pushtheredbutton

Det är lustigt det där med skräck. Jag är fruktansvärt lättskrämd, så där så att jag måste sitta halvt bortvänd från teven, hålla händerna över ögonen (fast med fingrarna lite glesa så att jag ändå inte missar det vidriga fullständigt) och tänka på något annat när jag ser på en riktigt välgjord skräckfilm. Ändå kan jag inte låta bli att fortsätta konsumera skräcken, vare sig i serie-, tavel- eller framförallt filmform.
För jag älskar det.
Jag älskar adrenalinet, den ökande pulsen och de förbättrade sinnena skapade för att jag vid en obekväm situation snabbt ska kunna ta mig därifrån. Och jag älskar kunskapen om att blodkärlen vidgar sig för att jag faktiskt ska kunna lyckas med det. Flykten alltså.
Tyvärr är det få som förstår mig. Många undviker genren helt, ofta med motiveringen att det är pubertal skräpkultur (även om det framförallt handlar om att de inte klarar av det faktum att något som rör sig i 24 bilder per sekund kan få dem att vilja sticka en gaffel i ögat bara för att slippa se). Andra gillar skräck, men klarar av det så bra att det i flera fall nästan gör dem oberörda. "Ok att hon rör sig ryckigt och det ser lite tufft ut, men måste man verkligen se två avsnitt Duck Tales efteråt för att varva ner och menar du att du f o r t f a r a n d e ser henne komma mot dig så fort du blundar, efter att Joakim och hans systersons systersöner gjort sitt?".
Själv föredrar jag den gyllene medelvägen. Totalt gefla tokrädd i överflöd, alltså. Även om du aldrig kommer se mig springa runt med en kofot two-by-four på Tysta Kullen. För till och med jag har mina gränser.





En stilla skräck
Skräck kan vara trixigt i bildform. Tro mig, jag har testat (om och ooom igen...när allt kommer omkring så är jag visst ganska kass på att variera mig). Framförallt beror detta på att skräck på bild är så vansinnigt klyschigt. Du har mörkret, skuggorna, de blågröna nyanserna blandad med kanske lite rött och voilá, padam, klart! Utan dialoger får man inte med vem som agerade den döda mamman eller varför ett kubiskt rum med åtta in/utgångar är ett hyfsat bra tecken på att det är fantastiskt praktiskt att du har ett par skor på dig. Så då blir det lite platt. I det här foto har jag använt mig av alla fåniga regler som gäller när det kommer till skräck (av nostalgiska skäl använde jag mig av den mycket trendriktiga och samtidigt klassiska ficklampa-underifrån-looken...kombinerat med en osminkad fejja exponerad på cyberspace för att det skulle bli lite extra läskigt för mig personligen när jag ändå är och traskar kring ämnet). Men såhär kan det inte gå till! Så i och med detta inlägg utlyser jag en utmaning till mig själv (helt frikopplat från aperturescience) som går ut på att jag måste lära mig att fota skräck utan att fuska med ovanstående tramsklyschor. Skräck i dagsljus kanske? Eller med en cocker spaniel och dennes röda, dreggliga, bolll? Vad vet jag, men det här kan sluta precis hur som helst...
Önska mig lycka till.

Uppdraget
Ibland får jag lära-mig-foto-uppdrag. Ganska sällan faktiskt, men det beror mest på att jag är långsam på att klara av dem jag redan har fått. Vi har en imaginär blogg som vi samlar mina lösningar i, men innan den verkligen kommit igång får ni klara er utan adressen dit.
Det senaste uppdraget var Utveckling. Det var ett klurigt och alldeles för stort ämne så jag hade fruktansvärt svårt att komma på en vettig strategi för det. Till slut tog jag mig till Evolutionsmuséet+Paleontologen här i stan för att se vad jag kunde göra med filurerna där inne. Uppdraget löstes med hjälp av en smula internhumor, vilket så småningom kommer att kunna beskådas i ovan nämnda blogg. Tog även ett alternativ till den bilden, med en lite mer seriös tolkning av ämnet.

 

 

Vi förlorar
För där var jag. På ett museum. Fyllt av skelett. Inte bara uråldriga skräcködelben, utan moderna ben, av djur som finns runt omkring oss fortfarande. För att inte tala om det uppstoppade djuren! Vi är alltså en av miljontals (jag skojar inte) arter på planeten. Och vi, av alla arter, har fått för oss att vi är så gefla utvecklade att vi har rätt att ta kål på alla andra arter och sen stoppa på oss lite av deras ben eller hud och hänga, alternativt ställa, upp dem på museum, för allmänhetens beskådan. Bra där arten! Stoltheten flödar. Verkligen. Om jag skulle ta och diskutera vår så kallade välutveckling i punktform (lite bra att inte gissa innan hur många punkter det blir)…med energin från ett veganhjärta men med material från en genetikkunnig hjärna:

1. Människan har på inget vis störst genom (dvs det arkiv som samlar allt som är viktigt om oss och gör att det kan göras om en massa hyfsat liknande individer). Det har växterna, alla av dem har större mängd DNA än oss, tror jag (t o m maskrosorna!). Jag menar, de omvandlar ljus till mat, lyckas med det du! Slutsats: Vi är definitivt inte de mest avancerade varelserna.
2. Vår art utvecklas fortfarande. Glömt allt trams om att människan skapades av Farbror Grå där uppe bland molnen och sedan aldrig har förändrats. För vi utvecklas konstant, eftersom vi inte på något vis är fulländade. Vi kan ta den här människan-bra-eller-kass?-diskussionen om några miljoner år så kanske jag har en annan syn, men nu är vi bara en halvkass kopia av vad som en gång var och en pixlig förlaga av något betydligt mer välupplöst. Det finns dock vissa arter som inte har utvecklats så mycket på senare tid utan gillar att vara ungefär som de är. Bakterierna t ex – de kommer aldrig att bli stora eller lära sig att se på teve. Det är för att de är så gefla tuffa redan nu. De (vissa av dem) kan överleva i stort sett allt (brand, syrebrist, näringsbrist i ett sekel o s v), de kan kommunicera med varandra och du, visste du att vi är ungefär 10 gånger mer bakterier än vad vi är oss själva (människoceller är alltså bara en bråkdel av vår kropp)? Slutsats: Vi är fånigt icke-perfekta.
3. Vi är rent biologiskt inte särskilt anpassade till vår närmiljö. Vi klarar oss inte i kylan, vi har inga klor att göra bitchslappar direkt farliga, våra tånaglar lär definitivt inte hjälpa oss vid trädklättring och vi har så förtryckta instinkter att inte ens tre andetag från svält skulle medföra att vi kom på vad som är ätbart eller inte i ett kargt landskap. Sök (via en sökmotor nära dig, jag undviker G-ordet med hänsyn till PNK) på endospore och se vilka som vinner. Slutsats:”You die in the beginning”, som det berömda soon-to-be actiondatorspelet heter.
4. Vi våldtar vår miljö. Bildligt åtminstone, men ibland bokstavligen (för de lite mer inavlade individerna i arten om jag får vara fördomsfull). Det handlar inte bara om att vi tror att vi är störst, bäst och mest eleganta och tar oss friheten att slakta allt annat liv och placera det innanför montrar. Framförallt är det sjukt klantigt att glufsa i sig hela näven som sträcker fram lite mumsmums. Slutsats: Vi tafflar!

Pust! Jag kommer inte på några mer punkter just nu. Är nog lite för upprörd för det. Och ja, jag vet att jag lovade dyrt och heligt att det här inte skulle bli en gnällblogg…men fuck D. Om människan inte var skapad att gnälla så skulle Farbror G aldrig uppfunnit fikaraster på arbetsplatser, P1:s Ringa-in-program eller det svenska folket. Och tror du verkligen inte att grottmänniskor också klagade på saker, såsom det stickiga riset att sova på eller att det drog kallt på golvet i boningen? För som alla ni som någon gång har tvingats lyssna på en kötteätares verbala attack för att försöka försvara sitt leverne så är grottmänniskor en evigt fungerande referens. Till allt.

För tänk om man kunde trycka på en knapp. En röd knapp.
Och säga tack och hej misslyckades låtsasart!
Jag vet vad jag skulle göra.

 

 

 

Dinosaurosar
Jag var som sagt inne på Patologen också. Försökte dra med mig Pär dit för något-några år sedan men jag tror tanken på att stöta på de så kallade obehagliga varelser som lever i hans 2000 meter djupa badkar var för mycket för att tåla utan att byxan skulle bli blöt (GJ, om du läser det här har du chansen att förklara dig). Så jag gick själv och plötsligt var jag åtta år på nytt. De är ju faktiskt huur tuffa som helst! Nog att de dog ut och därmed var lika taffliga som oss, men glömde jag att nämna att de var stora och hade vassa tänder också? Nu vill jag till biblioteket och låna allt de har, sätta mig i skräddarställning under en filt (med ficklampa) och bara frossa i mig information om låtsasfåglarna. Kanske sen. Ska visst jobba nu.

 

PS. Blixtar är för mesar. ISO onemillion is teh shitz!!1 DS.

Jag har varit ledig. Inte nog med att jag har varit ledig, jag har fått betalt för det också. Min första riktiga semester. Galet.
Inför ledigheten såg det ut som om jag skulle ta det ganska lugnt. Vila upp sig är bra, har man ju hört. Detta misslyckades jag såklart med totalt, vilket genererade en viss dödströtthet, men sådant är ju bara charmigt och lite trendigt om man tänker efter. Samtidigt känns det inte riktigt som om jag gjort så mycket särskilt på semestern, för i år har jag lärt mig konsten att ägna mycket energi åt att göra ungefär ingenting. Att spendera en hel dag med att vandra. Och leta. För att sedan upptäcka. Vad det nu var man skulle upptäcka. Hitta nya vinklar, kanske fota lite.
Det var en sjukt bra semester [tack!].

