Jag har blivit lurad
Med touch av tagel
Idag ser mitt hår ut som en skräphög, men jag vågar inte ta ut flätorna för då blir det bara ännu mer av ett trasselsudd. Det är typiskt, att man ska behöva ångra sig så grovt dagen efter man har kommit på den briljanta idén att det är dags att lära sig självfrisering. Ok, ånger är kanske inte riktigt rätt ord för jag känner att hårfix är ett område som jag verkligen behöver ta igen mig på. Å andra sidan tycker jag att jag har en befogad ursäkt till min totala talanglucka i hårdjungeln. Jag hade nämligen långt hår när jag var liten så varenda gång vi skulle leka frisör så var det alltid mitt hår alla skulle träna på. Så där satt jag, håröm och nästan lite ömklig, med svar som "vill man vara fin får man lida pin" snattrandes mot mig i takt med hårryckandet. Och inget lärde jag mig själv...
Naivitet
Jag har en fin bild av barndomen och alla våra lekar, men ibland hittar jag tydliga brister i mina romantiserade minnen av det förflutna. Det var nämligen en hel del som inte var fullt så klockrent som jag vill tro. Att jag utnyttjades som hårmodell, likt sådana där plasthuvuden som sjuåringar ska lära sig make up-konster på, är en sådan detalj. Här är ytterligare några tecken på att jag var ett löjligt lättlurat och lättpåverkat barn:
PS. Måste tacka MÄGnuss igen för bilderna. Eftersom det nästan alltid är jag och E som viftar med kamerorna så är en bild med oss två tillsammans ungefär lika vanlig som...tja, något som dyker upp väldigt väldigt sällan. DS.
Idag ser mitt hår ut som en skräphög, men jag vågar inte ta ut flätorna för då blir det bara ännu mer av ett trasselsudd. Det är typiskt, att man ska behöva ångra sig så grovt dagen efter man har kommit på den briljanta idén att det är dags att lära sig självfrisering. Ok, ånger är kanske inte riktigt rätt ord för jag känner att hårfix är ett område som jag verkligen behöver ta igen mig på. Å andra sidan tycker jag att jag har en befogad ursäkt till min totala talanglucka i hårdjungeln. Jag hade nämligen långt hår när jag var liten så varenda gång vi skulle leka frisör så var det alltid mitt hår alla skulle träna på. Så där satt jag, håröm och nästan lite ömklig, med svar som "vill man vara fin får man lida pin" snattrandes mot mig i takt med hårryckandet. Och inget lärde jag mig själv...
Naivitet
Jag har en fin bild av barndomen och alla våra lekar, men ibland hittar jag tydliga brister i mina romantiserade minnen av det förflutna. Det var nämligen en hel del som inte var fullt så klockrent som jag vill tro. Att jag utnyttjades som hårmodell, likt sådana där plasthuvuden som sjuåringar ska lära sig make up-konster på, är en sådan detalj. Här är ytterligare några tecken på att jag var ett löjligt lättlurat och lättpåverkat barn:
- Att jag fick betydligt mindre speltid (Commander Keen IV på hemma-PC:n) än mina vänner, med motiveringen att "jag kan ju spela när jag ville" eftersom datorn stod hos mig. Det lilla faktum att mina kompisar alltid var hemma hos oss på eftermiddagarna och min arbetande ingenjörsfar paxade datorn på aftnarna var inget de tog hänsyn till.
- Att jag lurades erkänna att den utspillda saften på skinnsoffan var mitt fel, trots att det inte var det.
- När jag tvingades klättra in i en miljöbod via pappersåtervinningsluckan efter att jag och min kompis länge stått och debatterat om huruvida hålet var stort nog för inklättring, varpå hon fick dåligt tålamod och slängde in mina nycklar så att jag inte hade något annat val än att testa.
- Att jag var säker på att det dök upp en riktig serietecknad tiger varje gång man åt Kellog´s Cornflakes. Hade jag bara fått testa det empiriskt så kanske idén försvunnit snabbt, men mina föräldrar valde annan frukost åt mig.
- Alla de gånger jag råkade svara ja när någon föreslog kortspelet Kung och Gatsopare (den ena är Kung och kastar alla kort på golvet, varpå Gatsoparen tvingas plocka upp) eller något av alla de andra namn som leken förekom i.
- Att jag var fullt övertygad om att min tre och ett halvt år äldre syster var överlycklig över att ha mig medtultandes när hon lekte med sina riktiga vänner.
PS. Måste tacka MÄGnuss igen för bilderna. Eftersom det nästan alltid är jag och E som viftar med kamerorna så är en bild med oss två tillsammans ungefär lika vanlig som...tja, något som dyker upp väldigt väldigt sällan. DS.
Kommentarer
Trackback
