pushtheredbutton

Långskägg förekommer i många former och stilar, men en sak har dess bärare gemensamt: engagemang på gränsen till envishet. Utöver detta OCD-liknande beteende är det svårt att dra några slutsatser om dessa hårmaskerade män på heltid*. Å ena sidan rawrstahfahraj med dreads på både knopp och haka. Å andra sidan rakat på huvudet, bar gaddad överkropp och något slags bekräftelsebehov för att personerna i fråga alltid (jag lovar) är trummisar och behöver kompensera för att de aldrig syns tydligt på scen genom att vara lite hårda/läskiga/längstskäggiga.

Långskägg att undvika: ZZ Tops! Jag skämtar inte. Jag skulle inte ens kunna försöka skämta om det ens om jag ville. Så illa är det.

*Holy motherfrak! Jag råkade precis snegla på teveapparaten och såg Leif Pagrotsky och geflar vad fascinerande det är att han trots platåskor och barnstol fortfarande inte når upp till sina vänners armhålor men samtidigt är så sjukt snygg och jag tänker att det måste vara skägget som gör det och shit, nu kan jag inte koncentrera mig för att jag återigen blev påmind om min hemliga förälskelse till denna mycket lilla man. Du får ursäkta mig om resten av inlägget efter stjärnesymbolen aldrig riktigt tar sig nu när jag blev så distraherad. Åh, LEIF! Om du tar över efter Mona lovar kanske jag nästan kan övertalas att rösta på er. Ja, det är en legitim anledning. Skägg, I tell you! Skägg!

Jag har länge fascinerats av hårväxt i ansiktet. Detta antagligen för att det känns så ouppnåeligt. Hur mycket jag än anstränger mig, trots anammande av galen-professor-mentalitet eller bärande av rutig flanellskjorta, så verkar jag inte kunna tränga fram dessa skygga rispiga strån. Och det stör mig, för skägg och mustasch har länge använts som någon slags pondusframbringare eller statussymbol och jagvillocksåha! Jag vill också kunna rafsa runt i borsten när jag ska försöka lösa något extra knivigt problem, dra i det, rynka på ögonbryna och på det viset lite magiskt se ut som om jag är klok och någon som bör tas på allvar.

Men nej.

Men ja? För jag har trots allt inte gett upp hoppet. Kanske kommer hormonkurer i framtiden vara mer specifikt inriktade? Kanske kommer någon ge mig en y-kromosom i julklapp? Eller varför inte ta saken i egna händer och spendera stora slantar på strå-för-strå-hårsäckstransplantation? Därför måste jag förbereda mig och planera, så att jag vet vad jag vill ha den dag det väl kan bli verklighet. Tänk dig konsumentupplysning. Fast det är jag som är konsumenten. Och upplysaren. En slags utvärdering, helt enkelt, med en skägg/mustasch-typ om dagen (vilket erbjudande!). Så om du har någon favorit som bör tas upp och bearbetas: säg till. Annars får du helt enkelt luta dig tillbaka och följa med på min egen resa genom slingriga djunglar av polisonger, moppemuschar och klockan-fem-skuggor, i sökandet efter den perfekta hårformen.

Evas favorit, även kallad tandborstmustasch, är en kompakt liten borst under näsan. Perfekt för att samla upp förkylningsrester och/eller ta makten i ett av de större länderna på europeiska kontinenten någon gång i början av 30-talet. För det går inte riktigt att skilja Evas favorit från den man som har gjort den allra mest känd. Dock har det försökt, framförallt under senare år då den ironiska humorn har tagit ett kliv in i modevärlden. Plötsligt är det ok att klä sig fult för att man ”ju egentligen inte själv tycker att det är snyggt heller”, vilket gör personen i fråga lite tuff och hipp. Att det ser ut som om man har sett en eltejp under näsan anses vara en obetydlig detalj.

