pushtheredbutton

[Del 4]

Om dem

Före detta partners är lite som ärr: De har med största säkerhet lärt en något och kan i flera fall påminna om något riktigt, riktigt bra. Dessutom är de fast där – for life.

Men hur ska man hantera att den person som är viktigast för en i hela världen har haft andra Viktigasten tidigare? Andra som hållit om, tröstat, älskat och skapat glädje? Måste man ens ta hänsyn till dem? Och hur gör man om eller när de får för stor plats i ens tankar? Kan man bara släppa det, vägra jämföra sig med dem, ignorera att de alltid har varit omänskligt snygga och sluta undra om man gör saker bättre - eller bara är en blek kopia? Melissa Horn har nog en poäng där, trots allt.

Samtidigt vill man inte ha ett oskrivet blad. Du vill att din finaste ska ha varit lycklig innan dig. Och ur ett egoistiskt perspektiv: Du vill inte vara först. Du vill inte vara den som måste förklara alla praktiska detaljer som hör relationer till. Och hur smickrande det än kan låta så är kommentaren ”jag har haft flickvänner/pojkvänner förut, men det är först när jag träffade dig som jag inser att jag aldrig tidigare varit riktigt kär” antagligen en av de värsta du kan få höra. Det ska inte vara ditt ansvar att bära upp din partners känslomässiga mognad. Det låter kanske lite tråkigt, men jag tycker inte att färdigpaketerade kit är att underskatta. Och det är klart att ni har många steg kvar att utvecklas tillsammans, när ni väl träffas, men då underlättar det att börja på ungefär samma startposition.

(mvh tråktanten)

Så man får helt enkelt acceptera dem, dessa väsen från förr. Och har du tur kanske det slår slint åt andra hållet, att de istället känns totalt ointressanta. När du vet att såhär-har-jag-aldrig-känt-förut-så-det-har-nog-ingen-annan-heller (se tidigare inlägg om perfekta kärlekar). Och i så fall är det bara att gratulera, för att gräva ner sig i låtsasbilder av spöken är som att blunda och tänka på The Ring när du hämtar tvätt nere i källaren – monstret är aldrig mer än en armlängds avstånd bort.

Dem om mig

Jag tror att jag är en sådan som har bra relationer till (de flesta av) mina ex . De känns neutrala och är en så gömd del av mitt förflutna att jag sällan tänker på dem, även om jag för den delen inte förringar deras betydelse.

Och eftersom de är neutrala för mig så lär jag vara det för dem… vilket gör det så förvirrande när man själv får rollen som Exet för den nya flickvännen. Jag är inte och kommer aldrig vara ett hot. Men hur enkelt är det att förklara detta för någon som antagligen inte ens vill träffa mig? Att säga ”Jo, jag och din nya kille bor visst ihop, men det är mest för att det är bostadsbrist och för att vi ändå har bott ihop så länge att du kan räkna mig som vilken familjemedlem som helst” och faktiskt få det att låta bra? Eller ”Förlåt för att du får heta Hanna2, men vårt kompisgäng är tydligen lite dåliga på förändring” till sin namne och tillika efterträdare? Nu löste sig visserligen just den detaljen, men situationen är ungefär lika sinnessjuk som de gånger killkompisars flickvänner blivit svartsjuka. Man känner sig feltolkad och blir frustrerad för att man inte får försvara sig. Men å andra sidan kanske jag inte har rätt att bry mig? Så länge jag fantiserar fram mina spöken kan väl jag vara ett av deras? Även om det är slöseri på oro. Men sedan när är oro INTE ett slöseri?

Spöken fångas dåligt med kamera, så idag fick det bli en bild på något helt annat. Bara för att de är fina. Och för att de är bevis på att fler kan känna såhär.