Att sitta på tåg. Ensam. Anteckningar. Utan struktur.

Titburn - the story
I torsdags när vi spelade Bang blev jag tilldelad, via lottning såklart, karaktären Pat Brannan. Han är på inget vis särskilt kraftfull i sina specialegenskaper, men heller inte så dålig att man blir direkt illamående, vilket annars är fallet med vissa andra karaktärer. Nej, det uppseendeväckande med honom är givetvis namnet. Pat Brennan. Pat Brännan. Pattbrännan! Ni måste skoja! Vem döper sitt barn till något som så tydligt för tankarna både till snusk och hor, dagisfrökens jättebarm och en ökad cancerrisk? Hans uppväxt kan knappats ha varit enkel. För att inte tala om namnets motsägelsefullhet! Pattarna råkar ju nämligen vara den del av kroppen som aldrig är solbestrålad. Något annat skulle innebära...topless? Nej vet du vad! Våga inte klampa in med era vilda sexorgier på tropiska nudiststränder, där allting dallrar på obekväma vis i takt till syndig musik i stil med ragga eller såndärn hipp hopp! Nakenhet är något onaturligt som tillhör ett primitivt grottstadium. Med jordtrampat golv.
Tacka vet jag censuren.

Nu måste jag gå och fnissa lite åt att Martin påstår att det finns en artist som heter Kvinnobuske i efternamn. Det har ännu inte blivit bekräftat men bara tanken på det lustiga ger mig material till ett helt nytt inlägg (och DÄR minskade min läsarkrets med 77%...men det var det värt).

Idag. Som nu är igår.

Annars idag har jag lyssnat på Navid och Gudarnas Kung Midas och nästan blivit gråtmild. Lite grand sådär, så att det knorrat till lite, kanske lite gåshud och så inget mer. Alldeles lagom och inte den där störtfloden som kom i samband att jag läste ut Försoning. Vad ska jag säga, ibland har jag lätt för att börja böla.*
Sedan spenderade jag resten av arbetstiden med att försöka visualisera en bröllopsgästskrud som ska kombinera 30-tal med skördefest. Kanske det knepigaste temat ever, åtminstone om man vill undvika den halvt pinsamma känslan av att vara underklädd i sina äppelknyckarbyxor (som dessutom är från 40-talet, damn!). Otippat skumt att alla klänningar från årtioendet ska vara så märkligt tältliknande med draperingar som bara inte kan vara fördelaktiga för någons figur. Eller så är det bara jag som inte har någon smak. Risken för det är oroväckande stor.

Till Gaffan - på begäran
Såhär ser det ut när jag står och nyfiket spänner hängslena för att studera deras elasticitet och framförallt undersöka min potential att någon gång i en framtid långt borta genomgå den metamorfos som jag eftersträvar så - att bli gubbe.  För om sanningen ska fram så är jag i dagsläget långt från detta efterlängtade stadium. Det betyder alltså att jag i förra inlägget ljög. Jag gör sånt ibland.

*Ibland kan också bli ganska ofta om ens ögon fortfarande är skräp (the virus of DOOOM) och förvandlas till ett Niagarafall eller två så fort de blir överansträngda. Inte helt elegant då jag igår (den här gången det riktiga igår, alltså det som beskrivs som idag i övrig text) skulle dra ett plumpt skämt i den överbepojkade lägenheten i Tullinge. Eftersom jag givetvis gick händelserna i förväg så kom jag aldrig till poängen eftersom jag blev så förtvivlat munter av bara tanken på punch-linjen. Istället bjöd jag på förvirring av nivå grande när mina ögon av skrattanfallet började vattna sönder sig. INGEN förstod skämtet. Alls. Lite lugn spred sig när jag förklarade läget, men jag tror aldrig den stackars bolivianen som i stort sett inte förstod ett ord svenska - även om han nickade jakande då och då - riktigt greppade min humor.

Mer spännande än såhär blir nog inte mitt liv. Tyfvär.

Att spräcka sin magsäck
Igår tog en söt tuff en tag i min hand och drog med mig Sofias födelsedags...nånting. Där väntades sju sorters mördarkakor som hade valt att deras livsmål var att göra sig hemmastadda i samtliga i sällskapets strax uttänjda magar och liksom lägga sig sådär tungt att man nästan fick  panik av mättnad, sockerchock och en känsla av vad-har-jag-gjort-?, tydligen precis likt tidigare år. När man sedan hade suttit stilla i några timmar för att smälta plågan, samt hållit uppe sockerhalten i form av saft på dropp, så var det dags för fas II, lasagnen. Erfarna hade anat svårigheten i att fortsätta pressa ner och klyftigt nog gett sig av i förväg, lite diskret sådär för att inte väcka misstankar. Själva var vi för tröga för detta, i dubbel bemärkelse, och såg istället på när Sofia snitsigt slängde ihop en specialLeSánge bara för oss. Henne såg vi för övrigt knappt till under hela eftermiddagen. Så kan det gå när man är värdinna och har en halv tjock släkt på besök.  Där var gammelsläkt, tanter och farbröder som tack vare spellevinkande i blicken faktiskt gjorde sig förtjänta av att kallas Tant och Farbror. Där fanns också småttingar som var lite överallt och kändes som fyra stycken trots att de bara var två. Tror jag. Där fanns också den platglada damen som ville berätta för allt och alla om hennes nyligen genomförda ögonoperation. Vi fick plågsamt lära oss den hårda vägen att det finns en fysiologisk smärtgräns för hur många gånger man orkar höra delar av ögats anatomi i samma meningar som vassa ord som skalpeller och...äh, jag ska nog vara tyst här.
Det var en sweet dag, men med den stora besvikelsen att all sorts gratulationssång uteblev. Det finns nog inget som går upp mot när den tondöve modigt börjar, följt av en förvirrad kör med lika många valda tonarter som medlemmar, allt medan det stackars födelsedagsbarnet generat undrar vem av de bekanta med händerna högtidligt placerade bakom den raka ryggen som hon eller han ska titta i ögonen, eftersom det blir lite pinsamt att bara titta rakt fram när man sitter i skrevhöjd. När sörjan sedan har krånglats igenom hör det till tradition att den med högst auktoritet ska förstå att det är dennes ansvar att utbringa ett fyrfaldigt leve. Detta kan ta ett tag, sådär så att det nästan blir lite pinsamt, men när det väl är gjort hurrar alla utan hämningar, lättade över att det äntligen är överstökat.
Och allt detta missade vi. 