I samband med Evas favorits uppsving de senaste åren har mustaschen blivit något bredare och kan ibland sträcka sig så långt att den förväxlas med Magnum P.I. Vissa kanske rentav påstår att denna förlängda variant är något helt nytt och inte alls bör förknippas med fröken Braun. I vanlig ödmjuk ordning svarar jag att de har fel.

Snygghetsfaktor: En och en halv mustasch av fem möjliga.

Sämst använd Evas favorit: Professor G, föreläsare i organisk kemi. Svenskar fnissar redan åt tysk brytning. Om du då också råkar vara döpt till Adolf och har en vältrimmad snedbena – vad är det för fel på ett gammalt hederligt helskägg? Tack Adolf G för att du har traumatiserat en generation av blivande civilingenjörer.

Jag ser inte så ofta på dumburken, men märkliga omständigheter kräver märkliga beteenden. För er som inte heller följer skräpmedia fullt ut kommer här en kort sammanfattad rapport av några av guldkornen från gårdagen. Se det som en tablå. En inaktuell och inte särskilt informativ tablå.

Top Model (14.55-15.50)

Tyra Banks tröttnade på att ha hela flickrummet tapetserat med Oprah-affischer och tog saken i egna händer. En chickflick-tjejdokusåpa skapades således för att hylla Tyra, med någon slags mindre modelltävling i bakgrunden för att ge programmet dess legitimitet.

I dagens program var det final. Domarna hade försatt sig i en knivig sits då de sista två var en rysk angelinakopia som envist förskönade postorderhustrulivet, samt en latinoamerikanska med en portfolio full av dragqueen-miner och en haka som till och med skulle få Vickan att haja till. Lyckligtvis spelar det ingen roll vem som vinner. Det gör det aldrig. Vi tittar ändå. För kattbråken.

Simpsons  (16.00-17.00)

Det finns inte mycket att säga om Simpsons. Ja, du kommer att ha sett avsnittet förut. Antagligen fyra-fem gånger. Och om så inte är fallet kommer det likväl känns som om du har sett det förr, då fantasin började tryta ganska kraftigt framåt fjortonde, femtonde säsongen. Men varför ändra på ett vinnande koncept?

The Big Bang Theory (17.30-18.30)

Fyra nördar drar geekrelaterade skämt samtidigt som den skitsnygga tjejen i lägenheten bredvid kommer över för lite kinamat. Mer komplexa nördstereotyper än den asbergska trekkien eller killen med en alltför dominant mor anses tydligen för avancerat för publiken. Vad tjejen får ut av den socialt inkompetenta kvartetten eller vad de får ut av hennes SciFi-okunniga utspel förtäljer inte historien. Inte heller har jag förstått exakt vilka serien riktar sig, då de i varenda reklampaus slänger in mascarareklam (false lashes tripple duo effect) vilket tyder på att tjejer kan se det här utan att känna sig direkt kränkta.

Ok, en viss charm kanske det har. Kanske.

Om de någon gång kunde fatta att även donnor kan ha geekdoms.

I reklampauserna försöker även femman få oss att bli intresserade av ett program om vanliga familjer. Vet inte vad det heter, vet inte när det går, men citat som ”En stöt så gör madrassen resten” tyder på sann kvalitet.

Vem vet mest (19.00-19.30)

Jag måste erkänna att jag inte följde allas vår favorit-Rickard (Olsson) igår, eftersom jag var fullt upptagen med inlägget om geocaching. En bloggares värld är full av förpliktelser!

Anywayz, om jag hade sett Vem vet mest hade jag upplevt följande:

En spelevink till vuxen man stylead i så kallade ”nörd-brillor” leder ett ganska intetsägande frågesportsprogram som till största del går ut på att samme man ska få tillfälle att dra dråpliga one-liners eller – och här kommer själva anledningen till att titta – göra deltagarna sådär härligt förlägna genom att komma in på ämnen såsom prostituerade och/eller kroppsliga funktioner. Tävlingen i sig påstås handla om kunskap men är egentligen ganska slumpartad då de sadistiskt lagda programansvariga då och då slänger in frågor i stil med den ökände och hatade fuskTP-frågan ”Hur många ben har en labrador?”, vilket gör att även riktiga nötter kan lyckas vinna. Men vem är jag att klanka ner på ett sådant genikoncept där jantelag och bitterhet får frodas fritt?

