Bör-linn: Det här är en resedagbok

Torsdag:

Vi började löjligt tidigt en vardagsmorgon med att lyfta, för att sedan landa innan staden ens hade vaknat, för att vägras incheckning och därför förvisas till Alexanderplatz, dit alla vägar leder på ett eller annat sätt: för oss, för orangea duvor (ja, allt i Berlin ÄR orange), för fula varuhus och för Jason Bourne och hans spårvagn. Självklart hade inte heller bohemerna vaknat i Kunsthaus Tacheles, så Jonas får klara sig utan ett collage. Istället begav vi oss av på jakt efter en V för Vendetta-mask, som istället slutade med att vi väckte en stackars oförstående mellanöstisk man som inte var långsam med att göda oss mumsfalafel, trots att vi bankade på hans dörr helt fel del av dygnet. Strax därefter hittade jag en Döner Kebab-t-shirt och lyckan var gjord (kebab: det är brunt, det är äckligt och folk stoppar det i munnen <=> själva essensen av humor). Vi stannade hos Kara Thrase's och och njöt av solen, tills det var dags för en gammal Berlinklassiker: åka till otippat onödigt ställe - inte för att det finns något där att se utan för att det går. Alltså fick vårt gamla hotell i utkanten ett celebert besök (hej övergångsstället som skiftar till rött innan man ens hunnit halvvägs, hej defekta pappersdoktorsskylt i madrassaffären), även om vi vände vid dörren och istället besteg den där magiska bron som utlovades ett besök förra gången men som aldrig riktigt hanns med.

Det var en bro som vilken annan, med ett av alla Vattenfall-hej-vi-är-så-bra-för-miljön-kolkraftwerk för att påminna oss om vilken stad vi befann oss i. 

Vi åkte S-bahnringen runt och tittade på målningarna men ögonen blev trötta av överslag, så vi for till Yellow Sunshine och JA Lapplandsburgaren var det vackraste på mycket mycket länge.

Sov.

 



Fredag:
KRAV-märkt frulle på A-platz och förberedelser inför eventuella härdsmältor och landsflykter (det gäller att vara beredd), följt av U-bahn till fancypancy-trams som mest var stort med ett tufft paraplytak. Likt vanan trogen råkade vi bara snubbla på ett av våra mål som vi glömt ta reda på adressen till - stora skrämmande stenblock som varnade om bunkers och evigt fängelse.
Fast knoddarna tyckte mest att det var en bra lekplats.
Brandenburger Tor fanns rakt framför oss, men jag har alltid varit lite rädd för vuxna människor i lurviga kostymer så vi tog oss snabbt därifrån. Starbucks väntade återigen med sin uteservering, tills vi fortsatte vårt irrande - denna gång till ett stickers-museum som jag fått nys om. Efter en del äfventyrande var vi till slut framme i en udda del av staden, för att inse att de hade renoveringsstängt just denna vecka. Istället hittade vi en gammal övergiven...nånting, som med sina målningar och industrikänsla förde tankarna till Västerås kolhamn.
På Yellow Sunshine hittades perfektionen av chokladmuffin.



Lördag
Det tyska teknikmuséet med sin vuxenvariant av Tom Tits var peta, leka, fnissa och titta på saker med sådana där uppspärrade ögon som jag annars bara trodde hörde hobbitbarn. Erik hade mest skoj av att "se mig i nerd headquarters". Shoppingsstråket kring Zoologisher Garten några stationer senare var bara vidrigheter och dessutom tyckte vi oss höra svenska vart vi än gick, så vi flydde illa kvickt. Tillbaka till tryggheten: Alexanderplatz - men bara för att fota en skylt på U-bahnstationen. Istället norrut för att kika på några färgklädda väggar. Det passades på att lära mig om Hondas olika bilmodeller. Söderut igen (här någonstans blev vi, åtminstone E, igenkänd på random U-bahn av en i personalen på Yellow Sunshine), men där sade banan stopp för vägarbete, så då fick vi backa igen...till A-platz. Starbucks för tredje gången (har man väl hittat något gott...), följt av lite övrigt svängom till fots, för att sluta dagen med dubbla menyer (himlen).



Söndag
Söndag var en sorgens dag: kall och krävde hemgång.


 


Det här är inte ett inlägg

Idag fick min navelpiercing något slags fnutt och fick för sig att komma åt en nerv eller sju så att det högg till som saitan så att det inte riktigt gick att stå upprätt förrän man tagit ut den och knappt ens då. Sedan vände jag den uppochner och då försvann det efter ett tag. Jag mailtrakasserade E om det rafflande fast sedan så kom jag på att det var det mest meningslösa man kan tvingas läsa om en annan människas liv så då ångrade jag mig lite och fick dåligt samvete för att jag prackar på folk med onödig information.
Jag gör sånt ibland.

