pushtheredbutton

Lennakissen
Det var söndag och hon den där tjusiga donnan som har varit mig trogen i...tja, vad blir det, 22 år eller så, föreslog en tur med hederligt gammalt ångloksdrivet tredjeklass-tåg (ja, det stod klass 3 på samtliga vagnar och inte ens med varsitt plommonstop och guldknoppsprydd käpp hade vi kunnat uppgradera vår vagn med mutor (hurra för utjämnade klassklyftor!)). Det var en sådan där ljuvlig höstdag som bara finns på film eller i ens högst modifierbara minne (nämnde jag att det var några dagar sedan det här ägde rum?) och inte ens det faktum att vi i stort sett var ensamma bland en hord av småbarnsfamiljer kunde ta bort den drömlika söndagsutflyktsatmosfären. Det är ungefär så här långt i berättelsen jag, med rätt dramaturgi, ska överraska publiken genom att låta de två tuffa huvudrollsinnehavarna plötsligt möta något obehagligt (monster?) och tvingas lösa åtminstone ett eller sju knivig(t/a) problem...men icke! Istället satt vi med varsin MER (ursäkta smygreklamen) i näven och drack ur dem med medföljande sugrör och luktade på blommorna under vår korkek. Det var verkligen fånigt bra. Inte ens när vi blev störda på den ensliga bryggan, den enda som låg i lä i Fjällnora (målet på resan) och som dessutom ingen annan hade hittat, så var det plågsamt. Det var trots allt ganska humoristiskt att en av de två småknattarna som lattjade fram direkt kände av att stället agerar nudiststrand på somrarna och slängde av sig samtliga kläder och hoppade i plurret, något som hans hårdrockande far som bara verkade ha hand om kiddosarna varannan helg förfasades över eftersom en förkylning hos lintotten skulle medföra bannor från mamman om att han var en trög och slapp far som borde veta bättre och dessutom klippa sig och skaffa ett jobb (lite kunde jag allt läsa mellan raderna).

Men varför nu så bra?
Alltså...jag vet faktiskt inte...

...men jag har två förslag:
1. Vi skulle annars bara "slösat" bort en av våra alldeles för sällan förekommande lediga dagar med att vara bakis (den ena) och/eller sega (båda), stirrandes på en slags platt glasskärm med en drös elektronik bakom som åstadkommer flashiga animeringar stavandes television (den ena) eller kryssboxtresexti (den andra).
2. Vi kom bort från stan och ut i något som påminner om Naturen.

Och när jag tänker efter så tror jag framförallt på alternativ 2. För TROTS att jag är uppvuxen i stan, inte har ägt ett par gummistövlar sedan...tja, så länge att jag inte ens minns hur de kan ha sett ut, skulle blanda ihop vit flugsvamp med champinjon och aldrig för mitt liv skulle våga tälta mer än tre meter från civilisation (tack Daniel Myrick och Eduardo Sánchez) så finns det något med allt det där gröna (ja, det är framförallt skog o sånt som jag är en sucker för) som bara är...fantastiskt. Jag älskart.


*

Jag och Skog´n
Ibland kan jag vara på gränsen till skicklig med att lösa problem, men generellt sett är jag ganska dålig på allt som klassas som praktiskt. Visst kan jag lära mig, men jag är en teoretiker ut i fingerspetsarna. Det gör att väldigt lite som har med naturen att göra kommer naturligt för mig, särskilt eftersom jag vare sig har skogsmöllat ellet scoutat (nej, två år på Missionskyrkans scouter på lågstadiet räknas inte) och dessutom aldrig varit särskilt duktig på att ta initiativet att gå ut i den själv. Det är lite lätt att skylla ifrån sig och säga något i stil med att mina föräldrar borde pushat mig mer att göra saker som jag inte var så bra på (ja, jag är fortfarande lite bitter för att min mamma avrådde mig från att börja med konståkning när jag var sju för att hon inte tyckte jag verkade stabil med ett par skridskor under mig), men äsch, jag borde f-n tagit tag i det mer själv. Så nu står jag där, med värsta fet-kärleken till naturen och fattar inte hur jag ska bete mig i den, begriper knappt var den befinner sig och dessutom fortfarande inte äger ett par gummistövlar (trasiga converse rekommenderas ej). Eftersom jag nu helt glömt bort hur jag tänkte avsluta det här inlägget (struktur någon?) så får det här istället övergå till någon slags kontaktannons:

Sökes:
Villigt sällskap att tvinga ut mig mer i skogen. Du ska vara entusiastisk, glad och snäll och inte håna mig alltför högt när jag har samlat en hög med blöta pinnar inför elduppgörning. En rik kunskap inom viktiga områden såsom älgsimning och gott fika är att föredra, gärna kombinerat med ett gott pedagogiskt sinne för att force pusha över några av skillzen till mig. Du ska kunna säga bajs utan att fnissa.

