pushtheredbutton

’fonsamtal

Fredagen den nittonde mars ringde jag hem till gurkstaden.

Pappa svarade.

Och efter lite prat om modelltåg och forskning på gamla järnvägsstationer:

”Jag ringer mest för att berätta att jag och Erik tänker gifta oss”.

”Oj! Jaha. Nejmenvadroligt.”

Min pappa är ganska fåordig, så han räckte från sig telefonen till mamma. Som blev ungefär lika chockad. Men glad. Men chockad.

Så jag ringde till min syster. På knastrig linje mellan svensk och spansk mobil. Men det gjorde inte så mycket, för jag kunde ändå höra ett tydligt och högljutt

”Whohooooooo!”

Det var rätta takter!

[nu kör vi]

 

(favorit i repris)

Förvirring

Sedan följde en lång diskussion med min mor om huruvida vi var förlovade eller inte. Jag och Erik hade i vår naivitet tänkt att ”ja men vafan, man är väl automagiskt förlovad om någon har friat och den andra sagt ja”, varpå mor var lite tveksam och tyckte att man nog behövde ha några slags ringar som bevis på det hela. Och eftersom jag och min bättre hälft är totalt handikappade när det gäller traditioner så lydde vi plikttroget min förälders kloka råd och bestämde oss för att göra ringbytardagen ekvivalent med förlovningsdagen och även den officiella tillkännagedagen. Vilket på något sätt kändes lite snopet, eftersom vi då behövde bryta den timmes långa förlovningen (vi är snabbare än Britney!) för att i framtiden göra om, göra rätt.

Sedan ändrade vi oss igen, så nu är vi nyförlovade en vecka försenat. Utan ringar.

 

 

Frågan

Så hur såg då det så kallade frieriet ut? Jag kan börja med att säga att det inte innehöll något knäböj. Eller den klassiska frågan ”Vill du gifta dig med mig”. Och trots att det inte är skottår så var det – såklart – jag som frågade (hej kontrollbehov!).

Däremot innehöll det två nyss uppätna falafel-i-pita (varav jag hade ätit upp båda).

Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt hur det kom sig. Kanske handlade det om att jag samma dag hade postat klart det sista kärleksinlägget i bloggen. Eller att E några kvällar tidigare hade råkat få ur sig ett ”kan vi inte döpa om oss till Evil när vi gifter oss?” i samband med min, förhoppningsvis, framtida doktorstitel. Erik själv är övertygad om att jag hade blivit hjärntvättad av Viktoria<3Daniel-jippot.

Kanske.

 

Jag började med att fråga om han ville gifta sig.

Vilket är en högst relevant fråga, då vi båda uppenbarligen inte är av traditionell karaktär eller har gått och drömt om att stå i vit marängklänning sedan skrubbsår-på-knänas tid. Vilket också var anledningen till min familjs förvirring någon timme senare.

Han tittade på mig, lite förvirrat, så jag behövde förtydliga med ett

”alltså, ska VI gifta oss?”.

”Eh…ja.”

”Men då gör vi det!”

”Vadå, nu?”.

När jag förklarade att ”nej, inte nu (kanske nästa sommar eller så)”, drog han en lättnads suck och kunde svara ja lite mer på riktigt. Själv var jag fortfarande i chocktillstånd och hade inte riktigt fattat vad jag precis gjort. Men det kändes bra. Trots att det var det mest förvirrade (från bådas perspektiv) frieriet i världshistorien.

Detta följdes sedan av en kväll med ungefär hundra ”men är du heelt säker?” från min sida, ovan nämnda telefonsamtal, samt lite snokande på internet om vad bröllop egentligen handlar om, vilket resulterade i diverse obehagskänslor och ett beslut om att det nog inte blir vare sig stort eller särskilt tillsnofsat. Bröllopet i sig är liksom inte så viktigt. Vi vill mest vara gifta. Så att vi kan kalla varandra för Frau (nej, Erik har inte ensamrätt på den – jag vägrar dra till med Man eller Herr). Och leva resten av våra liv ihop.

Åh, min Frau <3 <3 <3

Girighet - nyckeln till allt gott

I begynnelsen skapade George Lucas Star Wars. Detta medförde att han snabbt kunde vältra sig i gazillions of dollars, men vad är en binge av slantar när man kan ha en bädd av diamanter? Så stackars herr Lucas behövde komma på något nytt. Och spelbolaget Lucas Arts kom till. Och i och med detta: En av världens absolut bästa spelserier: Monkey Island.

Old school

Det fanns de som lydigt väntade till fjärde klass med att, via vår lärarinna Siri (bitter på livet och längtandes efter pensionen), lära sig engelska. Hon gick ut i korridoren och kom in som the English lady. Skådespelet var inte bara traumatiskt, utan även värdelöst ur ett pedagogiskt perspektiv då hennes uttal påminde om... tja, någon som föddes på 40-talet och umgåtts med mellanstadiebarn större delen av sitt liv.

Lyckligtvis var inte jag så lydig.

För det fanns andra sätt att lära sig utrikiska.

