pushtheredbutton

(men de gör lika ont för det)
Kanye West sjunger om att allt som inte dödar gör en starkare. Jag har hört det förr. Alla sjunger om det. Men om man har plöjt igenom livet relativt problemfritt - har man då något som helst bevis på att man är stark? Det kanske rentav är en omöjlighet att vara/bli stark utan några större prövningar? Ibland tänker jag att det faktum att det mesta har flytit på ganska fint för mig innebär att jag klarar av motgångar hyfsat bra och på något vis jobbar mig igenom problemen och går vidare utan att riktigt ta notis om dem. Det kan också betyda att mina hinder har varit låga och vare sig brinnande eller följda av en vallgrav. Det förstnämnda låter lockande, men den andra förklaringen är nog närmare sanningen, för jag har faktiskt sett riktiga problem i vitögat, via flera av mina mindre tursamma vänner (och DÄR kan vi prata om styrka), och då blir det så tydligt vad jag hittills själv har lyckats ducka för. Det skulle i så fall innebära att när väl allt elände förväntansfullt står och bankar på min port så kommer jag att vara totalt oförberedd. Iiik.

Hur kan jag misslyckas så med att misslyckats?
Jag lider av att ett gravt duktig-flicka-syndrom. Jag hatar, HATAR, att misslyckas. För att inte tala om att göra någon annan besviken, ledsen eller bara något så simpelt som kritiserande. Det här har visserligen varit nyckeln till framgång i många lägen eftersom jag då har maxat ambitionsnivån, men kanske inte alltid så sunt. Den effekt som jag dessutom börjat se nu på sistone är att rädslan för att inte klara av något har hindrat mig från att hoppa på saker som verkar aningen mer krävande än vad jag efter grundförmåga kan klara av. Utifrån är det lätt att missa den här detaljen, eftersom folk tror att jag gör krångliga saker mest hela tiden. Tricket då är att jag råkar vara duktig på vissa detaljer som andra har svårt för och därför utan större problem kan ta mig an dessa. Men t ex sport, språk eller att sjunga - nej tack! Effekten av det hela: Att jag aldrig riktigt har lärt mig att misslyckas. Vilket misslyckande!

Ok, jag ljög...
...det finns faktiskt tillfällen då jag inte riktigt har klarat av saker. Och vad har då resultatet varit?
Frustration.
Frukstration och till och med lite ilska.
Charmigt va?
Ni skulle se mig försöka spöa Bull Ranchorn i Star Wars: the Force Unleashed (ja, jag fattar ju att det inte är omöjligt...men spelet får allt ligga i dvala ett tag till tills jag känner mig redo).
Sådär i samband med grötmiddagen på julafton så togs det plågsamt nog upp hur jag var när jag var liten. Det är ganska obehaligt för mig. Å ena sidan pratas om en ganska skör, känslig, men snäll tös. Å andra sidan - surheten. Jag bler sur. Och då var det åska i luften. Såhär i efterhand, när vi pratar om det, har det kommit fram att surheten många gånger var starkt kopplade till ett misslyckande, eller åtminstone en frustration, vare sig det handlar om förlorande av spel (egentligen är jag inte ens någon tävlingsmänniska, mer än med mig själv då) eller att jag tvingades ihop med människor som jag inte alls kände att jag hade något gemensamt med och därmed misslyckades att umgås vettigt med dem.
Så hela mitt liv har jag varit rädd för trixigheter och trubbel. Kanske har jag det rentav i blodet?
Nej.
Det här får inte bli min ursäkt för att aldrig våga chansa.
Punkt.