välkommen hem PapperspåseNinjaKatten!

För tänk om livet vore mer likt en fest med tiki-tema
anordnat av de där konstnärerna,
sådana därna officiella konstnärer.
De som letar hawaiiskjortor på lösvikt.

Då skulle vi sitta i torn hela dagarna
och kika ut över pöbeln med parablydrinkar.
Läsa tantporr från sjuttiotalet
och fnissa
och drömma oss tillbaka till tider då saker var mindre krångligt,
när man kunde säga vad man ville
istället för att fläta in det
i maskulina bringor
och fagra damer i nöd.

Precis som de riktiga hula-hula-flickorna
skulle vi få alla lite mer upprymda
dansandes barfota på betonggolv
och bastkjolar som fladdrar.

Det skulle bli gömda skatter,
Den Hemligaste Skatten
att hittas om femtio år
när vi har blivit kulturtanter av rang.
Eller kanske hittas dagen därpå,
vi lämnade ju trots allt en karta.
Med kryss.
Eller X kanske man säger.
Som markerade punkten.
Den Hemligaste Punkten.

Sen skulle jag gå hem,
förståndig som jag är
och missa mer än vad jag fattar,
för så gör jag alltid.
Det är en ny dag imorgon.
Men ibland glömmer jag att det är en dag idag också
Men det är ok.
För det var jevligt skoj ändå.


Stekos

Björn.
Vi kallar honom Laxen.
Erik kallar honom snygg.



M tog det veganskt, dagen till ära
 och bjöd på anekdot om arbetsplatsen.
Stackars arma kaja,
men en hysterisk historia.
Sen fick TV4 nys om det.
Taffel.



En evig kamp för att bli av med discokulan
och när den väl var bortskänkt
så insåg jag,
först då,
att det var den absolut bästa fotoaccesoaren.
Ooh, shiny shiny shiny!
[damn]



Iiik!

Hej alla nya!
Tack så jättemycket för alla fina kommentar. Jag blir nästan lite nervös, jag har ett dagsbesökarsnitt på min sida på ungefär 4 stycken och vips var ni 1700 (hjälp!). Normalt brukar jag vara sjukt dålig på att uppdatera, men nu kanske jag blir taggad.

Svar på några av frågorna:
Ja, jag fotar själv. Jag blev intresserad efter att jag köpte en Nikon D80 för ganska exakt ett år sedan, men det är först nu när jag börjar få lite grepp om Photoshop som det börjar släppa...tror jag.

Pussrutan: Vi hittade den på Söder, men precis som mycket annan gatukonst verkar det här vara något som har spridit sig över flera städer. För er som inte riktigt är vana att leta gatukonst rekommenderar jag varmt att börja kika lite extra  på väggar, lyckstolpar, gator och skyltar - man vet aldrig vad man kan hitta.
Om man sedan är lite mer hardcore (läs: jag och min kärlek) kan man spendera en hel semester med att hitta undangömda juveler i de mest otippade städer (han är bättre på att dokumentera och har dessutom lärt mig allt om foto, honom hittar ni här). Det bästa sättet att spendera tid på enligt mig själv.

Byxorna finns i Västerås. Även där finns det liknande varianter över hela världen, varav kanske den mest kända är skor som hänger. Det grundläggande budskapet bakom skokastningsbeteendet verkar vara oklart, mer om det här.

Tåget vill jag inte berätta var det står, för information kan sprida sig lite väl fort på internet så med hänsyn till alla de duktiga graffitikonstnärer (ja, jag kallar dem konstnärer) som inte vill få sina verk automatiskt bortsanerade så låter jag er själva försöka hitta de nittioåtta vagnarna.

Puss!

/Hanna

(stor/små)stadsromantik

Liten stad,
många byxlösa invånare.
Syndens näste?



Liten stad,
fullt av gömda juveler,
såsom ett övergivet nittioåttavagnarståg.
Hitta det om ni kan!



Stor stad,
där man ändå bara vill trängas på litet utrymme.



Tidigare hade jag bara prat och inga bilder, men orden tog slut och fick ersättas med färgglatt

Vi for till Barcelona. En plats för häng och traskande -
det vi gör bäst.
Framförallt traskades det vertikalt,
på mitt initiativ.
Jag borde aldrig få bestämma.
Dessutom hade det varit skoj med linbana.
Då skulle jag få den att gunga,
bara så att alla andra också skulle få känna på känslan av höjdskräck.
haHA!



På H&M var det disco.
I utomlandet ser man inte lika mycket ner på
Riket af Billighet och Dålig kvalitet.



