Frieri
’fonsamtal
Fredagen den nittonde mars ringde jag hem till gurkstaden.
Pappa svarade.
Och efter lite prat om modelltåg och forskning på gamla järnvägsstationer:
”Jag ringer mest för att berätta att jag och Erik tänker gifta oss”.
”Oj! Jaha. Nejmenvadroligt.”
Min pappa är ganska fåordig, så han räckte från sig telefonen till mamma. Som blev ungefär lika chockad. Men glad. Men chockad.
Så jag ringde till min syster. På knastrig linje mellan svensk och spansk mobil. Men det gjorde inte så mycket, för jag kunde ändå höra ett tydligt och högljutt
”Whohooooooo!”
Det var rätta takter!
[nu kör vi]
(favorit i repris)
Förvirring
Sedan följde en lång diskussion med min mor om huruvida vi var förlovade eller inte. Jag och Erik hade i vår naivitet tänkt att ”ja men vafan, man är väl automagiskt förlovad om någon har friat och den andra sagt ja”, varpå mor var lite tveksam och tyckte att man nog behövde ha några slags ringar som bevis på det hela. Och eftersom jag och min bättre hälft är totalt handikappade när det gäller traditioner så lydde vi plikttroget min förälders kloka råd och bestämde oss för att göra ringbytardagen ekvivalent med förlovningsdagen och även den officiella tillkännagedagen. Vilket på något sätt kändes lite snopet, eftersom vi då behövde bryta den timmes långa förlovningen (vi är snabbare än Britney!) för att i framtiden göra om, göra rätt.
Sedan ändrade vi oss igen, så nu är vi nyförlovade en vecka försenat. Utan ringar.
Frågan
Så hur såg då det så kallade frieriet ut? Jag kan börja med att säga att det inte innehöll något knäböj. Eller den klassiska frågan ”Vill du gifta dig med mig”. Och trots att det inte är skottår så var det – såklart – jag som frågade (hej kontrollbehov!).
Däremot innehöll det två nyss uppätna falafel-i-pita (varav jag hade ätit upp båda).
Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt hur det kom sig. Kanske handlade det om att jag samma dag hade postat klart det sista kärleksinlägget i bloggen. Eller att E några kvällar tidigare hade råkat få ur sig ett ”kan vi inte döpa om oss till Evil när vi gifter oss?” i samband med min, förhoppningsvis, framtida doktorstitel. Erik själv är övertygad om att jag hade blivit hjärntvättad av Viktoria<3Daniel-jippot.
Kanske.
Jag började med att fråga om han ville gifta sig.
Vilket är en högst relevant fråga, då vi båda uppenbarligen inte är av traditionell karaktär eller har gått och drömt om att stå i vit marängklänning sedan skrubbsår-på-knänas tid. Vilket också var anledningen till min familjs förvirring någon timme senare.
Han tittade på mig, lite förvirrat, så jag behövde förtydliga med ett
”alltså, ska VI gifta oss?”.
”Eh…ja.”
”Men då gör vi det!”
”Vadå, nu?”.
När jag förklarade att ”nej, inte nu (kanske nästa sommar eller så)”, drog han en lättnads suck och kunde svara ja lite mer på riktigt. Själv var jag fortfarande i chocktillstånd och hade inte riktigt fattat vad jag precis gjort. Men det kändes bra. Trots att det var det mest förvirrade (från bådas perspektiv) frieriet i världshistorien.
Detta följdes sedan av en kväll med ungefär hundra ”men är du heelt säker?” från min sida, ovan nämnda telefonsamtal, samt lite snokande på internet om vad bröllop egentligen handlar om, vilket resulterade i diverse obehagskänslor och ett beslut om att det nog inte blir vare sig stort eller särskilt tillsnofsat. Bröllopet i sig är liksom inte så viktigt. Vi vill mest vara gifta. Så att vi kan kalla varandra för Frau (nej, Erik har inte ensamrätt på den – jag vägrar dra till med Man eller Herr). Och leva resten av våra liv ihop.
Åh, min Frau <3 <3 <3
Krattis och hurra igen!
Heja heja!!
Wow! Grattis, fan vad coolt! Sjukt out of character, men ändå inte på nåt underligt vis. :D
Eller som min mamma sa (angående out of character): "Ja, men du är ju långt ute på kanten (åsikter, mat/dryckesvanor mm, red. anm.) att vi inte trodde att du var intresserad av sånt."
Vilket jag i och för sig inte direkt har varit. Innan, alltså. Nu vill jag ha blommor i mitt hår och hålla Erik i handen. Puttinutt!
Hahaha bästa kommentaren från din mor!
För övrigt så tycker jag inte att man måste ha ringarna direkt, det kommer väl från det klassiska att snubben friar och då redan har köpt ringar (jobbigt om tjejen tackar nej). Vi bestämde bara ett datum som förlovningsdatum (samma dag som vår treårsdag för att inte få för många viktiga datum, praktisk i alla lägen haha) men jag tror inte att vi skaffade ringarna förrän typ en månad efter det. Att göra precis hur man vill tycker jag är bra :)
Grattis igen!
Vi hade någon liknande idé om datumet och tänkte ta det på Eriks födelsedag (även godkänt av min mor som enkelt minns datumet för att hennes mamma fyllde år då, samt min syster gör det dagen innan), men så kunde vi visst inte hålla oss. Ringarna beställdes dock redan i söndags, men det var nog mest för att känna att vi var på väg och att det var på riktigt.
Ja jisses, att göra precis hur vi vill lär vara det viktigaste av allt. Känns som om man lätt kan slungas med i alla måsten och traditioner om man kikar för djupt i bröllopstidningarna. Rätt vad det är har man glömt bort hur man själv vill ha det...
Åh, vad finfint. Grattis till er båda!
Grattis till förlovningen.
Hoppas ni kommer till skott också. Jag har två kompisar som varit förlovade i 9 år och ännu inte gift sig = trist.
Tack!
Ja, det hoppas jag med. Planen är som sagt nästa sommar, men eftersom vi bara varit tillsammans 2 år (med enkelt matematik: 3.5 nästa sommar) så känner vi inte att det gör såå mycket om det mot förmodan skulle bli uppskjutet för att vi känner att vi då behöver lite mer tid.
Men tja, frågan var ju om giftermål och inte bara att förlova oss.
Vad fint! Grattis!
(Jag räknar oss som förlovade från att han frågade, så gick vi och köpte ringar några dagar senare. Men jag tänker inte förvirra det hela genom att tycka att ni ska räkna om igen.)
(Läsförståelse är bevisligen inte min grej. Haha. Men ja, bröllopsinternet är läskigt.)