Mitt i Naturen (20.00-20.30)

Det finns en tydligen anledning till varför man inte får missa Mitt i Naturen: Martin Emtenäs. Ja, jag är kär i honom, vem är inte det? Men jag är realistiskt – inte kan jag gå runt och vänta på att han ska komma ridande på en gyllene tumlare och be om min hand. Adopterad storebror, lekmorfar och/eller homeboy fungerar också bra.

I dagens avsnitt fick vi möta grissleungar som går igenom sin första, brutala, färd mot att bli vuxen genom att kasta sig många meter ut över sylvassa klippor för att ta sig till vattnet. Korkat, kan man tycka. Det naturliga urvalet, sade herr Emtenäs. Jag ville fråga honom hur stöttålighet och en airbagliknande mage ska hjälpa dem i det fortsatta livet, men insåg att om jag hade Umeås långhåriga stolthet framför mig hade nog inte fågelskruttar varit det första jag kommit att tänka på.

En gång skrev jag att jag tvättar håret så sällan att den enda anledningen till att det någonsin blir av är att det hinner gå så lång tid mellan gångerna att jag hinner glömma bort varför jag försöker undvika det till att börja med. Och jag menade det faktiskt, för att tvätta rufset tar så lång extratid i duschen att man både hinner tröttna och tuppa av av den ansamlade badrumsångevärmen. Dessutom lyckas jag på mystiska vis alltid få schampo i antingen näsa eller mun, vilket på grund av suspekta tillsatser och starka parfymer svider och smakar otroligt vidrigt. Och när det väl är klart har man en blöt och kall matta på huvudet i en halv dag eller så.

Totalt ovärt.

Så jag började minska antalet tvättar i veckan, vilket som väntat minskade behovet i och med att kroppen ställde om sig.

Det var en tid av lyx.

Men sedan började jag träna och vips var jag tillbaka till att tvingas blöta håret varannan dag. Urk! Såhär efter tre månaders hurtighet är jag faktiskt fortfarande lite osäker på om den förbättrade hälsan är värd SÅ mycket. Och det värsta är att jag rentav har fått smutsigare hår, i och med att jag aldrig längre tvättar det utanför träningen. Och ibland är man lat. Eller har inte riktigt tid. Vilket gör att det går någon dag extra mellan träningspassen. Med sunkigt hår som följd.

Fast egentligen gör det inte så mycket, intalar jag mig. Det är inte så att det luktar, är hälsofarligt eller på annat vis kan skada någon annan. Det är bara lite mindre tjusigt. Men det räcker. För jag har aldrig haft någon förebild som inte varit tjusig och vältvättad. Som har lärt mig att människor inte fungerar som wc-block – vi utsöndrar svett och inte citron eller äppelblom.

Så jag fortsätter intala mig att det är viktigt att hålla skenet uppe om att man är en sund, elegant, väldoftande klump av fräschhet. Att det bara är jag som vaknar upp med svullna ögon utan nyapplicerat läppglans. Oh gosh, jag visste väl att jag någon gång skulle betala för min besatthet av Glamour/The Bold and the Beautiful på lågstadiet!

• dum i huvudet
• befogad att slippa skriva nya statusrader och kan återvinna fredagens: "pushtheredbutton tänker sig Damn som den perfekta starten på dagen. De kommer intågandes från klädkammaren (där de får stå tätt, tätt inför varje morgonshow) i en synkroniserad så kallad "hiphopdans", för att sedan sätta igång svängomen med det de gör bäst: basriff, trumlattjande och ett eller annat dragspelsstråk. För att toppa det hela springer sedan Timbuktu (raklång) fram från under sängen och gör den redigaste höftrullningen."
• trött nog att ändå inte lyckas göra så mycket annat än att fota när man väl kravlar sig iväg till arbetet och förväntas bota världen från pest och kolera.

