pushtheredbutton

 

Det finns gömda skatter.
Smultronställen som snart ska försvinna,
man måste passa på när det är säsong,
så att säga.
Blivande ruiner,
platser som nyss tjänade ett syfte
där varenda lukt
eller bortglömd kaffeburk
påminner om en svunnen,
men inte alltför svunnen,
tid.

Sedan finns det platser
som inte är så mycket annat än övergivna
och om sanningen ska fram så är det inte riktigt någon som fattar
vad byggnaden en gång hade för roll.

Dessa miljöer kan vara nog så spännande,
inte för lukten,
inte för kaffeburken,
inte för drömmen
- eller skräcken -
om vad som kanske fanns.

Utan för att de är just övergivna
och därmed har fått en alldeles särskild roll,
tack vare ensamheten.
Men det är en välkänd ensamhet,
en utnyttjad sådan.
För i ödeland frodas färgen på burk,
moppemuschens trefemma,
lättklädda damer i 2D
och 800 grader på hjul.

Så kom inte hit om du inte står ut
om de slitna sovsäckarna skrämmer,
stinker
(någons vinter var kall).
Akta, gå försiktigt,
golvet har murknat,
tror du ambulansen också kan hoppa genom trasigt stängsel?



Men allt är inte bränt i ödeland.
Där småkriminaliteten tar slut
tar något annat vid.
Något som har tröttnat på att vänta
och är redo att ta tillbaka.

Det sägs att efter tio år 
börjar naturen erövra på riktigt.
Växa in,
tränga fram från asfalten,
ja, du förstår.



Fortfarande finns då betongen kvar,
som envist kämpar emot,
meningslöst,
men ändå.



Efter tjugo år börjar det bli svårt att ta sig fram.
Efter trettio år - ta med en machete.



Efter fyrtio år är det svårt att urskilja
vad som än gång stod där,
må det ha varit en svettig verkstad för dåligt avlönade
eller ett paradis för tonåringar
som bara ville komma bort.
Då har naturen äntligen vunnit.
Det tog ett tag,
men den vinner alltid.



Och fram till dess finns representanter på plats,
ofta i flygande form,
på det mörkaste ställena,
väntar,
väntar,
för att till sist,
när man är alldeles nära,
flyga fram
och skrämma halvt ihjäl.
Nästan lite klyschigt,
men ack så effektivt.

Lättare att erövra när ingen ser på.

Det sägs att upprepning är kunskapens moder. Andra menar att upprepning bör undvikas i alla lägen, för att låta något vackert förbli originellt och inte bara dras ner av menlösa kopior. Själv struntar jag i vilket, för jag har en historia att berätta och då gör det inte så mycket att en liknande historia har berättats alldeles runt hörnet. Så för er som redan har hört den, håll ut.

[PS. Tack för bilderna, beibi. Nästa gång är det jag som kommer ihåg kameran. DS.]

 

Det vankades semester. Planen var från början att glida runt i landet med vår silverprutt till bil och kanske stanna några dagar i sydvästra delen av landet för lite kålle&ada-humor eller plauota laändskaep. Sedan ändrades livet något och vi insåg att det inte riktigt gick att motivera spenderandet av  sisådär en tiondels framtida csn-månadspeng på adrenalinkickar vid namn Hangover. Eller f*ck, det heter ju inte ens så nuförti´n, efter att Göteborgs paradis för förvuxna män i kanindräkter kom på att åkturer som fastnar varannan dag är ett dåligt marknadsföringsknep, men ja, du förstår vad jag menar. Istället fick det bli en tur till närmare trakter, med fokus på gratis sovrum och ett lågt beninsslukande. Likt det kontrollfreak jag är hade jag givetvis hört mig för efter lämpliga resemål. Men precis som de bästa äventyren så var det inte de planerade destinationerna som gjorde resan. Istället var det en helt otippad plats som gjorde det största intrycket.

