pushtheredbutton

Gameoholic
Eftersom spela är något av det mysigaste, spexigaste, rafflande och knäckande man kan göra så tänkte jag ägna några inlägg till att tributera några väl valda planhalvor, korthögar och markörer. Detta får bli det första i serien.




Dagens spel: Bang
Bang är ett klassiskt spaghettiwestern-spel (den väletablerade genren) där alla talar berlusconiska, lyckligtvis dubbat till anglosaxiska öven om röstskådespeleriet är under all kritik. Samtliga spelare tilldelas slumpmässigt varsin roll som är hemlig för alla utom en själv, så länge man inte råkar bli sheriff för då ska man minsann plocka fram sin välpolerade guldstjärna, sätta kobojsarhatten lite på sniskan och damma av den hederliga gamla översittarattityden som hängt gömd alltför länge i garderoben. Lyckligtvis är det inte mer än rätt att han eller hon är den dryga storebrodern, för snart genomgår majoriteten av medspelarna en metamorfos och blir motspelare, på ett eller annat sätt. Spelet går ut på att ha ihjäl sina fiender och helst inte sina egna, något som försvåras ordentligt av att folk kan låtsas vara på ens sida ett bra tag tills de plötsligt knivhugger en i ryggen med en punch (slurp!!1). Övriga klassiska element i Det stora slagsmålet är [anti-unisex-](= sex-?)tunnor för de fega, hederligt smygrasistiskt pro-infekteterade-filtar-propaganda (s k indianfördomar), den vetenskapligt bevisade teorin om att sprit återställer hälsa, hästar som antingen springer närmare eller längre ifrån fienden (förvirrande nog kan man ha båda sorters pållar samtidigt, vilket för tankarna till Otto von Guerickes klot alternativt  obehagliga avrättningsmetoder), dynamitgubbar som kan explodera vilken sekund som helst (alternativt en timme senare), rån av diligenser och en fantastisk chans att ta hem vinsten även efter döden.

Bang passar bäst för soliga dagar, molninga dagar, snöiga dagar och allt däremellan. Det är ett ovanligt simpelt spel med tanke på mängden frihetsgrader och fungerar dessutom ypperligt även när man råkar vara ett överflöd av folk.
Du kommer att bli beroende. Jag lovar.

Kirchsteiger och Timell, härmed förklarar jag krig mot eder! Ty era händiga händer och top notch verktygsbälten har fått hela gefla svenska folket att ge er trånande blickar, fulla av avund. Måhända att edra tummar sitter där de ska, men edra klämkäcka leenden har fått andra att vilja följa er väg, om det så ska kräva en amputation och nål med tråd för att förflytta den tjocka lilla knölen som de flesta finner mitt i handen, till en plats närmre pek(/man skall icke peka)-fingret. Och tro mig, det är inte lätt att få stygnen snyggt om man inte har det till att börja med.
Detta är resultatet av era onda gärningar, indirekt åstadkomna via tidigare ägare till min lägenhet som inte fattade att han borde hållt sig kvar vid sin nisch* och inte traskat i väg utan pannlampa i hemmafixet mörka land:

• Färgstänk överallt på golvet
• En hatthylla monterad med fyra olika sorters skruvar, hål i spridd skala vilket har resultat i mer eller mindre (läs mindre) bra stöd för pluggarna, som för övrigt också verkade vara hämtade var och en från ett av världens fyra olika hörn. Och remember kids, Newtons högar med lagar säger att en hylla inte bara en kraft riktad neråt, utan dessutom (dessvärre med tanke på den högst bristfälliga upphängningsanordningen) utåt från väggen. Gahughah, var är fysikkunskaperna?
• Brun, till syftet tapet-, färg målad en bit upp på taket, vilket inte var helt galant vid omtapetsering i vit kulört.
• Brun, till syftet tapet-, färg målad en bit upp på listerna, vilket inte var helt galant vid omtapetsering i vit kulört.
• Oslipat spackel under färglagret. Resultat: Buckel buckel (eller heter det böckel? Gefla västmanländska, den gör mig handikappad!) .
• Och så vidare (här kan du placera in vilka övriga knep som helst som måhända fungerar enkelt för stunden men som blir fullständigt uruselt något år senare när någon annan (läs: jag) ska ta över).

Må ni få ruttna tomater gnuggande på era helylleskjortor samt sniglar (som inte skadades vid inspelningen) placerade på era ögon! Ty det har ni förtjänat, era rackarns girigbukar.


[Jag hade i varje fall vett att ta hjälp av någon som verkade kunna]
Tror jag.


PS. Nu är lampan färdiglimmad och uppsatt, samt styret klokt monterat till det sätt att den lilla pärlan återigen blivit en Säker Cykel. Ibland kan jag...om jag vill. DS.



*: Att dömma av arbetet: Släggtestare eller crash test dummy.