För att fler än Martin Emtenäs ska kunna svara på denna annons undviker jag att ge bonuspoäng för västerbottska, en ljus trollbindande hästsvans (med tillhörande hög panna) och trumslagartalangar, men tja, du fattar nog att det inte skadar heller. Lite kuriosa: Unge herr Emtenäs är för övrigt den enda "kändisen" förutom Morgan på P3 Christer som jag skulle tacka ja till giftermål med på stående fot.
De får mig på fall.


PS. Nu har jag skrivit allt men har inte tillgång till mina bilder för tillfället, så håll ut, de dyker väl upp så småningom. Puss. DS.

*PPS. Tja, snabbheten med att lägga upp bilder är kanske inte på topp men nu fick ni en i varje fall...oooh, hihi, nu drömde Squee att han hoppade eller sprang eller något. Söta benviftande pälsklump. DDS.

Idag släpps äntligen Star Wars: the Force Unleashed. Heja!
Det tänker jag fira med att lira Call of Cthulhu* hela kvällen. Cthulhu är ett sjukt svårt ord att uttala.

*Ett sånt därnt rollspel av modell totalt-galet-skräckfyllt. Läs lite H.P. Lovecraft så fattar du.

Kära dagbok!
Idag har jag stekt köttbullar och sedan åt jag dem och sen så kom min dotter hem från skolan och visade upp ett löv som hon hade målat och gav den till mig och då blev jag klad.

Neeeeeej. Så var det ju inte. Men det skulle kunna vara. Om jag hade varit någon annan. Eftersom jag är fånigt dålig på att vara först när det gäller...tja, allt...för att sedan, när jag väl anammar det som börjar förvandlas till något ruskigt otrendigt, göra det totalt felaktigt, så kan vi väl lugnt säga att jag har missuppfattat det mesta som har med bloggande att göra. För jag kikade nyligen runt på de mest besökta sidorna på blogg.se och det enda jag kunde tänka var "hughah, vilket jeevla trams, vem vill läsa sånt här?". Ett bloggastiskt u-land, det är vad jag är. Folk beskriver sin simpla vardag samtidigt som de lyckas med bedriften att direkt våldföra sig på det svenska språket och sedan får de någon slags cred för det. Heja! Å andra sidan är knappast jag bättre, för ärligt talat så har min mama rätt: det är något twisted med att exponera allt man tycker och tänker på internet. Men nu får det vara nog med gnäll för det har blivit överdrivet mycket av det här på sistone. Istället ska jag nu göra ett tappert försök för att göra den här sidan lite trendigare: genom att beskriva min vardag (som tar sin början i en bild på min favoritfritidsgård).




Eller åtminstone en liten del av den
Nyss började E hojta om att han ville ha choklad och som den goda hund/slav/padawan jag är (och som kompensation för att jag redan ätit upp en del av det kakaomums han hade hemma eftersom det tydligen inte räckte att jag vattnade hans (enda) blomma och därmed, återigen, agerade Räddaren i Nöden (med cape och hela kittet)) så traskade jag iväg till ICA L. Detta var vad jag såg:

• Strax innan ankomst mötte jag en man som vars nyinhandlade matmängd skulle kunna jämföras med en småbarnsfamiljs veckohandel...och som sedan fiffigt hade beräknat att två gratiskassar (ni vet, de där veka genomskinliga varianterna) torde räcka gott för hemfrakt. Inte helt klyfigt, men när jag passerade honom där han stod och försökte plocka upp allt som hade börjat rasa ur de trasiga påsarna så upptäckte jag att han, i den mest isande av alla kvällar, kommit fram till att shorts var ett vettigt plagg. Och som vi alla vet tar två rejält korkade tankar ut varandra, så jag antog att han var safe och knallade vidare.
• Väl inne på ICA mötte jag en långhårig glasögonbeprydd grabb (ja, han lirar definitivt rollspel, gärna som alv eller "krigare" men aldrig som dvärg, av komplexa slog-ett-dåligt-karismaslag-i-livet-skäl som vi inte ska gå in på här). På hans mössa stod det CIV och jag tänkte mest att det var roligt att han hette samma sak som min gamla dagisfröken (fast hon stavade med S).
• Vid högen med Jolt Cola för fem och en halv riksdaler stod ett gäng gossar i målbrottsålder och påpekade att de minsann bara kostade fyra och femtio på Willys. Där ser man. Hade garanterat varit en nyttig sak att känna till om mitt liv varit ett äfventyrsspel.
• Därefter passerade jag Expressen och Aftonbladet. På löpsedlarna stod det som vanligt sinnessjuka skitsaker. Jag förstår inte poängen med deras jargong och kände mig återigen, i samma anda som blogg-problematiken, lite utanför.
• När jag skulle betala kom det in en kille i mantel. Eftersom jag då studerat människorna i min omgivning lite extra noga så kändes han bara för bra för att vara sann. Glömde dock bort att undersöka huruvida det stod en enhörning, nej, jag menar enhjuling, parkerad utanför men det fanns helt klart potential.
• På bänken efter betaldisken satt en man med skägg med vissa gråa strån i. Han såg snäll ut och det var något med honom som osade samma sex appeal som sägs kunna beskådas i en av mykopaternas dunkla korridorer (PNK: du minns väl Mr Leatherpants?).
• Vad jag däremot inte såg idag var mannen som brukar sitta på sin rullator och hojta God Morgon Kvinna när man kommer susande på cykeln, alternativt God Dag Snabbköpskassörskan om man befinner sig inne på ICA L. Trist.

