2 år av nånting. Nånting gddmn superior.

Hey där.
Kommer du ihåg den där gången då jag fick dig att skriva en top-sämsta-egenskaper om dig själv? Du lydde, något osäkert, rädd för att jag skulle backa.
Men jag rusade.
Framåt.
Och jag minns hur jag satt där hemma, på gatan som var ett Sammanträffande, med ett Rage Against the Machine-broderi i knät, halvhjärtat tittande på Sagan om Konungens återkomst, medan den andra halvan av blodpumpen dunkande hastigt. Och hårt. Sådär så att jag knappt kunde andas. Och plötsligt var jag påväg. Fick stanna på bron över ån och bara stå still ett tag. Roulette i öronen med en text som skrek HärÄrDittLiv.
Men så sågs vi.
Och det var bara så naturligt som det kunde vara.
Inga UrsäktaVadSaDu-DuRåkarVaraLivsLevandeFramförMigSåJagKanInteKoncentreraMig. Inte ens en liten pinsam tystnad. Det vara bara så...enkelt. Samtal som korsade varandra. Vapensikten. Lökjakt. Ett JagVetInteVarförMenDuFårMigAttBerättaSaker. Det var skräckfilm - även om skräcken låg i det katastrofala porträtterandet av kvinnor i nöd.
Sedan dess har saker hänt. Och inte bara på filmkvalitetsfronten.
Mycket hände.
Snabbt.
Men det var ok, för det ska vara så. För varför ska man vara på mer än en armlängds avstånd om det känns såhär? Och visst var det förvirrande i början. Ja rentav frustrerande. Men så jävla värt det. För du behövde vara helt säker. Och hellre helt efter ett halvår än en halvdann gissning efter en vecka.
För vi kände inte varandra till en början.
Inte alls, egentligen.
Och det var något bra, för ibland möter man nya människor som man upplever att man har känt i hela livet. Det kan låta trevligt, ja rentav ödesbestämt, men hur man än vrider och vänder på det så kräver det att personen är otroligt simpel om den inte har fler sidor än vad som gömmer sig i en kort stunds umgänge. Det, alternativt att man själv har en schablonbild av personen som man glatt tillämpar så fort det är några svarta fält som måste fyllas i.
Med dig var det tvärtom. Dina sidor tog aldrig slut och jag ville bara hitta mer. Gräva djupare. Och vad som än gömde sig där bakom så var det alltid förgyllande. Du blev mer du. En mångsidig, färgsprakande, du. En du som jag aldrig någonsin ville lämna eller bli lämnad av.
Min bästa vän.
Extended family.
Och sedan utan extended.



Jag minns hur du frågade chans.
Ja. Chans.
Jag tog dig inte på allvar först.
Varför skulle vi bli ihop, när våra liv varit tätt sammanflätande så länge utan ihopandet?
Men ok, vi kör väl då.
För vem ska man annars dela sitt liv med om inte med den som är absolut viktigast?
Det hindrade visserligen inte mig från att vara lite skeptiskt till en början. Kanske var det därför jag inte tog förra "årsdagen" på för stort allvar. Det hade liksom inte hunnit lägga sig ännu. Som om jag fortfarande väntade på att något skulle slå om.
Jag hade fel.
Det bara fortsätte, blev fylligare, förfinades, fördubblades. Och processen fortsätter än.
För detta vill jag fira idag. Det här året, men sedan räcker det. För vad är poängen med ett evigt highscore-slagande? För det är väl evigt? Hoppas det. Annars får det vara. Och tills dess ska jag njuta.

Tack! Tack Erik/b-beibi/Cody/Du. Tack för birdies och nollnior och nidsen och stratego och adamawhatsonyourmind och det här är muse och peab och gå längs med tyska spår och duvjakten och starbuck och sackboys och kloner och foto och dmz och hummus och detaljerna och njutandet av vardagen och ensamma tillsammans och passivt tv-spelande och marocko och blogg och cloverfield-med-tillhörande-avsked och juren vid ån och juren överallt och diskussionerna vid bordet och att du inte automatiskt håller med eller bara tycker att jag är knäpp och Koeningsegg 9-3 och stängsel och kolhamn och kramarna när jag mår dåligt (även när jag skriker) och kokonger och förklarande grafer som jag rullar fram och soffan och sommarnätterna och sommardagarna och sommarkvällarna och Uppsala i bilder på LokalTV och att fladdra med ögonlocken jetesakta och tigrar som äter björnar och krigsserier som faktiskt kan vara bra och tor och nudlar och asbest och rödvin på världens smalaste balkong uppför trappor of doom och hittepå och det-är-en-förklaring-men-inte-en-ursäkt och mysteriet med trängseln i världens bredaste säng och randiga finunderkläder och isglass i ansiktet och monokeln som ramlar ur och kampen mot höjderna och tålamodet och wall-e och sage och att skratta högt och alienklumpar på trottoaren och Bourne och bilar (bilar?) och att jag borde sluta nu för alldeles snart kommer du in genom dörren och då är du min och då kan inget blogginlägg i världen hålla mig borta.

För du är wasabin i min sushi. Jag överlever utan. Men det är knappt värt det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0