Höststyr
Jag har börjat bli trött. Och det har slagit till ordentligt. Egentligen är det väl inte värre än för någon annan, för de flesta blir smått slitna av en helt vanlig åttatimmarsdag. Det trixiga är väl framförallt att jag inte är van vid det. I min värld har jag en lista över mer eller mindre rafflande saker att göra när jag kommer hem, vareviga dag. Därför känns det inte alltför lustigt att plötsligt känna sig gå-och-lägga-sugen vid åtta-nio och ibland vara lite halvapatisk innan dess. Egentligen är det i sig själv ingen jättekatastrof, för jag anar att det går över förr eller senare (om det så ska krävas en vår och lite ljus, goddammit!), men det farliga här är att för varje gång som jag känner mig orkeslös så kommer jag välja bort något roligt mot något inte fullt så skoj, bara för att den halvtrista saken kräver mindre energi och fortfarande är bättre än inget alls. Och om jag inte passar mig kommer jag vänja mig vid och acceptera de där trista sakerna och glömma bort hur mycket fantastiskt som finns att sysselsätta sig med, med bortförklaringen att det där andra kräver en lång startsträcka, mer tid eller tja, inte vet jag (jag är inte helt korkad, så något bortförklarande argument kommer jag definitivt lyckas spotta ur mig)? Och där kommer jag sitta, i min röda mumsmanchestersoffa, klappandes katt´n, följandes låtsasdramatiken i pseudodokusåpan The Hills, iförd mjukisbyxor, moffandes flåttkårn och tänka något i stil med ”håhåjaja, man måste ju faktiskt få ta det lite lugnt när man har slitit hela dagen”. Juuust snyggt. Och det värsta är att jag inte känner mig så vansinnigt långt bort från den där situationen.
Gaah.
Måste styra bort det där. Om inte annat så för att trilskas med det där stora gråa mörka som vill att jag ska vara en god, överkonsumerande, icke-tänkande, lagom nöjd medborgare som låter det mesta gå förbi utan att protestera (återigen, jag är, åtminstone utåt sett, farligt nära där...bngh!). Och i samma stund som jag skriver detta äter jag en banan, för att upptäcka att frukten som är ett bär som valt att växa på en ört har blivit brün. Jag blir så förDolpad (ni vet, som man känner sig när man tänker på Dolph Lundgren…och kan någon berätta för mig varifrån det uttrycket kommer för även om jag anar att det är från dig, Martin, så är det liksom bortblåst)!
Hahaha, nu blev det återigen en gnällblogg! w00t the fyuq?!!1 lix. Jaja, det kanske är sån jag är.
[jag har det i blodet]
Sakerna som glöms
Det lustiga med att vara trött (check), stundvis lat (check), disträ (check) eller bara ha en knepig personlighet som jobbar mot sig själv på finurliga vis (dubbelcheck) är att det finns vissa saker i min omgivning som bara omöjligt blir gjorda. Det kan vara bristen på hemtelefon, inte på grund av brist på abonnemang utan för att jag alltid ”glömmer” (läs: inte orkar leta på) att frakta hem min stationära telefon från ett välbesökt ställe tre stenkast bort. Det kan vara min oförmåga att limma ihop en lampa som gick sönder för två månader sedan (kvällen innan vi for till Berlin, mina drömmars stad (ge mig en Lapplandsburgare och jag är din för evigt)). Och, nu till det kanske lustigaste av allt: Mitt vingliga styre. För tillfället, och sedan ett antal veckor tillbaka, sitter mitt styre löst. Det har dessutom blivit värre med tiden, så nu spelar jag frisbeegolf med Döden varje gång jag hoppar upp på mitt tjusiga färdsällskap och trampar iväg. När jag dessutom i efterhand har rekonstruerat krashen 2005 och kunnat konstatera att det nog INTE var en väska som åkte in i hjulet utan antagligen en trasig stänkskärm (upphängd med snöre och silvertejp sedan minst ett år tillbaka, bra där!) som åstadkom den plötsliga tvärniten så känns det lite pinsamt att jag aldrig lär mig. Ok att den gav mig ett karaktärsingivande scarface och en massa slantar i fickan, men jag passar nog en repris. Anledningen till att jag skriver detta är för att jag vill känna mig tvingad att styra upp (ursäkta ordvitsen) cykelproblemet. Och ni får gärna tjata lite extra på mig om ni inte vill se en Hanna grinda med fejjan före på stadens gator och torg i fortsättningen.
Återigen, det här (oförmögenheten att ta tag i småsaker) är väl något som alla känner av ibland, men det hindrar ju inte mig för att blaja om det här. Ty jag är almighty på denna blogg, så jag kan svamla ord tills jag spricker, horray!
Mitt nya objektiv
Jag är kär i mitt nya 50 mm-objektiv. Mer finns inte att säga.
