Min kära vän, jag saknar dig så
Död åt Tengil
Människan skapade cylons, maskiner med enda syfte att lyda och tjäna. Slavarna gjorde uppror och ett krig bröt ut, tills cylons helt plötsligt försvann och hördes inte av på 40 år...inte ett ljud, inte ett spår av dem...ingenting.
Men de kom tillbaka, för att bli kvitt sina förtryckare en gång för alla.
Hela mänskligheten, utspridd över 12 kolonier/planeter, förintas på ett ögonblick. Hela mänskligheten, sånär som på 50000 förvirrade, kämpandes individer som med lite flyt lyckas komma undan. Deras nya uppgift är enkel: hitta ett nytt hem. Det och att samtidigt undvika cylons som tar sin uppgift att bli av med arten homo sapiens på väldigt, väldigt, stort allvar.
Presentförpackningskonceptet
Så börjar sci-fi-serien Battlestar Galactica. Historien känns bekant på något vis, som om någon har lagt alla berättelser som tidigare gjorts på något av ämnena post-apokalyps, vilse-i-rymden och maskin-gör-uppror, slängt det i en påse, skakat om och plockat ut bitarna en efter en för att se vad det blev. En självklar kalkonproduktion med hög gäsppotential, om det inte vore för den lilla detalj att det är jevligt coolt med ond bråd massdöd, slavar som får upprättelse och att det samhälle alla har tagit för givet plötsligt raderas för evigt. Lägg därtill till en riklig mängd paranoia när det visar sig att cylons numera kan komma i mänskliga former (omöjliga att särskilja från människor ens med de finaste instrument), samt det faktum att de överlevande till största del består av ett gäng alkoholiserade auktoritetstrotsande soldater och civila religionsfanatiker, så har du en succé.
Världens bästa serie
Folk runtomkring har refererat till Battlestar Galactica som Världens Bästa Serie. Jag brukar generellt sett vara tveksam när någon pratar för varmt om något, särskilt när kvalitetsstämpeln går från att vara någons subjektiva åsikt till att påstås vara ett faktum.
Hughah.
Så det tog ett tag innan serien fick en chans. Det krävdes att seriens absolut sista avsnitt skulle visas, med all upphajpning beyond upphajpning, för att det verkligen skulle börja kännas intressant. Ett stort tack här också till P3 Populärs Hanna Fahl, som småtjatat om BSG i förbifarten till och från och dessutom visade upp en bild på sig själv och sina vänner uppklädda inför det där Absolut Sista Avsnittet. Om en fullt normal, vettig, vänsterpartiröstande, post-apokalypsbesatt tufftjej kan få för sig att klä ut sig till en av de mest vulgära karaktärerna någonsin - då måste väl ändå serien vara något utöver det vanliga?
Så vi gav det en chans.
Och vi blev automagiskt hooked.
Delad förstaplats - precis som på dagis
Ok, jag ska vara ärligt. Battlestar Galactica är inte världens bästa serie. Däremot är den EN av världens bästa serier för jag kan komma på flera stycken som förtjänar att trängas högst upp på prispallen. Det som däremot skiljer BSG från övriga är att det här är första serien som jag har följt från början till slut utan att någonsin ha känt ett tydligt kvalitetsdipp, vilket är så ovanligt att det nästan kräver en Kishti som ropar Hallé-Lu-Ja. Prisonbreak borde slutat när de faktiskt lyckades fly fängelset, Lost klarade inte av brytandet av naturlagarna särskilt väl och 24 övermättade sin tejjojistkvot rejält (förlåt för spoilersarna). Visst finns det moment i BSG som man tycker mer eller mindre om, men man får alltid så mycket av det godaste för att någonsin klaga på riktigt.
Lite som knark
Så vi hade en serie. Vi hade tack vare en vän och en FTP-server fyra säsonger som väntade. Vi hade tiden, efter att i princip ha avbokat allt annat en månad framöver. Dags för moff! Och moff blev det. Moff på gränsen till ohälsosamt, sådär så att vi började glömma bort vad vi hade ägnat åt oss innan BSG kom in i våra liv. Plötsligt var snön borta och blommorna på träden utslagna, utan att vi ens hade tittat utanför dörren. Vi började prata om att det skulle bli jobbigt när allt var slut, vilket började bli högst påtagligt i slutet av säsong fyra, när vi bara hade en säsong kvar att ladda ner och njuta av. Det var då Erik släppte bomben...
"Duu, det verkar visst bara finnas fyra säsonger"
Ett hjärta som gick i tusen små bitar.
Vi var idioter!
Jag ville inte inse sanningen.
Slut snart?
Omöjligt!
Det får inte hända.
Men det hände.
