Obefogad adrenalinhets

p-h-o-BI-a
Varje gång jag upptäcker en insekt, arachnid eller något slingrande i miniatyrskala krypandes på mig så blir jag förskräckt och kan inte låta bli att skaka på mig tills varelsen slungas därifrån. Det är ett hemskt beteende eftersom de i dessa situationer är ganska försvarslösa och såklart antagligen inte vill mig ett dugg ont. Dessutom är det fånigt och går totalt emot min fascination för de flesta smådjur (antingen är de tvåkönade, kan skaka rumpa för att kommunicera eller så har de exoskelett - de vinner oavsett). Men det är något med att de ska krypa in på ställen jag inte kan kontrollera som bara...huuuh...ger mig rysningar.
Utöver det så är jag inte rädd för mycket. Ja, mer än mina två värstingar då. Höjder. Och mörker. Höjdskräcken är inte så spännande mer än att jag kan bli kallsvettig av att byta en glödlampa i takbelysningen. Så det här inlägget ägnas åt den andra sortens panik.

Byggandet av vänskap
Jag är ju dottern till en robotbyggare och nyss var det dags att undersöka vad mitt genetiska arv kan tänkas innebära. Egentligen var det inte så exotish som det kan låta, för droiden som knåpades fram var helt tagen utifrån en byggbeskrivning (men du skulle se hur lång den var!). Det visade sig dock att LEGO är defekta i knoppen så när allt var klart fick jag ge den en touch av personlig optimering för att förbättra rörelsemönstret (kanske finns det en framtid för mig inom robotkreation trots allt?). Så nu har jag en mekanisk vän som kan röra sig fram och tillbaka lite beroende på hur man påverkar ljuset runt omkring den. Simpelt, men genialt. För den gör ju som jag gör! Tar mig bort, bort från mörkret.



Om det där som inte finns
Och nej, sjävklart är det inte bristen av fotoner som är det vidriga. Det enda som egentligen är obehagligt är att jag inte kan kontrollera att det jag råkar fantisera fram för stunden inte befinner sig två dm bakom mig, dregglandes, studerandes mina rörelser, väntandes på att jag ska förstå att det som känns som hastiga vindpustar inomhus egentligen är resultatet av en hastigt upp-och-ner-pumpande diafragma. Empiriska studier är helt enkelt vägen till sann lycka. Och har man inte dessa...tja, då finns det ju helt enkelt ingen begränsning på eventuella smärtor och chocktillstånd som väntar en.
Det största problemet med det här är egentligen en ökad risk för trafikskador när jag ilar hem med psykeln efter att ha suttit en kväll och pratat läskigheter. Utöver det har jag lärt mig att inte låta det begränsa mig alltför mycket. Men det finns en sak som har skjutits upp i evigheter på grund av detta och det är dags att jag tar tag i det nu...

Våning 3 3/4
I samband med inflyttningen i somras så upptäckte jag och Martin en märklig dörr alldeles bredvid min egen. Den var smalare och märkligt nog inte kopplad till det horisontella planet utan hängde liksom på väggen. Med två haspar gick den att öppna (klart vi behövde kolla!) och därinne väntade...ett 10 cm djupt tomrum. Och en stege som kunde vikas ut från tomrummet.
Ok. En stege som sitter fast i väggen. WTF?!
Ah...det fanns visst en lucka precis ovanför oss.
Ut med stegen. Upp på stegen (hej höjden!). Trycka på luckan...den går upp! men vänta nu, bor inte jag redan allra högst i byggnaden? Att ha något ovanför det som redan är högst upp, det kan väl inte vara helt rätt? Detta tål att undersökas, tänkte vi. Synd bara att det skulle vara så rackans mörkt där uppe. Det gick inte att se ett skvatt (och dessutom höll jag på att få panik). Martin (antar jag) kom därför på den geniala idén att införskaffa varsin ficklampan och studera utrymmet närmare någon annan gång, gärna när det var mörkt ute för att få den rätta stämningen (jotack). Jag var såklart dum nog att gå med på det hela och tänkte att det säkert skulle vara lättare att våga med en ficklampa till hands. Just det. Att tända en ficklampa i ett mörkt utrymmet är ungefär ett lika säkert tecken på hastig död som att sätta igång night vision på sin skakande handkamera när man hör mystiska ljud bakom sig.
Så jag sköt upp.
Och sköt upp.
Sedan såg jag [Rec]. Det var ungefär detsamma som att ge upp vindsluckeprojektet för all framtid.
Men nu är jag redo. Tror jag. I samband med skapandet av Robo behövde jag nämligen fixa mig en ficklampa och nu när det är fixat känns det som om mina ursäkter inte är särskilt bärande. Särskilt då den lille lyktan heter Krypton, är gummibeklädd och tål vatten, lera OCH chock (det står faktiskt så på paketet, med en tillhörande symbol för att visa hur man tappar sin ficklampa (av skräck, underförstått)). Shit vad den har en given plats i min utrustning när zombiesarna kommer...
Och fram till dess: M, säg en tid, vilken som helst!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0