 

På väg mot motorvägen från Staden med Svampen upptäckte E ett krossat fönster. Likt den övermänniska han är förstod han direkt vad det innebar Lättillängängligt godis i form av övergiven plats. Eller i detta fall: en plats som håller på att rivas.

Tvärnit.

Vända.

Lämna bilen.

Huka sig för att inte bli sedd av demolatorn i grävskopan.

In.

Efter apokalypsen finns det inte längre djur att mjölka. Eller ja, det kanske det gör men det är definitivt inte värt att föda upp dem bara för att slösa bort en massa värdefullt vatten och mat för att de ska kunna växa. Alla är därför numera veganer och allt vad heter djurindustri måste läggas ner. Ja, så skulle det ha varit. Med den lilla detaljen att apokalypsen ännu inte ägt rum. Men vadå, varför skulle de i så fall få för sig att plötsligt riva ner ett enormt mejerikomplex i mjölkdrickandets prime land? Redan när jag läste skylten om vad fabriken påstods vara började jag känna mig skeptisk till vår nyfunna plats. Något kändes inte riktigt rätt. För bra för att vara sant. Eller som ren och skär hittepå.

 

Vi flydde över ett fält av förstörelse. Varhelst vi såg låg högar av krossat material: betong, tegel, krossat glas och enorma trassel av armeringsjärn. Ur ett juridiskt perspektiv verkar skyltarna om obehörigas förbud till tillträde inte kunna ge alltför allvarliga straff, men vi kände att det vore trist att såhär tidigt på resan bli utslängda, så vi flydde in i det närmaste huset som fortfarande stod kvar.

 

Om jag ska vara ärlig vet jag inte vad jag hade förväntat mig. En gammal fabrik var det ju, så vadå, kanske några maskiner eller så? Åtminstone inte detta. För huset vi hittade var (sånär som på en golvvåg) helt öde. Avskalat på alla detaljer som kunde ha avslöjat vad byggnaden en gång använts till. Tomma, enorma, lokaler utspridda över flertalet våningar var det enda vi möttes av. Kala kakelväggar och avskalad färg. Stängda dörrar med skyltar som inte bara hade ett nummer på sig, utan ordet "cell" framför. Inga fem meter i tak som tydde på någon slags maskinpark. Inga märken på golv eller väggar som kunde ge ledtrådar om vad som en gång stått placerat där. Bara tomhet. Som att någon v e r k l i g e n hade gått in för att skala av. Det var alldeles för tomt. Kusligt tomt.

 

Jag är mörkrädd.

Ganska så mycket faktiskt.

Men det här var dagtid och så länge det är ljust brukar jag uppleva att jag alltid är trygg. Men detta var en plats som testade denna hypotes. Om jag blundade bara en liten stund kunde jag föreställa mig hur dörrarna slängdes igen, allting låstes, kedjor rassla och långsamma, stötande steg komma emot oss. Eller ännu värre: ljudet av hur de dystra, strömlösa hissarna med tremetersdörrar plötsligt börja röra sig. Det här var inte en plats för oss. Detta var en plats för minnena av de händelser som ägt rum här. Vad de nu var. Men mjölkproduktion - knappast.

 

Stegen började kännas tyngre, men vi fortsatte upp. I trapphuset: krossade fönster. Med den enda lilla detaljen att de inte var orsakade av objekt utifrån. Utan från något, eller någon, inifrån. Splittret låg på utsidan.

 

Högst upp hörde vi ett muller. Ett vad?! Ett muller. En maskin vars funktion vi inte kände till stod där, likt väntandes på oss. Ikopplad. Påslagen. Brummandes. För dig som inte brukar besöka övergivna platser eller rivningsområden kan jag meddela att detta är en ovanlig syn. Det ska liksom inte vara något igång här. Men det var inte bara detta som skrämde mig, utan även maskinens märke. På sidan, med svart text på gult, stod välbekanta bokstäver. Välbekanta för att den dam som vi precis lämnat, den dam vi spenderat sista natten hos, jobbar på p r e c i s samma företag! Nu började det snurra i huvudet av konspirationsteorier.