Gäsp

Jag har börjat bli trött. Och det har slagit till ordentligt. Egentligen är det väl inte värre än för någon annan, för de flesta blir smått slitna av en helt vanlig åttatimmarsdag. Det trixiga är väl framförallt att jag inte är van vid det. I min värld har jag en lista över mer eller mindre rafflande saker att göra när jag kommer hem, vareviga dag. Därför känns det inte alltför lustigt att plötsligt känna sig gå-och-lägga-sugen vid åtta-nio och ibland vara lite halvapatisk innan dess. Egentligen är det i sig själv ingen jättekatastrof, för jag anar att det går över förr eller senare (om det så ska krävas en vår och lite ljus, goddammit!), men det farliga här är att för varje gång som jag känner mig orkeslös så kommer jag välja bort något roligt mot något inte fullt så skoj, bara för att den halvtrista saken kräver mindre energi och fortfarande är bättre än inget alls. Och om jag inte passar mig kommer jag vänja mig vid och acceptera de där trista sakerna och glömma bort hur mycket fantastiskt som finns att sysselsätta sig med, med bortförklaringen att det där andra kräver en lång startsträcka, mer tid eller tja, inte vet jag (jag är inte helt korkad, så något bortförklarande argument kommer jag definitivt lyckas spotta ur mig)? Och där kommer jag sitta, i min röda mumsmanchestersoffa, klappandes katt´n, följandes låtsasdramatiken i pseudodokusåpan The Hills, iförd mjukisbyxor, moffandes flåttkårn och tänka något i stil med ”håhåjaja, man måste ju faktiskt få ta det lite lugnt när man har slitit hela dagen”. Juuust snyggt. Och det värsta är att jag inte känner mig så vansinnigt långt bort från den där situationen.

Gaah.

Måste styra bort det där. Om inte annat så för att trilskas med det där stora gråa mörka som vill att jag ska vara en god, överkonsumerande, icke-tänkande, lagom nöjd medborgare som låter det mesta gå förbi utan att protestera (återigen, jag är, åtminstone utåt sett, farligt nära där...bngh!). Och i samma stund som jag skriver detta äter jag en banan, för att upptäcka att frukten som är ett bär som valt att växa på en ört har blivit brün. Jag blir så förDolpad (ni vet, som man känner sig när man tänker på Dolph Lundgren…och kan någon berätta för mig varifrån det uttrycket kommer för även om jag anar att det är från dig, Martin, så är det liksom bortblåst)!

Hahaha, nu blev det återigen en gnällblogg! w00t the fyuq?!!1 lix. Jaja, det kanske är sån jag är.

[jag har det i blodet]

 

Sakerna som glöms

Det lustiga med att vara trött (check), stundvis lat (check), disträ (check) eller bara ha en knepig personlighet som jobbar mot sig själv på finurliga vis (dubbelcheck) är att det finns vissa saker i min omgivning som bara omöjligt blir gjorda. Det kan vara bristen på hemtelefon, inte på grund av brist på abonnemang utan för att jag alltid ”glömmer” (läs: inte orkar leta på) att frakta hem min stationära telefon från ett välbesökt ställe tre stenkast bort. Det kan vara min oförmåga att limma ihop en lampa som gick sönder för två månader sedan (kvällen innan vi for till Berlin, mina drömmars stad (ge mig en Lapplandsburgare och jag är din för evigt)). Och, nu till det kanske lustigaste av allt: Mitt vingliga styre. För tillfället, och sedan ett antal veckor tillbaka, sitter mitt styre löst. Det har dessutom blivit värre med tiden, så nu spelar jag frisbeegolf med Döden varje gång jag hoppar upp på mitt tjusiga färdsällskap och trampar iväg. När jag dessutom i efterhand har rekonstruerat krashen 2005 och kunnat konstatera att  det nog INTE var en väska som åkte in i hjulet utan antagligen en trasig stänkskärm (upphängd med snöre och silvertejp sedan minst ett år tillbaka, bra där!) som åstadkom den plötsliga tvärniten så känns det lite pinsamt att jag aldrig lär mig. Ok att den gav mig ett karaktärsingivande scarface och en massa slantar i fickan, men jag passar nog en repris. Anledningen till att jag skriver detta är för att jag vill känna mig tvingad att styra upp (ursäkta ordvitsen) cykelproblemet. Och ni får gärna tjata lite extra på mig om ni inte vill se en Hanna grinda med fejjan före på stadens gator och torg i fortsättningen.

Återigen, det här (oförmögenheten att ta tag i småsaker) är väl något som alla känner av ibland, men det hindrar ju inte mig för att blaja om det här. Ty jag är almighty på denna blogg, så jag kan svamla ord tills jag spricker, horray!

 

 

 

 

Mitt nya objektiv

Jag är kär i mitt nya 50 mm-objektiv. Mer finns inte att säga.