Sluta säg att Sverige är jämställt bara för att det finns ställen som är värre
På P3 hördes inringningsprogram om könsklyftor och vad det medförde för förväntningar på individen. Jag var klantig
nog att missa större delen av programmet, men uppfattade åtminstone ett samtal. Det var en tjej som ringde in som tyckte att ämnet var onödigt och uttjatat eftersom hon minsann hade trotsat alla könsbundna krav och gett sig in i billackeringsyrket. Trots att hon medgav att hon hade fått en del märkliga reaktioner i denna värld av män så verkade hon inte tycka att det var ett stort problem så länge man gör det man själv vill. Jag höll såklart på att börja gråta För varje person som vägrar acceptera det fängelse som vi alla lever i på grund av vad vi har innanför underkläderna så vinner det där andra. Maktordningen korkar upp champagnen och tänker att deras nya strategi om att förtrycka med nästan osynliga medel är deras bästa idé hittills. Varför anstränga sig med misshandel, våldtäkter och folkmord av homosexuella när man istället kan hålla pöbeln i schack utan att de själva fattar ett dugg? "HahaHAAA", jollrar de i sina dåligt sittande kostymer täckta av kvarlevor från anklever och kaviar (vem bryr sig om klumpighet kring (snitt-)middagsbordet när man har världen framför sina fötter?). För visst är det fint att tjejen i etern vågar göra det hon själv älskar, men hur förklarar hon att det väcker reaktioner? Och hur går det med alla de tjejer som inte alls känner sig bekväma på en verkstad och ger upp drömmen innan den ens har börjat utvecklas? Eller de kreativa donnor som inte ens fattar att billackering är det sweetaste ever, eftersom de lärt sig att "det där med bilar, det verkar bara trist"? Eller killar som vill bli fritidspedagoger eller sjukskötare? Gaah!
"You know who Superman is?"
Samtidigt kan jag till viss del förstå henne, för det är så enkelt att tänka så. Så befriande. Om man satsar på att göra typiska "killsaker" som tjej så får man den där kicken av att man minsann är lika bra, att man får komma upp till deras nivå enkom tack vare sina bedrifter. Ibland får man dessutom lite extra uppskattning av den enkla lilla detaljen att man ÄR tjej och då glömmer man lätt bort hur vidrigt det är att få specialförmåner och surplar istället i sig allt socker man kan få. Attityder i stil med "Åh, har du Darth Vader som idol och vet vem Guybrush Threepwood är - ska vi ligga?" slungas kors och tvärs mot en och om man inte aktar sig kan man lätt ta åt sig och tänka att jo, man är nog rätt tuff trots allt. Bara för att man gör det som en halv befolkning redan kan, alternativt har känt sig tvingade att lära sig.
[Charmigt]
Och det tar inte slut här, för samma sak gäller åt andra hållet. En kille som vågar visa sina känslor eller stå upp för jämlikhet kan få precis lika mycket bonus i folks ögon, så länge han inte blir "en jävla fjolla" d v s (för det finns a l l t i d gränser).
Den feges syn på kamp
Jag har gång på gång kommit på mig själv med att känna av de där kickarna från när jag gör något som jag enligt reglerna inte borde ägna mig åt. Då spelar det ingen roll om träbiten är snett sågad eller om min programmerade kod är full av kompileringsfel. Inte heller bryr jag mig om att jag åker utanför banan i Forza för en tjej med en tv-spelskontroll i handen är häftigt, det har man ju hört. Jag känner mig banbrytande, som att jag med mina livs-, yrkes- och intresseval gör något viktigt i jämlikhetsfrågan, medan jag samtidigt har en gnagande känsla någonstans där inuti. Det är en känsla som kan manifestera sig på olika sätt och allt som oftast får mig att vilja kasta upp på hela livet och alltingheten och som i stort sett kan sammanfattas med:
"Hur faeeen kan jag slå mig själv på bröstet bara för att jag vågar ta för mig av det som var mitt från början?"
alternativt
"Varför sågar jag alltid snett?"
PS. Fröken D på bilden har egentligen inget med saken att göra - bara det hon gestaltar just där. DS.
Det här blev ett klassiskt gammalt argt RedButton-inlägg. Sorry about that, men man kan inte alltid vara glad, även om dagen egentligen har varit sådär extra kär och god.
För övrigt börjar jag på fullaste allvar klassa
Preacher som Werldens Besta Serie. Ever. Jag kommer att börja grina när allt är utläst. Någon som har något bra tips som kan trösta mig då?