Fort ut.

Nu!

 

 

Man kan tycka att vi borde ha valt att lämna området vid det här laget. Man kan tycka det. Men det vore mycket olikt oss. Tvärs över gården stod ytterligare en någorlunda hel byggnad. Elden hade svalnat, för inget rykte längre i den höga skorssten av tegel som reste sig olycksbådande som för att skåda ut över fältet. Svalnad eld = övergiven fabrik.

Vad de nu hade eldat därinne.

Det här var mer likt en klassisk fabrik. Krokar på kedjor i taket, rattar och spakar, markeringar på väggen med information om maximalt tillåtna värden. Ja, du förstår. Och ja, du läste rätt: krokar på kedjor i taket. Men det var inte dessa jag först reagerade på när jag klev in. Inte heller det där märkliga handtaget som var sådär fånigt välplacerat att det bara behövde vara en fälla. Nej, det var ljuset som fångade mitt intresse. Några meter upp, snett till höger från ingången hängde ett slags bås. Förmannens bås. Men gosh, var det inte en lampa som lyste där! Sådär ljust kan det väl inte vara naturligt? Så vi tog oss upp, men när vi väl stretat oss fram och klättrat upp för trapporna så fanns det inget där. Solljus från fönstret, men inget utöver det normala. Hmm...jag kunde ha svurit på att...
På golvet hittade vi en kalender. Från 2005. Som om stället varit övergivet sedan dess. Pyttsan! Jag har sett vad natur, djur och, för att inte tala om, städers yngre befolkning kan göra med ett ställe på bara några månader. Och att försöka få oss att tro att det här varit öde i fem år - skulle inte tro det! Detta var rekvisita, noga utvalt. Måhända att "mejeriet" inte stått aktivt, rent officiellt, men något hade helt klart pågått där och varit bemannat sedan alldeles nyligen.

Detta fick vi bekräftat kort därpå. För nu var det lampor som lyste på riktigt, hur mycket jag än gnuggade mig i ögonen. Dioder på väggarna som lyste. El i huset!
Fan.
Barn, akta er för el. Särskilt då ni inte kan stället.
Särskilt då ingen tar ansvar för er säkerhet.
Och särskilt då det är ett alltför tydligt tecken på att aktivitet pågått där tills för alldeles nyligen. Eller kanske fortfarande pågår.
Ut.
UT NU!



På rätt sida av staketet såg jag några krabater som jag bara skymtat i ögonvrån under besöket. Små röda prickar. Skalbaggar av något slag. De levde där inne, i mängder. Visserligen hade de även börjat sprida sig utanför stängslet, men det var tydligt varifrån de kom. När jag kom hem kollade jag upp vad de var för några, eftersom jag aldrig någonsin hade sett just sådana.
Skinnbaggar hette de.
Föda: Frön.
Frön och döda djur. 

’fonsamtal

Fredagen den nittonde mars ringde jag hem till gurkstaden.

Pappa svarade.

Och efter lite prat om modelltåg och forskning på gamla järnvägsstationer:

”Jag ringer mest för att berätta att jag och Erik tänker gifta oss”.

”Oj! Jaha. Nejmenvadroligt.”

Min pappa är ganska fåordig, så han räckte från sig telefonen till mamma. Som blev ungefär lika chockad. Men glad. Men chockad.

Så jag ringde till min syster. På knastrig linje mellan svensk och spansk mobil. Men det gjorde inte så mycket, för jag kunde ändå höra ett tydligt och högljutt

”Whohooooooo!”

Det var rätta takter!

