pushtheredbutton

Hon

Hittade idag gamla Wikklassisen Bebbens blogg där hon utmanar Jessica Ritzén (a k a journalisten som fattigdomsturistar genom att testa att leva på soss-bidrag i en månad och sedan berätta för omvärlden om hennes bekymmer) genom att själv berätta om hur hon har haft csn-bidraget (ca 2500 kr/mån) som enda fast inkomst de senaste fyra åren. Visst kan hon ibland få in lite extrapengar här och där, men i stort sett verkar hon vara y t t e r s t ekonomisk. Och leva på gröt och inte så mycket mer. Det här är samma tjej som, om jag inte minns helt fel, förut levde  på ca 50 kr/mån utöver det som hennes folkhögskola begärde för mat och husrum. Inte dåligt! Mer om allt detta här (men innan ni läser hennes blogg är ni varmt välkomna att läsa klart detta inlägg). 

Jag

Eftersom jag de senaste åren allt mer och mer funderat över konsumtionshysterin blev jag såklart otroligt inspirerad av det hon hade att säga. Inte helt otippat började tankarna också vandra vidare till mina egna vanor, särskilt nu när det bara väller in pengar i form av en lön som jag, nu nästan två år sedan jag var student, fortfarande inte riktigt har hunnit vänja mig vid.Tänkte därför se hur mycket jag egentligen skulle kunna spara på en månad bara genom att vara vettig. Det här skulle alltså vara långt från Bebbens liv, eftersom hon faktiskt är fattig på riktigt och jag mer är en sådan där som med lite ekonomiskt tänkande skulle kunna åka till Kreta i sommar (eller tågluff i mellanEuropa då, same same). Men äsch, det behöver inte motiveras egentligen, inte när man är nära till kräkreflexen bara man tänker på shoppingfrosseriet och allt annat trams. 

Vi

Men hur ska jag då spara? Tja, hyran, amorteringar (vuxenscore), räntan, elen, bredbandet, maten, försäkringen, fackföreningsavgiften, välgörenheten, tv-licensen (det må vara crap ibland, men det ska faen stödjas) och ev medusin kostar mig ungefär 5500 kr. Det borde ge mig en massa glada slantar kvar som jag inte ska få spendera. Nolltolerans. Typ. Istället ska jag se om jag hittar andra roliga saker som är helt gratis, att döda tid på:

• Teckna, åtminstone om man kör hardcore-IKEA-gratispennor och baksidan av alla "viktiga papper" som folk envisas med att skicka.
• Måla (njae, en del driftkostnader där visserligen, men om man inte vill köpa (billiga) Rusta-dukar att kladda på så går det faktiskt att leta träskivor på diverse sopcentral. Det här kräver i och för sig ofta en del sågande för att få till lämplig form och skala bort t ex borrhål (träskivorna har nästan alltid varit en möbel i tidigare liv). Jag äger såg och har tillgång till snickarverkstad men eftersom det är fysiskt omöjligt att såga rakt och/eller vinkelrätt så blir det nog ändå lyxduk för min del. Inte helt gratis alltså. Men nästan, med tanke på hur länge man fastnar på varje målning).
• Spel hos spelföreningen Dvärg med dubbeleggad yxa. Tack Sverok för att ni fortsätter agera sockermama!
• Fota. Om man inte räknar med en viss startkostnad, men när man väl har klicketiklicken så vore det bara dumt att inte utnyttja den. Ja man kan rentav säga att man tjänar på att överutnyttja den, hurra för inverterade kostnader! Ehm.
• Clone wars och Battlestar Galactica (den nya drogen, fantastiskt beroendeframkallande och till synes oändlig när man har fem hela säsonger att vältra sig i). Kräver också en viss startkostnad och lite olagligt piratande, men sedan är du god att gå.
• Läsa. Om man undviker att sponsra Bonniersägda Adlibris, alltså. Tack bibblan!
• Grafittisafari. Så länge det inte slutar med att man fryser och går ner på stan för att fika. Om man inte har någon med sig som alltid bör ha en kaffekopp i handen för att fungera, för då kan man sitta gratis bredvid på fiket och bara utnyttja värmen.
• Blogga. Särskilt på jobbet – inverterade kostnader på riktigt!
• Pyssel utifrån saker man hittar hemma (mer om det någon annan gång). Om man har pysslat hela sitt liv brukar mängden pysselbara prylar vara ganska många – succé!
• Sig-själv-fraktande innanför stadens gränser (eller längre om man har bra kondition): Fank gådd för att man slipper ha bil.
• Bygga upp strategiska planer för kommande zombie-attack.
• Bygga upp strategiska planer för när man en dag vaknar och inser att man är den enda kvar på jorden.
• Rollspel. Kräver en spelledare och eftersom denna i princip alltid är mer insatt i spelet än vad man själv är så är det denne (jag skriver inte denna för i min värld är det bara gossar som är SL) som fixar eventuella regelböcker. Om man inte skapar sig ett eget rollspel i stil med Zombies-på-ett-piratskepp som bara kräver en ynka liten T6:a, då behövs inga böcker.