 

 

Den här bilden var från en sådan lite halvt spontan-ingenting-kväll. Det var gången då jag skulle testa att kvällsfota för första gången. Det visade sig vara grymt krångligt och slutade i stort sett med att jag lallade runt och med hjälp av blixten lekte Johan Renck*. Jag hade ju inte ens haft vett nog att ta med stativet!
E däremot, han hade allt.
Stopp.
Paus.
Det är nog lättast att ta det här från början...

 

Tillägnat han som lärde mig att dela upp text i stycken och skriva rubriker till dessa.
Jag har alltid tyckt om bilder. Eller snarare. Bilder har tyckt om mig. Vissa är språkligt begåvade men själv jobbar jag hellre visuellt. Besattheten av färg, form och budskap har omvandlats till måleri men av någon märklig anledning blir det aldrig riktigt som man har tänkt sig så fort penseln är i farten. Ett naturligt alternativ till detta borde ha varit foto, men konstigt nog har jag tidigare bara förknippat foto med att sätt att spara minnen. Fram tills nu. I slutet av våren befann jag mig plötsligt i en situation där jag på daglig basis exponerades för till synes (höres?) oändligt prat om bländarvärden, skärpedjup och objektiv. Detta ledde till två saker:

1. Jag lärde mig den viktigaste fototeorin och började faktiskt tycka att det var intressant.
2. Det investerades i en ordentlig ny kamerautrustning.
3 (jag är sämst på att planera mina numrerade listor i förväg). Den nya kamerautrustningen ersatte en gammal utrustning som plötsligt fanns till förfogande för en lagom slant. Hammaren togs fram. Sparbössan gick sönder. En söt och mumsig Nikon D80 var plötsligt min. Yeai.

Finns det inget vettigt resultat från fotokvällen då?
Jo, och hittas lämpligast på lifter.blogg.se. Det borde inte vara alltför svårt att luska ut vilket inlägg jag talar om. Om designen känns bekant kan detta enklast förklaras med att det ägde rum en dunk seriös kodstöld i lördags när redbutton skulle upp. Lämpligt att min fotomentor genomgick en metamorfos och förvandlades till foto/blogg/mm-mentor. Mentor har för övrigt en smaskig, lite magisk, aura runt sig. Eftersom jag tidigare mentrat i algebra och minns att det mest handlade om att moffa i sig rikliga mängder thaimat borde jag veta bättre än att kasta sagodamm på något så vardagligt, men ändå...en mentor! Här snackar vi Obi-Wan korsat med han den vithåriga gubben i Karate Kid som kunde peta folk i ögonen (det kunde jag också när jag var två, men nog om mina kampsportskunskaper, Jante har lärt mig att Man skall icke skryta)**. Det ryktas för övrigt om att jag kanske ska få en mentor på jobbet. I så fall blir det en anställd på ett av världens största företag. Ok. Nu tar vi det igen. Ett av VÄRLDENS största företag (”fifty years ago!”). Med en budget större än Burundis BNP (eller nåt). Galet. Äckligt. Äh, nu blev jag för arg för att skriva vidare.

 

*Ni vet, Stakka Bo, teh dude from da 90-talet som så småningom gjorde sig känd som musikvideoregissör. Jag har åtminstone fått för mig att han gjorde en Kent-video där han använde en strålkastare i mörker för att få lite samma effekt som SF-”nu kan man köpa biljetter på cyberspace”-reklamen (de här uppgifterna har inte bekräftats för hittills har jag inte kunnat hitta någon lämplig information om det).

**Notera att mina både exempel har skägg, men det här är något jag kommer att komma tillbaka till senare.

 

 

Denna gång på riktigt känns det som. Kanske. För sisådär två år sedan gjorde jag en blogg bara för att tillfredsställa min dåvarande distansmålarkurslärare som tyckte att det här med blogg var en ypperlig idé. Hon hade ett märkligt namn som rimmade på Måla och sa bara gott om allt jag producerade. Skönt med positiv kritik ibland, men vadfaen, när skulle det bli konstruktivt?
Svävar ut.
I vilket fall som helst, den här bloggen fyller ett annat syfte än att (varning för svengelskt ord, dock inte fullt så språkförbrytande som "det är svårt att prata på mobilen nu, jag har så dålig reception") promotea min så kallad konst. I stället ska den fungera som ett sorts fotoalbum. Mycket för att en mycket populär svensk bilduppvisningssida som jag tidigare använt är så totalt...dryg. Men mest för att jag vill ha det på mitt eget vis. Vet inte riktigt hur ofta jag kommer lyckas uppdatera den eftersom [insert godtycklig förklaring med lämplig "jag har ju så mycket att göra för mitt liv är så gefla rafflande"-stämning]. Inte heller vet jag riktigt vad som kommer dyka upp på sidan. Det märks. Som jag brukar säga.

Men dåså...skål och välkommen!