Ingen vill ha en snäll kille


När vi var små yngre så blev ett par inte tillsammans för att de spontant insåg att de inte kunde slita sig ifrån varandra. Istället ägnade man sig åt något som hette Fråga Chans. Det var ett något mer strukturerat socialt spel som gick ut på att man efter att man mött en blick eller två tog sig friheten att ställa den andre mot väggen genom att föreslå att man började Kila Stadigt. Det här var på den tiden där hormoner knappt var något man behövde bry sig om och själva ihop:andet mer var som när man lekte Sex med Barbie-dockorna - ett rollspel för att lära sig vuxenlivet. Detta fattade vi såklart inte då utan Fråga Chans togs på största allvar. Jag antar att det här var något som fungerade olika beroende på vilken del av Sverige (eller världen) som man växte upp i, men i vår lilla stadsdel var det kutym att tjejen frågade chans - aldrig killen. Nästan lika vanligt var det att denne sa nej. På något vis förhöll det sig så att det var ett massivt överskott av tjejer medan mängden killar, eller åtminstone acceptabla sådana som vi inte flydde från och ropade urk, var fantastiskt få. Detta gjorde att de killar som gick med på att blev ihop slungades mellan nästan alla tjejer (eftersom förhållanden ofta tog slut efter några veckor efter att det inte hade hänt något). Det fanns också de som valde att aldrig säga ja, för att de var så populära att det skulle blivit konstigt om någon faktiskt fick ett ja - liksom orättvist på något vis.
Men jag då?
Själv stod jag utanför allt det där. Såhär i efterhand kan jag inte riktigt minnas om det var allmän feghet eller om det handlade om att jag faktiskt tyckte att det hela verkade väldigt fånigt. Däremot minns jag att jag valde att inte vara "kär" i den mest populära killen i klassen, för det var så tråkigt i och med att alla andra var det. Istället valde jag hans kompis (vilket han såklart aldrig fick reda på). Mina redan då obstinata drag antyder ju att jag på något vis kan ha genomskådat det fåniga spelet, men jag minns också att jag var ganska försiktig och blyg, så mina bristande erfarenheter av Fråga Chans är nog en kombination av dem båda - feghet och kritik.
Eftersom det aldrig var killarna som bjöd upp på discot eller lade en Ja-Nej-Kanske-lapp under bänklocket så hade vi nog alla en mycket romantiserad bild över hur förhållandena skulle se ut när (inte om) den söta killen väl visade intresse. Jag tycker mig komma ihåg tankar om att "bara någon visar intresse så skulle jag nog bli kär i den". Som att få lite uppmärksamhet var det första steget i att bli förälskad. Trodde jag.
Men det här var då.


Nu
Nu är nu. Nu är det nämligen tvärtom. Åtminstone verkar det så, för oss kvinnfolk. Någonstans där på vägen till att växa upp så tog synen på uppmärksamhet nämligen en u-sväng. För plötsligt verkar vi inte längre uppskatta de där nyfikna blickarna och tonfall och tal som tydligt indikerar intresse. Det klassas nämligen som desperation. Urg, varför vill han ha mig, han vill säkert bara ligga, jag slår vad om att han aldrig får ligga annat än om tjejen är jättefull. Ok, så illa kanske det inte är. Alltid. Men på ett ungefär. Det var inte förrän E påpekade det för mig idag som jag insåg hur allmänt spritt den synen på killars visade intressen är bland oss tjejer. Jag har aldrig vågat formulera mitt beteende på det sättet. Istället har jag gått runt och trott att jag är en självständig tjej som gärna vill ha kontrollen över mitt liv, vilket bland annat innefattar att ofta ta initiativet när det kommer till relationer (läs: kan inte minnas att jag någonsing gjort något med någon (förlåt Erik för att jag tvingar dig att läsa om det här) utan att vara den som först tar för mig). Självständigt my ass. Hur kan ett beteende som är närmast identisk med majoriteten av den kvinnliga (20-40 år) befolkningen vara självständigt? Vad är det för fel på oss? Det handlar inte om att ha kontroll över våra liv. Det handlar om att bli misstänksamma mot andras, bara för att de är lite vänliga. Fördomar mot de som egentligen vill ungefär samma sak som en själv - att bli älskad. Ska det plötsligt klassas som desperation bara för att de är som en själv? Ett förvrängd bevis på självförakt månne? Spelar ingen roll. Jag skäms.
Förlåt underbara fantastiska snälla killar som visar kärlek och omtänksamhet och vill andra väl. Förlåt ni som tangerade mitt liv men passerade eftersom jag aldrig gav er chansen att visa vad ni gick för. Ni är fina och jag älskar er alla. Fortsätt ha tålamod, någon gång ska vi nog lära oss.