Ok, det här var ju en ganska fånig lista efter det på många sätt antingen kräver att man tidigare haft pengar eller att man snyltar på andras. Yash, jag är rookie, ok?

Pus.

Hellre bakom än framför

Det var i lördags, när det efter piff med frukt, blommor och bastkjolar, var dags för det obligatoriska förevigandet i form av foto, som det blev tydligt: Jag tycker inte särskilt mycket om att vara med på bild. Det här förvånade Amanda oerhört, van att vecka efter vecka se mig klämma fram tjog (ursäkta gammelmodig beräkningsterm) av bilder efter diverse kalas, där majoriteten av bilderna i princip bestod av mig och mina vänner iklädda fula grimaser. Det hon inte tänkte på var att den här bild-och-min-frossan ägde rum för några år sedan (2005-2006 för att vara exakt), i ett helt annat liv. Som svar på hennes förvirring förklarade jag med skämtsamt tonfall att jag ju då alltid hade varit full. Det stämde inte helt...men typ. Dessa år var nämligen några av mina lite vildare år hittills. Det var kaos, men ack så spännande. Har nog aldrig haft så höga peakar (och ännu djupare dalar) då som någon annan period i livet. Jag var den som det på varje fest spekulerades om hur snabbt jag skulle hitta värdlägenhetens badkar och exakt hur många jag skulle lyckas locka med ner i plurret. Jag var den som dansade fulast/mest, var minst rädd för klädpoker och den som fick okända människor att gå med på de konstigaste ting (”jo men det ääär coolt att göra en inverterad tuppkam, bara rakat i mitten, låt mig göra det på dig vetja!”). Det här grundade sig i en gedigen bakgrund av nykterism, då jag lärt mig att våga bjuda på mig själv/skämma ut mig oavsett situation. Det och alkohol, då. Men aldrig så mycket som folk trodde.

Det var som sagt intressanta år. De var oerhört lärorika för att lära känna mig själv och andra, men jag är fantastiskt glad att de är över, även om jag kan känna ett sting av nostalgi varje gång det vankas fest och jag inte längre är särskilt bekväm i galenskapen (för att inte tala om onykterheten, vare sig eventuellt egen eller framförallt andras).

Strejka posen

På-sig-själv-fotande har, som du säkert inte kan ha missat, eskalerat rejält sedan det dök upp internetmöjligheter för feta bilduppläggningsprojekt. Ett smart sätt att för folk man inte träffar så ofta kunna berätta om vad man gör i livet och hur det går. Ett ännu smartare sätt för att lapa komplimanger om man råkar vara snygg, alternativt om man väljer ut en av hundra bilder där man ser helt ok ut och lägger upp denna. Om man tänker efter är det sjukt obehagligt, men jag har svårt att klanka ner på det alltför mycket eftersom jag själv på sätt och vis varit där. Samtidigt insåg jag då att det var ett ganska fånigt beteende att lägga upp för många bilder på sig själv. Det var då fulminerna kom väl till hands. Att klistra fram ett statiskt leende på sina läppar inför fotograferande har alltid känts konstigt, oavsett om det är en själv eller någon annan som är fotografen (hej plågsamma minnen från skolfotografering!). Att däremot spänna ansiktet så att det inte ser helt normalt ut är betydligt enklare. Det ger en känsla av att man minsann inte alls bryr sig om huruvida man blir bra på bilden, även om det inte alltid är sant. Minerna var ens mask och jag ville alltid gömma mig bakom den. Le i flera sekunder: omöjligt. Skjuta fram underkäken och spärra upp ögonen: en högst fungerande nödlösning.

Det sociala smörjmedlet

Förutom behändigheten i att slippa låtsas se normal (och snygg) ut och ofta misslyckas så fyller fulminerna en annan funktion, nämligen att skapa nya kontakter eller att snabbt komma nära vagt bekanta. Att vara fula tillsammans är helt enkelt vägen till lycka eller åtminstone enkla sociala relationer. Det skapade ett snabbt samtalsämne och gav dessutom möjlighet till praktiskt lärande, övningsuppgifter och väldigt många skratt när nykomlingarna försökte sig på en alltför svår min. En känsla av gemenskap spred sig, särskilt om de nyvärvda själva kom med idéer på egna miner eller om man var bjussig nog att skapa ett så-här-gör-du-kit.