Sen kom vi hem och blev rastlösa.
Till hufvudstaden med tåg,
där de i tidningen Kupé förklarade hur man kunde fånga den nya singeln till prins.
Martin fixade in oss på Det Kungliga Slottet,
men Carl Philip hade gömt sig för dagen
och min finurliga plan fick ett snopet slut.
I övrigt en idyllisk dag, med smygfoto och picknick med sjöutsikt.



Hermans buffé var kunglig som vanligt,
även om de snålade med den grillade auberginen.
På vägen hem vältrades det fram
och tittades ut över svimfärdigande stup,
för att sätta sig på SJ:s rullande dyrhotell och prata om Star Wars-bröllop.



Roadtrip till Täby,
där jag hittade två nya älsklingar och en fin vän.
Även om det mest bara var en som fotogeniquade sig.
Översocial, pratglad och spattig:
fem kg extra och han skulle heta Squee.




Det var något fel på tärningarna.
Det är det alltid.




37 (- 5) dagar ledigt (kvar)

Äntligen ledig. 37 dagar totalt, det är så att jag knappt förstår det själv. Och det bästa av allt: Jag har så lite på schemat att jag faktiskt kan och har tid att njuta. Tja, på ett ungefär i varje fall. Det går inte att helt låta bli att tänka på att jag måste utnjyttja tiden och passa på att göra alla de där enmiljontrehundrasjuttiofemtusen
niohundra sakerna som jag annars inte hinner med, men förutom det känns livet riktigt lugnt, behagligt och kravlöst. Jag älskart! Så nu spenderas dagarna mest med att vakna, kanske traska ner på stan, inse att det är roligare hemma, komma tillbaka hem, läsa, pyssla, hänga ute i trädgården och...tja, inte så vansinnigt mycket mer. Det fotas och jag passar på att lära mig små detaljer i photoshop när jag ändå är igång, ivrig med att lära mig precis ALLT inför det kommande omöjlighetsuppdraget i oktober - ta Ammis och Simons bröllopsfoton (knäsvag av rädsla, om än en smula smickrad). Som hjälp på traven fick jag den absolut finaste semesterpresenten någonsin - ett par friska ögon (om du också hade påtvingats glasögon i nästan ett år, genom slask, imma och regnstorm, så skulle du också förstå). Detta underlättar en massa vid själva fototagande så om jag har riktigt riktigt tur nu så kanske jag till och med kommer att ha ett kraftigt fotosug den närmaste tiden. Om inte annat blir det en rejäl fördel när jag ska gå på 3D-bio och slipper ha glasögon på glasögon.
Inte så elegant som man kan tänka sig. Faktiskt.

På väg ner på stan häromdagen jämförde vi upplevelser som haft något med åkturer, skådespel, 3D, simulatorer och specialeffekter att göra. Erik tog, likt den Commander Cody han är, fram sitt häftighetstrumfkort genom sitt besök på Universal Studies. Sedan såg vi en liknande åktur i självaste stadskärnan. Fick dock aldrig reda på om det var fullt lika imponerande som att se en livs levande John Connor eller åka i en rörlig farkost för att spränga Dödsstjärnan, så jag kan inte dra några slutsatser om dess potential.



Vi fikade på dyrschtälle. Som vi säger där jag kommer ifrån. D v s snåljåparnas förtrollade land.




En annan dag spenderades ute i solen skuggan. Det är något med Martin och hans syn på glass i värme, men jag är inte den som är den utan passar på att njuta när han tjatar sig fram till lyckodagar. Jag gjorde nästan klart min LittleBigPlanet-docka (som Elin ska få som tack för att vi får bo hos henne i en vecka, vilken (dockan alltså) hon förhoppningsvis lär uppskatta efter att ha blivit helt tagen av Eriks vita LBP-figur som pysslades fram hos föräldrarna när även hon var på besök). Resten av tiden spenderades med att övertala Martin att han skulle läsa Twilight-serien, mycket för att jag inte vill vara ensam med att obsessa. För er som inte visste kan Twilight beskrivas som en inte-så-bra-skrivet-på-ett-inte-så-bra-språk-men-ändå-är-förbenat-spännande-sådär-så-det-är-svårt-att-inte-sträckläsa-bok. Könsstereotyper trängs med klyschor, highschool drama och allmänt nonsens, men är ändå en fängslande berättelse. Alltså är den precis en sådan där bok som man vill att någon annan också ska fastna i eftersom man nästan skäms för att vara så lättflirtad av något så krafsigt. Det är ansträngande det där, att hålla bilden uppe av sig själv som sofistikerad, intressand och allmänt tuff.
På kvällen fylldes trädgården på av ytterligare glada och det demonstrerades att grillning kan vara mer än bara (trista) korvar i en gigantisk lekplatsleksak.

Martin hade ett par solglasögon från förra året och höll hårt i dem, trots att han läst att man numera ska ha stora glajjer. Jag gillade dem ändå.