[nu kör vi]

 

(favorit i repris)

Förvirring

Sedan följde en lång diskussion med min mor om huruvida vi var förlovade eller inte. Jag och Erik hade i vår naivitet tänkt att ”ja men vafan, man är väl automagiskt förlovad om någon har friat och den andra sagt ja”, varpå mor var lite tveksam och tyckte att man nog behövde ha några slags ringar som bevis på det hela. Och eftersom jag och min bättre hälft är totalt handikappade när det gäller traditioner så lydde vi plikttroget min förälders kloka råd och bestämde oss för att göra ringbytardagen ekvivalent med förlovningsdagen och även den officiella tillkännagedagen. Vilket på något sätt kändes lite snopet, eftersom vi då behövde bryta den timmes långa förlovningen (vi är snabbare än Britney!) för att i framtiden göra om, göra rätt.

Sedan ändrade vi oss igen, så nu är vi nyförlovade en vecka försenat. Utan ringar.

 

 

Frågan

Så hur såg då det så kallade frieriet ut? Jag kan börja med att säga att det inte innehöll något knäböj. Eller den klassiska frågan ”Vill du gifta dig med mig”. Och trots att det inte är skottår så var det – såklart – jag som frågade (hej kontrollbehov!).

Däremot innehöll det två nyss uppätna falafel-i-pita (varav jag hade ätit upp båda).

Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt hur det kom sig. Kanske handlade det om att jag samma dag hade postat klart det sista kärleksinlägget i bloggen. Eller att E några kvällar tidigare hade råkat få ur sig ett ”kan vi inte döpa om oss till Evil när vi gifter oss?” i samband med min, förhoppningsvis, framtida doktorstitel. Erik själv är övertygad om att jag hade blivit hjärntvättad av Viktoria<3Daniel-jippot.

Kanske.

 

Jag började med att fråga om han ville gifta sig.

Vilket är en högst relevant fråga, då vi båda uppenbarligen inte är av traditionell karaktär eller har gått och drömt om att stå i vit marängklänning sedan skrubbsår-på-knänas tid. Vilket också var anledningen till min familjs förvirring någon timme senare.

Han tittade på mig, lite förvirrat, så jag behövde förtydliga med ett

”alltså, ska VI gifta oss?”.

”Eh…ja.”

”Men då gör vi det!”

”Vadå, nu?”.

När jag förklarade att ”nej, inte nu (kanske nästa sommar eller så)”, drog han en lättnads suck och kunde svara ja lite mer på riktigt. Själv var jag fortfarande i chocktillstånd och hade inte riktigt fattat vad jag precis gjort. Men det kändes bra. Trots att det var det mest förvirrade (från bådas perspektiv) frieriet i världshistorien.

Detta följdes sedan av en kväll med ungefär hundra ”men är du heelt säker?” från min sida, ovan nämnda telefonsamtal, samt lite snokande på internet om vad bröllop egentligen handlar om, vilket resulterade i diverse obehagskänslor och ett beslut om att det nog inte blir vare sig stort eller särskilt tillsnofsat. Bröllopet i sig är liksom inte så viktigt. Vi vill mest vara gifta. Så att vi kan kalla varandra för Frau (nej, Erik har inte ensamrätt på den – jag vägrar dra till med Man eller Herr). Och leva resten av våra liv ihop.

Åh, min Frau <3 <3 <3

Vi möts av några riktigt höga byggnader, ihopkopplade av smala, vinklade, gångar många meter över havet. Inte riktigt vad jag hade förväntat mig när E sa att vi skulle till en övergiven gruva. Är inte sådana u n d e r marken? Samtidigt blir jag otroligt lättad av att slippa allt som kan likna the Descent, fabriken ovan jord räcker gott.  Gångarna är prydda med gluggar och från en av dem upptäcker jag ett rep som hänger ut. Repet ser ut som en mycket spontan nödutgång, men jag noterar att repet slutar säkert fyra-fem meter över marken. Om någon är så desperat att komma ut därifrån, vad gömmer sig då därinne? Min fantasi börjar uppenbarligen redan skena iväg, vilket ger mig rysningar och kickar på samma gång. Det här kommer bli ett bra äventyr.