Kommentarer
Postat av: M

Ibland vore det bekvämt med 'like'-knappar överallt. När man är för trött för att formulera vettiga meningar, men ändå verkligen gillat det man nyss läst. Eller, gillat är kanske fel ord, uppskattat är ett bättre. Då inlägget är så tänkvärt. Öppet. Intressant. Och på sitt sätt; vackert.

Men tröttheten är för påtaglig för att jag ska kunna formulera ovanstående på ett vettigt sätt. Så jag trycker på min låtsas-'like'-knapp. Och går och lägger mig.

2009-10-27 @ 23:12:12
Postat av: Sass

Like-knäppandet uppfattat. Och uppskattat. Krya på dig!

2009-10-28 @ 07:11:04
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/
Postat av: Maria

Håller med M. Något jag funderat över men inte riktigt lyckats sätta fingret på... Bra fångat! Du skriver otroligt vackert dessutom. Jag tycker om din blogg.



Själv deltog jag i cirkusen och hade tre pojkvänner på en gång. Det bästa var att den första jag frågade chans på även frågade chans på de andra två åt mig (de var lite för populära för att jag skulle våga göra det själv).

2009-10-28 @ 23:16:42
URL: http://litethallon.blogg.se/
Postat av: Amelie

Vad rysligt! När jag läste insåg jag att hela Fråga chans-grejen ju faktiskt fortfarande avspeglar sig i de klassiska schablonerna för kille/tjej modell typ romantisk komedi. Tjejerna är de som aktivt är ute efter förhållande och killarna är commitment fobics. Det är vad som målas upp som stereotypt kvinnligt/manligt. Jajks!



P.S. Jag var halvaktiv där i låg-mellanstadiet. Några frågade chans på mig och jag frågade chans på några (i båda fallen alltid via ombud), men svaret var nej i alla fall utom med en kille som jag var "kär" i. Han frågade chans på mig och vi var ihop i ett halvår haha.

2009-10-31 @ 19:59:15
URL: http://monamelie.blogg.se/
Postat av: Hanna

Maria: Tack så mycket! Jag ska försöka studera din mer också, den verkade intressant.

Åh nej, så den sista killen fick bara acceptera att du inte ägnade dig åt monogami och liksom visa sin kärlek till dig genom att fråga chans på de övriga två? Stackaren.



Amelie: Alltså. Minst halva mitt liv formades någonstans där i barndomen. Sedan dess har jag verkligen fått kämpa med att styra det i någon annan riktning. Det är såå inte en myt att vi måste jobba med barnens könsroller mer för att förbättra samhället i framtiden. Och usch vad rädd jag blir för att någonsin skaffa barn. Antingen kommer jag att ge med mig när den tjatar och låta den pimpas i rosa eller svart och därmed bli accepterad av kompisarna - men samtidigt hata mig själv. Eller så kommer den uppfostras till att bli vettig men bli så utstött av föräldrarnas kokta linser, könsneutralitet och vänsteråsikter att den ändå blir utmobbad och därmed växer upp utan någon social kompetens. Det känns rätt kört, sådär när man tänker på det.

2009-11-01 @ 11:48:15
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/
Postat av: Hanna

Förresten Ammi, vem var du tillsammans med?

2009-11-01 @ 11:48:53
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/
Postat av: Amelie

Berra!



Det läskiga med att försöka rikta barnen är ju att det kan backfire:a totalt och istället för att ta ens braiga vänsteråsikter blir MUF:are på Handelshögskolan. Snacka om balansgång! Men ärligt talat så tror jag att barn formas mest av föräldrarna och vilka möjligheter de får som barn. Jag märker att jag bara blir mer och mer lik båda mina föräldrar på vissa sätt. Lite creepy.