Sätt som dessutom var roliga och inte det minsta traumatiska eller retarderade (kind of).
Äventyrsspel.

Början
Det började med en uppföljare. Pappa kom i början av nittiotalet hem med en kopierad variant av Monkey Island 2 - LeChuck's revenge. Detta utspelade sig på den tiden då piraterna saknade eget parti, samt bar kostym och kallades för ingenjörer. Kopieringsskydden var heller inte avancerade på det sättet vi känner dem idag. Istället kom de i pappersform, vilket innebar att det var fritt fram för hopp och lek så länge man hade tillgång till en vanlig kontorskopiator.
Vilket ingenjörerna alltid hade.
Via sina sekreterare.

Handlingen
Hey, du kanske känner till de där filmerna Pirates of the Carribean som kom för några år sedan? Kanske känner du också till att filmerna är inspirerade av åkattraktionen på Disney World med samma namn? Och i så fall: Hur kan du INTE ha spelar Monkey Island? Monkey Island är inspirerad från samma åktur, med den enda skillnaden att det saknas ett dregelobjekt (Johny Depp), huvudpersonen har ännu mindre pondus än Orlando Blooms karaktär (dock helt fri från post-alvkaraktärs-stress), voodoo ladyn snarare ser ut som Oprah än Michelle Rodriguez, Kraken egentligen är en gigantisk sjöko och att Monkey Island dessutom innehåller pärlor såsom vegetarian-cannibaler, envisa talande dödskallar som har fått för sig att de ska ta över hela världen* samt en schackrutiga kavaj (underskatta inte kavajen!). 
I övrigt är de ungefär same same. Du spelare Guybrush, en tanig grabb som vill bli pirat men egentligen är för kackig för att utgöra något som helst hot mot någon (äntligen någon man kan identifiera sig med!). Din nemesis är en spökpirat som genom serien även hinner vara zombie, demon och...backstabber (hur kunde jag lita på honom?). Om jag ska vara ärlig så är storyn lite förvirrande, för i varenda goddamn spel så tror man att man har tagit kål på den gefeln, för att se att han återuppstått i en ny form lagom till nästa spel (I curse thee!). Givetvis är du och LeChuck crazy-in-love i samma powerbrud, även om LeChuck nog är lite mer åt ha-som-kuttersmycke-hållet än bjuda-på-picknick-på-rödvitrutig-duk.

 

Peka-klicka

Monkey Island ingår i gruppen Peka-Klicka-Spel. Man tar helt sonika sitt pekdon (musen), för den mot någon intressant del av skärmen och ser om objektet man pekar på går att användas till något, plockas upp (i ens oändligt stora inventory), pratas med eller flyttas. Lite som Max och hans kaka, alltså. Det här spelsättet föddes i en tid då det mesta var ganska platt, så fancy-pancy-detaljer såsom 3D och avancerade fysikmotorer har aldrig varit direkt nödvändigt. Faktum är att spelen rentav blev sämre när spexiga 3D-effekter skulle till för att konkurrera med actionspelen. Resultatet har stundtals blivit så urkiga att spelen fått lägga ner. Den Lille Äventyrsspelaren har givetvis redan noterat kvalitetsskillnaden mellan bilden nedan föreställandes Guybrush och Voodoo ladyn från Monkey Island 4 (usch!) och de två övre bilderna från spel 2 och 3 (aah!).

Men det är ok. Nymodigheter har aldrig varit äventyrsspelens kopp te. Så länge vi får kluriga gåtor att lösa, samt har fickor nog att plocka på oss innehålllet i en mindre friggebod så duger det gott.

 

Ta det lugnt

Nämnde jag att det var ingenjörer som spelade de här spelen? Ja, alltså nu pratar vi inte Jeff Goldblum som via en Cola-burk räddar jorden i Independence Day. Jag pratar riktiga ingenjörer. Nördarna, du vet. Ja, du har väl läst Dilbert? Och eftersom jag har rätt att föra allas talan kan jag förklara att vi ingenjörnördar inte vill ha alltför mycket spänning. Det pumpar bara igång adrenalinet och gör oss alldeles nervösa och irrationella. Och så vill vi inte ha det. Och det är för oss sinnessvaga som Monkey Island är riktade. I detta spel kan man nämligen inte dö. INTE DÖ? Ja, du hörde rätt. Man lallar runt i sitt eget tempo, luktar lite på blommorna, kombinerar voodooförbannade ringar med sin blivande maka och lyckas i bästa fall hitta det X som markerar Platsen. Vissa skulle tycka att det låter lite...fånigt. Vissa kan i så fall ta sin piuh-piuh-pickadoll och gå och leka med den i skogen och inte tillåtas komma tillbaka förrän de lärt sig känna igen kvalitet.