Avklippta fingrar och klister i håret

Nostalgi
Kommer du ihåg när du pysslade på dagis och fritids? Det var saxande längs en rak linje som tyvärr sällan blev särskilt rak och sedan var det lite limkladd för att få ihop bitarna och sen lite vattenfärg med jetetjock pensel och så...KLART!..slå in och ge bort till föräldrar, syskon, föräldrars föräldrar, tja alla som kunde tänka sig fylla år, ha namnsdag eller - maximum overdrive - fira jul. Det var en win-win situation eftersom det var en rolig syssla OCH de som fick vad man hade gjort blev fantastiskt glada, för det sa de att de blev och det här utspelade sig under en tid då människor fortfarande menade vad de sa för så minns jag det.
På fritids blev det mer avancerade saker: min pápa kom och lärde oss att för att få hjulen på våra bilar att rulla så gällde att inte spika fast dem och senare byggde vi ett djursjukhus som en dag plötsligt var övertaget av några andra barn med tillåtelse av en av ledarna som motiverade det hela med att vi totalt hade ignorerat/glömt bort projektet i ett halvår (vi kommer ALDRIG att förlåta honom).
Men sen då?
Det var här något gick fel. Plötsligt var det som om nästan alla bara såg pälskappor och kände lukten av malkulor istället för att uppleva det där fantastiska landet med centaurer och det gigantiska lejonet som kunde prata. Och om sanningen ska fram så är gamla unkna pälsar mest varma och stickiga så fler och fler steg ut ur garderoben och lämnade mig ensam kvar. Ok, kanske inte helt ensam men tomt kändes det i varje fall för de få gånger någon kom på besök så var det för att flirta med finkultur (konsten) eller ägna sig åt högst nischat pyssel (Warhammer 40K-målande och -moddande). Också mysigt, men med alldeles för lite kaos, förvirring och allt det där andra som hör oplanerat kladd-och-klippande till, även om 40 K har min restecpa för den höga riskfaktorn när de jobbar med skalpell (och ja, för att ni är jevligt bitsbesatta och sjukt duktiga).


Bonuspoäng
Om du har svårt att motivera timmar med limstift, pärlor, tygfärg och avbildande av Humanistcentrum uppifrån så kan du alltid återgå till ett av de ursprungliga syftena med pysslet: presentmakeri. För av någon märklig anledning verkar hemmagjorda paket fortfarande gå hem och denna gång verkar de inte ens ljuga om sin uppskattning...tror jag. Det spelar ingen roll om det är en multipelvägsjulkalender i textformat, skattjakter genom staden, guide-till-Farenminen-karta, fnw-startpaket eller en ihopsnickrad variant av en LittleBigPlanet-karaktär med tillhörande favoritklistermärke - man kommer undan med allt! Jag skulle såklart vilja motivera detta med att folk är trötta på köphetsen kring födelsedagar och att få opersonliga saker som man antingen inte behövde eller hade kunnat köpa själv...men det är nog bara jag som tänker så. Anywayz, det spelar ingen roll: pyssel är skoj, pyssel är ohämmat, pyssel kan bli vad som helst och resultatet av pyssel brukar uppskattas.
Så vad väntar du på?


PS. Glöm inte att pyssel kan dyka upp i en massa olika former. Att t ex hitta totalt tio stycken Minikits i verklig form, tagna från tv-spelet Lego Star Wars, i lägenheten under flera månaders tid är helt klart ett resultat av ett fantastiskt fint pyssel trots att det var helt befriat från såväl glitterlim som nål-och-tråd. Blandband, usb-minnen med LucasArts alla 90-tals-pekaklicka-klassiker och sådana där (diod+kretskort+lödkolv=sant)-kit är helt klart också godkända. Så länge det är skoj och det inte kräver några högskolepoäng, lix. DS.

Baggy, hårlös...



...Erik hittade sig en Mini-Me.

Platsannons




I den här målningen börjar tolv hannor och inte en enda icke-Hanna växa fram. Anledningen till självfixeringen är ganska enkel: jag lider av allvarlig brist på modeller. Man kan tycka att förlagor är för mesar, men om sanningen ska fram så sträcker sig mina kladdkunskaper inte längre än att, i bästa fall, lyckas invertera skuggor. Mer än så klarar jag inte riktigt av att föreställa mig i huvudet.
Alltså behöver jag något att gå efter.
Med hänsyn till planerade projekt och idéer söker jag härmed någon eller några poseringsglada som känner att de platsar in på någon av följande kategorier: jägare (gärna med hund), dagisbarn i vinterställ (pluralis är ett plus), mitt eventuella framtida barn i indiankostym, 50-talsfruga, uggla (djuret), bortskämd tonårsgrabb och äkta make utan hud.

Nakenhet är något glatt men inget som behövs här. Jag bjullar på bullar och en föreviganhet som tack.
/Hanna

Flest facettögon förlorar - försöka förhindra

Det bor en fluga hemma hos oss nu. E är övertygad om det var sotaren som tog med den in. Som vi alla vet lever sotare på flugor, så det verkar rimligt. Den här lyckades helt enkelt fly. Go flugan!
Nu återstår bara det knepiga med att förstå hur den ska överleva. Den skulle såklart kunna stanna inomhus och bli lite av en vän. Han har trots allt en viss charm och har inte stört vår sömn en enda gång (duktig pojke/flicka!). Vet dock inte hur mycket mat han kommer att hitta. Äter flugor halvdöda-halvlevande växter? Sådana har vi ganska gott om, men jag vet inte riktigt om de är hämtade från hans naturliga habitat utan ganska säkert direktimporterade från någonannanstans, så shit, alltså...jag vet inte. Skulle såklart också kunna släppa ut honom men det är ju så kallt på nätterna och jag är rädd för att han inte ska klara sig.
Någon som vet, alternativt känner en entomolog?


För övrigt går väl mitt leva-cheap-ass-test sådär. Ikväll blir det antagligen födelsedagsfirande med sushi, på lördag en tur till Stockholm (inklusive irakiskt goff, ryktas det om) och om två veckor är vi i Ich-habe-eine-Auto-land (Berlin). Dessutom vill jag köpa nya kaffe/te-muggar. Frak!

RSS 2.0