Queer Utopia

I lördags tog en ljuvlig dam mig i näven och ledde vägen till något jag aldrig skulle hittat själv: queerfeminismen, i form av en temadag på stadsteatern. Jag följde med med antagandet att jag skulle lyssna på intressanta föreläsningar. Jag hade fel. Det visade sig vara en workshop där man tvingades tänka själv, vrida och vända på samhällets alla regler och se vad som finns bakom alla skuggspel. Och det gjorde jag. Och nu kan jag inte sluta tänka på det.
Den feminism som jag är van att brinna för är ofta väldigt fokuserat på ett tudelat samhälle, med en tydlig uppdelning för att skilja på just hur olika kvinnor och män har blivit lurade av normerna (utan att lägga något ytterligare värde/ovärde i det ena eller det andra förtrycket). Att plötsligt ta till mig en feministisk gren/falang/utveckling som luckrade upp all klassisk syn på kön var därför lite skrämmande. För att inte tala om att vara flicka och (mer eller mindre) gilla pojkar bland en grupp som jobbar så aktivt mot heteronormen. Lyckligtvis insåg jag snabbt att det här inte var ett dugg främmande eller läskigt - det här var ju precis vad jag har försökt sätta ord på länge! Det spelar ingen roll vad jag har för kön eller sexualitet, mer än vid eventuellt sänghalmstumlande. Om ens då. Vem orkar egentligen bry sig om huruvida ens fortplantningsorgan går inåt eller utåt?
Jag har fortfarande så mycket tankar och känslor från den där eftermiddagen att jag tänkte försökte struktrera allt i form av en punktlista. Sådana känns välbekanta och rationella på något vis och det kan jag behöva nu. Då kör vi!
  • Vilka är det egentligen som porträtteras i media? Reklam är till för att få oss att köpa mer, men vem gav den makten att skapa gjutformer att klämma in oss själva i? För att inte tala om övrig media, vårt kanske största hot mot demokratin (hej Bonniers, tack för att ni har köpt upp rättigheterna till "sanningen"). Varför känner jag aldrig igen mig? Snygga, rika, köpglada, unga, lyckliga och med en partner (av motsatt kön) tjusigt hängande bredvid en som en accesoar - är det så vi ser ut?
  • Är mina livsval mina eller någon annans? Eller borde jag sluta tänka på dem som mindre värda bara för att något utifrån har fått mig att definiera lycka på ett sätt som gör mig som mest foglig? Kan man vara sig själv och en produkt på samma gång?
  • Varför ser vi inte att vi uppfostrar pojkar till bli vapen? Och varför talas det aldrig någonsin om det faktum att alla våldtäkter utförs av män? Att se det som en självklarhet är detsamma som att acceptera det som något naturligt.
  • Vad är det för skillnad på ett barn som har två mammor och två pappor som resultat av skilsmässor och omgifte och ett barn med två mammor och två pappor som resultat av mammornas och pappornas partnerpreferens?
  • Hur kan välutbildade kvinnor i min närhet fortfarande vara så lurade/förnekande att de tror att feminism är till för bittra manshatare?
  • Vad betyder ordet "tolerans"? Varför ska man vara tacksam för att man kan gå runt på stan utan att bli nerspöad eller värre?
  • Är identitet till för att skapa en samhörighet bland den lilla gruppen eller ett sätt att skilja sig från den stora?
  • Om vi inte följer normerna för hur man ska leva sitt liv (skaffa jobb, partner, barn och pryttlar), kan vi då vara säkra på att vi kommer att känna igen lyckan när den kommer? Om man inte har något att jämföra med, några tydliga regler, när vet man att man har hittat rätt?
  • Hur ska vi få genusforskarnas teorier ut till folket när publicerade artiklar skattas så mycket högre än att sprida information till oss som behöver den?

Äh, jag känner att det här inlägget börjar sakna något slags högre syfte. Kände bara att jag behövde skriva av mig någonstans. Nästa gång lovar jag ett Dagens Spel. Jag kan inte alltid gå och tänka på att samhället är ett vidrig fängelse som ger mig kväljningar.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0