 

 

Början på slutet, slutet ÄR början
Vi kan skylla på 3D-grafiken. Vi kan skylla på spelens avsaknad av lättklädda booth babes som försäljningsknep. Eller kanske bara den spelevolutionsskugga som föll över världen i slutet av 90-talet. Äventyrsspelens guldålder tog helt enkelt slut. Den bara dog. Och lämnade oss inbitna fans med ett kraftigt abstinensbesvär. Och visst, jag kan nästan förstå varför Lucas Arts lade ner efter groteskt fula och spelmekaniskt krångliga Monkey Island 4. Men jag sörjer. Det har visserligen kommit peka-klicka-äventyrsspel även på 2000-talet, men de har sällan blivit kassasuccéer och framförallt saknar de ofta den sanna myskänslan.
Och likt de nördar vi är blev det inga högljudda protester. Inte ens en liten höttning med näven. Några dystra ord, ryckande på axlarna och en eller annan hemsida på geocities (med färgsprakande animationer i bakgrunder) där spelen hyllades i sin tysthet.
Men det räckte tydligen, för förra året väcktes spelen återigen till liv. Och inte bara med ett spel, utan två (dregel)! Under loppet av någon månad släpptes dels originalspelet i ny uppsnyggad tappning (se nedan). Dessutom hade Lucas Arts (lata, giriga) sålt rättigheterna till äventyrsspelens fosterförälder: Telltale games. Det är ett företag som under de senaste åren återskapat några av de gamla klassikerna. Och det hade kunnat gå så fel, på säkert tusen olika sätt. Men de lyckades. De lyckades faktiskt på riktigt återskapa den sanna känslan!
Lycka.
Äkta, sann, karibisk, skattgrävarlycka.
Toppat med en rutig kavaj.

 

*"I will stride through the Gates of Hell - carrying your head on a pike!"

"Stride?"

"Alright then, roll! Roll through the gates of hell! Must you take the fun out of everything?"

 

En gång skrev jag att jag tvättar håret så sällan att den enda anledningen till att det någonsin blir av är att det hinner gå så lång tid mellan gångerna att jag hinner glömma bort varför jag försöker undvika det till att börja med. Och jag menade det faktiskt, för att tvätta rufset tar så lång extratid i duschen att man både hinner tröttna och tuppa av av den ansamlade badrumsångevärmen. Dessutom lyckas jag på mystiska vis alltid få schampo i antingen näsa eller mun, vilket på grund av suspekta tillsatser och starka parfymer svider och smakar otroligt vidrigt. Och när det väl är klart har man en blöt och kall matta på huvudet i en halv dag eller så.

Totalt ovärt.

Så jag började minska antalet tvättar i veckan, vilket som väntat minskade behovet i och med att kroppen ställde om sig.

Det var en tid av lyx.

Men sedan började jag träna och vips var jag tillbaka till att tvingas blöta håret varannan dag. Urk! Såhär efter tre månaders hurtighet är jag faktiskt fortfarande lite osäker på om den förbättrade hälsan är värd SÅ mycket. Och det värsta är att jag rentav har fått smutsigare hår, i och med att jag aldrig längre tvättar det utanför träningen. Och ibland är man lat. Eller har inte riktigt tid. Vilket gör att det går någon dag extra mellan träningspassen. Med sunkigt hår som följd.

Fast egentligen gör det inte så mycket, intalar jag mig. Det är inte så att det luktar, är hälsofarligt eller på annat vis kan skada någon annan. Det är bara lite mindre tjusigt. Men det räcker. För jag har aldrig haft någon förebild som inte varit tjusig och vältvättad. Som har lärt mig att människor inte fungerar som wc-block – vi utsöndrar svett och inte citron eller äppelblom.

Så jag fortsätter intala mig att det är viktigt att hålla skenet uppe om att man är en sund, elegant, väldoftande klump av fräschhet. Att det bara är jag som vaknar upp med svullna ögon utan nyapplicerat läppglans. Oh gosh, jag visste väl att jag någon gång skulle betala för min besatthet av Glamour/The Bold and the Beautiful på lågstadiet!

[Del 5]

Det här blir sista inlägget i kärleksämnet.

Ett slags adjö.

Erik har läst mina texter och tycker om dem, men verkade samtidigt lite orolig för att jag inte är nöjd med vårt gemensamma liv. Inget kan vara längre från sanningen. För jo, jag tycker att det finns problem med relationer. Jag tycker att det är en gammal, smått förlegad tradition som från början grundades på fortplantning, revirtänkande och mannens förtryck av kvinnan. Så när vi de senaste decennierna försöker omformulera det till något som är baserat på kärlek så är det klart-som-faen att det inte kommer att bli friktionsfritt. För känslor är flyktiga och kanske inte alls borde tillåtas avgöra något så viktigt som t ex att skaffa barn.

Med splittrade familjer som följd.

Och jag kan förstå de som försöker sig på alternativa sätt att tolka kärlek, må det vara flera partner på samma gång eller en vägran att definiera någon som partner och bara njuta av varandras sällskap (så länge alla inblandade är införstådda på det hela, givetvis). För det är verkligen inget som säger att parrelationer är det ultimata knepet för blomstrande kärlek. Även om min egen hjärna (kärleksmuskeln) nog skulle explodera av känslosvall om jag hade flera Favoriter samtidigt.

Men trots detta.

