Gamlast
Jag vaknade, såg mig i spegeln och det slog mig - jag börjar bli gammal. Sådär gammal så att jag vill sminka mig, inte för att det är kul utan för att slippa påminna för mycket om Samara Morgan. Har SJ haft rätt hela tiden när de tycker att jag är Vuxen om drygt en och en halv månad? Visste de om att jag skulle föråldras precis just denna hösten? Vafalls, varför har de inte sagt något?! Innan jag vet ordet av kommer jag behöva visa leg på Systemet (teh ultimate förnedring). Gusheolov att jag har för vana att bli nykterist på vinterhalvåret (hej evighetssoffan, min bästa vän) och kan leva i förnekelse ytterligare sex månader.
Det finns dock en alternativ förklaring till mitt uppmosade farmorsansikte: Trötthet of Doom. Den här veckan har jag försökt ignorera att jag lever ett Vuxet Arbetsliv, vilket har resulterat i sena kvällar och mycket, mycket trötta morgonar. Förstår du vilket moment 22? Antingen växer jag upp och accepterar att jag lever för att jobba och inte tvärtom, eller så lever jag kvar i den naiva ungdomsillusionen om arbete som bisyssla, med garaneterat tantutseende inom några veckor. Fifan.
Det finns dock något som tyder på att jag faktiskt börjar bli vuxen, på riktigt. SMHI. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Jag har nämligen blivit beroende av det och studerar den lilla Flash-kartan vareviga dag. Inte för att jag ska göra något särskilt, heck, jag är ju knappt ens ute om dagarna! Det är ett mysterium, men det finns en liten risk att beroendet har något med åldern att göra. Kan det annars vara en kvarleva från i somras, när jag faktiskt valde utsida före insida? Eller från när jag var liten, då man faktiskt var ute jämt jämt jämt (och att smhi-kollen bara tog sig i uttryck lite försenat?)? Oj. Jisses vad länge sedan jag var liten...
Det finns dock en alternativ förklaring till mitt uppmosade farmorsansikte: Trötthet of Doom. Den här veckan har jag försökt ignorera att jag lever ett Vuxet Arbetsliv, vilket har resulterat i sena kvällar och mycket, mycket trötta morgonar. Förstår du vilket moment 22? Antingen växer jag upp och accepterar att jag lever för att jobba och inte tvärtom, eller så lever jag kvar i den naiva ungdomsillusionen om arbete som bisyssla, med garaneterat tantutseende inom några veckor. Fifan.
Det finns dock något som tyder på att jag faktiskt börjar bli vuxen, på riktigt. SMHI. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Jag har nämligen blivit beroende av det och studerar den lilla Flash-kartan vareviga dag. Inte för att jag ska göra något särskilt, heck, jag är ju knappt ens ute om dagarna! Det är ett mysterium, men det finns en liten risk att beroendet har något med åldern att göra. Kan det annars vara en kvarleva från i somras, när jag faktiskt valde utsida före insida? Eller från när jag var liten, då man faktiskt var ute jämt jämt jämt (och att smhi-kollen bara tog sig i uttryck lite försenat?)? Oj. Jisses vad länge sedan jag var liten...
Turkosa
Jag och syster ska göra en barnbok.
Ett rafflande,
fantasifylldaste
äfventyr.
Sedan ska vi bli kända som de talangfulla systrarna B
och gå på galor och premiärer hela dagarna.
I likadana kläder,
för att åtminstone få något som tyder på släktskap.
Ja, mer än skrattet då.
Skvallerblaskorna älskar oss
Alfons "mamma" hatar oss
och småflickor kommer bråka
om vilken som är deras favorit:
Den ljusa eller den mörka.
Ett rafflande,
fantasifylldaste
äfventyr.
Sedan ska vi bli kända som de talangfulla systrarna B
och gå på galor och premiärer hela dagarna.
I likadana kläder,
för att åtminstone få något som tyder på släktskap.
Ja, mer än skrattet då.
Skvallerblaskorna älskar oss
Alfons "mamma" hatar oss
och småflickor kommer bråka
om vilken som är deras favorit:
Den ljusa eller den mörka.