Dagens mode (det obligatoriska momentet för att jag också ska kunna börja tjäna slanthögar på min blogg, via smygreklam för Jeorg Lukas och diverse artiklar på boardgamegeek.com)
  • En trasig tisha med ojämnt fördelade urbleka fläckar på. Galant.
  • Ett par mörka braxor inhandlade på vadå-nej-vi-har-inga-bälten-som-inte-är-rutiga-eller-gjorda-av-skinn-vem-är-du-som-vågar-kräva-detta-?-Carlings, valda efter att den häftige piercade och tatuerade expediten* vågade påstå att jag har blivit en tjockis ("jaha, dina byxor blir alltid för trånga, men nu är det så att jeans bara tänjer ut sig och inte krymper") så att jag behövde undvika alla korvskinnsmodeller och rycka åt mig ett vidare par, trots att det egentligen är en komplimang att ha blivit rundare. Jag har aldrig påstått att jag är rationell, vadän alla ekonomiska modeller säger.
  • Randiga benvärmare. Doin teh emo-stylee.
  • Mina återfunna hängslen. Inte för att mina byxor skulle ramla ner annars (p g a ovan nämnda "krympningsförmåga") utan bara för att jag ska kunna känna mig som en gubbe när jag traskar fram lite bakåtlutat och håller i hängslena med tummarna så att de blir utspända. Bra skit.
  • Inga glasögon, för det kan jag unna mig när vädret säger att jag bara ska vara inomhus och jag hittar fantastiskt bra här hemma trots suddighet, särskilt om jag mest ska läsa ut Försoning (den tog sig efter de första 100 sidorna och nu längtar jag faktiskt efter den) och teckna Star Wars-karaktärer (mer om det senare, alternativt här)

*Det är hit Puddingen från Telekiosken i framtiden kommer att uppgraderas till och då är hans livsdröm äntligen uppfylld, varpå han kommer att känna klump av disillusionerad ångest i magen för att inte längre vet vad han ska kämpa för i livet, följt av spritfest, 32 one-night-stands och ett sista brev till sina efterlevande. Förlåt för att jag är morbid, men det är ett faktum och inte ens ett önskemål från min sida.

Bokmalande



Ammi postade en bokenkät och eftersom det känns som om jag har lite skrivkramp så mjukstartar jag bloggandet genom att rakt av sno hennes lista. Detta också för att ge ett intryck av att även jag konsumerar finkultur och inte bara skräpfrossar i serietidningar, jenkarfilmer och LEGO Star Wars (teh videåh gejm). Det är viktigt att upprätthålla ett sken av intellektualitetzorz. Så här kommer mitt besvarade frågeformulär:

1. Senaste bokköp:
Som vanligt föll jag för LundeQ:s Ta fyra pocket, betala för tre (någon som vet hur man kan jobba fram en immunitet mot detta illistiga erbjudande?). Det blev Erlend Loes Gör vad du vill, Ian McEwans Försoning, Gunilla Bergenstens Familjens projektledare säger upp sig och sedan ytterligare en bok som jag egentligen inte vill kännas vid eftersom den är på gränsen till den stora klump av pseudofaktalitteratur om att må bra som alltid brukar slumpas bort på Bokrean. Jag säger inte att den ingår i gruppen. Men nästan. Får se om jag ger den en chans så småningom.
Familjens projektledare säger upp sig rekommenderas för övrigt även om man mest blir bitter och rädd för en eventuell framtid som familjeskapare, samt att ens hjärtevän kan bli ledsen för att den tror att man hoppas lika lite på denne som man avskyr gubbfan (även kallad Familjefadern) i boken.

2. Senaste bibblolånen:
En bok om Madonna (Jesus máma alltså) att ha som underlag till en målning och som (fan) jag borde ha lämnat tillbaka till för en vecka sedan. F-n f-n f-n.

3. Senaste utlästa boken:
Gör vad du vill. Inte helt oväntat älskade jag även den här boken. Loe vinner nästan alltid i kampen om mitt hjärta. Kanske för att hans berättarstil sällan förändras och det faktum att alla hans huvudpersoner är identiska, oavsett om de kommer i formen Duktig familjefar som kommer på att han inte vill vara duktig längre utan istället flytta ut till skogen och bli kompis med en älg (Doppler), Ängslig författare som hatar allt som flyter och plötsligt ska skriva turistinformation om Finland som han aldrig har varit i och inte vet något om mer än att landet praktiskt taget består av sjöar som per definition flyter (Fakta om Finland) eller Artonårig rikemanstös som förlorar hela sin familj i en flygplansolycka och kommer på att det vore storslaget att ta livet av sig genom att försöka bli smittad av fågelinfluensan (Gör vad du vill). Den här boken var för övrigt mer deprimerande än hans tidigare, men äsch...ibland är det vinter.

4. Favorittidning:
Dagens ETC. Och ooh, ooh, Wormwood och DMZ såklart. Om man får smyga in lite serier också. Och det får jag, för här bestämmer enkom jag och för tillfället icke-existerande grupptryck.

5. Plats där jag helst läser:
Sängen. Om jag inte somnar. Det är alltid underbart att somna när man läser men sedan blir man mest ledsen när man vaknar och inser att man har sovit bort hela kvällen och DESSUTOM måste göra den vidrigaste kraftansträngningen och ta sig upp bara för att kunna ta sig ner (i sängen) igen.

6. Så sorterar jag min bokhylla:
Pocket och hårt för sig och sedan en slags genre-separation (allvarligt, humor, scifi/fantasy...). Facklitteraturen är separerad efter om den ingår i konstblocket, bioteknikmatteklumpen eller om den bättre passar bland Den arga facklitteraturen (femo/veg/övrigt politiskt). Sedan hittar man serietidningarna någonstans i mitten och sedan har E några enskilda hyllor. Allt är mycket logiskt. På mitt vis.

7. En bok som jag minns att jag läste när jag var liten:
Klick hette en bok om att fotografera. Den innehöll typ tio ord och M&P tvingades läsa den för mig varenda kväll. Så när jag tänker efter så var det aldrig en bok jag läste själv. Däremot minns jag att jag läste Det blåser på månen när jag gick i tvåan och var så stolt över att jag läste en bok på ÖVER 300 SIDOR. Duktighetsbesatt som vanligt. Urk.

8. Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst:
Mina gamla böcker har jag nog inte flyttat med, men jag har en del klassiker från högstadiet. Jag vet att min favoritöversättning av Illiaden (enkom favorit för att den innehåller en namnlista längst bak som gör att man kan hålla koll på vilka alla är, vilka som har bråkat med vilka och vem som har reproducerat vem (lite som ifall Expressen skulle sammanställa sina Let´s Dance-artiklar)) är från åttan. Den är nog bland de äldre.

9. Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår:
Jag har ingen koll på framtida böcker, så jag ser mest fram emot att ha tid att läsa fler av de som står i hyllan.


PS. Sorry, ni (du, åtminstone) som stör er på förgrundsoskärpa. Man kan inte få allt här i världen. DS.

Jag och mina Konsum

Egentligen finns det något fint med namnet Coop, som egentligen heter co-op men ändå kallas för kop (vad är det med oss egentligen, först uttalade vi shell skäll istället för kjell och nu detta?!). Det är ett namn som doftar gemenskap och samarbete och jag kan inte låta bli att få en överromantiserad bild av muskulösa män och kvinnor klädda i slittåliga arbetsställ, uppbyggandes en hel nation från grunden, gärna med lite röda och blå geometriska objekt i bakgrunden i sann Rodchenko-anda. Vår sekreterare, som för övrigt ser ut som en kvinnlig lite upphottad Bert Karlsson, skulle såklart påpeka att allt bara leder till trampade jordgolv och misär, men jag, som dagligen vill gräva med fingrarna någonstans bak i gommen bara jag tänker på vårt samhälle, sätter händerna för öronen och föreställer mig episka valthorn kompandes trummor i marschtakt.

Men tillbaka till Coop då, eller snarare det som kallas Konsum. Jag har inte hängt med i alla svängar, men som jag har förstått det så kommer Coop numera i en variant av fyra, som jag gärna sammanfattar som Det helt ok stället med fabulösa falaflar* (Coop Forum), det urkiga stället där de tror att billigt nödvändigtvis går hand i hand med sunkigt, lite som Willys alltså (Coop Extra), det dyra stället som ska väcka nostalgi (Coop Konsum) och till slut det skitdyra stället som lika gärna kunde heta Pressbyrån, fast sämre (Coop Nära). Konsum var ju en gång ett stort och ståtligt namn som ingav en trygghetskänsla, för dit har vi ju alltid gått. Numera är det bara gamlingar som fortfarande tänker så, för någon gång i samband med att ICA började göra reklam för sig i såpoperaform så slutade plötsligt alla att handla på Konsum för att istället tömma sin spargris på ICA, för vem vill inte vara som B-kändisvärldens okrönta knarkdrottning Sanna Bråding? Detta** resulterade raskt i att Konsumbutiker började stängas ner och de få som blev kvar blev i stort sett värdelösa och löjligt dyra. I samband med detta kom jag på den fenomenala idén att flytta till ett hus där den närmsta (påstår jag) butiken vi har är, just det, en goddamn Konsumbutik! Här kostar varorna i snitt 50% mer än någon annanstans (med 200% som rekord när jag jämförde salsa). Det är en akutbutik och även om det kan vara några stycken i kö före en så går det alltid rekordfort – inte för att expediten (singularis) är snabb – utan bara för att ingen är galen nog att köpa fler än tre produkter åt gången, att överleva på tills man kommer till en riktig affär. De har dessutom knappt någon vettig vegansk mat (och med vegansk mat menar jag inte alla grönsaker, frukter och mjölsorter, för de är per default veganska och det blir så fånigt att ge dem något särskilt v-epitet, utan sådant som man på grund av gammelvanor som kött- och mjölkproduktsätare vant sig att gilla för att de påminner om animaliskt (alltså, sojaprodukter)). Resultatet blir att inkomsterna är låga, så för att spara in på utgifterna har de valt att låta antingen en gymnasiegrabb (vars lön betalas ut i folköl) eller en gubbe i pensionärsålder (pensionärer ska inte jobba – alltså ska de inte få lön) jobba. Fiffigt!

Men varför envisas jag då med att handla på detta myglets högborg där man byter guldtanden mot en morot? Svaret är enkelt. Fett. Igår var jag nämligen och handlade på min Konsumbutik inte en, utan två gånger. Den ena gången införkaffade jag mig nästan ett halvt kilo(gram) lättsaltade chips. Var så förtvivlat fettsugen att jag behövde åka hem tidigare från jobbet för att chipsen lockade, för att sedan fortsätta arbetet på soffan i ett friterat potatisflarnshav. Charmigt. Den andra gången var det faktiskt inte jag som var beroende, utan en viss sambosak som använde kanske världens äldsta, men också mest effektiva, knep – valpögonen. Så då var det bara att rafsa på sig vinterskruden och trampa iväg, denna gång för en påse påpkårn. Sedan satt vi där och vällustade, starkt kämpandes med att bygga upp våra pommes frites-liknande kroppar – långsmala till formen men flottiga på insidan. Mums!

 

*Proteinrika och dessutom halal. Det känns tryggt att veta att de har blivit välsignade och vända mot Mekka.

 

**En populär hypotes är också att Konsum knöt sin egen snara när de styckade upp Möbiusbandet i sin logga för några år sedan (se hur det såg ut innan och efter). För er som inte visste det är Möbiusbandet en finurlig sak som är ett band med bara en sida. Det symboliserar oändlighet inom matematik och att massakera det på det sätt som de fick för sig – det är mest bara vidrigt.

 

PS. Det här inlägget blev lite inspirerat av ett av E:s gamla inlägg om varför man inte får någon bonus på sitt ICA-kort om man handlar produkter och betalar med pant. Se om ni kan hitta det någonstans här, vetja. DS.


Fulkort

Dagens gåta: Vad ska det här föreställa?
(fortsättning följer...)


Äggpappan i pytteliten XX-kropp

Igår när jag skulle gå och slänga sopor så mötte jag en tjej i tioårsåldern eller så. Det skulle också kunna vara en kille, för ärligt talat: i den åldern – vem kan egentligen se skillnad? Å andra sidan är könsration för folk-som-gör-så-konstiga-saker-att-de-förtjänar-en-anekdot-i-den-här-bloggen ganska skev, så det ser snyggare ut om vi utgår från att det var en tös. Hon verkade vara på väg till skolan med sin mor som sällskap. Bara var några meter från henne upptäckte jag att hon höll i en sverigeflagga på en meterlång pinne. Hon reste flaggan så att pinnen stod vertikalt och började sedan nynna på Imperial March. För er som inte har sett Star Wars tjugofem gånger eller så så kan jag nämna att Imperial March är hymnen tillägnat Darth Vader, ni vet, den 2,20 meter långa (höga?) plastmannen med blinkande lampor på bröstet, byxor som sitter lite väl högt upp i midjan, blanksvarta ridstövlar och en mantel med en decimeters dammkant längst ner. Det sägs att dammkanten egentligen är en kant av siden som vars glänsande förmåga gör att den ser gråare ut, men jag är tveksam. Hon (han?) gick alltså och nynnade på denna melodi af Ond Bråd Död, med en pinne (med tillhörande blågul kartongbit) stickandes i vädret, tydligt refererande till den röda ljussabeln som spridde så mycket skräck i galaxen långt långt borta. Och det, DET, mina vänner, gjorde min dag.