Trots gammelmodigheten, svårigheten att få känslorna att passa ihop med det praktiskt genomförbara, att jag inte tror på någon övernaturlig inblanding eller att jag tycker pressen utifrån är helt absurd...

... så är det så jevla värt det.

Åtminstone nu, med honom.

Jag önskar ibland att jag inte tyckte det, att jag var en sådär ultrasjälvständig person som mådde bäst av att leva ensam och göra något för min egen skull, kanske något så romantiskt som att vara kreativ.

Men det passar mig inte, för jag har träffat någon jag inte vill leva utan.

Så då är det bara att satsa.

 

[Del 4]

Om dem

Före detta partners är lite som ärr: De har med största säkerhet lärt en något och kan i flera fall påminna om något riktigt, riktigt bra. Dessutom är de fast där – for life.

Men hur ska man hantera att den person som är viktigast för en i hela världen har haft andra Viktigasten tidigare? Andra som hållit om, tröstat, älskat och skapat glädje? Måste man ens ta hänsyn till dem? Och hur gör man om eller när de får för stor plats i ens tankar? Kan man bara släppa det, vägra jämföra sig med dem, ignorera att de alltid har varit omänskligt snygga och sluta undra om man gör saker bättre - eller bara är en blek kopia? Melissa Horn har nog en poäng där, trots allt.

Samtidigt vill man inte ha ett oskrivet blad. Du vill att din finaste ska ha varit lycklig innan dig. Och ur ett egoistiskt perspektiv: Du vill inte vara först. Du vill inte vara den som måste förklara alla praktiska detaljer som hör relationer till. Och hur smickrande det än kan låta så är kommentaren ”jag har haft flickvänner/pojkvänner förut, men det är först när jag träffade dig som jag inser att jag aldrig tidigare varit riktigt kär” antagligen en av de värsta du kan få höra. Det ska inte vara ditt ansvar att bära upp din partners känslomässiga mognad. Det låter kanske lite tråkigt, men jag tycker inte att färdigpaketerade kit är att underskatta. Och det är klart att ni har många steg kvar att utvecklas tillsammans, när ni väl träffas, men då underlättar det att börja på ungefär samma startposition.

(mvh tråktanten)

 

Så man får helt enkelt acceptera dem, dessa väsen från förr. Och har du tur kanske det slår slint åt andra hållet, att de istället känns totalt ointressanta. När du vet att såhär-har-jag-aldrig-känt-förut-så-det-har-nog-ingen-annan-heller (se tidigare inlägg om perfekta kärlekar). Och i så fall är det bara att gratulera, för att gräva ner sig i låtsasbilder av spöken är som att blunda och tänka på The Ring när du hämtar tvätt nere i källaren – monstret är aldrig mer än en armlängds avstånd bort.

 

Dem om mig

Jag tror att jag är en sådan som har bra relationer till (de flesta av) mina ex . De känns neutrala och är en så gömd del av mitt förflutna att jag sällan tänker på dem, även om jag för den delen inte förringar deras betydelse.

Och eftersom de är neutrala för mig så lär jag vara det för dem… vilket gör det så förvirrande när man själv får rollen som Exet för den nya flickvännen. Jag är inte och kommer aldrig vara ett hot. Men hur enkelt är det att förklara detta för någon som antagligen inte ens vill träffa mig? Att säga ”Jo, jag och din nya kille bor visst ihop, men det är mest för att det är bostadsbrist och för att vi ändå har bott ihop så länge att du kan räkna mig som vilken familjemedlem som helst” och faktiskt få det att låta bra? Eller ”Förlåt för att du får heta Hanna2, men vårt kompisgäng är tydligen lite dåliga på förändring” till sin namne och tillika efterträdare? Nu löste sig visserligen just den detaljen, men situationen är ungefär lika sinnessjuk som de gånger killkompisars flickvänner blivit svartsjuka. Man känner sig feltolkad och blir frustrerad för att man inte får försvara sig. Men å andra sidan kanske jag inte har rätt att bry mig? Så länge jag fantiserar fram mina spöken kan väl jag vara ett av deras? Även om det är slöseri på oro. Men sedan när är oro INTE ett slöseri?

 

 

Spöken fångas dåligt med kamera, så idag fick det bli en bild på något helt annat. Bara för att de är fina. Och för att de är bevis på att fler kan känna såhär.

[Del 3]

Det finns ett parallellt universum där Leia tänker till en extra gång innan hon befriar Han från Jabbas kalaspalats. Var hon verkligen redo att skapa en framtid med detta taffel till karl - omoralisk, till synes spelberoende och med en nästan imponerande talang för bristande planering och dåliga val? Och hur många prisjägare orkar man egentligen fly från under en livstid? Så hon tog sitt förnuft till fånga, hängde tillbaka kolblocket på väggen och smög därifrån. Han fick aldrig veta att hon älskade honom och Jabba fick behålla sin favoritbonad.

I samma värld lever Bella, som efter upprepade mordförsök från sin älskade eller någon av hans glittrande syskon, får nog. Och försvinner därifrån, sticker någonstans dit solen alltid skiner, äntligen befriad från hans krav på uppmärksamhet.