Frak! (So say we all)
7 dagar e. BSG
Jag minns en tomhet och en sorg. Den är fortfarande påtaglig, men nu kan jag åtminstone sova på nätterna och drömma om annat än vipers, raiders, raptors, Pegasus, Admiral Adama, Athena och Six. Känslan påminner lite om ett dödsfall, om än betydligt mildare. En kär vän har försvunnit och kommer a l d r i g att komma tillbaka. Det är fruktansvärt frustrerande, för det fanns så mycket mer jag ville veta, så många fler sidor jag ville lära känna. För i alla scener och genomgående för när alla sidohistorier passerade förbi så fanns det inte en sekund som jag inte bara ville pausa, be kameramannen (JA, jag förstår faktiskt att det bara är en serie) vrida sig åt något annat håll och gå och lyssna på konversationen som hålls i bordet bredvid, eller kanske gå vidare på skeppet och se om det finns något annat spännande på däck, inne i piloternas sovsal eller i briggen (känner jag besättningen rätt är sannolikheten för det tämligen gigantisk). Jag vill se mer, jag blir aldrig mätt.
Men maten är slut.
Samtidigt är jag såklart inte ledsen över upplevelsen (hellre älska och förlora än...yadda yadda yadda). Förhoppningsvis har serien öppnat dörrar till nya kvalitetsproduktioner och dessutom visat att det går att vara nyskapande även när det handlar om sci-fi. Om inte det så kan jag alltid njuta av att få över-hela-kroppen-gåshud över något så simpelt som ett kort musikstycke.
PS
Det var meningen att jag skulle lägga upp det här inlägget för en massa dagar sedan, men jag fick för mig att jag skulle komponera några bilder att ha till. Det var storslagna planer om att bygga en galactica-battlestar-krigsscen i papp, inklusvie diverse småskepp och explosionsmoln (också i papper). Sedan kom idén på ett collage så jag började klippa-klistra en cylon i silver. Nu har jag börjat på en målning vars mål är att få färdig och skicka till fröken Fahl som tack för att hon pushade oss till det där underbara. Inga av de här planerna är klara och det finns en risk för att ingen kommer att bli det heller, så för att slippa all prestationsångest så lägger jag upp det här helt bildlöst, för eventuella framtida fullföljande får inte vara beroende av ett stackars textdokument som vill komma ut i cyberrymden.
(Ja, lite tvångstankar får man ha).
Människan skapade cylons, maskiner med enda syfte att lyda och tjäna. Slavarna gjorde uppror och ett krig bröt ut, tills cylons helt plötsligt försvann och hördes inte av på 40 år...inte ett ljud, inte ett spår av dem...ingenting.
Men de kom tillbaka, för att bli kvitt sina förtryckare en gång för alla.
Hela mänskligheten, utspridd över 12 kolonier/planeter, förintas på ett ögonblick. Hela mänskligheten, sånär som på 50000 förvirrade, kämpandes individer som med lite flyt lyckas komma undan. Deras nya uppgift är enkel: hitta ett nytt hem. Det och att samtidigt undvika cylons som tar sin uppgift att bli av med arten homo sapiens på väldigt, väldigt, stort allvar.
Presentförpackningskonceptet
Så börjar sci-fi-serien Battlestar Galactica. Historien känns bekant på något vis, som om någon har lagt alla berättelser som tidigare gjorts på något av ämnena post-apokalyps, vilse-i-rymden och maskin-gör-uppror, slängt det i en påse, skakat om och plockat ut bitarna en efter en för att se vad det blev. En självklar kalkonproduktion med hög gäsppotential, om det inte vore för den lilla detalj att det är jevligt coolt med ond bråd massdöd, slavar som får upprättelse och att det samhälle alla har tagit för givet plötsligt raderas för evigt. Lägg därtill till en riklig mängd paranoia när det visar sig att cylons numera kan komma i mänskliga former (omöjliga att särskilja från människor ens med de finaste instrument), samt det faktum att de överlevande till största del består av ett gäng alkoholiserade auktoritetstrotsande soldater och civila religionsfanatiker, så har du en succé.
Världens bästa serie
Folk runtomkring har refererat till Battlestar Galactica som Världens Bästa Serie. Jag brukar generellt sett vara tveksam när någon pratar för varmt om något, särskilt när kvalitetsstämpeln går från att vara någons subjektiva åsikt till att påstås vara ett faktum.
Hughah.
