pushtheredbutton

Och man vaknar.
Inte för att man i drömmen har funnit sig fången i en ubåt med ett gäng klåpare som aldrig någonsin kommer lyckas ta oss till ytan.
Inte heller för att det där flåsande odefinierbara jagar efter mig genom lekparken från barndomen.
Man vaknar av en hand.
Rakt i ansiktet.
Smack.
Av någon märklig anledning så är det alltid trångt i vår säng. Det er ganska konstigt eftersom vår totala kroppsvolym antagligen får plats i ett halvfullt glas (Eureka!) och IKEAs Sultan är på gränsen till evighetsstor. Ändå kan jag inte minnas hur många nätter jag vaknar upp och liksom hittar kroppsdelar (eller vägg) vart jag än vänder mig. Jag puttar och puttar, men det är tydligen en naturlag att sovande finasten alltid tar sig tillbaka till grundposition.
Och i det här fallet råkar grundposition vara ungefär i mitten av sängen,
med armar och ben utsträckta på sätt som inte ens verkar fysiskt möjligt om man inte heter Ling och jobbar på cirkus.

Men jag har ett knep.
Ett knep som i varje fall klockan 04.01 känns fantastiskt smart.
Jag vänder mig mot mitt håll och kryper mig bort från dessa flängande och slängade armar och ben.
Mitt eget sista lilla utrymme - genialt!
Om det inte vore för att det tydligen också, ihopträngt någonstans bland Gravitation och Termodynamikens andra grundsats, nämns att finasten alltid söker sig efter en.
Närmre och närmre.
Så plötsligt är man där igen - ihopkrupen mot väggen, men nu utan möjlighet att fly längre.
Bortanför oss: 100 mil tom säng.
Och eftersom jag nu har varit dum nog att hamna på sidan så hamnar vänsterhanden under huvudet och vips så sover jag, för att sedan vakna av att näven, som vanligt, smärtar och är allmänt ynklig. 

Såhär är det varje natt.
Men så jävla värt det.