Jag hittade återigen en pryl vars funktion jag inte känner till
och antog för enkelhetens skull att den bergis är totalt meningslös.
Eller en mjukglassmaskin.



Ute levde livet vidare utan mig.
"Kapitalistsvin", tänkte jag och höttade med näven åt mig själv.
Det hade jag förtjänat.

E tror att grannarna längst ner, mittemot Bjarne med sin Bjarne-bil (där även hans telefonnummer står målat), är psykopater. De må vara lite märkliga, men jag tror att det mesta av deras beteende kan förklaras med att de är lärare och dessutom (kanske ännu viktigare) småbarnsföräldrar. Jag försöker därför argumentera mot hans tankar om deras defekta sinne varenda gång han tar upp det, mycket också för att jag tycker att han inte ger dem en chans och att han inte ska dra så förhastade slutsatser om folk. Tyvärr har det här sättet att tänka spridit sig till mig och nu är det helt plötsligt jag som är besudlad med idéer om hur galna våra grannar är utifrån små små detaljer. Den här gången är det dock några helt andra grannar som jag pratar om, för jag VET att något skumt är på gång med paret som bor precis under oss. Ok att tjejen är riktigt trevlig och glad och hurtig, men eftersom hennes karl är så oändligt trist så tar deras ageranden utåt ut varandra och jag behöver därför inte ta hänsyn till deras personligheter när jag avgör om det är något skumt med dem eller ej. Jag har istället ett annat bevis som talar för min teori. Måhända att det är mitt enda bevis, men det är desto starkare.

Prydnaden

Påsk är en för mig totalt onödig högtid som innehåller för mycket religion och ägg för min smak. Att det från början är en hednisk tradition som kidnappats av Kyrkan är visserligen lite lustigt, men inte tillräckligt skoj för att vara värt det. Å andra sidan är det inte mycket med påsken som stör mig, för man får trots allt en dröse lediga dagar däromkring. Jag är helt enkelt ganska åsiktslös om påsken, så länge jag slipper delta i firandet. Därför känns det mycket märkligt att en ensam liten påskprydnad kan orsaka så mycket smärta. Jag pratar förstås om grannarnas påskprydning, som fortfarande sitter på dörren och sticker mig i ögonen med sina gälla färger varenda gång jag försöker ta mig upp till mitt eget kyffe. Den är helt enkelt omöjlig att missa, med sin tistelkransliknande grundform där tre små gula kycklingar sitter fastlimmade. Kycklingarna i sig är för övrigt ett hån mot hönssläktet. Kanske kan man tycka att de fluffiga klotrunda klopparna är lite charmiga, men detta tillsammans med deras kartongbitar till vingar gör det hela ganska osmakligt, särskilt då de vingarna är fastsatta så klumpigt att det snarare påminner om horn (djefvulsdyrkare, jag visste det!).

Men problemet är inte att den är ful. Inte heller att det är en köpt prydnad som vem som helst hade kunnat göra bättre på egen hand. Eller att kycklingarna ser ut som tre illgula demoner. Det absolut största problemet med deras envisande att ha kvar en påskprydnad två månader mer än nödvändigt är istället att det är onormalt. Det passar sig inte, helt enkelt. Och det här jag börjar bli mörkrädd. Här gick jag runt och klappade mig för bröstet och trodde att jag var så gefla "open-minded" och rentav sträckte åt en långfinger då och då till den där "såhär är det och såhär ska det förbli för så har det alltid varit"-mentaliteten. Men icke! Istället sitter jag som en gammal gnälltant och spanar ut på mina motmänniskor i våningen under, grymtar tyst för mig själv när jag går förbi prydnaden men hälsar artigt så fort de är i närheten - allt för att de vågar tänja på regler när jag uppenbarligen inte gör det. Och det är just detta som gör att jag avskyr prydnaden så vansinnigt. För jag vet att det här bara är början på något stort, något läskigt, något normalt. Och innan jag vet ordet av är det jag som skriker på nytänkare som traskar runt i vita pjucks efter Labour Day. Rätt ska vara rätt.