Vi klättrade in i ett övergivet hus
- nej inte syster, han den där andra -
och jag frossade i gamla burkar
samt vågar för jättar,
som fortfarande fungerade
[vågarna alltså].
Dagen efter:
demolition destructicon.
That skatt is no more.
Det här är till dig, Lina. Välkommen hem PapperspåseNinjaKatten!
För tänk om livet vore mer likt en fest med tiki-tema
anordnat av de där konstnärerna,
sådana därna officiella konstnärer.
De som letar hawaiiskjortor på lösvikt.
Då skulle vi sitta i torn hela dagarna
och kika ut över pöbeln med parablydrinkar.
Läsa tantporr från sjuttiotalet
och fnissa
och drömma oss tillbaka till tider då saker var mindre krångligt,
när man kunde säga vad man ville
istället för att fläta in det
i maskulina bringor
och fagra damer i nöd.
Precis som de riktiga hula-hula-flickorna
skulle vi få alla lite mer upprymda
dansandes barfota på betonggolv
och bastkjolar som fladdrar.
Det skulle bli gömda skatter,
Den Hemligaste Skatten
att hittas om femtio år
när vi har blivit kulturtanter av rang.
Eller kanske hittas dagen därpå,
vi lämnade ju trots allt en karta.
Med kryss.
Eller X kanske man säger.
Som markerade punkten.
Den Hemligaste Punkten.
Sen skulle jag gå hem,
förståndig som jag är
och missa mer än vad jag fattar,
för så gör jag alltid.
Det är en ny dag imorgon.
Men ibland glömmer jag att det är en dag idag också
Men det är ok.
För det var jevligt skoj ändå.
anordnat av de där konstnärerna,
sådana därna officiella konstnärer.
De som letar hawaiiskjortor på lösvikt.
Då skulle vi sitta i torn hela dagarna
och kika ut över pöbeln med parablydrinkar.
Läsa tantporr från sjuttiotalet
och fnissa
och drömma oss tillbaka till tider då saker var mindre krångligt,
när man kunde säga vad man ville
istället för att fläta in det
i maskulina bringor
och fagra damer i nöd.
Precis som de riktiga hula-hula-flickorna
skulle vi få alla lite mer upprymda
dansandes barfota på betonggolv
och bastkjolar som fladdrar.
Det skulle bli gömda skatter,
Den Hemligaste Skatten
att hittas om femtio år
när vi har blivit kulturtanter av rang.
Eller kanske hittas dagen därpå,
vi lämnade ju trots allt en karta.
Med kryss.
Eller X kanske man säger.
Som markerade punkten.
Den Hemligaste Punkten.
Sen skulle jag gå hem,
förståndig som jag är
och missa mer än vad jag fattar,
för så gör jag alltid.
Det är en ny dag imorgon.
Men ibland glömmer jag att det är en dag idag också
Men det är ok.
För det var jevligt skoj ändå.
Mittwoch
Mina ord har tagit slut.
Återkommer när de är tillbaka.
I framtiden.
[Laserguns, pieuh pieuh!]
Återkommer när de är tillbaka.
I framtiden.
[Laserguns, pieuh pieuh!]
Jag har blivit lurad
Med touch av tagel
Idag ser mitt hår ut som en skräphög, men jag vågar inte ta ut flätorna för då blir det bara ännu mer av ett trasselsudd. Det är typiskt, att man ska behöva ångra sig så grovt dagen efter man har kommit på den briljanta idén att det är dags att lära sig självfrisering. Ok, ånger är kanske inte riktigt rätt ord för jag känner att hårfix är ett område som jag verkligen behöver ta igen mig på. Å andra sidan tycker jag att jag har en befogad ursäkt till min totala talanglucka i hårdjungeln. Jag hade nämligen långt hår när jag var liten så varenda gång vi skulle leka frisör så var det alltid mitt hår alla skulle träna på. Så där satt jag, håröm och nästan lite ömklig, med svar som "vill man vara fin får man lida pin" snattrandes mot mig i takt med hårryckandet. Och inget lärde jag mig själv...
