pushtheredbutton

Att spräcka sin magsäck
Igår tog en söt tuff en tag i min hand och drog med mig Sofias födelsedags...nånting. Där väntades sju sorters mördarkakor som hade valt att deras livsmål var att göra sig hemmastadda i samtliga i sällskapets strax uttänjda magar och liksom lägga sig sådär tungt att man nästan fick  panik av mättnad, sockerchock och en känsla av vad-har-jag-gjort-?, tydligen precis likt tidigare år. När man sedan hade suttit stilla i några timmar för att smälta plågan, samt hållit uppe sockerhalten i form av saft på dropp, så var det dags för fas II, lasagnen. Erfarna hade anat svårigheten i att fortsätta pressa ner och klyftigt nog gett sig av i förväg, lite diskret sådär för att inte väcka misstankar. Själva var vi för tröga för detta, i dubbel bemärkelse, och såg istället på när Sofia snitsigt slängde ihop en specialLeSánge bara för oss. Henne såg vi för övrigt knappt till under hela eftermiddagen. Så kan det gå när man är värdinna och har en halv tjock släkt på besök.  Där var gammelsläkt, tanter och farbröder som tack vare spellevinkande i blicken faktiskt gjorde sig förtjänta av att kallas Tant och Farbror. Där fanns också småttingar som var lite överallt och kändes som fyra stycken trots att de bara var två. Tror jag. Där fanns också den platglada damen som ville berätta för allt och alla om hennes nyligen genomförda ögonoperation. Vi fick plågsamt lära oss den hårda vägen att det finns en fysiologisk smärtgräns för hur många gånger man orkar höra delar av ögats anatomi i samma meningar som vassa ord som skalpeller och...äh, jag ska nog vara tyst här.
Det var en sweet dag, men med den stora besvikelsen att all sorts gratulationssång uteblev. Det finns nog inget som går upp mot när den tondöve modigt börjar, följt av en förvirrad kör med lika många valda tonarter som medlemmar, allt medan det stackars födelsedagsbarnet generat undrar vem av de bekanta med händerna högtidligt placerade bakom den raka ryggen som hon eller han ska titta i ögonen, eftersom det blir lite pinsamt att bara titta rakt fram när man sitter i skrevhöjd. När sörjan sedan har krånglats igenom hör det till tradition att den med högst auktoritet ska förstå att det är dennes ansvar att utbringa ett fyrfaldigt leve. Detta kan ta ett tag, sådär så att det nästan blir lite pinsamt, men när det väl är gjort hurrar alla utan hämningar, lättade över att det äntligen är överstökat.
Och allt detta missade vi. 

Dagens mode (det obligatoriska momentet för att jag också ska kunna börja tjäna slanthögar på min blogg, via smygreklam för Jeorg Lukas och diverse artiklar på boardgamegeek.com)

• En trasig tisha med ojämnt fördelade urbleka fläckar på. Galant.
• Ett par mörka braxor inhandlade på vadå-nej-vi-har-inga-bälten-som-inte-är-rutiga-eller-gjorda-av-skinn-vem-är-du-som-vågar-kräva-detta-?-Carlings, valda efter att den häftige piercade och tatuerade expediten* vågade påstå att jag har blivit en tjockis ("jaha, dina byxor blir alltid för trånga, men nu är det så att jeans bara tänjer ut sig och inte krymper") så att jag behövde undvika alla korvskinnsmodeller och rycka åt mig ett vidare par, trots att det egentligen är en komplimang att ha blivit rundare. Jag har aldrig påstått att jag är rationell, vadän alla ekonomiska modeller säger.
• Randiga benvärmare. Doin teh emo-stylee.
• Mina återfunna hängslen. Inte för att mina byxor skulle ramla ner annars (p g a ovan nämnda "krympningsförmåga") utan bara för att jag ska kunna känna mig som en gubbe när jag traskar fram lite bakåtlutat och håller i hängslena med tummarna så att de blir utspända. Bra skit.
• Inga glasögon, för det kan jag unna mig när vädret säger att jag bara ska vara inomhus och jag hittar fantastiskt bra här hemma trots suddighet, särskilt om jag mest ska läsa ut Försoning (den tog sig efter de första 100 sidorna och nu längtar jag faktiskt efter den) och teckna Star Wars-karaktärer (mer om det senare, alternativt här)

*Det är hit Puddingen från Telekiosken i framtiden kommer att uppgraderas till och då är hans livsdröm äntligen uppfylld, varpå han kommer att känna klump av disillusionerad ångest i magen för att inte längre vet vad han ska kämpa för i livet, följt av spritfest, 32 one-night-stands och ett sista brev till sina efterlevande. Förlåt för att jag är morbid, men det är ett faktum och inte ens ett önskemål från min sida.