Vem är du?
Jaha, och vad pysslar du med?
Det sägs att vi lever i ett samhälle där individen bedöms utifrån hennes prestationer. Lite som om hela livet följde GE:s principer, där man klassas in i grupp A, B eller C beroende på hur väl man har nått försäljningsbara resultat det senaste året (jag vet att jag tjatar om General Electronics ganske ofta, framförallt IRL, men de råkar vara ett av världens största företag, är galet läskiga i sitt sätt att sluka alla fritänkare och sno uppfinningar med hjälp av riktigt gefla välbetalda advokater och är dessutom en fånig byråkratihärva där samtliga anställda en gång om året måste skriva diagnostiskt prov om hur de ska uppföra sig på kontor (inklusive att de inte ska vicka på stolen och, typ, leka med häftapparaten)...men nog om dem). Det här gör att många blir stressade, särskilt de som av en eller annan anledning inte åstadkommer nyttigheter enligt omgivningens definition på vad som är viktigt. För att inte tala om barn med inlärningssvårigheter, stackars satar.
Eftersom jag ganska ofta måste vara så himla speciell så tänker jag precis tvärtom. Jag bedömmer folks prestationer utifrån hur de är. Och med "är" menar jag framförallt vad de har för värderingar, men också något så banalt som vad de har för fritidsintressen (ja, modelljärnvägsbygge ger omedelbara pluspoäng). Nyligen fick jag reda på att sångerskan Pink var vegan och dessutom engagerar sig mycket i djurrätt. Vips, så sattes en glänsande guldstjärna fast med bruntejp bredvid hennes namn i min mentala anteckningsbok. Jag har egentligen aldrig brytt mig om hennes musik, men hmm...den kanske inte var helt dum ändå? Hennes till synes halvhjärtade försök att sticka ut inom popbranschen kanske faktiskt är på gränsen till äkta? I samma veva kom det fram att även Natalie Portman körde helt vegetabiliskt/fungi-baserat, tillsammans med en hel massa andra (<-klicka vet jag!).Ett överflöd av halvdana prestationer (och en del bra, det erkänner jag), som plötsligt stack ut, sken upp och bara var vackra. Av sig själv, bara för att jag fick reda på vad deras åstadkommare valt att moffa under tiden dessa filmer, skivor, maratonlopp och silikonpattar blev till. Lite som att Martin blev småförälskad i Vin Diesel i samma stund som han fick höra att denne spelar tyranider i Warhamma FörtiKå. Skumt. Men ungefär lika vettigt och rättvist som att bedömma någon på det andra sättet.
De nya grannarna
Ville bara berätta om mina föräldrars nya grannar för de verkar så rara och fina att jag bara vill äta upp dem. På den gata jag växte upp har alla barn flyttat ut och kvar lever gråhåriga tanter och farbröder som hoppas på besök någon gång ibland (det är väl inte för mycket begärt?). Det har börjat förändras, i och med detta nya fem-mannalag. Att de råkar vara ze germans ger bara det ett halvt stjärnstopp i pluspoäng. Dessutom är familjen vegetarianer och mamman socialist. I en stadsdel där den kulturella utvecklingen går lite lite långsammare än överallt annars, där det protesteras när en somalisk storfamilj ska flytta in (jag var liten när det hände, så jag minns tyvärr (?) inga av de genomruttna motiveringarna), där folk vill ha ordning och reda för så har det alltid varit - dit kommer dessa nytänkare från söder, redo att mosa sönder alla de där självklarheterna som jag alltid hade runt omkring mig. Och visst fattar jag väl att de har sina brister, som att barnen förväntas vara konstant toklydiga (eh...lite osunt) men på samma sätt som jag försökte förklara i förra stycket så kan jag ha överseende med det, blunda eller vända bort blicken. För deras blotta existens kan föra något gott med sig. Hoppas jag.