Överlevnad

När jag klev ut genom dörren imorse hörde jag ljud. Utgick från att det hade börjat regna och att det var smattrande mot fönsterrutan i trappuppgången som hördes, även om jag inte hade hört något i lägenheten som kunde förbereda mig på dålig väder. Traskade ut och tryckte upp hissen, samtidigt som jag fingrade i fickan efter nycklarna. När jag hörde det välbekanta skramlet av metallföremål mot varandra kunde jag lugnt konstatera att det var ok att stänga den i automatisk-låsnings-mode:iga dörren. Jag vände mig alltså om för att försluta lägenheten, men möttes av en chock. Bakom dörren jag precis klivit ut ur gömde sig en figur, en kille i kanske tjugoårsåldern. Jag skrek till, ganska högt till och med. Morgonförvirrad, javisst, men det här var inte ett resultat av grus i ögonen. Det stod faktiskt en livs levande människa bakom dörren. Innan jag hann tänka mer på vad jag skulle ta mig till härnäst så tog han sitt pekfinger mot munnen och formade ett ”shh”. Kanske såg han förvåningen och chocken i min blick så han följde direkt upp med ”det är rollspel”. Då slog det mig, han hade inte alls gömt sig för mig, utan för den där blyga emokillen i lägenheten bredvid, vars så småningom om öppna dörr också skulle skydda synen av honom i det hörn han stod tryckt i. Ursäktade mig viskande och skyndade in i hissen för att inte förstöra något. På vägen ner formades det vaga minnet av vad han haft i näven till ett faktiskt objekt – en purjolök. Då slog det mig...Death game! Det där flummiga, men ack så spännande, som man läst om på internet (mer om det här), där folk låtsas ”ha ihjäl” varandra med diverse tänkbara vapen – purjolökar som svärd, bananer som pistoler och äggklockor som tidsinställda bomber. Och där stod han och väntade, med en purjo i högsta hugg, på att nästa offer så småningom skulle rumla ut ur dörren, förhoppningsvis totalt oförberedd. Ett fånigt spel kan tyckas, men adrenalinet lär ändå vara fullt verkligt. Jag skulle i varje fall vara livrädd dygnet runt.

 

Och vad lär vi oss av detta, barn? Jo att mina överlevnadsreflexer är fullt fungerande i en sekund eller så, men om du har en lockig fantasylång kalufs och håller ett fast grepp om godtycklig grönsak så är det fritt fram att överfalla mig. Alldeles för sent kommer jag fatta att du inte är någon snäll nörd som bara vill leka lite. Leka, ja...


Vem är du?

Jaha, och vad pysslar du med?
Det sägs att vi lever i ett samhälle där individen bedöms utifrån hennes prestationer. Lite som om hela livet följde GE:s principer, där man klassas in i grupp A, B eller C beroende på hur väl man har nått försäljningsbara resultat det senaste året (jag vet att jag tjatar om General Electronics ganske ofta, framförallt IRL, men de råkar vara ett av världens största företag, är galet läskiga i sitt sätt att sluka alla fritänkare och sno uppfinningar med hjälp av riktigt gefla välbetalda advokater och är dessutom en fånig byråkratihärva där samtliga anställda en gång om året måste skriva diagnostiskt prov om hur de ska uppföra sig på kontor (inklusive att de inte ska vicka på stolen och, typ, leka med häftapparaten)...men nog om dem). Det här gör att många blir stressade, särskilt de som av en eller annan anledning inte åstadkommer nyttigheter enligt omgivningens definition på vad som är viktigt. För att inte tala om barn med inlärningssvårigheter, stackars satar.
Eftersom jag ganska ofta måste vara så himla speciell så tänker jag precis tvärtom. Jag bedömmer folks prestationer utifrån hur de är. Och med "är" menar jag framförallt vad de har för värderingar, men också något så banalt som vad de har för fritidsintressen (ja, modelljärnvägsbygge ger omedelbara pluspoäng). Nyligen fick jag reda på att sångerskan Pink var vegan och dessutom engagerar sig mycket i djurrätt. Vips, så sattes en glänsande guldstjärna fast med bruntejp bredvid hennes namn i min mentala anteckningsbok. Jag har egentligen aldrig brytt mig om hennes musik, men hmm...den kanske inte var helt dum ändå? Hennes till synes halvhjärtade försök att sticka ut inom popbranschen kanske faktiskt är på gränsen till äkta? I samma veva kom det fram att även Natalie Portman körde helt vegetabiliskt/fungi-baserat, tillsammans med en hel massa andra (<-klicka vet jag!).Ett överflöd av halvdana prestationer (och en del bra, det erkänner jag), som plötsligt stack ut, sken upp och bara var vackra. Av sig själv, bara för att jag fick reda på vad deras åstadkommare valt att moffa under tiden dessa filmer, skivor, maratonlopp och silikonpattar blev till. Lite som att Martin blev småförälskad i Vin Diesel i samma stund som han fick höra att denne spelar tyranider i Warhamma FörtiKå. Skumt. Men ungefär lika vettigt och rättvist som att bedömma någon på det andra sättet.



De nya grannarna
Ville bara berätta om mina föräldrars nya grannar för de verkar så rara och fina att jag bara vill äta upp dem. På den gata jag växte upp har alla barn flyttat ut och kvar lever gråhåriga tanter och farbröder som hoppas på besök någon gång ibland (det är väl inte för mycket begärt?). Det har börjat förändras, i och med detta nya fem-mannalag. Att de råkar vara ze germans ger bara det ett halvt stjärnstopp i pluspoäng. Dessutom är familjen vegetarianer och mamman socialist. I en stadsdel där den kulturella utvecklingen går lite lite långsammare än överallt annars, där det protesteras när en somalisk storfamilj ska flytta in (jag var liten när det hände, så jag minns tyvärr (?) inga av de genomruttna motiveringarna), där folk vill ha ordning och reda för så har det alltid varit - dit kommer dessa nytänkare från söder, redo att mosa sönder alla de där självklarheterna som jag alltid hade runt omkring mig. Och visst fattar jag väl att de har sina brister, som att barnen förväntas vara konstant toklydiga (eh...lite osunt) men på samma sätt som jag försökte förklara i förra stycket så kan jag ha överseende med det, blunda eller vända bort blicken. För deras blotta existens kan föra något gott med sig. Hoppas jag.  
    