Man kunde också krydda till feststämningen lite genom att med hjälp av minerna testa människors vilja att imponera. Föreställ er två människor som sitter i en soffa och håller på att lära känna varandra. De hitter gemensamma intressen, fnissar artigt åt den andras skämt och flyttar allt tätare ihop. Plötsligt kommer en glad prick fram och undrar om de vill vara med på ett kort där målet är att föreställa en sådan ful fisk som möjligt. De har två val:

1. Gå med på det hela, med risk för att skämma ut sig inför den andra.

2. Låta bli, med risk för att se ut som en riktig tråkmåns.

Jag säger inte att det här beteendet är helt ok av pricken (=jag eller någon av mina kompisar) och jag skulle inte göra det idag, men samtidigt tycker jag att det är viktigt att testa människor för att få dem att släppa lite på sina välrepeterade roller, framförallt om det rör sig om det vidriga kallat Spelet (a k a En av få riktigt godkända regler i Singelvärlden).

Hejdå

Det finns en risk för att du inte alls förstår vilka fulminer jag pratar om, så jag tänkte att jag lite snabbt skulle sammanfatta några av mina gamla favoriter. Det här blir också ett slags avsked till den där svunna tiden som jag är tveksam till om jag någonsin kommer hitta tillbaka till. Förbannade Narniagarderob, den är ju bara fylld av pälskappor och malar!

• Marulken: Originalet, den första i en lång serie fiskminer och helt klart mest populär. Kålis skapade den och trots att den är svår att få till perfekt är konceptet enkelt. Du ska se ut som en riktigt ful djupvattenfisk, så fram med hakpartiet, ner med underläppen så att tänderna syns och på gränsen till löjligt uppspärrade ögon. Följ ljuset.
• Lutfisken: Egentligen inte en min utan mest en riktigt dåligt ordvits. Luta dig mot något, gärna en okänd person som blir förvirrad, och fråga förbipasserande eller den numera förvirrade okända personen vad du föreställer.
• Negligén: Inte så mycket en fisk utan mer en slags parodi på allt det där sensuella som man förväntas utstråla men som man alltid tafflar bort. Vi pratar död (porr-)blick, ett lockande ögonbryn, pekfinger i mungipan och en tunga på väg ut. Dreggel är ett plus, allt för att återskapa en verklighetstrogen atmosfär av lust och fägrings stor.
• Muränan: Det trixiga med muränor är att deras främsta kännetecken är att de har ögonen på snoken och att de rör sig snabbt framåt från sitt gömställe. Ögonkirurgi är sällan något jag rekommenderar på galej, så kvar finns endast den viktiga framåtrörelsen. Simpelt kan tyckas, men kom ihåg att det viktigaste med fulminerna är att de ska fångas på kort. Stilla bilder. Klura ett tag på hur du ska få fram din rörelse på bild och gör sedan ett försök. Du kan ju höra av dig till mig om du lyckas, nya tips mottages varmt. Och just ja, för att slippa göra i rustningen rekommenderas att inte tänka på Ursulas två kompanjoner i Den lilla sjöjunfrun. Kanske de läskigaste skurkarna evva´!
• Faren: Fisken i bestämd form. Far, fader, i bestämd form: Faren. Faren blir alltså en bestämd pappa. Så ner med ögonbrynen, rynka till pannan och kniiiiip...munnen. Eftersom den mest kända fadern är Martins far Kupongmannen, en av världens mest ekonomiska män, så handlar det också om att vifta med luftkuponger på ett girigt vis. Och girighet går gärna ihop med moff och moff blir man fet av och fet ser man ut av med en dubbelhaka så se för bövelens skull till att mosa ner huvudet mot halsen för att åstadkämma det åtråvärda halsvecket.
• Braxen: Pärs svar på Faren. Braxen är helt klart den svåraste minen av alla då den kräver vänner, för enmannaBraxen är ingen Braxen. Leta på dina vänner och gör sedan ett statement mot världshavens djurplågeri i form av fiske genom att ta fram ditt krokigaste finger och fånga någon annan med (i munnen - mycket sanitärt). En lyckad Braxen kräver minst fyra personer som försöker slingra sina armar kring de andra utan att få alltför många utpekade ögon. Har man klarat det är man ett pro.