Utsidan är prydd av graffiti, riktigt bra graffiti, sådan som bara hittas på ensliga områden prydda med "Tillträde förbjudet"-skyltar. Men det är inte därför vi är här. Vi ska in.


Den ursprungliga ingången är igenmurad, men i ett av sidohusen finns fortfarande en öppning, prydd av fyndiga kommentarer i sprayfärg. Öppningen känns som en osynlig gräns, för innanför tar målningarna slut, som på en given signal. Eller helt enkelt för att becksvart är en dålig ljuskälla. Likt Fox och Dana tar vi fram ficklamporna och börjar undersöka. Byggnaden visar alla spår av övergivenhet. Det är otroligt dammigt och trasigt och inget av alla hålen i golvet är på något sätt markerat med varningar. E ger mig tydliga anvisningar om att gå försiktigt och lysa på marken vart jag än vill sätta ner min fot. Han känner mig och min obotliga klumpighet alltför väl. Jag svarar med att be honom att hålla sig nära, inte för olycksrisken utan framförallt för att det tunga mörkret ger mig obehagskänslor och tankar om att vi inte är ensamma här inne.

Längre fram är det mer öppet och luftigt och vi vänder blickarna mot taket, många meter upp. Väggarna är kantade med strukturer som liknar byggnadsställningar, men den nedersta stegen har rasat och det finns ingen väg upp*. Jag drar en lättnadens suck vid tanken på att jag kommer slippa se den viktigaste personen i mitt liv balansera på multnade bjälkar utan någon som helst säkerhetsanordning. Lättnaden blir dock kortvarig, för även om just detta torn är svåråtkomligt så finns det tydligen andra vägar till de höga höjderna. E har hittat en lämplig klättringsväg till en av de smala gångarna ovan mark. Det är visserligen inte så farligt högt upp, men för någon som är ovan vid smidighetsövningar och som kan bli ängslig av att stå på en stol och titta ner, så känns det inte helt lockande. Han är såklart uppe i nafs. Är man inte rädd kan man se möjligheter och ta chanser som sådana som oss aldrig skulle våga. Klättringen blir mödosam, framförallt för att mina lösningar är fantastiskt omständiga men ändå nödvändiga för att ge mig åtminstone en gnutta känsla av kontroll. Väl uppe fortsätter färden. Gången är relativt lättklättrad, så länge man inte snubblar åtminstone. Eller tittar ut genom gluggarna och inser höjden. Någonstans här märker jag hur jag hyperventilerar, antagligen fortfarande omtumlad av den första och mest osäkra klättringen. Benen börjar värka, som att musklerna får för sig att leva sina egna liv och spänna sig på sätt som jag inte längre kontrollerar. Är det såhär det känns att ha panikångest? Den enda gången jag någonsin har känt på liknande vis var för tio år sedan då de trodde att jag hade hjärnblödning (vilket istället visade sig vara en biverkning på en "harmlös" medicin - tack för tre bortslösade dagar på sjukhus). Lyckligtvis blir det inte värre, men fortsätter hålla i sig på den där lätt obehagliga nivån av kallsvettningar och illamående.


Gången slutar i ett nytt torn, ljusare än det förra. Flertalet fönster och luckor är uppslagna och vi kan se ut över trädtopparna. De obligatoriska hålen finns fortfarande kvar, ingjutna i betongen som en del av det märkliga maskineri som pågick här för mycket länge sedan. Jag upptäcker senare, efter stapplande i de stegeliknande branta trapporna till nästa våning, att betong är en lyx. Ungefär varannan våning visar sig nämligen ha golv av trä. Gammalt trä. Gammalt slitet halvruttet trä. Där är det också hål, men inte fullt så organiserade sådana. Jag håller mig nära väggarna och hoppas att det bör vara stabilare där. Nära väggarna är också den kortaste vägen till nästa trappa, för våningarna med trägolv passerar jag hastigt. Att jag sedan har ett trasigt och multnat golv som tak känns faktiskt inte fullt så obehagligt. Det är fallen som är de värsta.