Mera Bang
Och något helt annat: Igår såg vi 3:10 to Yuma. Mums! Se den. Eller så hade jag bara ett stort behov av äfventür, Bang-referenser (hurra, en gatling in action!) och tokondingar i små nätta fulhattar. Men jag tror faktiskt att den är bra på riktigt. 

Höststyr

Gäsp

Jag har börjat bli trött. Och det har slagit till ordentligt. Egentligen är det väl inte värre än för någon annan, för de flesta blir smått slitna av en helt vanlig åttatimmarsdag. Det trixiga är väl framförallt att jag inte är van vid det. I min värld har jag en lista över mer eller mindre rafflande saker att göra när jag kommer hem, vareviga dag. Därför känns det inte alltför lustigt att plötsligt känna sig gå-och-lägga-sugen vid åtta-nio och ibland vara lite halvapatisk innan dess. Egentligen är det i sig själv ingen jättekatastrof, för jag anar att det går över förr eller senare (om det så ska krävas en vår och lite ljus, goddammit!), men det farliga här är att för varje gång som jag känner mig orkeslös så kommer jag välja bort något roligt mot något inte fullt så skoj, bara för att den halvtrista saken kräver mindre energi och fortfarande är bättre än inget alls. Och om jag inte passar mig kommer jag vänja mig vid och acceptera de där trista sakerna och glömma bort hur mycket fantastiskt som finns att sysselsätta sig med, med bortförklaringen att det där andra kräver en lång startsträcka, mer tid eller tja, inte vet jag (jag är inte helt korkad, så något bortförklarande argument kommer jag definitivt lyckas spotta ur mig)? Och där kommer jag sitta, i min röda mumsmanchestersoffa, klappandes katt´n, följandes låtsasdramatiken i pseudodokusåpan The Hills, iförd mjukisbyxor, moffandes flåttkårn och tänka något i stil med ”håhåjaja, man måste ju faktiskt få ta det lite lugnt när man har slitit hela dagen”. Juuust snyggt. Och det värsta är att jag inte känner mig så vansinnigt långt bort från den där situationen.

Gaah.

Måste styra bort det där. Om inte annat så för att trilskas med det där stora gråa mörka som vill att jag ska vara en god, överkonsumerande, icke-tänkande, lagom nöjd medborgare som låter det mesta gå förbi utan att protestera (återigen, jag är, åtminstone utåt sett, farligt nära där...bngh!). Och i samma stund som jag skriver detta äter jag en banan, för att upptäcka att frukten som är ett bär som valt att växa på en ört har blivit brün. Jag blir så förDolpad (ni vet, som man känner sig när man tänker på Dolph Lundgren…och kan någon berätta för mig varifrån det uttrycket kommer för även om jag anar att det är från dig, Martin, så är det liksom bortblåst)!

Hahaha, nu blev det återigen en gnällblogg! w00t the fyuq?!!1 lix. Jaja, det kanske är sån jag är.

[jag har det i blodet]

 

Sakerna som glöms

Det lustiga med att vara trött (check), stundvis lat (check), disträ (check) eller bara ha en knepig personlighet som jobbar mot sig själv på finurliga vis (dubbelcheck) är att det finns vissa saker i min omgivning som bara omöjligt blir gjorda. Det kan vara bristen på hemtelefon, inte på grund av brist på abonnemang utan för att jag alltid ”glömmer” (läs: inte orkar leta på) att frakta hem min stationära telefon från ett välbesökt ställe tre stenkast bort. Det kan vara min oförmåga att limma ihop en lampa som gick sönder för två månader sedan (kvällen innan vi for till Berlin, mina drömmars stad (ge mig en Lapplandsburgare och jag är din för evigt)). Och, nu till det kanske lustigaste av allt: Mitt vingliga styre. För tillfället, och sedan ett antal veckor tillbaka, sitter mitt styre löst. Det har dessutom blivit värre med tiden, så nu spelar jag frisbeegolf med Döden varje gång jag hoppar upp på mitt tjusiga färdsällskap och trampar iväg. När jag dessutom i efterhand har rekonstruerat krashen 2005 och kunnat konstatera att  det nog INTE var en väska som åkte in i hjulet utan antagligen en trasig stänkskärm (upphängd med snöre och silvertejp sedan minst ett år tillbaka, bra där!) som åstadkom den plötsliga tvärniten så känns det lite pinsamt att jag aldrig lär mig. Ok att den gav mig ett karaktärsingivande scarface och en massa slantar i fickan, men jag passar nog en repris. Anledningen till att jag skriver detta är för att jag vill känna mig tvingad att styra upp (ursäkta ordvitsen) cykelproblemet. Och ni får gärna tjata lite extra på mig om ni inte vill se en Hanna grinda med fejjan före på stadens gator och torg i fortsättningen.

Återigen, det här (oförmögenheten att ta tag i småsaker) är väl något som alla känner av ibland, men det hindrar ju inte mig för att blaja om det här. Ty jag är almighty på denna blogg, så jag kan svamla ord tills jag spricker, horray!

 

 

 

 

Mitt nya objektiv

Jag är kär i mitt nya 50 mm-objektiv. Mer finns inte att säga.


Utflykter o sånt

Lennakissen
Det var söndag och hon den där tjusiga donnan som har varit mig trogen i...tja, vad blir det, 22 år eller så, föreslog en tur med hederligt gammalt ångloksdrivet tredjeklass-tåg (ja, det stod klass 3 på samtliga vagnar och inte ens med varsitt plommonstop och guldknoppsprydd käpp hade vi kunnat uppgradera vår vagn med mutor (hurra för utjämnade klassklyftor!)). Det var en sådan där ljuvlig höstdag som bara finns på film eller i ens högst modifierbara minne (nämnde jag att det var några dagar sedan det här ägde rum?) och inte ens det faktum att vi i stort sett var ensamma bland en hord av småbarnsfamiljer kunde ta bort den drömlika söndagsutflyktsatmosfären. Det är ungefär så här långt i berättelsen jag, med rätt dramaturgi, ska överraska publiken genom att låta de två tuffa huvudrollsinnehavarna plötsligt möta något obehagligt (monster?) och tvingas lösa åtminstone ett eller sju knivig(t/a) problem...men icke! Istället satt vi med varsin MER (ursäkta smygreklamen) i näven och drack ur dem med medföljande sugrör och luktade på blommorna under vår korkek. Det var verkligen fånigt bra. Inte ens när vi blev störda på den ensliga bryggan, den enda som låg i lä i Fjällnora (målet på resan) och som dessutom ingen annan hade hittat, så var det plågsamt. Det var trots allt ganska humoristiskt att en av de två småknattarna som lattjade fram direkt kände av att stället agerar nudiststrand på somrarna och slängde av sig samtliga kläder och hoppade i plurret, något som hans hårdrockande far som bara verkade ha hand om kiddosarna varannan helg förfasades över eftersom en förkylning hos lintotten skulle medföra bannor från mamman om att han var en trög och slapp far som borde veta bättre och dessutom klippa sig och skaffa ett jobb (lite kunde jag allt läsa mellan raderna).