Det sägs att vi lever i ett samhälle där individen bedöms utifrån hennes prestationer. Lite som om hela livet följde GE:s principer, där man klassas in i grupp A, B eller C beroende på hur väl man har nått försäljningsbara resultat det senaste året (jag vet att jag tjatar om General Electronics ganske ofta, framförallt IRL, men de råkar vara ett av världens största företag, är galet läskiga i sitt sätt att sluka alla fritänkare och sno uppfinningar med hjälp av riktigt gefla välbetalda advokater och är dessutom en fånig byråkratihärva där samtliga anställda en gång om året måste skriva diagnostiskt prov om hur de ska uppföra sig på kontor (inklusive att de inte ska vicka på stolen och, typ, leka med häftapparaten)...men nog om dem). Det här gör att många blir stressade, särskilt de som av en eller annan anledning inte åstadkommer nyttigheter enligt omgivningens definition på vad som är viktigt. För att inte tala om barn med inlärningssvårigheter, stackars satar.
Eftersom jag ganska ofta måste vara så himla speciell så tänker jag precis tvärtom. Jag bedömmer folks prestationer utifrån hur de är. Och med "är" menar jag framförallt vad de har för värderingar, men också något så banalt som vad de har för fritidsintressen (ja, modelljärnvägsbygge ger omedelbara pluspoäng). Nyligen fick jag reda på att sångerskan Pink var vegan och dessutom engagerar sig mycket i djurrätt. Vips, så sattes en glänsande guldstjärna fast med bruntejp bredvid hennes namn i min mentala anteckningsbok. Jag har egentligen aldrig brytt mig om hennes musik, men hmm...den kanske inte var helt dum ändå? Hennes till synes halvhjärtade försök att sticka ut inom popbranschen kanske faktiskt är på gränsen till äkta? I samma veva kom det fram att även Natalie Portman körde helt vegetabiliskt/fungi-baserat, tillsammans med en hel massa andra (<-klicka vet jag!).Ett överflöd av halvdana prestationer (och en del bra, det erkänner jag), som plötsligt stack ut, sken upp och bara var vackra. Av sig själv, bara för att jag fick reda på vad deras åstadkommare valt att moffa under tiden dessa filmer, skivor, maratonlopp och silikonpattar blev till. Lite som att Martin blev småförälskad i Vin Diesel i samma stund som han fick höra att denne spelar tyranider i Warhamma FörtiKå. Skumt. Men ungefär lika vettigt och rättvist som att bedömma någon på det andra sättet.
De nya grannarna
Ville bara berätta om mina föräldrars nya grannar för de verkar så rara och fina att jag bara vill äta upp dem. På den gata jag växte upp har alla barn flyttat ut och kvar lever gråhåriga tanter och farbröder som hoppas på besök någon gång ibland (det är väl inte för mycket begärt?). Det har börjat förändras, i och med detta nya fem-mannalag. Att de råkar vara ze germans ger bara det ett halvt stjärnstopp i pluspoäng. Dessutom är familjen vegetarianer och mamman socialist. I en stadsdel där den kulturella utvecklingen går lite lite långsammare än överallt annars, där det protesteras när en somalisk storfamilj ska flytta in (jag var liten när det hände, så jag minns tyvärr (?) inga av de genomruttna motiveringarna), där folk vill ha ordning och reda för så har det alltid varit - dit kommer dessa nytänkare från söder, redo att mosa sönder alla de där självklarheterna som jag alltid hade runt omkring mig. Och visst fattar jag väl att de har sina brister, som att barnen förväntas vara konstant toklydiga (eh...lite osunt) men på samma sätt som jag försökte förklara i förra stycket så kan jag ha överseende med det, blunda eller vända bort blicken. För deras blotta existens kan föra något gott med sig. Hoppas jag.
Mera Bang
Och något helt annat: Igår såg vi 3:10 to Yuma. Mums! Se den. Eller så hade jag bara ett stort behov av äfventür, Bang-referenser (hurra, en gatling in action!) och tokondingar i små nätta fulhattar. Men jag tror faktiskt att den är bra på riktigt.