Så nu vet ni. Hurra så givande!

Pluta

Såg precis på television. Det är lite som ett nytt och outforskat område för mig efter ett antal år med så kallad bond-teve (dubbelohseven?). Fastnade en stund vid ett program på Music Television (”numera utan musikaliska tillsatser”) som gick ut på att ge ungdomar fem intensiva veckor på sig att nå sina drömmar. Avsnittet jag sneglade på handlade om en femtonårig lite halvrund tjej med glasögon döljandes en blick som liksom aldrig riktigt mötte den andres. Hon ville inget annat i hela världen än att vara med i en skönhetstävling för enligt henne var beauty queens beundransvärda varelser eftersom de hade ett så fantastiskt självförtroende. Ingen fara girlfriend, det här ska din erfarna opererade skönhetsdrottning till coach styra upp. Lyckan är bara ett par staplande steg på högklackat bort! Att tjejen vid ett flertal tillfällen pratade om mobbing som det största hotet mot ungdomar var inget att ta hänsyn till. Upp på löparbandet lilla gumman, nu ska kilona bort! Och glöm för sjuttsingen inte bort att byta bort den där sunkiga Yoda-tischan mot lite boobyliciousringning.

 

 

 

 

Måhända att jag inte orkade följa hela hennes färd mot läppglansens rike, men hughah, jag har nog aldrig känt mig så smutsig efter ett tv-program som jag gjorde efter detta. Vem tittar på sånt här?

Jag.

Jag kokar.

Efter programmet behövde jag lyssna på ett välkänt gammalt bespottat nu-metalband och krypa ner i badkaret (där jag för övrigt hittade Värmen som gått och sprungit bort)* för att hedra minnet av den söta grungedonna som jag fick se dö på emteve. Sorg. Och skabb. TV.

 

Om teve

Teve är ett ämne som jag inte längre behärskar. Jag sitter tyst runt fikabordet när det tjattras om ensamstående mammor som vill hitta lammkött i filmat format. Ärligt talat förstår jag inte hur någon kan ha koll på vilka program som går vilka dagar. För att inte tala om vilken tid. Och när man väl vet det, hur ska man då lyckas se till att sitta och glo precis just då? Visst finns det riktigt välgjorda produktioner, men allt däremellan? I mina ögon är slötittande en ursäkt för att slippa precis allt det där andra som definierar ens liv. Visst förstår jag att en dag på jobbet sliter ut, men är det inte mer påfrestande att utöver det anstängande arbetet känna att fritiden också är präglad av skräp? Är det inte det som gör en trött och inte tvärtom? Hmm, jag känner att hela det här ämnet med fritid och hobbys är något jag vill komma tillbaka till, men inte nu. Fram till dess tänker jag bara njuta av att min lediga tid består av fem miljarder saker som jag vill (men oftast inte hinner) göra istället för en enda passiv aktivitet som jag inte bryr mig om. 

 

 

 

PS. Har du förresten tänkt på att Sean Mullen´s låt Lullaby är den sämsta genom världshistorien? Det kan vara bra att begrunda nu när jag ändå bara tramsar och gnäller. Se det som ett soundtrack. DS.

 

PPS. Ehm...har visst inte fotat så mycket på sistone. Men det kommer. Och då blir det mer vettigt. Istället för nödfoto att fylla upp hålen med. DDS.

 

 

*För övrigt får mitt nya badkar med tillhörande rum betyget fyra och en halv av fem vattenpölar vid sidan om karet (hur nu en pöl kan påstås vara halv).

Det har perfekt storlek (för en person, övrig statistik N/A), lagom belysning (juryn bedömer mängden jättebläckfiskar som ville tränga upp när proppen drogs ut vara minimal) och mumsigaste rumsvolymen (hejja sneda taken!). Kan komma väl tillpass i framtiden.

