pushtheredbutton

Väl betalad och klar var det dags för den slutliga kapningen, den perfekta lösningen för den som vågar sig till varuhuset utan takräcke, eller ens ett biltak för den delen. Med fem ramar planerade och inte alltför många centimetrars marginal var det tumstock fram följt av diverse patetiska försök till sågeri som visserligen slutade i mindre bitar, men på bekostnad av lite hack och mången dödad tid. Då och då kom det andra förbi för att låna såg, och jag som överockuperande fick ge plats åt dem som bara skulle kapa en enstaka gång eller två. Flera av dem var (hetero)par, där de enligt oskriven lag alltid hade samma fördelning: kvinnan mäter, mannen sågar (för så har det alltid varit). Det i sig var givetvis ganska underhållande, men riktigt glatt blev det inte förrän det sista paret för dagen dök upp. Mannen började nämligen då grymta om att sågarna var värdelösa (för "han kan det där med sågar"). Eftersom han hade använt samma såg som jag hade så kändes hans ord på något sätt värmande. Kan det vara så att jag inte är så dålig på att såga som jag tidigare trott, att det i själva verket alltid har varit sågens fel? Kan mina träslöjdslärare, den ena så uppgiven över min påstådda inkompetens att han försökte köra på/över mig (även om han drog någon rövarhistoria om att jag cyklade mot rött), ha haft fel? Kanske är jag egentligen ett geni bland träbitar och verktygslådor? 

Med nya självsäkra tramp tog jag mig därför sedan hem, redo att göra underverk i husets hobbyrum. Och hur det gick? Tja, det är väl tur att jag inte är perfektionist.