Och något helt annat: Igår såg vi 3:10 to Yuma. Mums! Se den. Eller så hade jag bara ett stort behov av äfventür, Bang-referenser (hurra, en gatling in action!) och tokondingar i små nätta fulhattar. Men jag tror faktiskt att den är bra på riktigt.
De säger vi går framåt, framåt, framåt
I´m a scientist, in the field of science
Förra veckan var jag i Linköping för att representera företaget för landets alla nuklidterapi-nördar (de är inte så många, så det årliga mötet kallas lite elakt för klubben för inbördes beundran...vilket inte riktigt stämmer eftersom de flesta bara verkar beundra sin egen forskning). Årets mest klockrena citat måste, med viss konkurrens, vara
"Vi kunde inte testa det här på apor i Sverige, av etiska skäl. Därför lät vi samarbetsgruppen i Seattle göra det."
Huh?! Etiska skäl. Va?
Det här sammanfattar väl något som jag har brottats med mycket de senaste åren: Forskarnas "etiska" syn på djur. På grund av yrkesval är det hyfsat svårt för mig att undvika ämnet så som jag skulle önska. Av någon idiotisk anledning kom jag dessutom nyligen in på det här ämnet med några av mina nästan-kollegor vid fikabordet. Om allmänintresset. Om det nödvändiga med djurtesterna. Om att rädda liv.
Rädda. Liv.
Ja nog är de rädda alltid.
Inte helt förvånande blev det en ganska ensidig diskussion. Vi var på så löjligt olika sidor om barrikaderna att diskussionen nog inte gav något för någon av parterna. Till skillnad från köttdiskussionerna så erkänner jag att det här faktiskt är ett krångligt ämne, då det handlar om en prioritering. Kött är bara fånigt att diskutera, eftersom vi inte behöver det på något sätt och det snarare mer kan sägas stjälpa än hjälpa (om man tar hänsyn till miljön och den ökning av bl a hjärt- och kärlsjukdomar som det verkar generera)*. Med djurförsök däremot, där måste man helt plötsligt jämföra djurliv med människoliv. Eftersom försöken har varit tillåtna sedan ungefär..jämt så finns det idag inte tillräckligt bra alternativ för dem. Så enkelt är det och det erkänner jag med. Samtidigt tycker jag, i och med att man trots allt kan bevisa att ryggradsdjur m fl kan känna smärta, att det är ungefär lika försvarbart att testa på råttor (hey, visste ni att råttor kan skratta? De sänder faktiskt ut ett speciellt ljud när de är glada som människor inte kan uppfatta) som att testa på förståndshandikappade människor. Eller barn för den delen. Lägre intelligens är inte ett tillräckligt bra argument. Särskilt inte när det dör 10000 djur i Sverige av testerna. V a r j e dag. Och detta för att eventuellt kunna rädda människoliv. Utöver det bör man inse att, eftersom läkemedelsföretagen inte är statligt ägda, det tas fram en mängd olika varianter av en och samma medicin, helt i onödan, bara för att maximera vinsten. För att inte tala om den mängd sjukdomar som man skulle kunna avlägsna helt med bättre satsning på gammal hederlig folkhälsa. Förbjud alkohol och tobak, utbilda folk om de vad de faktiskt stoppar i munnen, gör det straffbart att sälja sunk och kalla det för mat, få folk att börja cykla och gå genom att göra det svårare, och inte lättare, att transportera sig med bil... ja där finns det löjligt mycket att göra. Men politikerna är fega, pengahögssittarna regelskrivare och inget blir gjort. Så då hamnar vi tillbaka på ruta ett, d v s frågan om hur många djurliv som faktiskt får gå på ett människoliv. Om vi ens har rätt att räkna på det. Jag säger nej. Men jag är ganska ensam på min sida av skiljelinjen. Någon som vill göra mig sällskap? Ni kan få vifta med flaggan!