(Den som kan spåra orsaken till den halva saknade pölen får en kaka).

Tekla

Jag är klumpig. Jag tappar saker, ramlar, famlar och går in i folk på stan. Inte springer på, utan går in i. Det har dragits hypoteser om att den här totala oförmågan att kontrollera armar, ben och övrigt rörligt på kroppen har nedärvts från en viss gammelfarmor Tekla. Det är en charmig fundering, men eftersom jag aldrig har träffat denna ökända kruttant med tufft namn så väljer jag att ha min egen idé: jag är klumpig för att jag koncentrerar mig på annat:

Låtsasvärldar

Min fantasi är inte fenomenal. Snarare tvärtom, för jag känner mig ständigt begränsad av den. Ändå är den mitt skarpaste vapen mot vardagen. En vardag som idag består av regn och snörvelljud och som igår präglades av tydliga jobbplikter (jag vet, sa ju att det här inte skulle bli en klagoblogg men det är ju så underhållande…ska nog bygga någon slags klagometer som börjar blinka och tjuta (tänk dig en gammal nokia-signal som ingen längre använder så får du en känsla för irritationsfaktorn) när det går överstyr). Inte alltid helt värdelöst, men ändå i många fall trist nog för att den, vardagen, ska vara värd att stå ut med. Så då flyr jag in i dagdrömmarna. För där är jag allt som oftast hjälten, eller åtminstone lyckad, spexig och säger alltid rätt saker i rätt stund istället för att som i verkligheten komma på den fyndiga kommentaren tre timmar senare. Där är jag en karismatisk whiskeydrickande Danko som får alla tuffa donnor som kan strutta. Där är jag den icke-alls-höjdrädda Crouching Tiger-krigaren med fånigt dåligt värmande hårfrippa. Där är jag…ehm…fniss.  

The apprentice

Om mindre än två veckor kommer ett mycket lovande spel till en konsoll nära dig. Kortfattat är det ett Star Wars-spel ur ett sith-perspektiv (mer om spelet här) och tack vare detta har en mycket stor del av mitt liv kretsat kring att återskapa en Star Wars-hype, lära mig mer om Den Fete Girige Gubbens kassasuccéer (inklusive karaktärer som knappt syns i filmerna men som är hjältar i serietidningar eller som dyker upp som måste-klicka-vidare-länkar på Wookiepedia) och framförallt fantisera om en av världens mumsigaste låtsasvärld ever. Jag kan känna tyngden och den metalliska ytan av min laserpicka (hon är en skönhet!) och jag vet hur det känns att gömma mig i ett luftschack från bitska Aurra och upptäcka att mina hemmamodifierade benskydd fortfarande är lite för stela för att en hastig flykt ska ske optimalt. Ärligt talat vet jag inte hur det här kommer sluta för nu vill jag bara frossa i SW tills jag blir förflyttad till någon av de där nivåerna som Dante besöker. Så om jag verkar lite frånvarande och isolerad ett tag framöver så vet ni varför. Det är ingen ursäkt. Bara en förklaring. Förlåt.

Flykten

Det enda problem jag kan se med att sysselsätta mig med det här är att det är sjukt frustrerade när man hittar återvändsgränder i fantasin. Tyvärr är det inte det enda problemet. För dagdrömmeri tas sällan på allvar. Det är en oseriös låtsassyssla i en värld där man förväntas följa Nyheterna (jag erkänner härmed att jag inte alltid har den bästa koll (så länge det inte handlar om några av mina hjärtefrågor)…och det är bara fånigt att försöka skylla på fröken Boëthius argument* för det är bara en undanflykt). Det gör att man tvingas stå ut med diskussioner om Idol 2008 före en diskussion om huruvida bultpistoler vinner över shotguns. Och det gör mig inte bara bitter utan ofta så besviken att jag har sett till att i stort sett inte ha någon inom min närmaste krets som inte klarar av att spåna om idiotiska låtsasscenarion en hel eftermiddag. Kom tillbaka när du också har upplevt hur det är att dumpa någon för att denne tycker att det är en fånig fråga när man undrar vilket djur den personen skulle vara om den inte var människa…

Jaja.

Angående bilden: Det här var egentligen mitt bidrag till Metall-uppdraget (jag kallar den ”metal fan” och flinar inombords, se mer info på aperturescience.blogg.se), men Metall var ett alldeles för skojigt ämne för att klara av med första bästa bidrag. Så då fick bilden komma hit istället, mest för att agera ursäkt för att få skriva om något av det bästa jag vet: Att förstå att det faktiskt inte är skeden som böjer sig.

 

*Vid eventuell nyfikenhet: läs godtycklig text av Maria-Pia Boëthius för att få en känsla av hur man också kan se på begreppet main-stream-media.