I 30 graders vinkel, precis intill Central Park, ligger bortskämda Beth i nöd, omgiven av ett hungrigt, skyskrapshögt monster. Och i en helikopter flyger Rob förbi, vettig nog att vägra offra sitt liv för några sista meningslösa minuter.

Där ser vi Wolverine, som plötsligt inser att även OM Jean Grey skulle dumpa sin ultratönt till karl, så skulle det vara en såpass dålig start på ett förhållande att det ändå är lika bra att ge upp.

Där ser vi Ariel på rätt sida av vattenytan.

Där ser vi Romeo som aldrig dog.

 

Men det finns inget parallellt universum. För det här är bara hittepå. Sagorna är redan skrivna, Edward-fanclubbarna överbefolkade sedan länge och Schrödingers katt så död som den bara kan bli.

 

 

Kvar är vi, fångade i verkligheten. Den verklighet där det inte är lika lätt att skilja handling från konsekvens. Där man måste tänka framåt, se fortsättningar och börja planera. Där nuet är en infinitesimal kort stund mellan då och snart och därför ingen plats att leva i.

Och det stör mig.

 

Det stör mig att vi inte bara kan leva varje dag som om det vore den sista. Att man måste vara fiktiv för att få njuta lite av nuet utan att framtiden kommer och bankar på dörren. För det låter så sweet att slippa tänka. Så naivt - på det där bra sextonåriga sättet.

För relationer är mer än bara känslor. Kärlek är en byggsats. Något som måste lösas rent praktiskt. Framförallt om man börjar komma upp i det där obskyra vakuumet kallat Åldern25till30 (plus/minus några år beroende på storleken av din stad och eventuella karriärs- eller utbildningsval), där relationer plötsligt blir ekvivalent med samboskap, förlovningar och avknoppning/reproduktion. Åtminstone enligt omgivningen, för tro inte att du har så mycket att säga till om (det är ju bara ditt liv vi pratar om). Vi har redan bestämt åt dig. Vi har alla siffror som säger vilka val du bör/kommer att ta. Och vägrar du vara statistiskt normalfördelad får du inte vara med och leka med de andra barnen. Eller för att citera en av Sveriges sämsta filmer (Livvakterna):

 

"That who joins the game must take the consequences, of the game"

[Del 2]

Den perfekta kärleken

Ah, la amour! Den perfekta kärleken infinner sig ofta i startsträckan av en relation. Ni vet, man är konstant hög, kan inte somna och är fullkomligt övertygad om att det aldrig har funnits någon så perfekt som ens nya partner och att det här är The One. En ljuvlig fas, även om dess sömnbrist och dåliga aptit kan vara skadligt för kroppen (men vem bryr sig?). Det enda egentliga problemet med den perfekta kärleken är när den så småningom måste (med betoning på måste) gå över till något annat. För den andres svett luktar också illa, skeletten i garderoben kan inte gömmas för evigt och kanske var du mest bara full när du tyckte att han/hon såg ut som en ung version av Brangelina? Ofta är det här en smidig övergångsfas då du lär känna de detaljer hos den andre som inte är perfekt synkade med dina egna vanor, rycker på axlarna och tänker att det bara har gett din tidigare så platta pappkartongsbild av din partner lite djup. Om du har tur. För det kan lika gärna bli ett magplask. När du inser att du blivit lurad av dina kemiska signaler. När det nog var närheten och uppmärksamheten du ville ha (eller bara någon). När du inser att du har lurat den andre med löften om evig kärlek. Eller, i värsta fall, när du fortsätter relationen trots denna insikt, för att du är rädd för att det är det här som kallas Kärlek Fas 2 - när nyförälskelsen går över och bara vardagen finns kvar (för ogodegud, tro inte att det ska behöva vara så!).

 

 

Den perfekta kärleken version R – Rollerna

Ok, det här kanske bara låter bittert men jag kan inte frossa i kärleksanalys utan att påpeka vilka roller vi envisas med att gå in i i samband med en relation. Glöm inte att ni är två människor med två viljor! Det skulle vara helt absurt om ni de första x åren av era liv har formgjutits precis identiskt så att när ni väl träffas passar perfekt in i varandras tillvaro. Det SKA vara lite krånglig. Man SKA kompromissa. Man SKA diskutera, bråka och stånga sig blodig. Något annat vore absurt. Och trist. Och ett säkert tecken på att a) ni har en total obalans i relationen där den ena är den som alltid ger upp sina idéer och accepterar den andres, vilket gör att det utåt sett ser ut som om ni alltid är överens, eller b) att din relation bara består av en person. Visserligen har jag hört att multipla personligheter sällan tycker om varandra, så b är antagligen inte så sannolik. Alternativ a däremot, den är istället extremt vanlig. Och förrädisk, för den är expert på förklädnad vilket gör att man sällan eller aldrig inser hur ojämlik relation man lever i. För alla vet att det är härligt att göra något fint för kärleken. Så härligt att man kan göra det många gånger. Och alla vanor måste börja någonstans, oavsett om det är en vana att offra sig eller att acceptera att ens käresta ständigt ger upp sitt eget liv för en själv.

