pushtheredbutton

Igår när jag kom hem från jobbet hade grannarna tagit bort prydnaden. Min paranoia övertygade mig om att de måste ha sett mig fota, hört mitt gnällande i trappen eller helt enkelt spårat upp min blogg och känt sig träffade.
Till en början kände jag en otrolig befrielse över att få slippa detta vanskapta monster till prydnad. Därefter insåg jag att jag saknade den.
Damn.

E tror att grannarna längst ner, mittemot Bjarne med sin Bjarne-bil (där även hans telefonnummer står målat), är psykopater. De må vara lite märkliga, men jag tror att det mesta av deras beteende kan förklaras med att de är lärare och dessutom (kanske ännu viktigare) småbarnsföräldrar. Jag försöker därför argumentera mot hans tankar om deras defekta sinne varenda gång han tar upp det, mycket också för att jag tycker att han inte ger dem en chans och att han inte ska dra så förhastade slutsatser om folk. Tyvärr har det här sättet att tänka spridit sig till mig och nu är det helt plötsligt jag som är besudlad med idéer om hur galna våra grannar är utifrån små små detaljer. Den här gången är det dock några helt andra grannar som jag pratar om, för jag VET att något skumt är på gång med paret som bor precis under oss. Ok att tjejen är riktigt trevlig och glad och hurtig, men eftersom hennes karl är så oändligt trist så tar deras ageranden utåt ut varandra och jag behöver därför inte ta hänsyn till deras personligheter när jag avgör om det är något skumt med dem eller ej. Jag har istället ett annat bevis som talar för min teori. Måhända att det är mitt enda bevis, men det är desto starkare.

 

Prydnaden

Påsk är en för mig totalt onödig högtid som innehåller för mycket religion och ägg för min smak. Att det från början är en hednisk tradition som kidnappats av Kyrkan är visserligen lite lustigt, men inte tillräckligt skoj för att vara värt det. Å andra sidan är det inte mycket med påsken som stör mig, för man får trots allt en dröse lediga dagar däromkring. Jag är helt enkelt ganska åsiktslös om påsken, så länge jag slipper delta i firandet. Därför känns det mycket märkligt att en ensam liten påskprydnad kan orsaka så mycket smärta. Jag pratar förstås om grannarnas påskprydning, som fortfarande sitter på dörren och sticker mig i ögonen med sina gälla färger varenda gång jag försöker ta mig upp till mitt eget kyffe. Den är helt enkelt omöjlig att missa, med sin tistelkransliknande grundform där tre små gula kycklingar sitter fastlimmade. Kycklingarna i sig är för övrigt ett hån mot hönssläktet. Kanske kan man tycka att de fluffiga klotrunda klopparna är lite charmiga, men detta tillsammans med deras kartongbitar till vingar gör det hela ganska osmakligt, särskilt då de vingarna är fastsatta så klumpigt att det snarare påminner om horn (djefvulsdyrkare, jag visste det!).

 

 

Men problemet är inte att den är ful. Inte heller att det är en köpt prydnad som vem som helst hade kunnat göra bättre på egen hand. Eller att kycklingarna ser ut som tre illgula demoner. Det absolut största problemet med deras envisande att ha kvar en påskprydnad två månader mer än nödvändigt är istället att det är onormalt. Det passar sig inte, helt enkelt. Och det här jag börjar bli mörkrädd. Här gick jag runt och klappade mig för bröstet och trodde att jag var så gefla "open-minded" och rentav sträckte åt en långfinger då och då till den där "såhär är det och såhär ska det förbli för så har det alltid varit"-mentaliteten. Men icke! Istället sitter jag som en gammal gnälltant och spanar ut på mina motmänniskor i våningen under, grymtar tyst för mig själv när jag går förbi prydnaden men hälsar artigt så fort de är i närheten - allt för att de vågar tänja på regler när jag uppenbarligen inte gör det. Och det är just detta som gör att jag avskyr prydnaden så vansinnigt. För jag vet att det här bara är början på något stort, något läskigt, något normalt. Och innan jag vet ordet av är det jag som skriker på nytänkare som traskar runt i vita pjucks efter Labour Day. Rätt ska vara rätt.

