Det är när jag sitter på
Enköpings resecentrum som jag kommer att tänka på det, där bland den suspekta lukten och den självklara attityden att nära harar är bättre än bruna kluttar, som om Sveriges alla silvermedaljörer buntats ihop och placerats vare sig i punkt A, B eller C, utan någonstans däremellan, och övertalats att de i varje fall
nästan kan anses vara en röd kula i ett barrschabrak - även om de inte alls är det. Som om närhet hjälper när man står med näsan tryckt mot den mur som agerar det enda omöjliga hindret mellan en själv och evig lycka. Det är just där jag tänker på dig, men blir avbruten av en överdriven färgmättnad som envisas med att hugga till på näthinnan. Tågstationens kiosk med plastförpackningar i så gälla kulörer ("kons färg heter kulört") att jag hellre drömmer mig bort till en låtsastid då herrar bar hatt och kvinnor var damer som med vita spetsvantar kunde ta sig en kaffe med dopp inför resan, glatt betjänta av stationskaféets kulmagiga ägare ständigt befriad från ekonomiska bekymmer... och du vad är det med att vitbalans är satt ur spel när man pratar om förritiden - ständigt maxvarmt, förutom 80-talet som man tror man minns fast det egentligen bara är via barnfoton i dålig kvalitet, vilket gör att alla axelvaddar och hemmasydda syskonmatchande mjukisoveraller är extra kalla i nyans.
Där satt jag och längtade och insåg att känslan av att vara halv när man är ensam vinner över att ständigt känna sig komplett på egen hand. Med hästlängder.
Jag och Martin har flera gånger inför kommande årsskiften suttit och sammanfattat de tolv månaderna som hyfsat meningslösa, fyllda med skräp. Inte för att vi varit konstant pessimistiska utan framförallt för att de förändringar vi trott skulle störta omkull en världsbild eller sju visade sig vara hastiga vibrationer på vattenytan och inget mer. Den frustrationen är bortblåst i år (hårfön - 2200 W) för i år kom ett html-tillsnyggat gb-inlägg som skakade omkull allt. Inga vaga vibrationer, snarare ett jättekast med ett jättekast, rakt ner i den stilla tjärnen. Du satte tryggheten ur balans men förde den åter tillbaka och gjorde mig till världens mest nöjda halva. Det finns så mycket mer jag vill säga men det mesta vet du redan. Multiplicera det med en gazillion för att kompensera för men-inte-lilla-jag-filtret, så kommer du någorlunda rätt.
För jag är din.