Så det tog ett tag innan serien fick en chans. Det krävdes att seriens absolut sista avsnitt skulle visas, med all upphajpning beyond upphajpning, för att det verkligen skulle börja kännas intressant. Ett stort tack här också till P3 Populärs Hanna Fahl, som småtjatat om BSG i förbifarten till och från och dessutom visade upp en bild på sig själv och sina vänner uppklädda inför det där Absolut Sista Avsnittet. Om en fullt normal, vettig, vänsterpartiröstande, post-apokalypsbesatt tufftjej kan få för sig att klä ut sig till en av de mest vulgära karaktärerna någonsin - då måste väl ändå serien vara något utöver det vanliga?
Så vi gav det en chans.
Och vi blev automagiskt hooked.
Delad förstaplats - precis som på dagis
Ok, jag ska vara ärligt. Battlestar Galactica är inte världens bästa serie. Däremot är den EN av världens bästa serier för jag kan komma på flera stycken som förtjänar att trängas högst upp på prispallen. Det som däremot skiljer BSG från övriga är att det här är första serien som jag har följt från början till slut utan att någonsin ha känt ett tydligt kvalitetsdipp, vilket är så ovanligt att det nästan kräver en Kishti som ropar Hallé-Lu-Ja. Prisonbreak borde slutat när de faktiskt lyckades fly fängelset, Lost klarade inte av brytandet av naturlagarna särskilt väl och 24 övermättade sin tejjojistkvot rejält (förlåt för spoilersarna). Visst finns det moment i BSG som man tycker mer eller mindre om, men man får alltid så mycket av det godaste för att någonsin klaga på riktigt.
Lite som knark
Så vi hade en serie. Vi hade tack vare en vän och en FTP-server fyra säsonger som väntade. Vi hade tiden, efter att i princip ha avbokat allt annat en månad framöver. Dags för moff! Och moff blev det. Moff på gränsen till ohälsosamt, sådär så att vi började glömma bort vad vi hade ägnat åt oss innan BSG kom in i våra liv. Plötsligt var snön borta och blommorna på träden utslagna, utan att vi ens hade tittat utanför dörren. Vi började prata om att det skulle bli jobbigt när allt var slut, vilket började bli högst påtagligt i slutet av säsong fyra, när vi bara hade en säsong kvar att ladda ner och njuta av. Det var då Erik släppte bomben...
"Duu, det verkar visst bara finnas fyra säsonger"
Ett hjärta som gick i tusen små bitar.
Vi var idioter!
Jag ville inte inse sanningen.
Slut snart?
Omöjligt!
Det får inte hända.
Men det hände.
Frak! (So say we all)
7 dagar e. BSG
Jag minns en tomhet och en sorg. Den är fortfarande påtaglig, men nu kan jag åtminstone sova på nätterna och drömma om annat än vipers, raiders, raptors, Pegasus, Admiral Adama, Athena och Six. Känslan påminner lite om ett dödsfall, om än betydligt mildare. En kär vän har försvunnit och kommer a l d r i g att komma tillbaka. Det är fruktansvärt frustrerande, för det fanns så mycket mer jag ville veta, så många fler sidor jag ville lära känna. För i alla scener och genomgående för när alla sidohistorier passerade förbi så fanns det inte en sekund som jag inte bara ville pausa, be kameramannen (JA, jag förstår faktiskt att det bara är en serie) vrida sig åt något annat håll och gå och lyssna på konversationen som hålls i bordet bredvid, eller kanske gå vidare på skeppet och se om det finns något annat spännande på däck, inne i piloternas sovsal eller i briggen (känner jag besättningen rätt är sannolikheten för det tämligen gigantisk). Jag vill se mer, jag blir aldrig mätt.
Men maten är slut.
Samtidigt är jag såklart inte ledsen över upplevelsen (hellre älska och förlora än...yadda yadda yadda). Förhoppningsvis har serien öppnat dörrar till nya kvalitetsproduktioner och dessutom visat att det går att vara nyskapande även när det handlar om sci-fi. Om inte det så kan jag alltid njuta av att få över-hela-kroppen-gåshud över något så simpelt som ett kort musikstycke.
PS
Det var meningen att jag skulle lägga upp det här inlägget för en massa dagar sedan, men jag fick för mig att jag skulle komponera några bilder att ha till. Det var storslagna planer om att bygga en galactica-battlestar-krigsscen i papp, inklusvie diverse småskepp och explosionsmoln (också i papper). Sedan kom idén på ett collage så jag började klippa-klistra en cylon i silver. Nu har jag börjat på en målning vars mål är att få färdig och skicka till fröken Fahl som tack för att hon pushade oss till det där underbara. Inga av de här planerna är klara och det finns en risk för att ingen kommer att bli det heller, så för att slippa all prestationsångest så lägger jag upp det här helt bildlöst, för eventuella framtida fullföljande får inte vara beroende av ett stackars textdokument som vill komma ut i cyberrymden.
(Ja, lite tvångstankar får man ha).
Kommentarer
Trackback