Min pojkvän och hans pojkvän. Som sedan gjorde det Martin aldrig lyckades med - lånade hem Twilight för att sedan inte höras av på drygt ett dygn. That´s my dude!



PS. Jag hade tänkt ta lite semester härifrån också (mer än vanligt d v s). Får se när vi ses. Puss! DS.

På den tiden då sommar var sommar

Det vankades studentexamen och folk var där och viftade med sina skyltar,
precis som de alltid gör.


Färst tomma parkerinsplatser på Frölunda torg vinner.

Sedan hem till Uppsala igen.
Dit varsin god vän skulle komma på besök.
Gemensam promenad till stationen, följt av tudelad guidad tur.

Jag och Gaffan hittade förstås det viktigaste i staden:
Uppblåsbara urtidsdjur
och gigantiska skulpturer föreställandes hästbajs.
Inte dåligt.

Huden smakar sol.

Det var sista april och vi hittade en vacker
tjej som hade tappat bort sina vänner.
Eller snarare aldrig hittat dem.
Det brukar bli så den här dagen.



Sedan for vi till mor och far i Gurqtown.
Med besök till kolhamnen på vår hemliga agenda.
Pappa fyllde sin lära-ut-kvot.
Mamma fyllde sin läras-upp-kvot.
(Trodde de i varje fall).
(Egentligen kanske det var precis tvärtom).


Höjdrädd.
Alltid.


Baggy, hårlös...



...Erik hittade sig en Mini-Me.

Hybris

Idag är jag glad att jag inte är någon annan.


Kära dagbok! Det här gjorde jag i onsdags.

Om jag hade lyssnat på mitt egna råd om att inte fota genom glas så hade det här fotot aldrig blivit till. Det hade betytt att ni hade sluppit se en skakig bild uppkommen genom dåliga inställningar och med en sjaskig färgnyans som så tydligt påminner en om nackdelarna med smygfotografering om man råkar vara en person som tycker det är pinsamt att bli påkommen görandes det (av med linsskyddet, sikta, klick, klart). Det hade också betytt att ni hade gått miste om att stifta en ny bekantskap med några av mina favoritboys: Telekioskgrabbarna.
Telekiosken är en hemmasnickrad klump på bottenplan av den galleria där vi alltid hamnar med kaffekoppen och juiceglaset. Om jag har förstått saken rätt så är det här ett sätt att effektivisera mobilabonnemangsförsäljningen genom det nya, djärva, konceptetet "vi hoppar inte på dem, de ska hoppa på oss". Framgången är högst...tveksam, för om man studerar dessa grabbar en längre tid inser man att de inte riktigt har händerna fulla. Folk köper helt enkelt inte mobil över disk längre och gör de det så sker det i stort sett enbart när de är trötta, har famnen full med matkassar och därmed är chanslösa mot de tjugo-nånting-grabbar med klämkäcka leenden som kastar sig över den långsammare gnun försvagad efter den plågsamma veckohandeln på ICA Kvantum.
Alltså är det oftast tomt vid Telekiosken och då ser det ut ungefär som på bilden. Så nu undrar jag om någon av er kan förklara vad de olika personerna v e r k l i g e n gör, istället för att sälja telefoner. För att mjukstarta kan jag berätta för er att killen i rött, a k a Puddingen stod och kråmade sig över disken för att fånga sig en potentiell flicksnärta till kund. E avslöjade att det tydligen är väldigt effektivt för killar (och tjejer?) att just stå och åma sig över en disk (hur jag nu ska reagera över att han besitter sådana kunskaper). Men vad gör de andra tre? Och kan det vara så att killen i rött faktiskt inte gör det jag tror han gör? Hjälp, någon?



Kärlek på distans

Vardagssnokande
Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men vi (och med vi menar jag jag och ze <3 och jag orkar inte ens försvara att jag använder uttryck som vi nuförti´n) har fått en rutin att gå ner på stan i samband med att vi båda är lediga. Antagligen är det som någon slags belöning för att fira att vi är jobbfria samtidigt, då det inte händer alltför ofta. Egentligen är det ett märkligt sätt att fira, eftersom ingen av oss egentligen är särskilt förtjust i vare sig Uppsala centrum eller att shoppa. Därför slutar det ofta snabbt med att vi lufsar in på något kaffesäljande ställe och spenderar några timmar där istället för att trängas bland övrig vinterjacksmaffia i affärerna. Fikapauser är ofta starkt förknippade med tid för samtal. Lyckligtvis finns inte några sådana krav på oss, kanske för att vi pratar mycket all övrig tid på dygnet. Istället brukar vi bara ta det lugnt och göra det som lockar oss personligen. Det läses böcker, tecknas och lyssnas på gymnasiedonnorna i bordet bredvid. Om vi råkar befinna oss strategiskt placerade vid en myrstig så händer det att jag (halva vi kommer även i jag-form) ägnar den mesta tiden åt att studera människorna som hetsar förbi runt omkring mig. Det handlar inte bara om att sätta mig in tjejen med uppkavlade stentvättade jeans liv, eller fundera på om killen i mobilståndet ska få igenom nästa försäljning eller inte, utan framförallt studerar jag dem rent...ehm, hur säger man...grafiskt. Antingen genom teckning eller foto.