2009-11-01 @ 20:35:32
URL: http://monamelie.blogg.se/
Postat av: Olof

Fråga chans.. ja. Det är verkligen en sån där sak som jag missade helt när jag var yngre. Jag och mina vänner diskuterar det ofta när vi kommer in på förhållande, men jag har inget minne av något sånt. När jag var i den åldern sysslade jag med annat. Jag förstod mig inte på det och ingen frågade chans på mig. Jag känner inte att jag upplevde det som en förlust utan mer att jag kunde förundras över det på avstånd när vissa i klassen blev "par". Efter de år så spenderade jag de kommande åren med näbbar och klor för mer eller mindre existensberättigande som egen person utan att ens veta vem jag var. Jag tror att det har något med det att göra, väljer man att inte spela det sociala spelet så kommer många bli provocerade och jag tror att om man är utstött som 10-åring så tenderar man att vara det när man är 14. Men. Det blir bättre om man lär sig vem man är och lär sig kunna spela det sociala spelet utan att kompromissa sig själv eller sin integritet. Då vinner man om du frågar mig.



Varför jag skrev allt det där här är en gåta. Men du fick mig att tänka. Du har en väldigt bra blogg. Jag måste dessutom påpeka att jag VAR/ÄR den snälla killen, men jag var också en jävligt dum kille som blev arg för att inga tjejer ville ha en snäll kille och fick ganska dålig syn på tjejer tills jag insåg att det är inte deras fel, det är inte heller mobbares fel. Vi är alla offer för samma struktur. Vi har inte valt det. Och jag har lärt mig allt detta tack vare att jag inte var med om fråga chans-fenomenet är väl min slutsats ;)



Förlåt för en monsterkommentar!

2009-12-20 @ 01:58:43
URL: http://tankeverksamhet.wordpress.com
Postat av: Hanna

Olof: Be aldrig om ursäkt för ett monsterinlägg!



Läskig, men intressant uppväxthistoria. Och det där med att inte spela det sociala spelet som barn och vad det kan få för effekter låter väldigt bekant, även om jag slapp uppleva det personligen. Det finns liksom ingen toleransnivå när man är barn, för då tror man att svart är svart och vitt är vitt - för det har någon sagt och denna någon tyckte att det var för ansträngande att blanda in gråskala när de pratade till en femåring, så den där förenklade bilden av verkligheten fick sitta kvar i en massa år, tills man kom på bättre själv. Hughah!



Å andra sidan är det fortfarande, många år senare, svårt att glida för mycket från det sociala spelet. Den enda trösten man har idag är att det finns många parallella spel i lite mer vuxen ålder, så då kan man åtminstone försöka söka sig till grupper där ens personlighet passar just den gruppens sociala regler, men reglerna finns likväl där fortfarande.



Vad intressant att höra det från ett snäll-kille-perspektiv! Och jag kan verkligen förstå att det var frustrerande. Ungefär som när jag på högstadiet blev irriterad och inte kunde fatta hur killarna alltid ville ha de tjejer som väsnades mest men ändå sa de absolut mest korkade sakerna (vilket lustigt nog ofta gick hand i hand med för tajta och urringade kläder). Som du säger - ständigt denna struktur! Men jag fattar inte hur vi som tänkande människor kan vara så dåliga på att bryta oss loss från fåniga invanda mönster. Är vi så dåliga på att tänka?

2009-12-21 @ 08:32:28
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/
Postat av: Olof

Hanna: Det låter mer läskigt än vad det faktiskt vara. Jag ser tillbaka på min uppväxt hyfsat nyktert. Jag håller med dig. Jag brukar säga att våra föräldrar ingjuter sina misstag i oss. Ditt exempel är ganska klockrent.