Naivitet
Jag har en fin bild av barndomen och alla våra lekar, men ibland hittar jag tydliga brister i mina romantiserade minnen av det förflutna. Det var nämligen en hel del som inte var fullt så klockrent som jag vill tro. Att jag utnyttjades som hårmodell, likt sådana där plasthuvuden som sjuåringar ska lära sig make up-konster på, är en sådan detalj. Här är ytterligare några tecken på att jag var ett löjligt lättlurat och lättpåverkat barn:
PS. Måste tacka MÄGnuss igen för bilderna. Eftersom det nästan alltid är jag och E som viftar med kamerorna så är en bild med oss två tillsammans ungefär lika vanlig som...tja, något som dyker upp väldigt väldigt sällan. DS.
Idag ser mitt hår ut som en skräphög, men jag vågar inte ta ut flätorna för då blir det bara ännu mer av ett trasselsudd. Det är typiskt, att man ska behöva ångra sig så grovt dagen efter man har kommit på den briljanta idén att det är dags att lära sig självfrisering. Ok, ånger är kanske inte riktigt rätt ord för jag känner att hårfix är ett område som jag verkligen behöver ta igen mig på. Å andra sidan tycker jag att jag har en befogad ursäkt till min totala talanglucka i hårdjungeln. Jag hade nämligen långt hår när jag var liten så varenda gång vi skulle leka frisör så var det alltid mitt hår alla skulle träna på. Så där satt jag, håröm och nästan lite ömklig, med svar som "vill man vara fin får man lida pin" snattrandes mot mig i takt med hårryckandet. Och inget lärde jag mig själv...
Naivitet
Jag har en fin bild av barndomen och alla våra lekar, men ibland hittar jag tydliga brister i mina romantiserade minnen av det förflutna. Det var nämligen en hel del som inte var fullt så klockrent som jag vill tro. Att jag utnyttjades som hårmodell, likt sådana där plasthuvuden som sjuåringar ska lära sig make up-konster på, är en sådan detalj. Här är ytterligare några tecken på att jag var ett löjligt lättlurat och lättpåverkat barn:
- Att jag fick betydligt mindre speltid (Commander Keen IV på hemma-PC:n) än mina vänner, med motiveringen att "jag kan ju spela när jag ville" eftersom datorn stod hos mig. Det lilla faktum att mina kompisar alltid var hemma hos oss på eftermiddagarna och min arbetande ingenjörsfar paxade datorn på aftnarna var inget de tog hänsyn till.
- Att jag lurades erkänna att den utspillda saften på skinnsoffan var mitt fel, trots att det inte var det.
- När jag tvingades klättra in i en miljöbod via pappersåtervinningsluckan efter att jag och min kompis länge stått och debatterat om huruvida hålet var stort nog för inklättring, varpå hon fick dåligt tålamod och slängde in mina nycklar så att jag inte hade något annat val än att testa.
- Att jag var säker på att det dök upp en riktig serietecknad tiger varje gång man åt Kellog´s Cornflakes. Hade jag bara fått testa det empiriskt så kanske idén försvunnit snabbt, men mina föräldrar valde annan frukost åt mig.
- Alla de gånger jag råkade svara ja när någon föreslog kortspelet Kung och Gatsopare (den ena är Kung och kastar alla kort på golvet, varpå Gatsoparen tvingas plocka upp) eller något av alla de andra namn som leken förekom i.
- Att jag var fullt övertygad om att min tre och ett halvt år äldre syster var överlycklig över att ha mig medtultandes när hon lekte med sina riktiga vänner.
PS. Måste tacka MÄGnuss igen för bilderna. Eftersom det nästan alltid är jag och E som viftar med kamerorna så är en bild med oss två tillsammans ungefär lika vanlig som...tja, något som dyker upp väldigt väldigt sällan. DS.
När bitterheten bubblar upp - vilken fröjd!
