pushtheredbutton

Äntligen ledig. 37 dagar totalt, det är så att jag knappt förstår det själv. Och det bästa av allt: Jag har så lite på schemat att jag faktiskt kan och har tid att njuta. Tja, på ett ungefär i varje fall. Det går inte att helt låta bli att tänka på att jag måste utnjyttja tiden och passa på att göra alla de där enmiljontrehundrasjuttiofemtusen
niohundra sakerna som jag annars inte hinner med, men förutom det känns livet riktigt lugnt, behagligt och kravlöst. Jag älskart! Så nu spenderas dagarna mest med att vakna, kanske traska ner på stan, inse att det är roligare hemma, komma tillbaka hem, läsa, pyssla, hänga ute i trädgården och...tja, inte så vansinnigt mycket mer. Det fotas och jag passar på att lära mig små detaljer i photoshop när jag ändå är igång, ivrig med att lära mig precis ALLT inför det kommande omöjlighetsuppdraget i oktober - ta Ammis och Simons bröllopsfoton (knäsvag av rädsla, om än en smula smickrad). Som hjälp på traven fick jag den absolut finaste semesterpresenten någonsin - ett par friska ögon (om du också hade påtvingats glasögon i nästan ett år, genom slask, imma och regnstorm, så skulle du också förstå). Detta underlättar en massa vid själva fototagande så om jag har riktigt riktigt tur nu så kanske jag till och med kommer att ha ett kraftigt fotosug den närmaste tiden. Om inte annat blir det en rejäl fördel när jag ska gå på 3D-bio och slipper ha glasögon på glasögon.

På väg ner på stan häromdagen jämförde vi upplevelser som haft något med åkturer, skådespel, 3D, simulatorer och specialeffekter att göra. Erik tog, likt den Commander Cody han är, fram sitt häftighetstrumfkort genom sitt besök på Universal Studies. Sedan såg vi en liknande åktur i självaste stadskärnan. Fick dock aldrig reda på om det var fullt lika imponerande som att se en livs levande John Connor eller åka i en rörlig farkost för att spränga Dödsstjärnan, så jag kan inte dra några slutsatser om dess potential.