* = En lustig sak med just ovan nämnda djurförsöksdiskussion med mina nästan-kollegor var att den råkade spåra ut i en köttdiskussion där en viss någon lyckades spotta ur sig s k fakta om att det var köttet som gjorde att vi gick från apor till människor från första början och att det således är en så viktig del av utvecklingen av vår intelligens att man blir korkad om man inte äter det. Efter det fikat var jag så bitter att jag på allvar funderade på att säga upp all bekantskap med den så kallade forskningsvärlden för gott och börja ett nytt liv med...tja, vad som helst.
PS. Den här gången blev det inget foto med i inlägget. Istället får ni njuta av en bild från min institutions hemsida. Och med "min institution" menar jag det ställe som företaget hyr lokaler och labutrymme av. Om ni inte förstår vad den föreställer så har man alltså här injicerat cancerceller i två möss så att det har växt fram tumörer. Därefter har man administrerat ett cancermålsökande radioaktivt inmärkt preparat som man sedan har kunnat följa i kroppen och göra en bild av. Fiffigt va? Hmm...det här med vita konturer runt lik tycker jag mig ha sett förut. DS.
Förra veckan var jag i Linköping för att representera företaget för landets alla nuklidterapi-nördar (de är inte så många, så det årliga mötet kallas lite elakt för klubben för inbördes beundran...vilket inte riktigt stämmer eftersom de flesta bara verkar beundra sin egen forskning). Årets mest klockrena citat måste, med viss konkurrens, vara
"Vi kunde inte testa det här på apor i Sverige, av etiska skäl. Därför lät vi samarbetsgruppen i Seattle göra det."
Huh?! Etiska skäl. Va?
Det här sammanfattar väl något som jag har brottats med mycket de senaste åren: Forskarnas "etiska" syn på djur. På grund av yrkesval är det hyfsat svårt för mig att undvika ämnet så som jag skulle önska. Av någon idiotisk anledning kom jag dessutom nyligen in på det här ämnet med några av mina nästan-kollegor vid fikabordet. Om allmänintresset. Om det nödvändiga med djurtesterna. Om att rädda liv.
Rädda. Liv.
Ja nog är de rädda alltid.
Inte helt förvånande blev det en ganska ensidig diskussion. Vi var på så löjligt olika sidor om barrikaderna att diskussionen nog inte gav något för någon av parterna. Till skillnad från köttdiskussionerna så erkänner jag att det här faktiskt är ett krångligt ämne, då det handlar om en prioritering. Kött är bara fånigt att diskutera, eftersom vi inte behöver det på något sätt och det snarare mer kan sägas stjälpa än hjälpa (om man tar hänsyn till miljön och den ökning av bl a hjärt- och kärlsjukdomar som det verkar generera)*. Med djurförsök däremot, där måste man helt plötsligt jämföra djurliv med människoliv. Eftersom försöken har varit tillåtna sedan ungefär..jämt så finns det idag inte tillräckligt bra alternativ för dem. Så enkelt är det och det erkänner jag med. Samtidigt tycker jag, i och med att man trots allt kan bevisa att ryggradsdjur m fl kan känna smärta, att det är ungefär lika försvarbart att testa på råttor (hey, visste ni att råttor kan skratta? De sänder faktiskt ut ett speciellt ljud när de är glada som människor inte kan uppfatta) som att testa på förståndshandikappade människor. Eller barn för den delen. Lägre intelligens är inte ett tillräckligt bra argument. Särskilt inte när det dör 10000 djur i Sverige av testerna. V a r j e dag. Och detta för att eventuellt kunna rädda människoliv. Utöver det bör man inse att, eftersom läkemedelsföretagen inte är statligt ägda, det tas fram en mängd olika varianter av en och samma medicin, helt i onödan, bara för att maximera vinsten. För att inte tala om den mängd sjukdomar som man skulle kunna avlägsna helt med bättre satsning på gammal hederlig folkhälsa. Förbjud alkohol och tobak, utbilda folk om de vad de faktiskt stoppar i munnen, gör det straffbart att sälja sunk och kalla det för mat, få folk att börja cykla och gå genom att göra det svårare, och inte lättare, att transportera sig med bil... ja där finns det löjligt mycket att göra. Men politikerna är fega, pengahögssittarna regelskrivare och inget blir gjort. Så då hamnar vi tillbaka på ruta ett, d v s frågan om hur många djurliv som faktiskt får gå på ett människoliv. Om vi ens har rätt att räkna på det. Jag säger nej. Men jag är ganska ensam på min sida av skiljelinjen. Någon som vill göra mig sällskap? Ni kan få vifta med flaggan!
