pushtheredbutton

Tekla

Jag är klumpig. Jag tappar saker, ramlar, famlar och går in i folk på stan. Inte springer på, utan går in i. Det har dragits hypoteser om att den här totala oförmågan att kontrollera armar, ben och övrigt rörligt på kroppen har nedärvts från en viss gammelfarmor Tekla. Det är en charmig fundering, men eftersom jag aldrig har träffat denna ökända kruttant med tufft namn så väljer jag att ha min egen idé: jag är klumpig för att jag koncentrerar mig på annat:

Låtsasvärldar

Min fantasi är inte fenomenal. Snarare tvärtom, för jag känner mig ständigt begränsad av den. Ändå är den mitt skarpaste vapen mot vardagen. En vardag som idag består av regn och snörvelljud och som igår präglades av tydliga jobbplikter (jag vet, sa ju att det här inte skulle bli en klagoblogg men det är ju så underhållande…ska nog bygga någon slags klagometer som börjar blinka och tjuta (tänk dig en gammal nokia-signal som ingen längre använder så får du en känsla för irritationsfaktorn) när det går överstyr). Inte alltid helt värdelöst, men ändå i många fall trist nog för att den, vardagen, ska vara värd att stå ut med. Så då flyr jag in i dagdrömmarna. För där är jag allt som oftast hjälten, eller åtminstone lyckad, spexig och säger alltid rätt saker i rätt stund istället för att som i verkligheten komma på den fyndiga kommentaren tre timmar senare. Där är jag en karismatisk whiskeydrickande Danko som får alla tuffa donnor som kan strutta. Där är jag den icke-alls-höjdrädda Crouching Tiger-krigaren med fånigt dåligt värmande hårfrippa. Där är jag…ehm…fniss.  

The apprentice

Om mindre än två veckor kommer ett mycket lovande spel till en konsoll nära dig. Kortfattat är det ett Star Wars-spel ur ett sith-perspektiv (mer om spelet här) och tack vare detta har en mycket stor del av mitt liv kretsat kring att återskapa en Star Wars-hype, lära mig mer om Den Fete Girige Gubbens kassasuccéer (inklusive karaktärer som knappt syns i filmerna men som är hjältar i serietidningar eller som dyker upp som måste-klicka-vidare-länkar på Wookiepedia) och framförallt fantisera om en av världens mumsigaste låtsasvärld ever. Jag kan känna tyngden och den metalliska ytan av min laserpicka (hon är en skönhet!) och jag vet hur det känns att gömma mig i ett luftschack från bitska Aurra och upptäcka att mina hemmamodifierade benskydd fortfarande är lite för stela för att en hastig flykt ska ske optimalt. Ärligt talat vet jag inte hur det här kommer sluta för nu vill jag bara frossa i SW tills jag blir förflyttad till någon av de där nivåerna som Dante besöker. Så om jag verkar lite frånvarande och isolerad ett tag framöver så vet ni varför. Det är ingen ursäkt. Bara en förklaring. Förlåt.

Flykten

Det enda problem jag kan se med att sysselsätta mig med det här är att det är sjukt frustrerade när man hittar återvändsgränder i fantasin. Tyvärr är det inte det enda problemet. För dagdrömmeri tas sällan på allvar. Det är en oseriös låtsassyssla i en värld där man förväntas följa Nyheterna (jag erkänner härmed att jag inte alltid har den bästa koll (så länge det inte handlar om några av mina hjärtefrågor)…och det är bara fånigt att försöka skylla på fröken Boëthius argument* för det är bara en undanflykt). Det gör att man tvingas stå ut med diskussioner om Idol 2008 före en diskussion om huruvida bultpistoler vinner över shotguns. Och det gör mig inte bara bitter utan ofta så besviken att jag har sett till att i stort sett inte ha någon inom min närmaste krets som inte klarar av att spåna om idiotiska låtsasscenarion en hel eftermiddag. Kom tillbaka när du också har upplevt hur det är att dumpa någon för att denne tycker att det är en fånig fråga när man undrar vilket djur den personen skulle vara om den inte var människa…

Jaja.

Angående bilden: Det här var egentligen mitt bidrag till Metall-uppdraget (jag kallar den ”metal fan” och flinar inombords, se mer info på aperturescience.blogg.se), men Metall var ett alldeles för skojigt ämne för att klara av med första bästa bidrag. Så då fick bilden komma hit istället, mest för att agera ursäkt för att få skriva om något av det bästa jag vet: Att förstå att det faktiskt inte är skeden som böjer sig.

 

*Vid eventuell nyfikenhet: läs godtycklig text av Maria-Pia Boëthius för att få en känsla av hur man också kan se på begreppet main-stream-media.