pushtheredbutton

Långskägg förekommer i många former och stilar, men en sak har dess bärare gemensamt: engagemang på gränsen till envishet. Utöver detta OCD-liknande beteende är det svårt att dra några slutsatser om dessa hårmaskerade män på heltid*. Å ena sidan rawrstahfahraj med dreads på både knopp och haka. Å andra sidan rakat på huvudet, bar gaddad överkropp och något slags bekräftelsebehov för att personerna i fråga alltid (jag lovar) är trummisar och behöver kompensera för att de aldrig syns tydligt på scen genom att vara lite hårda/läskiga/längstskäggiga.

 

Jag försöker tänka mig själv i långt skägg. Det går sådär. Blir det inte stickigt? Och i vägen? Och ska det vara innanför eller utanför halsduken? Hmm…jag tror att långskägg är lite för komplext för mig. Och inte bara för att det kräver att man är mer true än att man spontan-namedroppar Babylon.

Snygghetsfaktor: Tre långskägg.

 

Långskägg att undvika: ZZ Tops! Jag skämtar inte. Jag skulle inte ens kunna försöka skämta om det ens om jag ville. Så illa är det.

 

*Holy motherfrak! Jag råkade precis snegla på teveapparaten och såg Leif Pagrotsky och geflar vad fascinerande det är att han trots platåskor och barnstol fortfarande inte når upp till sina vänners armhålor men samtidigt är så sjukt snygg och jag tänker att det måste vara skägget som gör det och shit, nu kan jag inte koncentrera mig för att jag återigen blev påmind om min hemliga förälskelse till denna mycket lilla man. Du får ursäkta mig om resten av inlägget efter stjärnesymbolen aldrig riktigt tar sig nu när jag blev så distraherad. Åh, LEIF! Om du tar över efter Mona lovar kanske jag nästan kan övertalas att rösta på er. Ja, det är en legitim anledning. Skägg, I tell you! Skägg!