Men varför nu så bra?

Alltså...jag vet faktiskt inte...

...men jag har två förslag:
1. Vi skulle annars bara "slösat" bort en av våra alldeles för sällan förekommande lediga dagar med att vara bakis (den ena) och/eller sega (båda), stirrandes på en slags platt glasskärm med en drös elektronik bakom som åstadkommer flashiga animeringar stavandes television (den ena) eller kryssboxtresexti (den andra).
2. Vi kom bort från stan och ut i något som påminner om Naturen.

Och när jag tänker efter så tror jag framförallt på alternativ 2. För TROTS att jag är uppvuxen i stan, inte har ägt ett par gummistövlar sedan...tja, så länge att jag inte ens minns hur de kan ha sett ut, skulle blanda ihop vit flugsvamp med champinjon och aldrig för mitt liv skulle våga tälta mer än tre meter från civilisation (tack Daniel Myrick och Eduardo Sánchez) så finns det något med allt det där gröna (ja, det är framförallt skog o sånt som jag är en sucker för) som bara är...fantastiskt. Jag älskart.


*

Jag och Skog´n

Ibland kan jag vara på gränsen till skicklig med att lösa problem, men generellt sett är jag ganska dålig på allt som klassas som praktiskt. Visst kan jag lära mig, men jag är en teoretiker ut i fingerspetsarna. Det gör att väldigt lite som har med naturen att göra kommer naturligt för mig, särskilt eftersom jag vare sig har skogsmöllat ellet scoutat (nej, två år på Missionskyrkans scouter på lågstadiet räknas inte) och dessutom aldrig varit särskilt duktig på att ta initiativet att gå ut i den själv. Det är lite lätt att skylla ifrån sig och säga något i stil med att mina föräldrar borde pushat mig mer att göra saker som jag inte var så bra på (ja, jag är fortfarande lite bitter för att min mamma avrådde mig från att börja med konståkning när jag var sju för att hon inte tyckte jag verkade stabil med ett par skridskor under mig), men äsch, jag borde f-n tagit tag i det mer själv. Så nu står jag där, med värsta fet-kärleken till naturen och fattar inte hur jag ska bete mig i den, begriper knappt var den befinner sig och dessutom fortfarande inte äger ett par gummistövlar (trasiga converse rekommenderas ej). Eftersom jag nu helt glömt bort hur jag tänkte avsluta det här inlägget (struktur någon?) så får det här istället övergå till någon slags kontaktannons:

Sökes:
Villigt sällskap att tvinga ut mig mer i skogen. Du ska vara entusiastisk, glad och snäll och inte håna mig alltför högt när jag har samlat en hög med blöta pinnar inför elduppgörning. En rik kunskap inom viktiga områden såsom älgsimning och gott fika är att föredra, gärna kombinerat med ett gott pedagogiskt sinne för att force pusha över några av skillzen till mig. Du ska kunna säga bajs utan att fnissa.

För att fler än Martin Emtenäs ska kunna svara på denna annons undviker jag att ge bonuspoäng för västerbottska, en ljus trollbindande hästsvans (med tillhörande hög panna) och trumslagartalangar, men tja, du fattar nog att det inte skadar heller. Lite kuriosa: Unge herr Emtenäs är för övrigt den enda "kändisen" förutom Morgan på P3 Christer som jag skulle tacka ja till giftermål med på stående fot.
De får mig på fall.



PS. Nu har jag skrivit allt men har inte tillgång till mina bilder för tillfället, så håll ut, de dyker väl upp så småningom. Puss. DS.

*PPS. Tja, snabbheten med att lägga upp bilder är kanske inte på topp men nu fick ni en i varje fall...oooh, hihi, nu drömde Squee att han hoppade eller sprang eller något. Söta benviftande pälsklump. DDS.

S(W)tFU n00b

Idag släpps äntligen Star Wars: the Force Unleashed. Heja!
Det tänker jag fira med att lira Call of Cthulhu* hela kvällen. Cthulhu är ett sjukt svårt ord att uttala.

*Ett sånt därnt rollspel av modell totalt-galet-skräckfyllt. Läs lite H.P. Lovecraft så fattar du.

Två hjul o sånt

Se dig för!
Du vet hur det är med att bryta vissa så kallade "trafikregler" när du tar dig fram på hoj i stan? Ok, det kanske är något helt okänt för dig, men om du är något sånär lik mig så tycker du att det är sjukt trist att ta sig från punkt A till punkt B när det bara finns trottoarer, bilvägar, byggarbetsplatser och enkelriktat, varpå olaglig aktivitet är att föredra. Problemet med denna typ av missdåd är bara att det finns civilklädd polis i vart och varannat hörn som inte kan tänka sig något muntrare än att knipa någon av dessa fartdårar som förpestar anständiga medborgares liv. Som förklädnad har de protespuckel på ryggen, lilafärgade papiljottlockar, knähöga hudfärgade nylonstrumpor och, hör och häpna, en väska med hjul på (tänk vad de kommer på nuförti´n!). Dessutom har de gått hos talpedagog för att få rösten att väsa på ett sätt som ger en gåshud likt det Nazgúl-ljud som åstadkoms när man är dum nog att dra naglarna över en svart tavla, allt för att bestraffa oss laglösa så gott det går. Med en höttande näve skriker de efter en, hallucinerar fram ord om livrädsla bland gångtrafikanter und so weiter. Jag har t o m hört sägner om de som använder paraplyer som klubbande vapen.
Ni vet nog vilka jag pratar om.
Därför var det fantastiskt uppfriskande att uppleva något helt annat idag:
Vettigt nog kom jag rullande på en cykelfil, en fil fri från PRO:s agenter och fullt godkänd för min Nova. Det var en av stadens mer trafikerade vägar och filen var mycket mycket smal, vilket medfört att någon någonstans uppe på ett kontor hade kommit på att det nog var klyftigast att bara låta oss köra åt ena hållet på den. Lyckligtvis hade jag valt "rätt" håll men plötsligt kom en munter stolle från andra sidan vägen och cyklade upp på filen, mot mig. Kycklingracet var igång och jag tog för givet att han skulle svänga, men icke! Istället fortsatte han i samma riktning och började skrika på ett sätt som gjorde att jag började fundera på om det var jag som gjorde fel (han var ändå en ganska stor tuffing). Jag blev så förvånad av hans smått absurda beteende att jag inte heller förmådde svänga. Till slut tvärnitade han en halv meter framför mig, fortsatte se upprörd ut men sade sedan plötsligt
"Alltså jag kan verkligen inte cykla".
Det här var något nytt. Folk brukar skrika, käfta och vifta näven i vädret men aldrig någonsin hade jag träffat någon som har erkänt sitt misstag. Min nya idol! Undrar om jag också ska börja erkänna när jag gör fel? Verkar osannolikt, men vi får väl se, för det där var något av de häftigaste jag varit med om på länge. Beundransvärt.