 

Det finns garanterat många böcker i det här ämnet, men jag kan inte rabbla upp alla feministiska relationsstudier som skrivits (mest för att jag inte kan så många). Därför tipsar jag bara om en: Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Jag tjatar om den ganska ofta, men jag tror verkligen att den är livsviktig för er heterosexuals där ute. Och den handlar inte om mansgrisar. Eller kvinnor som vill vara kvinnliga. Den är så långt från Anna Ankas liv man bara kan komma och ändå så fullspäckad av farliga fällor. Och orkar ni inte läsa den nu, kan ni alltid kika på den svinbra sammanfattningen av här.

[Del 1]

Finns det något så enkelt att beskriva i film eller på scen som Kärlek vid första ögonkastet? Seriöst, jag börjar tro att det var någon ondskefull regissör eller manusförfattare som en dag tänkte ”Hmm, jag har tre minuter på mig att visa hur två människor träffas, lär känna varandra, blir kära och sedan tillsammans - undrar om man kan optimera bort den actionlösa dödfasen i mitten?”. Förslagsvis var det Shakespeare som var just den jeveln, i och med Romeo och Julia, även om han åtminstone hade vett nog att beskriva fenomenet som hokus-pokus i En midsommarnatts dröm.

 

Så en öppen fråga till er: Finns Kärlek vid första ögonkastet (skriv gärna kommentar här istället för facebook plx)?

 

För det finns ju en del människor som man snabbt tycker väldigt bra om. Det händer då och då för mig och behöver inte alls vara av romantisk karaktär. Kanske råkar man komma in på något intressant med främlingen man dösnackar med på busshållplatsen. Eller så hittar man gemensamma intressen med bordsherren som man enligt någon bordsplaceringslista tvingas sitta bredvid en hel trerättersmiddag. Om man som jag ofta känner sig som ett ufo så är de här händelserna extremt nyttiga, för de visar trots allt att människor kan vara fantastiska varelser och att man kanske inte är så felplacerad trots allt.

Men tänk om en sådan här situation skulle leda till något annat? Att jag råkar bli kär, få kärleken besvarad, och sedan få chans på. Skulle jag i så fall inte kunna kalla det för Kärlek vid första ögonkastet, trots att det egentligen bara är en lycklig slump att personen i fråga ingick i gruppen av spontan-må-bra-människor?

Och skulle inte det bevisa att alla Kärlek vid första ögonkastet-tillfällen bara är sådana här slumpgenererade effekter och inte ett dugg magiska?

Aha, jag har genomskådat det!

Äh, nu låter jag sådär cynisk igen…

 

Det fanns en tid då olycklig kärlek fascinerade mig. Eller kanske inte så mycket olycklig som opraktiskt, omständig och allmänt besvärlig kärlek, fylld av hinder såsom inpräntade könsroller och dåligt hyfs. Vi kunde sitta i timmar och likt tanter på kafferep utbyta erfarenheter, analysera och ojja oss över det manskliga förfallet. För det var ju aldrig vårt fel, nej nej, det dåliga bara ”hände oss”. Att samma sak hände upprepade gånger förklarades med omognad hos det motsatta könet och sällan eller aldrig med invanda beteendemönster hos oss själva. Ty detta utspelade sig på en tid då vi visste lite mer än övrig pöbel och var övertygade om att vi lärt oss allt om livet värt att veta. Ungefär som nu, med andra ord.

 

Men någonstans måste intresset ta slut och det föll sig naturligt att sluta tjata om opålitliga partners som aldrig hörde av sig när de flesta av oss inte längre brukade uppleva det. Idag har jag istället fastnat för nästa steg: Den lyckliga kärleken. Kila stadigt, nyförälskelse vid vattnet, v-ordet*, tyst fredagsmys framför teven, diskussion om disken, somna i den andres knä, vardagar som får en poäng, lördagskomplex när det inses att viltfestande hör till en svunnen tid, tonlägesigenkänning, gömda födelsemärken och dålig andedräkt på morgonen. För någonstans mellan känslopirr och vardagslivsanpassning börjar det bli spännande! Och så komplext att jag måste dela upp begreppen över flera dagar och stycken för att hitta någon slags röd tråd i tankarna. Så låt mig ta min tjugosexåriga vishet – antagligen färdigmogen och fullärd – och gotta mig bland fjärilar i magen och träsmak i baken. Vi ses imorgon!

 

PS. Det här kommer bli helt sjukt parnormativa inlägg, av den enkla anledningen att min personlighet inte verkar synka med öppna relationer, polygama kärlekar eller allmänt queera livsstilar och jag därför inte har så mycket erfarenhet av något annat. Förlåt för min inskränkthet och brist på referensramar. Puss. DS.

 

PPS. Donnan på bilden har egentligen inget alls med texten att göra. Men ändå ganska mycket. DDS.

 

*vi, alltså

 

Det finns andra som skriver bättre
Egentligen är det här inte så mycket ett eget inlägg som ett tips på en annan fantastiskt text. Läs det inlägget och om ni inte orkar läsa mer än ett så föreslår jag det framför mitt. Faktiskt.