Tjejtjejerna. Jag vet att du har sett dem, dessa trendkänsliga varelser med doft av blomster som nästan alltid syns i grupper av två på grund av inneboende begär att förgöra varandra vid alltför stor ansamling. Du finner dem trippandes fram på stadens gator och torg eller sittandes i bordet bredvid dig på ditt favoritcafé, ägnandes åt sin absoluta favoritsyssla - att prata. Detta kan te sig vardagligt, om det inte vore för sättet de samtalar på - högljutt och tättpackat av nonsens. Det är allt från skor, kläder, träning och smink till lite djupare saker, som varför godtycklig kille inte ringer, varpå den andra ska trösta, uppmuntra och beklaga sig över det motsatta könets allmänna defekter (rulla stenbumlingar i glashus är min grej). Eller vänta, stryk "allt från". Det är bara dessa fem områden som de irrar sig emellan, vilket gör det hela så fascinerande.
Jag förstår som vanligt ingenting. Hur lyckas de med bedriften att skandera ut så mycket nonsens till den omgivning som så ogärna vill höra? Vad är det som driver dem och, kanske ännu viktigare, var kommer de ifrån? Det här är några av tänkbara scenarion som jag kan komma på:

• De vet helt enkelt inte bättre. Något gick snett tidigt och skadan var omöjligt att reparera. Man kan tänka sig att istället för den där radiostyrda bilen som de önskade sig varje födelsedag så räckte någon fram dem en underarmslång plastdocka med jättepattar och armar böjda i rät vinkel. Allt sedan den dagen har de sett världen i pastellfärg och tror fortfarande att ligga är samma sak som att befinna sig naken under ett solbränt muskelberg och spela död (alla vet vad Barbielekarna egentligen gick ut på).
• De hyrdes in av en större klädkedja för att agera levande dockor på stan och skapa den mall som kommande generationers damer skulle klippa sina konturer efter. Något gick dock snett, ungefär i samma sekund de öppnade munnen, och inte ens de multinationella utseendesfascisterna ansåg det värt att använda sådana urusla, om än sockersöta, förebilder. De fick sparken men då de skapades för ett enda syfte har de inte kunnat släppa rollen utan fortsätter att irra runt i det offentliga rummet i jakt på beundran. Vilka de en gång i tiden var är tyvärr omöjligt att gissa sig till.
• De hyrdes in av insert konspirationsteorilämpligt företag för att få oss övriga dödliga att verka smartare. Syftet med detta skulle förslagsvis kunna vara att vi av denna konstruerade intelligensboost blir lyckliga och börjar konsumera (målet med det mesta) i god tro att vi i varje fall är smarta nog att inte gå på reklam. 
• De pratar i själva verket tvärtomspråket och går runt och fnissar för sig själva för att alla missuppfattar dem. När de säger "ja men den där ser verkligen jääättebra ut på dig" menar de egentligen "din taniga platta vandrande pinne, vem vill se din urringning?" och när de peppar den andra att ringa tillbaka killen från i fredags så är det kodprat för "vadå, tror du någon vill ha dig?". Kan verka lite elakt och rentav okamratligt, men den gemenskap de får av att inse att ingen förstår dem stärker vänskapsbanden så det går ändå på jämt ut.
• De är dumpade från Tyskland, för att skapa obalans i samhället och försvaga oss så pass mycket att det hängselshortsprydda folket med korvfingrar kan tåga in och förvandla Sverige till ölproduktionskoloni, stor nog att bibehålla den fyllenivå det germanska folket eftersträvar. Det här är antagligen det mest sannolika alternativet, då jag aldrig har skådat en endaste tjejtjej i Berlin. Det kan såklart också vara så att alla försök att urskilja dem från vanliga tyskar försvåras kraftigt när ens tyskakunskaper begränsas till "diese Zug endet hier" (en fras jag enkom lärt mig för att jag aldrig förstått hur de säger "ta för 17 inte detta tåg, det kommer bara att gå en station till och sedan vända").

Det här var bara några av mina idéer men om någon sitter på en annan sanning är det bara att hojta till.