Partajmaski´n
I brist på annat får ni här en bild på min kalasapparat. Det är något jag lattjat med sedan i somras och som jag till och med fått en massa lön för. Om en vecka ska den åka på sin första konferens och ersätta den vanliga maskin som vi brukar visa upp i den typen av sammankomster (den normala har samma form men utan den muntra ytan). Borde kanske inte visa upp den innan premiären...men äsch, läsarkretsen är inte fullt så stor för att det ska kännas dumt. Kanske.
 

  

Gluggarna
Förresten, om det är något som undrat: jag (eller snarare fröken Doktor) kan numera konstatera att  jag inte är allergisk mot katt (Squee får bo kvar!), hund, timotej, mögel och diverse annat skräp som systra mi inte tål. Däremot kan näpna fröken Optiker konstatera att mina ögon är virussmittade och jag kommer fortsätta tvingas stå ut med osminkat och glajjer ända tills det går över (kan ta ett år, galet!). Undrar om min Clark Kent-look (som har gjort att ingen känner igen mig) kommer att ha samma effekt under hela den tiden...
I vilket fall som helst är det sjukt skönt att veta vad det rör sig om. Vem som helst som känner mig lite grand vet att synen är det a b s o l u t viktigaste sinnet för mig, hela sju av åtta av mina favvo-intressen är ju bundna till det (och då är måleri/teckning/pyssel/julkalendrar bara en punkt (någon som kan komma på övriga sju?)). Jag har varit mer orolig än vad någon har lyckats förstå, men nu är det över. Bara väntan kvar.

Var dag

Kära dagbok!
Idag har jag stekt köttbullar och sedan åt jag dem och sen så kom min dotter hem från skolan och visade upp ett löv som hon hade målat och gav den till mig och då blev jag klad.

Neeeeeej. Så var det ju inte. Men det skulle kunna vara. Om jag hade varit någon annan. Eftersom jag är fånigt dålig på att vara först när det gäller...tja, allt...för att sedan, när jag väl anammar det som börjar förvandlas till något ruskigt otrendigt, göra det totalt felaktigt, så kan vi väl lugnt säga att jag har missuppfattat det mesta som har med bloggande att göra. För jag kikade nyligen runt på de mest besökta sidorna på blogg.se och det enda jag kunde tänka var "hughah, vilket jeevla trams, vem vill läsa sånt här?". Ett bloggastiskt u-land, det är vad jag är. Folk beskriver sin simpla vardag samtidigt som de lyckas med bedriften att direkt våldföra sig på det svenska språket och sedan får de någon slags cred för det. Heja! Å andra sidan är knappast jag bättre, för ärligt talat så har min mama rätt: det är något twisted med att exponera allt man tycker och tänker på internet. Men nu får det vara nog med gnäll för det har blivit överdrivet mycket av det här på sistone. Istället ska jag nu göra ett tappert försök för att göra den här sidan lite trendigare: genom att beskriva min vardag (som tar sin början i en bild på min favoritfritidsgård).




Eller åtminstone en liten del av den
Nyss började E hojta om att han ville ha choklad och som den goda hund/slav/padawan jag är (och som kompensation för att jag redan ätit upp en del av det kakaomums han hade hemma eftersom det tydligen inte räckte att jag vattnade hans (enda) blomma och därmed, återigen, agerade Räddaren i Nöden (med cape och hela kittet)) så traskade jag iväg till ICA L. Detta var vad jag såg:
  • Strax innan ankomst mötte jag en man som vars nyinhandlade matmängd skulle kunna jämföras med en småbarnsfamiljs veckohandel...och som sedan fiffigt hade beräknat att två gratiskassar (ni vet, de där veka genomskinliga varianterna) torde räcka gott för hemfrakt. Inte helt klyfigt, men när jag passerade honom där han stod och försökte plocka upp allt som hade börjat rasa ur de trasiga påsarna så upptäckte jag att han, i den mest isande av alla kvällar, kommit fram till att shorts var ett vettigt plagg. Och som vi alla vet tar två rejält korkade tankar ut varandra, så jag antog att han var safe och knallade vidare.
  • Väl inne på ICA mötte jag en långhårig glasögonbeprydd grabb (ja, han lirar definitivt rollspel, gärna som alv eller "krigare" men aldrig som dvärg, av komplexa slog-ett-dåligt-karismaslag-i-livet-skäl som vi inte ska gå in på här). På hans mössa stod det CIV och jag tänkte mest att det var roligt att han hette samma sak som min gamla dagisfröken (fast hon stavade med S).
  • Vid högen med Jolt Cola för fem och en halv riksdaler stod ett gäng gossar i målbrottsålder och påpekade att de minsann bara kostade fyra och femtio på Willys. Där ser man. Hade garanterat varit en nyttig sak att känna till om mitt liv varit ett äfventyrsspel.
  • Därefter passerade jag Expressen och Aftonbladet. På löpsedlarna stod det som vanligt sinnessjuka skitsaker. Jag förstår inte poängen med deras jargong och kände mig återigen, i samma anda som blogg-problematiken, lite utanför.
  • När jag skulle betala kom det in en kille i mantel. Eftersom jag då studerat människorna i min omgivning lite extra noga så kändes han bara för bra för att vara sann. Glömde dock bort att undersöka huruvida det stod en enhörning, nej, jag menar enhjuling, parkerad utanför men det fanns helt klart potential.
  • På bänken efter betaldisken satt en man med skägg med vissa gråa strån i. Han såg snäll ut och det var något med honom som osade samma sex appeal som sägs kunna beskådas i en av mykopaternas dunkla korridorer (PNK: du minns väl Mr Leatherpants?).
  • Vad jag däremot inte såg idag var mannen som brukar sitta på sin rullator och hojta God Morgon Kvinna när man kommer susande på cykeln, alternativt God Dag Snabbköpskassörskan om man befinner sig inne på ICA L. Trist.