Sluta säg att Sverige är jämställt bara för att det finns ställen som är värre
På P3 hördes inringningsprogram om könsklyftor och vad det medförde för förväntningar på individen. Jag var klantig
nog att missa större delen av programmet, men uppfattade åtminstone ett samtal. Det var en tjej som ringde in som tyckte att ämnet var onödigt och uttjatat eftersom hon minsann hade trotsat alla könsbundna krav och gett sig in i billackeringsyrket. Trots att hon medgav att hon hade fått en del märkliga reaktioner i denna värld av män så verkade hon inte tycka att det var ett stort problem så länge man gör det man själv vill. Jag höll såklart på att börja gråta För varje person som vägrar acceptera det fängelse som vi alla lever i på grund av vad vi har innanför underkläderna så vinner det där andra. Maktordningen korkar upp champagnen och tänker att deras nya strategi om att förtrycka med nästan osynliga medel är deras bästa idé hittills. Varför anstränga sig med misshandel, våldtäkter och folkmord av homosexuella när man istället kan hålla pöbeln i schack utan att de själva fattar ett dugg? "HahaHAAA", jollrar de i sina dåligt sittande kostymer täckta av kvarlevor från anklever och kaviar (vem bryr sig om klumpighet kring (snitt-)middagsbordet när man har världen framför sina fötter?). För visst är det fint att tjejen i etern vågar göra det hon själv älskar, men hur förklarar hon att det väcker reaktioner? Och hur går det med alla de tjejer som inte alls känner sig bekväma på en verkstad och ger upp drömmen innan den ens har börjat utvecklas? Eller de kreativa donnor som inte ens fattar att billackering är det sweetaste ever, eftersom de lärt sig att "det där med bilar, det verkar bara trist"? Eller killar som vill bli fritidspedagoger eller sjukskötare? Gaah!
"You know who Superman is?"
Samtidigt kan jag till viss del förstå henne, för det är så enkelt att tänka så. Så befriande. Om man satsar på att göra typiska "killsaker" som tjej så får man den där kicken av att man minsann är lika bra, att man får komma upp till deras nivå enkom tack vare sina bedrifter. Ibland får man dessutom lite extra uppskattning av den enkla lilla detaljen att man ÄR tjej och då glömmer man lätt bort hur vidrigt det är att få specialförmåner och surplar istället i sig allt socker man kan få. Attityder i stil med "Åh, har du Darth Vader som idol och vet vem Guybrush Threepwood är - ska vi ligga?" slungas kors och tvärs mot en och om man inte aktar sig kan man lätt ta åt sig och tänka att jo, man är nog rätt tuff trots allt. Bara för att man gör det som en halv befolkning redan kan, alternativt har känt sig tvingade att lära sig.
[Charmigt]
Och det tar inte slut här, för samma sak gäller åt andra hållet. En kille som vågar visa sina känslor eller stå upp för jämlikhet kan få precis lika mycket bonus i folks ögon, så länge han inte blir "en jävla fjolla" d v s (för det finns a l l t i d gränser).
Den feges syn på kamp
Jag har gång på gång kommit på mig själv med att känna av de där kickarna från när jag gör något som jag enligt reglerna inte borde ägna mig åt. Då spelar det ingen roll om träbiten är snett sågad eller om min programmerade kod är full av kompileringsfel. Inte heller bryr jag mig om att jag åker utanför banan i Forza för en tjej med en tv-spelskontroll i handen är häftigt, det har man ju hört. Jag känner mig banbrytande, som att jag med mina livs-, yrkes- och intresseval gör något viktigt i jämlikhetsfrågan, medan jag samtidigt har en gnagande känsla någonstans där inuti. Det är en känsla som kan manifestera sig på olika sätt och allt som oftast får mig att vilja kasta upp på hela livet och alltingheten och som i stort sett kan sammanfattas med:
"Hur faeeen kan jag slå mig själv på bröstet bara för att jag vågar ta för mig av det som var mitt från början?"
alternativt
"Varför sågar jag alltid snett?"
PS. Fröken D på bilden har egentligen inget med saken att göra - bara det hon gestaltar just där. DS.
Det här blev ett klassiskt gammalt argt RedButton-inlägg. Sorry about that, men man kan inte alltid vara glad, även om dagen egentligen har varit sådär extra kär och god.
För övrigt börjar jag på fullaste allvar klassa Preacher som Werldens Besta Serie. Ever. Jag kommer att börja grina när allt är utläst. Någon som har något bra tips som kan trösta mig då?