* = En lustig sak med just ovan nämnda djurförsöksdiskussion med mina nästan-kollegor var att den råkade spåra ut i en köttdiskussion där en viss någon lyckades spotta ur sig s k fakta om att det var köttet som gjorde att vi gick från apor till människor från första början och att det således är en så viktig del av utvecklingen av vår intelligens att man blir korkad om man inte äter det. Efter det fikat var jag så bitter att jag på allvar funderade på att säga upp all bekantskap med den så kallade forskningsvärlden för gott och börja ett nytt liv med...tja, vad som helst.
PS. Den här gången blev det inget foto med i inlägget. Istället får ni njuta av en bild från min institutions hemsida. Och med "min institution" menar jag det ställe som företaget hyr lokaler och labutrymme av. Om ni inte förstår vad den föreställer så har man alltså här injicerat cancerceller i två möss så att det har växt fram tumörer. Därefter har man administrerat ett cancermålsökande radioaktivt inmärkt preparat som man sedan har kunnat följa i kroppen och göra en bild av. Fiffigt va? Hmm...det här med vita konturer runt lik tycker jag mig ha sett förut. DS.
Skygglapparna
I morse blödde jag näsblod. Kände mig lite som Macaulay Culkin i My Girl, ni vet, han mest astma och som var allmänt vek har jag för mig. Insåg till min förvåning att jag undermedvetet tänkte det där röda som droppade ner i handfatet som någon slags karamellfärg. Något blött rött, men verkligen inget som kom från mig. Inuti mig. Så kackig erfarenhet har jag alltså av smärta, sår och blod att jag inte ens kan koppla att ett brustet kärl i näsan faktiskt är just ett brustet kärl i näsan. För att inte tala om min totala oförmåga att faktiskt inse att jag är dödlig och består av kött, ben och diverse skräp där emellan. Visst tänker jag på döden ibland, ganska ofta faktiskt, men då mest som något abstrakt och jeevligt konstigt. Min värld är alltså så totalt isolerad från hemskheter att jag inte fattar att de existerar hur mycket jag än läser om det. Och jag läser faktiskt ganska mycket om det. Och ser på bilder. Och filmer. Det för mig lämpligt in på dagens två tips.
Dagens filmtips (pampadam): Earthlings (mer om den här): En nyttig dokumentär om saker som borde ingå i den allmänna uppfostran. Och nej, tyvärr är det inte så lätt att ursäkta sig med att det som beskrivs i filmen bara sker i USA och inte här. Jag önskar att vi vore bättre på vår sida av Atlanten, men tyvärr.
Filmen kan ibland vara lite krånglig att få tag på, framförallt som originalDVD. Olagliga nerladdningsaktiviteter är alltså att föredra. Men berätta inte för någon att jag har sagt det.
Dagens bildtips (tack Lina): Fotoutställninigen Walls of Glass, som ni hittar här. Det här är en light-version av lite av vad som finns att beskåda i Earthlings. Light för att man slipper se de som inte dör omedelbart fortsätta splattra. Och light för att man slipper höra skriken.
PS. Om du inte redan har kopplat det så är inläggen under kategorin RedButton just den här typen av bitterhetsinlägg. Så ifall de stör dig är det enkelt att gallra bort dem, hurra! DS.