Så nu vet ni. Hurra så givande!

Det är jag som böjs

Tekla

Jag är klumpig. Jag tappar saker, ramlar, famlar och går in i folk på stan. Inte springer på, utan går in i. Det har dragits hypoteser om att den här totala oförmågan att kontrollera armar, ben och övrigt rörligt på kroppen har nedärvts från en viss gammelfarmor Tekla. Det är en charmig fundering, men eftersom jag aldrig har träffat denna ökända kruttant med tufft namn så väljer jag att ha min egen idé: jag är klumpig för att jag koncentrerar mig på annat:


Låtsasvärldar

Min fantasi är inte fenomenal. Snarare tvärtom, för jag känner mig ständigt begränsad av den. Ändå är den mitt skarpaste vapen mot vardagen. En vardag som idag består av regn och snörvelljud och som igår präglades av tydliga jobbplikter (jag vet, sa ju att det här inte skulle bli en klagoblogg men det är ju så underhållande…ska nog bygga någon slags klagometer som börjar blinka och tjuta (tänk dig en gammal nokia-signal som ingen längre använder så får du en känsla för irritationsfaktorn) när det går överstyr). Inte alltid helt värdelöst, men ändå i många fall trist nog för att den, vardagen, ska vara värd att stå ut med. Så då flyr jag in i dagdrömmarna. För där är jag allt som oftast hjälten, eller åtminstone lyckad, spexig och säger alltid rätt saker i rätt stund istället för att som i verkligheten komma på den fyndiga kommentaren tre timmar senare. Där är jag en karismatisk whiskeydrickande Danko som får alla tuffa donnor som kan strutta. Där är jag den icke-alls-höjdrädda Crouching Tiger-krigaren med fånigt dåligt värmande hårfrippa. Där är jag…ehm…fniss.  


The apprentice

Om mindre än två veckor kommer ett mycket lovande spel till en konsoll nära dig. Kortfattat är det ett Star Wars-spel ur ett sith-perspektiv (mer om spelet här) och tack vare detta har en mycket stor del av mitt liv kretsat kring att återskapa en Star Wars-hype, lära mig mer om Den Fete Girige Gubbens kassasuccéer (inklusive karaktärer som knappt syns i filmerna men som är hjältar i serietidningar eller som dyker upp som måste-klicka-vidare-länkar på Wookiepedia) och framförallt fantisera om en av världens mumsigaste låtsasvärld ever. Jag kan känna tyngden och den metalliska ytan av min laserpicka (hon är en skönhet!) och jag vet hur det känns att gömma mig i ett luftschack från bitska Aurra och upptäcka att mina hemmamodifierade benskydd fortfarande är lite för stela för att en hastig flykt ska ske optimalt. Ärligt talat vet jag inte hur det här kommer sluta för nu vill jag bara frossa i SW tills jag blir förflyttad till någon av de där nivåerna som Dante besöker. Så om jag verkar lite frånvarande och isolerad ett tag framöver så vet ni varför. Det är ingen ursäkt. Bara en förklaring. Förlåt.




Flykten

Det enda problem jag kan se med att sysselsätta mig med det här är att det är sjukt frustrerade när man hittar återvändsgränder i fantasin. Tyvärr är det inte det enda problemet. För dagdrömmeri tas sällan på allvar. Det är en oseriös låtsassyssla i en värld där man förväntas följa Nyheterna (jag erkänner härmed att jag inte alltid har den bästa koll (så länge det inte handlar om några av mina hjärtefrågor)…och det är bara fånigt att försöka skylla på fröken Boëthius argument* för det är bara en undanflykt). Det gör att man tvingas stå ut med diskussioner om Idol 2008 före en diskussion om huruvida bultpistoler vinner över shotguns. Och det gör mig inte bara bitter utan ofta så besviken att jag har sett till att i stort sett inte ha någon inom min närmaste krets som inte klarar av att spåna om idiotiska låtsasscenarion en hel eftermiddag. Kom tillbaka när du också har upplevt hur det är att dumpa någon för att denne tycker att det är en fånig fråga när man undrar vilket djur den personen skulle vara om den inte var människa…

Jaja.

Angående bilden: Det här var egentligen mitt bidrag till Metall-uppdraget (jag kallar den ”metal fan” och flinar inombords, se mer info på aperturescience.blogg.se), men Metall var ett alldeles för skojigt ämne för att klara av med första bästa bidrag. Så då fick bilden komma hit istället, mest för att agera ursäkt för att få skriva om något av det bästa jag vet: Att förstå att det faktiskt inte är skeden som böjer sig.


 


*Vid eventuell nyfikenhet: läs godtycklig text av Maria-Pia Boëthius för att få en känsla av hur man också kan se på begreppet main-stream-media.

Jag har blivit med blogg!

Denna gång på riktigt känns det som. Kanske. För sisådär två år sedan gjorde jag en blogg bara för att tillfredsställa min dåvarande distansmålarkurslärare som tyckte att det här med blogg var en ypperlig idé. Hon hade ett märkligt namn som rimmade på Måla och sa bara gott om allt jag producerade. Skönt med positiv kritik ibland, men vadfaen, när skulle det bli konstruktivt?
Svävar ut.
I vilket fall som helst, den här bloggen fyller ett annat syfte än att (varning för svengelskt ord, dock inte fullt så språkförbrytande som "det är svårt att prata på mobilen nu, jag har så dålig reception") promotea min så kallad konst. I stället ska den fungera som ett sorts fotoalbum. Mycket för att en mycket populär svensk bilduppvisningssida som jag tidigare använt är så totalt...dryg. Men mest för att jag vill ha det på mitt eget vis. Vet inte riktigt hur ofta jag kommer lyckas uppdatera den eftersom [insert godtycklig förklaring med lämplig "jag har ju så mycket att göra för mitt liv är så gefla rafflande"-stämning]. Inte heller vet jag riktigt vad som kommer dyka upp på sidan. Det märks. Som jag brukar säga.

Men dåså...skål och välkommen!

Nyare inlägg
RSS 2.0