Jag vet vad du menar, men jag tror också att just det faktumet att man vet om det sociala spelet gör att man är mer benägen att våga vara sig själv. När jag var yngre var jag så rädd för vad alla tyckte om mig och ville verkligen vara populär som att det skulle ge mig något mer. Numera umgås jag bara med människor som respekterar den jag är och är medveten om att det är inte fel att vara halvt begraven i böcker. Jag vågar vara den jag är, och lyckas bli mer respekterad för det än när jag försökte vara någon annan. Sociala regler appliceras på ett sätt på de som blint accepterar dem och på ett annat sätt på de som inser att det finns regler att förhålla sig till och att dessa inte är universella.



Det var verkligen frustrerande. Usch, jag minns det som fruktansvärt. Jag kommer ihåg att en tjej försvarade mig när mina klasskompisar var extra hårda mot mig, och hon blev senare ihop med en av idioterna. Det gjorde mig bitter. Till och med smarta tjejer föll för idioter, vad har man för chans då?



Jag tycker att jag är väldigt bra på att tänka. Jag tänker hela tiden, men jag lyckas ändå bara bryta vissa mönster. Jag tror tyvärr att vi är vår struktur, strukturen har format oss och att släppa den innebär att släppa sin person och det är få som vågar.

2009-12-22 @ 04:20:22
URL: http://tankeverksamhet.wordpress.com
Postat av: Hanna

Jo, det lönar sig visserligen att känna till det sociala spelet i och med att det hjälper en att undvika. Fast som jag ser det så finns det tre grupper av människor:

1. De som inte ser det sociala spelet men som framförallt får uppleva spelets positiva sidor.

2. De som inte ser det sociala spelet men som framförallt får uppleva spelets negativa sidor.

3. De som ser det sociala spelet och försöker att istället leva som sig själv, men som gång på gång motbevisas och tvingas stå ut med att man inte helt kan frikoppla sig från spelet.



3:an är visserligen bättre än 2:an, men fortfarande vansinnigt frustrerande. Så länge man lyckas gå runt och vara blind hela sitt liv så måste ju alternativ 1 alltid vara att föredra...eller?

2009-12-23 @ 12:17:18
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/
Postat av: Olof

Hanna: God jul! Om det är något jag har lärt mig en sak i mitt liv så är det att det finns undantag för alla regler och principer.



Rent generellt så ser jag din modell som ganska sann. Det brukar vara så. Men jag är en stark motståndare till hela "Ignorance is bliss"-konceptet. En gång tiden trodde jag helhjärtat på det, men jag har ändrat mig. Ignorance isn't bliss, ignorance is ignorance.

2009-12-23 @ 21:56:17
URL: http://tankeverksamhet.wordpress.com
Postat av: anne

Bra inlägg och roliga diskussioner efteråt!

Jag känner igen mig i den bild som Olof beskriver (om man är utstött vd 10, så är man det också vid 14) och jag håller med helt och fullt. Dock har jag svårt att, i mitt blödiga föräldrahjärta, tänka att det skulle vara bättre för min dotter att må dåligt i 4-5 år bara för att hitta sig själv och sin egen väg. Tro mig, jag är helt emot ignorance-grejen men känner ändå att jag fått ett annat perspektiv nu för tiden. Jag vill på något sätt att min dotter ska vara medveten om den struktur som hon är en del i för att kunna göra aktiva val. Samtidigt så vill jag att hon ska få vara barn helt enkelt, carefree och trygg med öppna, nyfikna ögon. Oj, flummigt kanske?

Jag var för övrigt en av tjejerna som försökte få vara med i det coola gänget, vara ihop med de snyggaste killarna, röka först, ligga först, dricka sprit på mellanstadiefesten osv. En av de värsta fjortisarna. Vidrigt.

Men någonstans får man chansen att börja tänka själv och jag tog den. Nu orkar jag inte ens skämmas, jag tänker att det nog var min väg helt enkelt.



Snacka om monsterkommentar!

2009-12-31 @ 15:01:43
URL: http://livilyckan.blogg.se/
Postat av: Hanna

Anne: Intressant kommentar! Jag kan verkligen tänka mig att alla principer får ge vika när det handlar om sina egna barn. Som du säger är det nog viktigast att lära dem att tänka fritt, vara medveten och låta dem göra sina egna val. Hughah, ibland är det skönt att jag själv inte är förälder. Ännu, åtminstone.

2010-01-09 @ 14:57:32
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0