Ute i godast tid
Jag skulle skriva ett inlägg om ord,
om hur det känns att frossa i dem,
njuta av varenda välformulerade fras och smaska extra högt
för det är så man ska göra när man moffar något smarrigt.
Jag skulle skriva om kicken av att få ihop något fyndigt
när man annars mest pratar gnällbältska
(med u och ö som samma ljud)
eller bara är fantastiskt trögtänkt
och inte heller lyckas få till några snitsiga imitationer
när det är anekdotdags runt fikabordet.
Hur faen gör de där som får sitt tal att låta som en spontan välformulerad blandning av humor, värme och närvaro?
De har bergis en fusklapp i fickan.
Jag skulle skriva om att få belönas av andras texter,
att läsa något så välformulerat att det vattnas i ögonen.
Att få mail från sin grafiklärare om "gratis åkband till ett språkligt tivoli"
eller få äran att mysa med ännu en Erlend Loe-bok
(och som vanligt bli kär i huvudpersonen).
Men det får bli någon annan gång.
Istället förvandlas inlägget till en liten enmannashow
i form av en affish.
Se det som en inbjudan.
PS. I september alltså, inte imorgon. DS.
om hur det känns att frossa i dem,
njuta av varenda välformulerade fras och smaska extra högt
för det är så man ska göra när man moffar något smarrigt.
Jag skulle skriva om kicken av att få ihop något fyndigt
när man annars mest pratar gnällbältska
(med u och ö som samma ljud)
eller bara är fantastiskt trögtänkt
och inte heller lyckas få till några snitsiga imitationer
när det är anekdotdags runt fikabordet.
Hur faen gör de där som får sitt tal att låta som en spontan välformulerad blandning av humor, värme och närvaro?
De har bergis en fusklapp i fickan.
Jag skulle skriva om att få belönas av andras texter,
att läsa något så välformulerat att det vattnas i ögonen.
Att få mail från sin grafiklärare om "gratis åkband till ett språkligt tivoli"
eller få äran att mysa med ännu en Erlend Loe-bok
(och som vanligt bli kär i huvudpersonen).
Men det får bli någon annan gång.
Istället förvandlas inlägget till en liten enmannashow
i form av en affish.
Se det som en inbjudan.
Kom och lek,
om ni vill.
Icke-publicerade målningar och ännu okänt vernissagesnacks utlovas.
om ni vill.
Icke-publicerade målningar och ännu okänt vernissagesnacks utlovas.
PS. I september alltså, inte imorgon. DS.
Snooooze. Snoozesnoozesnos.
När man är dum nog att gå upp 04.55 för att flexarbeta är man ett eller flera av följande:
- dum i huvudet
- befogad att slippa skriva nya statusrader och kan återvinna fredagens: "pushtheredbutton tänker sig Damn som den perfekta starten på dagen. De kommer intågandes från klädkammaren (där de får stå tätt, tätt inför varje morgonshow) i en synkroniserad så kallad "hiphopdans", för att sedan sätta igång svängomen med det de gör bäst: basriff, trumlattjande och ett eller annat dragspelsstråk. För att toppa det hela springer sedan Timbuktu (raklång) fram från under sängen och gör den redigaste höftrullningen."
- trött nog att ändå inte lyckas göra så mycket annat än att fota när man väl kravlar sig iväg till arbetet och förväntas bota världen från pest och kolera.
Jag hittade återigen en pryl vars funktion jag inte känner till
och antog för enkelhetens skull att den bergis är totalt meningslös.
Eller en mjukglassmaskin.
Ute levde livet vidare utan mig.
"Kapitalistsvin", tänkte jag och höttade med näven åt mig själv.
Det hade jag förtjänat.
och antog för enkelhetens skull att den bergis är totalt meningslös.
Eller en mjukglassmaskin.
Ute levde livet vidare utan mig.
"Kapitalistsvin", tänkte jag och höttade med näven åt mig själv.
Det hade jag förtjänat.
[sälj din själ]
Jag vet att man inte får,
är man sådan därn kreativ så ska man behålla sin originalitet
och aldrig
någonsin
sälja ut sig själv.
