Vem är du?
Jaha, och vad pysslar du med?
Det sägs att vi lever i ett samhälle där individen bedöms utifrån hennes prestationer. Lite som om hela livet följde GE:s principer, där man klassas in i grupp A, B eller C beroende på hur väl man har nått försäljningsbara resultat det senaste året (jag vet att jag tjatar om General Electronics ganske ofta, framförallt IRL, men de råkar vara ett av världens största företag, är galet läskiga i sitt sätt att sluka alla fritänkare och sno uppfinningar med hjälp av riktigt gefla välbetalda advokater och är dessutom en fånig byråkratihärva där samtliga anställda en gång om året måste skriva diagnostiskt prov om hur de ska uppföra sig på kontor (inklusive att de inte ska vicka på stolen och, typ, leka med häftapparaten)...men nog om dem). Det här gör att många blir stressade, särskilt de som av en eller annan anledning inte åstadkommer nyttigheter enligt omgivningens definition på vad som är viktigt. För att inte tala om barn med inlärningssvårigheter, stackars satar.
Eftersom jag ganska ofta måste vara så himla speciell så tänker jag precis tvärtom. Jag bedömmer folks prestationer utifrån hur de är. Och med "är" menar jag framförallt vad de har för värderingar, men också något så banalt som vad de har för fritidsintressen (ja, modelljärnvägsbygge ger omedelbara pluspoäng). Nyligen fick jag reda på att sångerskan Pink var vegan och dessutom engagerar sig mycket i djurrätt. Vips, så sattes en glänsande guldstjärna fast med bruntejp bredvid hennes namn i min mentala anteckningsbok. Jag har egentligen aldrig brytt mig om hennes musik, men hmm...den kanske inte var helt dum ändå? Hennes till synes halvhjärtade försök att sticka ut inom popbranschen kanske faktiskt är på gränsen till äkta? I samma veva kom det fram att även Natalie Portman körde helt vegetabiliskt/fungi-baserat, tillsammans med en hel massa andra (<-klicka vet jag!).Ett överflöd av halvdana prestationer (och en del bra, det erkänner jag), som plötsligt stack ut, sken upp och bara var vackra. Av sig själv, bara för att jag fick reda på vad deras åstadkommare valt att moffa under tiden dessa filmer, skivor, maratonlopp och silikonpattar blev till. Lite som att Martin blev småförälskad i Vin Diesel i samma stund som han fick höra att denne spelar tyranider i Warhamma FörtiKå. Skumt. Men ungefär lika vettigt och rättvist som att bedömma någon på det andra sättet.
De nya grannarna
Ville bara berätta om mina föräldrars nya grannar för de verkar så rara och fina att jag bara vill äta upp dem. På den gata jag växte upp har alla barn flyttat ut och kvar lever gråhåriga tanter och farbröder som hoppas på besök någon gång ibland (det är väl inte för mycket begärt?). Det har börjat förändras, i och med detta nya fem-mannalag. Att de råkar vara ze germans ger bara det ett halvt stjärnstopp i pluspoäng. Dessutom är familjen vegetarianer och mamman socialist. I en stadsdel där den kulturella utvecklingen går lite lite långsammare än överallt annars, där det protesteras när en somalisk storfamilj ska flytta in (jag var liten när det hände, så jag minns tyvärr (?) inga av de genomruttna motiveringarna), där folk vill ha ordning och reda för så har det alltid varit - dit kommer dessa nytänkare från söder, redo att mosa sönder alla de där självklarheterna som jag alltid hade runt omkring mig. Och visst fattar jag väl att de har sina brister, som att barnen förväntas vara konstant toklydiga (eh...lite osunt) men på samma sätt som jag försökte förklara i förra stycket så kan jag ha överseende med det, blunda eller vända bort blicken. För deras blotta existens kan föra något gott med sig. Hoppas jag.