• De vet helt enkelt inte bättre. Något gick snett tidigt och skadan var omöjligt att reparera. Man kan tänka sig att istället för den där radiostyrda bilen som de önskade sig varje födelsedag så räckte någon fram dem en underarmslång plastdocka med jättepattar och armar böjda i rät vinkel. Allt sedan den dagen har de sett världen i pastellfärg och tror fortfarande att ligga är samma sak som att befinna sig naken under ett solbränt muskelberg och spela död (alla vet vad Barbielekarna egentligen gick ut på).
• De hyrdes in av en större klädkedja för att agera levande dockor på stan och skapa den mall som kommande generationers damer skulle klippa sina konturer efter. Något gick dock snett, ungefär i samma sekund de öppnade munnen, och inte ens de multinationella utseendesfascisterna ansåg det värt att använda sådana urusla, om än sockersöta, förebilder. De fick sparken men då de skapades för ett enda syfte har de inte kunnat släppa rollen utan fortsätter att irra runt i det offentliga rummet i jakt på beundran. Vilka de en gång i tiden var är tyvärr omöjligt att gissa sig till.
• De hyrdes in av insert konspirationsteorilämpligt företag för att få oss övriga dödliga att verka smartare. Syftet med detta skulle förslagsvis kunna vara att vi av denna konstruerade intelligensboost blir lyckliga och börjar konsumera (målet med det mesta) i god tro att vi i varje fall är smarta nog att inte gå på reklam. 
• De pratar i själva verket tvärtomspråket och går runt och fnissar för sig själva för att alla missuppfattar dem. När de säger "ja men den där ser verkligen jääättebra ut på dig" menar de egentligen "din taniga platta vandrande pinne, vem vill se din urringning?" och när de peppar den andra att ringa tillbaka killen från i fredags så är det kodprat för "vadå, tror du någon vill ha dig?". Kan verka lite elakt och rentav okamratligt, men den gemenskap de får av att inse att ingen förstår dem stärker vänskapsbanden så det går ändå på jämt ut.
• De är dumpade från Tyskland, för att skapa obalans i samhället och försvaga oss så pass mycket att det hängselshortsprydda folket med korvfingrar kan tåga in och förvandla Sverige till ölproduktionskoloni, stor nog att bibehålla den fyllenivå det germanska folket eftersträvar. Det här är antagligen det mest sannolika alternativet, då jag aldrig har skådat en endaste tjejtjej i Berlin. Det kan såklart också vara så att alla försök att urskilja dem från vanliga tyskar försvåras kraftigt när ens tyskakunskaper begränsas till "diese Zug endet hier" (en fras jag enkom lärt mig för att jag aldrig förstått hur de säger "ta för 17 inte detta tåg, det kommer bara att gå en station till och sedan vända").