Men waevva,
om det är så att du är ny här
och undrar lite mer om vad jag gör,
så kan du kika på mina målningar här.
Eftersom jag inte är du
och jag redan har tänkt ihjäl mig på alla bakomliggande budskap,
alla detaljer
ja varenda yta på målningarna,
så uppskattar jag verkligen verkligen
om du har något särskilt att säga om dem.
är man sådan därn kreativ så ska man behålla sin originalitet
och aldrig
någonsin
sälja ut sig själv.
Men waevva,
om det är så att du är ny här
och undrar lite mer om vad jag gör,
så kan du kika på mina målningar här.
Eftersom jag inte är du
och jag redan har tänkt ihjäl mig på alla bakomliggande budskap,
alla detaljer
ja varenda yta på målningarna,
så uppskattar jag verkligen verkligen
om du har något särskilt att säga om dem.
Stekos
Björn.
Vi kallar honom Laxen.
Erik kallar honom snygg.
M tog det veganskt, dagen till ära
och bjöd på anekdot om arbetsplatsen.
Stackars arma kaja,
men en hysterisk historia.
Sen fick TV4 nys om det.
Taffel.
En evig kamp för att bli av med discokulan
och när den väl var bortskänkt
så insåg jag,
först då,
att det var den absolut bästa fotoaccesoaren.
Ooh, shiny shiny shiny!
[damn]
Vi kallar honom Laxen.
Erik kallar honom snygg.
M tog det veganskt, dagen till ära
och bjöd på anekdot om arbetsplatsen.
Stackars arma kaja,
men en hysterisk historia.
Sen fick TV4 nys om det.
Taffel.
En evig kamp för att bli av med discokulan
och när den väl var bortskänkt
så insåg jag,
först då,
att det var den absolut bästa fotoaccesoaren.
Ooh, shiny shiny shiny!
[damn]
Iiik!
Hej alla nya!
Tack så jättemycket för alla fina kommentar. Jag blir nästan lite nervös, jag har ett dagsbesökarsnitt på min sida på ungefär 4 stycken och vips var ni 1700 (hjälp!). Normalt brukar jag vara sjukt dålig på att uppdatera, men nu kanske jag blir taggad.
Svar på några av frågorna:
Ja, jag fotar själv. Jag blev intresserad efter att jag köpte en Nikon D80 för ganska exakt ett år sedan, men det är först nu när jag börjar få lite grepp om Photoshop som det börjar släppa...tror jag.
Pussrutan: Vi hittade den på Söder, men precis som mycket annan gatukonst verkar det här vara något som har spridit sig över flera städer. För er som inte riktigt är vana att leta gatukonst rekommenderar jag varmt att börja kika lite extra på väggar, lyckstolpar, gator och skyltar - man vet aldrig vad man kan hitta.
Om man sedan är lite mer hardcore (läs: jag och min kärlek) kan man spendera en hel semester med att hitta undangömda juveler i de mest otippade städer (han är bättre på att dokumentera och har dessutom lärt mig allt om foto, honom hittar ni här). Det bästa sättet att spendera tid på enligt mig själv.
Byxorna finns i Västerås. Även där finns det liknande varianter över hela världen, varav kanske den mest kända är skor som hänger. Det grundläggande budskapet bakom skokastningsbeteendet verkar vara oklart, mer om det här.
Tåget vill jag inte berätta var det står, för information kan sprida sig lite väl fort på internet så med hänsyn till alla de duktiga graffitikonstnärer (ja, jag kallar dem konstnärer) som inte vill få sina verk automatiskt bortsanerade så låter jag er själva försöka hitta de nittioåtta vagnarna.
Puss!
/Hanna
Tack så jättemycket för alla fina kommentar. Jag blir nästan lite nervös, jag har ett dagsbesökarsnitt på min sida på ungefär 4 stycken och vips var ni 1700 (hjälp!). Normalt brukar jag vara sjukt dålig på att uppdatera, men nu kanske jag blir taggad.