Det sägs att vi lever i ett samhälle där individen bedöms utifrån hennes prestationer. Lite som om hela livet följde GE:s principer, där man klassas in i grupp A, B eller C beroende på hur väl man har nått försäljningsbara resultat det senaste året (jag vet att jag tjatar om General Electronics ganske ofta, framförallt IRL, men de råkar vara ett av världens största företag, är galet läskiga i sitt sätt att sluka alla fritänkare och sno uppfinningar med hjälp av riktigt gefla välbetalda advokater och är dessutom en fånig byråkratihärva där samtliga anställda en gång om året måste skriva diagnostiskt prov om hur de ska uppföra sig på kontor (inklusive att de inte ska vicka på stolen och, typ, leka med häftapparaten)...men nog om dem). Det här gör att många blir stressade, särskilt de som av en eller annan anledning inte åstadkommer nyttigheter enligt omgivningens definition på vad som är viktigt. För att inte tala om barn med inlärningssvårigheter, stackars satar.
Eftersom jag ganska ofta måste vara så himla speciell så tänker jag precis tvärtom. Jag bedömmer folks prestationer utifrån hur de är. Och med "är" menar jag framförallt vad de har för värderingar, men också något så banalt som vad de har för fritidsintressen (ja, modelljärnvägsbygge ger omedelbara pluspoäng). Nyligen fick jag reda på att sångerskan Pink var vegan och dessutom engagerar sig mycket i djurrätt. Vips, så sattes en glänsande guldstjärna fast med bruntejp bredvid hennes namn i min mentala anteckningsbok. Jag har egentligen aldrig brytt mig om hennes musik, men hmm...den kanske inte var helt dum ändå? Hennes till synes halvhjärtade försök att sticka ut inom popbranschen kanske faktiskt är på gränsen till äkta? I samma veva kom det fram att även Natalie Portman körde helt vegetabiliskt/fungi-baserat, tillsammans med en hel massa andra (<-klicka vet jag!).Ett överflöd av halvdana prestationer (och en del bra, det erkänner jag), som plötsligt stack ut, sken upp och bara var vackra. Av sig själv, bara för att jag fick reda på vad deras åstadkommare valt att moffa under tiden dessa filmer, skivor, maratonlopp och silikonpattar blev till. Lite som att Martin blev småförälskad i Vin Diesel i samma stund som han fick höra att denne spelar tyranider i Warhamma FörtiKå. Skumt. Men ungefär lika vettigt och rättvist som att bedömma någon på det andra sättet.
De nya grannarna
Ville bara berätta om mina föräldrars nya grannar för de verkar så rara och fina att jag bara vill äta upp dem. På den gata jag växte upp har alla barn flyttat ut och kvar lever gråhåriga tanter och farbröder som hoppas på besök någon gång ibland (det är väl inte för mycket begärt?). Det har börjat förändras, i och med detta nya fem-mannalag. Att de råkar vara ze germans ger bara det ett halvt stjärnstopp i pluspoäng. Dessutom är familjen vegetarianer och mamman socialist. I en stadsdel där den kulturella utvecklingen går lite lite långsammare än överallt annars, där det protesteras när en somalisk storfamilj ska flytta in (jag var liten när det hände, så jag minns tyvärr (?) inga av de genomruttna motiveringarna), där folk vill ha ordning och reda för så har det alltid varit - dit kommer dessa nytänkare från söder, redo att mosa sönder alla de där självklarheterna som jag alltid hade runt omkring mig. Och visst fattar jag väl att de har sina brister, som att barnen förväntas vara konstant toklydiga (eh...lite osunt) men på samma sätt som jag försökte förklara i förra stycket så kan jag ha överseende med det, blunda eller vända bort blicken. För deras blotta existens kan föra något gott med sig. Hoppas jag.
Mera Bang
Och något helt annat: Igår såg vi 3:10 to Yuma. Mums! Se den. Eller så hade jag bara ett stort behov av äfventür, Bang-referenser (hurra, en gatling in action!) och tokondingar i små nätta fulhattar. Men jag tror faktiskt att den är bra på riktigt.
Och något helt annat: Igår såg vi 3:10 to Yuma. Mums! Se den. Eller så hade jag bara ett stort behov av äfventür, Bang-referenser (hurra, en gatling in action!) och tokondingar i små nätta fulhattar. Men jag tror faktiskt att den är bra på riktigt.
Kommentarer
Trackback