Hellre bakom än framför

Det var i lördags, när det efter piff med frukt, blommor och bastkjolar, var dags för det obligatoriska förevigandet i form av foto, som det blev tydligt: Jag tycker inte särskilt mycket om att vara med på bild. Det här förvånade Amanda oerhört, van att vecka efter vecka se mig klämma fram tjog (ursäkta gammelmodig beräkningsterm) av bilder efter diverse kalas, där majoriteten av bilderna i princip bestod av mig och mina vänner iklädda fula grimaser. Det hon inte tänkte på var att den här bild-och-min-frossan ägde rum för några år sedan (2005-2006 för att vara exakt), i ett helt annat liv. Som svar på hennes förvirring förklarade jag med skämtsamt tonfall att jag ju då alltid hade varit full. Det stämde inte helt...men typ. Dessa år var nämligen några av mina lite vildare år hittills. Det var kaos, men ack så spännande. Har nog aldrig haft så höga peakar (och ännu djupare dalar) då som någon annan period i livet. Jag var den som det på varje fest spekulerades om hur snabbt jag skulle hitta värdlägenhetens badkar och exakt hur många jag skulle lyckas locka med ner i plurret. Jag var den som dansade fulast/mest, var minst rädd för klädpoker och den som fick okända människor att gå med på de konstigaste ting (”jo men det ääär coolt att göra en inverterad tuppkam, bara rakat i mitten, låt mig göra det på dig vetja!”). Det här grundade sig i en gedigen bakgrund av nykterism, då jag lärt mig att våga bjuda på mig själv/skämma ut mig oavsett situation. Det och alkohol, då. Men aldrig så mycket som folk trodde.

Det var som sagt intressanta år. De var oerhört lärorika för att lära känna mig själv och andra, men jag är fantastiskt glad att de är över, även om jag kan känna ett sting av nostalgi varje gång det vankas fest och jag inte längre är särskilt bekväm i galenskapen (för att inte tala om onykterheten, vare sig eventuellt egen eller framförallt andras).

Strejka posen

På-sig-själv-fotande har, som du säkert inte kan ha missat, eskalerat rejält sedan det dök upp internetmöjligheter för feta bilduppläggningsprojekt. Ett smart sätt att för folk man inte träffar så ofta kunna berätta om vad man gör i livet och hur det går. Ett ännu smartare sätt för att lapa komplimanger om man råkar vara snygg, alternativt om man väljer ut en av hundra bilder där man ser helt ok ut och lägger upp denna. Om man tänker efter är det sjukt obehagligt, men jag har svårt att klanka ner på det alltför mycket eftersom jag själv på sätt och vis varit där. Samtidigt insåg jag då att det var ett ganska fånigt beteende att lägga upp för många bilder på sig själv. Det var då fulminerna kom väl till hands. Att klistra fram ett statiskt leende på sina läppar inför fotograferande har alltid känts konstigt, oavsett om det är en själv eller någon annan som är fotografen (hej plågsamma minnen från skolfotografering!). Att däremot spänna ansiktet så att det inte ser helt normalt ut är betydligt enklare. Det ger en känsla av att man minsann inte alls bryr sig om huruvida man blir bra på bilden, även om det inte alltid är sant. Minerna var ens mask och jag ville alltid gömma mig bakom den. Le i flera sekunder: omöjligt. Skjuta fram underkäken och spärra upp ögonen: en högst fungerande nödlösning.

Det sociala smörjmedlet

Förutom behändigheten i att slippa låtsas se normal (och snygg) ut och ofta misslyckas så fyller fulminerna en annan funktion, nämligen att skapa nya kontakter eller att snabbt komma nära vagt bekanta. Att vara fula tillsammans är helt enkelt vägen till lycka eller åtminstone enkla sociala relationer. Det skapade ett snabbt samtalsämne och gav dessutom möjlighet till praktiskt lärande, övningsuppgifter och väldigt många skratt när nykomlingarna försökte sig på en alltför svår min. En känsla av gemenskap spred sig, särskilt om de nyvärvda själva kom med idéer på egna miner eller om man var bjussig nog att skapa ett så-här-gör-du-kit.