Svar på några av frågorna:
Ja, jag fotar själv. Jag blev intresserad efter att jag köpte en Nikon D80 för ganska exakt ett år sedan, men det är först nu när jag börjar få lite grepp om Photoshop som det börjar släppa...tror jag.
Pussrutan: Vi hittade den på Söder, men precis som mycket annan gatukonst verkar det här vara något som har spridit sig över flera städer. För er som inte riktigt är vana att leta gatukonst rekommenderar jag varmt att börja kika lite extra på väggar, lyckstolpar, gator och skyltar - man vet aldrig vad man kan hitta.
Om man sedan är lite mer hardcore (läs: jag och min kärlek) kan man spendera en hel semester med att hitta undangömda juveler i de mest otippade städer (han är bättre på att dokumentera och har dessutom lärt mig allt om foto, honom hittar ni här). Det bästa sättet att spendera tid på enligt mig själv.
Byxorna finns i Västerås. Även där finns det liknande varianter över hela världen, varav kanske den mest kända är skor som hänger. Det grundläggande budskapet bakom skokastningsbeteendet verkar vara oklart, mer om det här.
Tåget vill jag inte berätta var det står, för information kan sprida sig lite väl fort på internet så med hänsyn till alla de duktiga graffitikonstnärer (ja, jag kallar dem konstnärer) som inte vill få sina verk automatiskt bortsanerade så låter jag er själva försöka hitta de nittioåtta vagnarna.
Puss!
/Hanna
(stor/små)stadsromantik
Liten stad,
många byxlösa invånare.
Syndens näste?
Liten stad,
fullt av gömda juveler,
såsom ett övergivet nittioåttavagnarståg.
Hitta det om ni kan!
Stor stad,
där man ändå bara vill trängas på litet utrymme.
många byxlösa invånare.
Syndens näste?
Liten stad,
fullt av gömda juveler,
såsom ett övergivet nittioåttavagnarståg.
Hitta det om ni kan!
Stor stad,
där man ändå bara vill trängas på litet utrymme.
Bauhaus, är inte det en konstskola?
Det var dags för rambygge. Således vinglade damtrallan med mig och mina spenderarbyxor på iväg till Bauhaus. Jag rafsade åt mig spik (notera att i Branschen är spik lite som ett grundämne och man undviker konstiga böjningar i plural) och bets innan jag till slut tog mig till virkeshyllan. Där hängde testosteronet tungt, men jag bävade inte för något utan traskade självsäkert in i djungeln av tum och sågspånsdoft och greppade ett antal tre meter långa otympliga sattyg.
Väl betalad och klar var det dags för den slutliga kapningen, den perfekta lösningen för den som vågar sig till varuhuset utan takräcke, eller ens ett biltak för den delen. Med fem ramar planerade och inte alltför många centimetrars marginal var det tumstock fram följt av diverse patetiska försök till sågeri som visserligen slutade i mindre bitar, men på bekostnad av lite hack och mången dödad tid. Då och då kom det andra förbi för att låna såg, och jag som överockuperande fick ge plats åt dem som bara skulle kapa en enstaka gång eller två. Flera av dem var (hetero)par, där de enligt oskriven lag alltid hade samma fördelning: kvinnan mäter, mannen sågar (för så har det alltid varit). Det i sig var givetvis ganska underhållande, men riktigt glatt blev det inte förrän det sista paret för dagen dök upp. Mannen började nämligen då grymta om att sågarna var värdelösa (för "han kan det där med sågar"). Eftersom han hade använt samma såg som jag hade så kändes hans ord på något sätt värmande. Kan det vara så att jag inte är så dålig på att såga som jag tidigare trott, att det i själva verket alltid har varit sågens fel? Kan mina träslöjdslärare, den ena så uppgiven över min påstådda inkompetens att han försökte köra på/över mig (även om han drog någon rövarhistoria om att jag cyklade mot rött), ha haft fel? Kanske är jag egentligen ett geni bland träbitar och verktygslådor?
Med nya självsäkra tramp tog jag mig därför sedan hem, redo att göra underverk i husets hobbyrum. Och hur det gick? Tja, det är väl tur att jag inte är perfektionist.
Och min såg hemma är tydligen också jetedålig.