Kladd med liten penna
Ofta när man tecknar av människor är det antingen via foto (dödstråkigt och otroligt förenklat eftersom man glömmer bort att verkligen studera kroppens tredimensionella beteende) eller på krokilektioner. Nakna kroppar i all ära, särskilt då det böjs framåt, bakåt, kontrapostas och svankas, men man kan inte riktigt komma ifrån att de trots allt är löjligt lättklädda och verkligen inte hör hemma i någon form utav vardagssituation (åtminstone ingen som direkt matchar mitt liv...ehm). Att teckna av människor där de beter sig helt naturligt (nu räknar jag bort det faktum att det rent filosofiskt är svårt att säga att någon verkligen beter sig naturligt med tanke på den ström av intryck som kommer in utifrån om hur vi ska  vara) kan kännas betydligt mer relevant. Tyvärr är det svårt, för riktigt naturliga motiv kräver per definition en viss rörelse, för annars skulle de klassas som modellstudie och då var vi tillbaka till ruta ett igen. Pennan måste därför flyga kors och tvärs på pappret för att få med denna någon innan den flyttar på sig, samtidigt som man måste passa sig noga för att den inte ska förstå att den blir noggrannt studerad eftersom man är dum nog att sällan teckna av någon man känner (titta, titta, titta, inse att objektet tittar tillbaka, titta åt något annat håll eller precis bredvid och låtsas som att man hela tiden hade fokuset riktat på en punkt en halv dm åt sidan om objektet, titta ner på pappret en stund, hoppas att objektet har slutat titta på en själv, titta upp och fortsätta och hoppas att man inte möter objektets blick). Resultatet: ett gäng knökefula skisser på folk som läser tidningen eller håller upp t-shirts mot sig själva för att måtta om de kan tänkas passa (fika i Forumgallerian: fånigt nära T-shirt Store). Tidsfördriv, men aldrig något som jag kan använda till något annat. Typiskheter.

Knäppa bilder
Meeh, jag hade ju något på hjärtat här men så blev jag medtvingad till akutköp på Willys (Konsum är numera under bojkott) och nu har jag glömt bort hela konceptet. Men kort och gott: smygfoto kan i många fall kompensera för smygtecknande och har sin klara fördel att det går jevligt fort, så problemet med att folk rör sig blir inte lika stort. Det blir en variation från alla vanliga nu-sitter-jag-och-pratar-med-en-kompis-och-passar-på-att-fota-den-mitt-emot-mig-framifrån-för-den-råkar-vara-någon-att-fota-just-just-nu-foton och blir inte lika kladdiga som teckningarna. Oftast. Det finns dock vissa saker man bör tänka på i samband med att fota främlingar i deras naturliga (jag måste sluta använda det ordet) miljö:
  • Om du har en stor kamera: tänk på att den syns och att folk blir förvirrade över paparazzi-beteenden (även om vissa garanterat blir hemligt förväntansfulla då de tror att deras urkiga modeblogg äntligen har slagit igenom).
  • Låtsas som att du ska fota den som sitter mittemot, ställ in allt som ska ställas in och vänd sedan kameran mot objektet precis innan knäppningen.
  • Fota personen mittemot, men fokusera inte på denna utan de bakom. Klipp sedan bort ditt suddiga sällskap - klart!
  • Inför föregående punkt: se till att ha en kamera där du enkekt kan justera vad du vill fokusera på. Om du inte har det och inte vill investera i en ny så får du helt enkelt slipa på en snitsig böneramsa till godtycklig kraft som du råkar tro på, så kanske du ändå har tur att få till det på något vis. 
  • Fota inte genom glasrutor (se bild nedan). Risk för oskärpa, fula färger och reflektioner är för stor. 
  • Fota gamla tanter (se bild ovan), de märker ändå inte om någon viftar en svart burk mot dem.
Lycka till!


Söndagspyssel med mina favoritpoops







För hon är PapperspåseNinjaKatten

Älskade PNK:









Promenad i Boländerna

Varför envisas himlen med att vara så goddamn ljus i förhållande till allt annat (och nej, Vattenfalls kolkraftverk är inte alls miljövänliga)?




Sedan bestämde sig någon för att hägna in skogen. Vettigt.


Tidigare inlägg
RSS 2.0