Man kunde också krydda till feststämningen lite genom att med hjälp av minerna testa människors vilja att imponera. Föreställ er två människor som sitter i en soffa och håller på att lära känna varandra. De hitter gemensamma intressen, fnissar artigt åt den andras skämt och flyttar allt tätare ihop. Plötsligt kommer en glad prick fram och undrar om de vill vara med på ett kort där målet är att föreställa en sådan ful fisk som möjligt. De har två val:

1. Gå med på det hela, med risk för att skämma ut sig inför den andra.

2. Låta bli, med risk för att se ut som en riktig tråkmåns.

Jag säger inte att det här beteendet är helt ok av pricken (=jag eller någon av mina kompisar) och jag skulle inte göra det idag, men samtidigt tycker jag att det är viktigt att testa människor för att få dem att släppa lite på sina välrepeterade roller, framförallt om det rör sig om det vidriga kallat Spelet (a k a En av få riktigt godkända regler i Singelvärlden).

Hejdå

Det finns en risk för att du inte alls förstår vilka fulminer jag pratar om, så jag tänkte att jag lite snabbt skulle sammanfatta några av mina gamla favoriter. Det här blir också ett slags avsked till den där svunna tiden som jag är tveksam till om jag någonsin kommer hitta tillbaka till. Förbannade Narniagarderob, den är ju bara fylld av pälskappor och malar!

• Marulken: Originalet, den första i en lång serie fiskminer och helt klart mest populär. Kålis skapade den och trots att den är svår att få till perfekt är konceptet enkelt. Du ska se ut som en riktigt ful djupvattenfisk, så fram med hakpartiet, ner med underläppen så att tänderna syns och på gränsen till löjligt uppspärrade ögon. Följ ljuset.
• Lutfisken: Egentligen inte en min utan mest en riktigt dåligt ordvits. Luta dig mot något, gärna en okänd person som blir förvirrad, och fråga förbipasserande eller den numera förvirrade okända personen vad du föreställer.
• Negligén: Inte så mycket en fisk utan mer en slags parodi på allt det där sensuella som man förväntas utstråla men som man alltid tafflar bort. Vi pratar död (porr-)blick, ett lockande ögonbryn, pekfinger i mungipan och en tunga på väg ut. Dreggel är ett plus, allt för att återskapa en verklighetstrogen atmosfär av lust och fägrings stor.
• Muränan: Det trixiga med muränor är att deras främsta kännetecken är att de har ögonen på snoken och att de rör sig snabbt framåt från sitt gömställe. Ögonkirurgi är sällan något jag rekommenderar på galej, så kvar finns endast den viktiga framåtrörelsen. Simpelt kan tyckas, men kom ihåg att det viktigaste med fulminerna är att de ska fångas på kort. Stilla bilder. Klura ett tag på hur du ska få fram din rörelse på bild och gör sedan ett försök. Du kan ju höra av dig till mig om du lyckas, nya tips mottages varmt. Och just ja, för att slippa göra i rustningen rekommenderas att inte tänka på Ursulas två kompanjoner i Den lilla sjöjunfrun. Kanske de läskigaste skurkarna evva´!
• Faren: Fisken i bestämd form. Far, fader, i bestämd form: Faren. Faren blir alltså en bestämd pappa. Så ner med ögonbrynen, rynka till pannan och kniiiiip...munnen. Eftersom den mest kända fadern är Martins far Kupongmannen, en av världens mest ekonomiska män, så handlar det också om att vifta med luftkuponger på ett girigt vis. Och girighet går gärna ihop med moff och moff blir man fet av och fet ser man ut av med en dubbelhaka så se för bövelens skull till att mosa ner huvudet mot halsen för att åstadkämma det åtråvärda halsvecket.
• Braxen: Pärs svar på Faren. Braxen är helt klart den svåraste minen av alla då den kräver vänner, för enmannaBraxen är ingen Braxen. Leta på dina vänner och gör sedan ett statement mot världshavens djurplågeri i form av fiske genom att ta fram ditt krokigaste finger och fånga någon annan med (i munnen - mycket sanitärt). En lyckad Braxen kräver minst fyra personer som försöker slingra sina armar kring de andra utan att få alltför många utpekade ögon. Har man klarat det är man ett pro.