Dagens spel: Dragon´s bårg (Drakborgen)
Bak-rundeln
Statistiken ljuger inte! Enligt senaste hemmasnickrade SIFO-undersökning av mig och ett litet Ume-sak kom det fram att det spel som absolut störst del av befolkningen (alt. PNK:s inflyttningsfestbesökare) anser vara deras favoritspel är Drakborgen, den gamla ALGA-klassikern som slog en hel tioårig befolkning med storm. Det blev omedelbart en succé, vilket resulterade i en svåråtkomlig expansion (Westeraos - staden som ALGA glömde...och inte hjälpte det att jag fortsatte leta land och rike runt, det blev för mig aldrig tillgängligt) och så småningom en ny utgåva med helt andra regler. Drakborgen - Legenden, re-maken som kom för bara några år sedan, är mumsigt och på många sätt smartare än dess förlaga, men tack vare det enorma nostalgivärdet som originalet besitter så är det beskrivningen av detta ni fårplågas njuta av idag.
Tjockast vinner inte (alla dör)
Klassiskt jantekoncept: Den där förbenade lyxdraken (a k a Stekaren?) i borgen med stort b ska inte tro att han är något bara för att han har en skattkammare gömd under/som sin madrass. Därför är det inte mer än rätt att du tar dig dit och nallar lite blingbling - ypperligt lämpat för framtida booze och glädjedonnor för att dämpa de ångestattacker som mardrömsupplevelserna i ovan nämnda Släpp Guldet Loss - Det Är Vårt - projekt kommer att generera. Så fram med jättesvärdet, hängselshortsen eller pipskägget, nu blir det fight in the night! Ja, förutom att du måste ut ur bygget innan det faktiskt har blivit natt, vilket finurligt nog hålls reda på av en mätare som tickar ner för varje påstådd timme - 26 gånger totalt (dyskalkyli for teh win).
Istället för de vanliga Systrarna Färg (blå, röd, gul och grön) är det i spelet möjligt att spela lite mer skilda roller. De varierar inte bara i fulhet (där Siegir Skarpyxe, en Naked Cowboy-liknande vikingaman i hot pants tar hem förstaplatsen) men också i många andra aspekter som kan påverka spelets gång. Egenskaperna är tyvärr inte helt lämpligt viktade, vilket gör att de två smidiga med mycket tur (Aelfric Brunkåpa: en power-metal-rockande munk med Fabiokomplex och hippiesandaler samt Bard-hår Bågman: könlös svagis som försvarar sig med pilar i hälen) har ett klart försprång medan du borde hållt dig till att säga Ni och aldrig klivit innanför stenmurarna om du tilldelats Riddar Rohan (vandrande plåtburk).
Målet är alltså att ta sig till skattkammaren gömd djupast in i borgen, sno guld och en halv grön skog utan att dess fjälliga ägare (helst) vaknar, för att sedan ta sig därifrån helskinnad. Räkna med att det kommer gå helt åt pipsvängen, vilket det enligt speltillverkarnas egen statistik gör i 80% av fallen, så blir du mindre besviken när du dör. Rummen i borgen slumpas ut lite random och garanterat aldrig till din fördel, men allt som oftast till din motspelares enligt Lagen om alltings jävlighet (vinna på fusk?!). Rummen är fyllda av fällor och fiender, för att göra ditt traskande mindre ensamt och långtråkigt, varav vissa är pinsamt lättövervunna (svartalfer som flyr med näsan mellan benen om man kallar deras mama för något oanständigt) medan andra kan vara nog så trixiga (två-mot-en-fega siames-orcher och bottenlösa hål som spelets två biff- alt. plåt-paket (Skarpyxe/Rohan) alltid tafflar ner i enligt oskriven lag). Rummen kryddas även av berusningsmedel (Liten flaska med chockrosa dryck) och diverse goodie bags i stil med Rep (nödfvändigheten), men var beredd, inget är glatt i teh borg. När du minst av allt anar det gör rummen någon slags The Cube-rokad och plötsligt har din väg tillbaka förvandlats till en väg of GIR-sjungande Doom-song.
Damn.