För den late kan jag sammanfatta texten med att den handlar om viljan att bli godkänd utan att vara perfekt. Om att försöka identifiera sig med kvinnor i film som porträtteras som ass-kicking hot chicks med en alkoholtolerans nog för att dricka Indiana Jones under bordet och med minst 150 i IQ. Solbrända magruteprydda ultradonnor som inte blir arga eller ens ledsna av det blodsockerfall ett dygns äventyr utan mat brukar medföra.  Och skulle det regna är det inte kallt och irriterande – filmens powerbrud räddar situationen galant genom att bli ännu hetare med blöta rinnande hårtestar och en skrud som plötsligt blev, tja, lite mer avslöjande. Ungefär som oss själva, med andra ord.

Hur biffen blev nörd och mön blev kött

Det fanns en tid då män alltid var ståtliga, starka och otroligt nobla. De fyllde egentligen ett syfte: att rädda världen, den fagra damen i nöd och sedan ligga loss med damen i fråga (ok, det var tre syften men du fattar poängen). Sedan kom verkligheten ikapp och man insåg att även om grabbar gärna vill ha en förskönad bild av huvudpersonen (som underförstått föreställer grabben själv), så blev länken mellan dem och karaktären i filmen, spelet (eller vilket fiktionsmedium vi nu väljer), lite för svag. Så låtsasvärlden skapade nörden. Eller ja, Den vanliga mannen. Den som var en själv, som man kunde känna igen sig i. Kvinnorna var på den tiden fortfarande fagra fån, men det kom snabbt att ändras eftersom de var så förtvivlat tråkiga. Dessutom krävde alla bittra feminister att det andra könet skulle börja visas upp som mindre svagt. Så det behövdes en förändring. Det behövde bevisas att även tjejer har rätt att synas. Att Kvinnor Kan. Och varför kan vi? Jo, tänkte mediabolagen, för att vi är ultrasexiga hyperintelligenta toppkap som med en hög ansiktsspark kan kämpa sig ur den allra knivigaste situationen. För det är detta som krävs om man som tjej vill fylla en funktion. Allt sämre än så är för ointressant för att ta med.

Twisted little sister

Om JAG skulle vara fast i en knivig situation skulle jag som bäst använda nyckelknippan och sikta mot ögonen. Och med största sannolikhet missa för att jag skulle tveka, för ärligt talat - VEM vågar göra något sådant? Det här är å andra sidan samma tjej som råkade välta ner ett paket Café de Paris på ICA idag och lyckades sparka på det när jag skulle ta upp det så att det for iväg ännu längre bort. Men vi gör sånt. Vi riktiga.

Så hur tror ni att man blir om man som (nörd-)tjej växer upp i en värld där alla intressanta jag-personer är män? Eller åtminstone alla någorlunda identifierbara jag-personer? Jag tänkte att jag skulle sammanfatta det hela i en nästan kronologisk ordning.

 

Commander Geek och Babe of the Jungle

Datorspelen kom tidigt hem till Bandygatan. Ett av mina a b s o l u t a favoriter var ett spel som hette Commander Keen. I början fattade jag inte riktigt storyn mer än att man spelade en godtycklig karaktär som kunde hoppa högt med hjälp av en pogo stick (svensk översättning, någon?) och skjuta monster med sin laserpicka. Dessutom hade han Pong på sitt armbandsur, vilket var nog så tufft. När jag blev lite äldre och kunde ta till mig den engelska introtexten förstod jag att Keen var en liten grabb som levde sig in i en fantasivärld och det var just den världen man spelade.

Där omkring kom även Jill of the Jungle. Och jag minns att en av anledningarna till att jag spelade det var för att hon var tjej. Att jag var en tioårig tyst flicka och hon en kurvig tant i baddräkt var liksom aldrig något jag reflekterade över.

Så så var det. Jag älskade Keen för att han var jag. Han blev därför totalt könlös i mina egna ögon.

Jill däremot, henne spelade jag för att hon var kvinna. För att jag redan då fattade att om inte jag spelade henne så skulle ingen göra det. För att kunna kontra med ett nytt häftigt TJEJnamn när det pratades datorspel i skolan. För att jag tyckte lite synd om henne. Men hon skulle aldrig bli jag. Någonsin.

 

Ge mig choklad
Det tog mig ända fram till gamla dar innan jag blev en äkta seriefantast, men tidningar har liksom alltid funnits med. De tre stora namnen var Kalle Anka, Bamse och Asterix. Ni som någonsin reflekterat över dessa serier ur ett feministiskt perspektiv hör varningsklockorna ringa lång väg, men seriernas gammelmodighet var såklart aldrig något som spelade någon roll, för varför skulle jag bry mig om så fåniga karaktärer som Kajsa (funktion: bli uppvaktad med blommor och choklad - annars blir hon arg), Brumma (hemmafru), Farmor (hemmafru och matleverantör) eller de långa, kurviga extremt heta kvinnorna i Gallien med en förkärlek för äldre dementa män? Det fanns ju redan intressanta huvudpersoner som tog all min uppmärksamhet! Men här någonstans började det slå slint, för serierna beskrev tydligt huvudpersonernas uppvaktande av damer. Och eftersom jag var en huvudperson krävdes det att jag också började förtjusas i de läckra damerna och såg deras kärlek som något man behövde vinna, trots att jag då liksom nu var/är hyfsat säker på att jag är heterosexuell. Så mycket för fri vilja.