Hisschakten är fortfarande intakta. Endast ett metallgaller håller mig på rätt sida av ett till synes bottenlöst hål.

Efter ett tag hittar vi en ny gång över marken, till det sista tornet. I den har de valt att sätta gluggarna på botten istället för på sidorna, så vi ger snabbt upp tanken på att fortsätta vandringen genom den. Måhända att den förkrympta gången är stadig, men att ständigt behöva vara på sin vakt för att inte uppleva träd uppifrån och (snabbt) ner är något som vi kan skippa vid det här laget, vi har redan upplevt tillräckligt.

Längst ner i tornet tar det stopp. Det visste vi redan, då ingången från utsidan var igenmurad. Ändå är det som att jag någonstans långt inne har hoppats att vi skulle hitta en annan, alternativ väg ut. Tanken på att klättra ner för något som var så otroligt svåruppklättrat känns inte lockande. Inte lockande alls. Samtidigt vill jag få det överstökat, så jag tar mig snabbt upp hela vägen tillbaka i tornet och börjar gå ner för den branta gången, med ett trasigt löpande band vid min sida. Mycket riktigt var det svårt den sista biten, även neråt. Rullbandet som är trasigt mot slutet ger inte många stadiga punkter att sätta fot eller hand på, särskilt då större delen av det består av cylindrar med kullager, inte bara i vägen utan även förrädiska löften om stabilitet där det inte finns någon - jag har trots allt sett Fångarna på fortet.


Väl tillbaka på marknivå tar jag ett djupt andetag och förväntar mig få tillbaka styrkan i benen, men det tar tid. Känner mig fortfarande yr, så jag tar mig snabbt ut ur byggnaden. E är kvar och fotar, så jag börjar undersöka byggnaderna på utsidan. Det tar inte lång tid innan jag hittar ytterligare en ingång, givetvis mörk. Ficklampan hjälper, men när jag plötsligt börjar höra ett rytmiskt monotont ljud någonstans långt bort - men ändå nära - så känns tanken på ett enmannaäventyr inte längre som en bra idé. Jag sluter ögonen och ser framför mig de trettiotalet män som slet här många årtioenden sedan. Svetten, dånet, mörkret - allt blir så tydligt. Och olyckorna, nog måste det förekommit olyckor! Schakt som rasar, dåliga säkerhetskrav, förlorad kontroll över de tunga maskinerna...riskfaktorerna är oändliga! Jag vänder mig mot den uppbrutna porten och förväntar mig nästan att den ska slå igen, för att lämna mig ensam kvar - isolerad och borttappad. Känslan av att något väntar i mörkret, ropar på mig, blir för stark. Jag skyndar mig ut, så gott det går i den svårgenomträngliga lokalen.

Tillbaka i dagsljus blir det tydligt att jag har fått nog, åtminstone för den här gången. Det är ett fantastiskt ställe, men det kommer att behöva mycket dagsljus, mark under fötterna och modern miljö för att jag ska återhämta mig. Någon gång måste jag dock hit igen, det är alldeles för speciellt för att glömmas bort. Kanske kan vi ta med oss några fler, spela skräckrollspel hela natten? Eller som E pratade om, att i mörkret se på skräckfilm driven av en dieselgenerator, som efter en timme måste fyllas på, givetvis i andra tornet eller något annat dumdristigt. För ska det göras så ska det göras ordentligt, så att vi v e r k l i g e n aldrig glömmer det. 
Som om jag skulle göra det ändå.


* För er som har spelat Batman: Arkham Asylum - ja, det ser p r e c i s ut som ni tänker er, fast utan tillgång till en grappling hook.