Statistiken ljuger inte! Enligt senaste hemmasnickrade SIFO-undersökning av mig och ett litet Ume-sak kom det fram att det spel som absolut störst del av befolkningen (alt. PNK:s inflyttningsfestbesökare) anser vara deras favoritspel är Drakborgen, den gamla ALGA-klassikern som slog en hel tioårig befolkning med storm. Det blev omedelbart en succé, vilket resulterade i en svåråtkomlig expansion (Westeraos - staden som ALGA glömde...och inte hjälpte det att jag fortsatte leta land och rike runt, det blev för mig aldrig tillgängligt) och så småningom en ny utgåva med helt andra regler. Drakborgen - Legenden, re-maken som kom för bara några år sedan, är mumsigt och på många sätt smartare än dess förlaga, men tack vare det enorma nostalgivärdet som originalet besitter så är det beskrivningen av detta ni får
Tjockast vinner inte (alla dör)
Klassiskt jantekoncept: Den där förbenade lyxdraken (a k a Stekaren?) i borgen med stort b ska inte tro att han är något bara för att han har en skattkammare gömd under/som sin madrass. Därför är det inte mer än rätt att du tar dig dit och nallar lite blingbling - ypperligt lämpat för framtida booze och glädjedonnor för att dämpa de ångestattacker som mardrömsupplevelserna i ovan nämnda Släpp Guldet Loss - Det Är Vårt - projekt kommer att generera. Så fram med jättesvärdet, hängselshortsen eller pipskägget, nu blir det fight in the night! Ja, förutom att du måste ut ur bygget innan det faktiskt har blivit natt, vilket finurligt nog hålls reda på av en mätare som tickar ner för varje påstådd timme - 26 gånger totalt (dyskalkyli for teh win).
Istället för de vanliga Systrarna Färg (blå, röd, gul och grön) är det i spelet möjligt att spela lite mer skilda roller. De varierar inte bara i fulhet (där Siegir Skarpyxe, en Naked Cowboy-liknande vikingaman i hot pants tar hem förstaplatsen) men också i många andra aspekter som kan påverka spelets gång. Egenskaperna är tyvärr inte helt lämpligt viktade, vilket gör att de två smidiga med mycket tur (Aelfric Brunkåpa: en power-metal-rockande munk med Fabiokomplex och hippiesandaler samt Bard-hår Bågman: könlös svagis som försvarar sig med pilar i hälen) har ett klart försprång medan du borde hållt dig till att säga Ni och aldrig klivit innanför stenmurarna om du tilldelats Riddar Rohan (vandrande plåtburk).
Målet är alltså att ta sig till skattkammaren gömd djupast in i borgen, sno guld och en halv grön skog utan att dess fjälliga ägare (helst) vaknar, för att sedan ta sig därifrån helskinnad. Räkna med att det kommer gå helt åt pipsvängen, vilket det enligt speltillverkarnas egen statistik gör i 80% av fallen, så blir du mindre besviken när du dör. Rummen i borgen slumpas ut lite random och garanterat aldrig till din fördel, men allt som oftast till din motspelares enligt Lagen om alltings jävlighet (vinna på fusk?!). Rummen är fyllda av fällor och fiender, för att göra ditt traskande mindre ensamt och långtråkigt, varav vissa är pinsamt lättövervunna (svartalfer som flyr med näsan mellan benen om man kallar deras mama för något oanständigt) medan andra kan vara nog så trixiga (två-mot-en-fega siames-orcher och bottenlösa hål som spelets två biff- alt. plåt-paket (Skarpyxe/Rohan) alltid tafflar ner i enligt oskriven lag). Rummen kryddas även av berusningsmedel (Liten flaska med chockrosa dryck) och diverse goodie bags i stil med Rep (nödfvändigheten), men var beredd, inget är glatt i teh borg. När du minst av allt anar det gör rummen någon slags The Cube-rokad och plötsligt har din väg tillbaka förvandlats till en väg of GIR-sjungande Doom-song.
Damn.