Finkultur
Böckerna, då? De är ju trots allt ofta välskrivna så nog måste de väl ha gjort rätt? Tja, kanske. Om det inte var för att jag bara läste klassiker. Favoriten var De tre musketörerna. D'artagnan var såklart tuffast, även om jag alltid kände att jag nog egentligen var mest lik Athos (tänk er Donatello i Turtles). Kvinnorna då? Här dyker faktiskt en av de första powerkvinnorna upp: Milady. Hon visar sig dock vara ond och utnyttjar alla knep hon kan (förföra män med makt) för att få det hon vill. Där rök alla förhoppningar om en stark förebild. Inte för att man någonsin tänkte att hon kunde ha förebildspotential. Hon var ju satan själv och förstörde för en själv, oavsett om man lekte D'artagnan (som blir förälskad i henne) eller Athos (en av hennes tidigare offer/exmakar). En av världens bästa böcker lärde mig alltså att inte bara uppmärksamma kvinnor utan faktiskt se dem som potentiella fiender. Nyttigt.
Annars var det ganska tryggt att läsa klassiker, ur ett kvinnofiendeperspektiv. Det svagare könet är nämligen e x t r e m t underrepresenterat i dem, så man slapp ofta tänka på att de/vi ens existerade. Undantaget är såklart Illiaden, där det först är en kvinna som är orsaken till ett tio år långt krig, följt av en dröse skönsjungande nuckor som lockar kvar stackars Odysseus för att de är ensamma. Det hela slutar sedan med att Odysseus kommer hem till sin fru (som har levt under tron att hon varit änka det senaste decenniet) och slaktar alla hennes friare. Ok, de kunde verkligen uppskatta sina (mina?) kvinnor på den tiden, men tja, om jag inte redan hade hunnit bli schizofren av synen på mitt eget kön så var jag garanterat rätt körd efter detta. 

Stopp!
Jag kanske bör pausa och påpeka att jag aldrig har varit det man normalt kallar för ”pojkflicka”. Mitt intresse för sport var obefintligt, att klättra i träd var mest bara... högt och den enda killkompis jag hade visade sig vara homosexuell och lekte med Barbie precis lika mycket som oss övriga. Anledningen till att det idag finns många killar i min vänskapskrets är för att tjejerna fick andra intressen när vi fyllde sisådär tolv. Kvar blev jag med att fortfarande få gåshud av det första uppslaget i en nyköpt serietidning, fortfarande älska att strida mot svartalfer i Drakborgen och fortfarande tycka att något av de häftigaste ljuden som finns är det från en ljussabel.

Rollspel

Med i snitt ett spel om året borde det här inte ens få en egen rubrik, men tänk er att skapa en karaktär som lever i 20-tal, har frihet och makt och som dessutom nästan enkom umgås med män. Tänk er att denna karaktär dessutom har bröst. Borde fungera hur bra som helst eftersom rollspel egentligen bara är ett flöde av fantasi, men hur realistiskt är det? Så får varje gång det här händer, för varje ny karaktär, dyker alltid den där tvångstanken upp om att jag måste förklara hennes icke-stereotypiska kvinnobeteende. Vilket gör henne till feminist. Vilket gör henne för lik mitt vanliga jag. Och visst, det är en brist i fantasi och inget mer, men slå på godtycklig film som utspelar sig kring samma tid och försök hitta någon som helst variation bland de starka kvinnona. Nej, just det. Tänkte väl det. Och ja, jag är avundsjuk på mina grabbar till medspelare. Fuskfuskfuskfusk.

 

100 år av kamp - världens mest jämställda land

Men 2010, då? Vi måste väl ändå ha lärt oss att bli bättre? Njae. Den enda skillnaden nu mot när jag växte upp är att jag idag är ungefär gammal och har lite krav. Vilket gör att jag aldrig skulle spela spel som Bayonetta (nej, det hjälper inte att hon har glasögon, vem 17 har det när man ska slåss?). Eller kan se filmer som Transformers utan att vilja skära mig. Detta stänger dörrar. Slår igen fönsterluckor. För jag är ju nörd. Jag SKA ju gilla robotar och magiska dräkter. Men det går liksom inte. Någon måtta får det vara. För det finns gränser, då det går från haha-roligt till bara...plågsamt. Om jag ändå finge bli ung och dum igen!

 

 

PS. Angående superkvinnorna i början: Som för alla regler finns det såklart undantag. Det finns faktiskt tillfällen då de får ge vika åt vanligt fruntimmer med en och annan brist. Men dessa dyker bara upp i så kallade tjejfilmer och ärligt talat – vem  tittar på sånt? DS.