pushtheredbutton

Det är lustigt det där med skräck. Jag är fruktansvärt lättskrämd, så där så att jag måste sitta halvt bortvänd från teven, hålla händerna över ögonen (fast med fingrarna lite glesa så att jag ändå inte missar det vidriga fullständigt) och tänka på något annat när jag ser på en riktigt välgjord skräckfilm. Ändå kan jag inte låta bli att fortsätta konsumera skräcken, vare sig i serie-, tavel- eller framförallt filmform.
För jag älskar det.
Jag älskar adrenalinet, den ökande pulsen och de förbättrade sinnena skapade för att jag vid en obekväm situation snabbt ska kunna ta mig därifrån. Och jag älskar kunskapen om att blodkärlen vidgar sig för att jag faktiskt ska kunna lyckas med det. Flykten alltså.
Tyvärr är det få som förstår mig. Många undviker genren helt, ofta med motiveringen att det är pubertal skräpkultur (även om det framförallt handlar om att de inte klarar av det faktum att något som rör sig i 24 bilder per sekund kan få dem att vilja sticka en gaffel i ögat bara för att slippa se). Andra gillar skräck, men klarar av det så bra att det i flera fall nästan gör dem oberörda. "Ok att hon rör sig ryckigt och det ser lite tufft ut, men måste man verkligen se två avsnitt Duck Tales efteråt för att varva ner och menar du att du f o r t f a r a n d e ser henne komma mot dig så fort du blundar, efter att Joakim och hans systersons systersöner gjort sitt?".
Själv föredrar jag den gyllene medelvägen. Totalt gefla tokrädd i överflöd, alltså. Även om du aldrig kommer se mig springa runt med en kofot two-by-four på Tysta Kullen. För till och med jag har mina gränser.





En stilla skräck
Skräck kan vara trixigt i bildform. Tro mig, jag har testat (om och ooom igen...när allt kommer omkring så är jag visst ganska kass på att variera mig). Framförallt beror detta på att skräck på bild är så vansinnigt klyschigt. Du har mörkret, skuggorna, de blågröna nyanserna blandad med kanske lite rött och voilá, padam, klart! Utan dialoger får man inte med vem som agerade den döda mamman eller varför ett kubiskt rum med åtta in/utgångar är ett hyfsat bra tecken på att det är fantastiskt praktiskt att du har ett par skor på dig. Så då blir det lite platt. I det här foto har jag använt mig av alla fåniga regler som gäller när det kommer till skräck (av nostalgiska skäl använde jag mig av den mycket trendriktiga och samtidigt klassiska ficklampa-underifrån-looken...kombinerat med en osminkad fejja exponerad på cyberspace för att det skulle bli lite extra läskigt för mig personligen när jag ändå är och traskar kring ämnet). Men såhär kan det inte gå till! Så i och med detta inlägg utlyser jag en utmaning till mig själv (helt frikopplat från aperturescience) som går ut på att jag måste lära mig att fota skräck utan att fuska med ovanstående tramsklyschor. Skräck i dagsljus kanske? Eller med en cocker spaniel och dennes röda, dreggliga, bolll? Vad vet jag, men det här kan sluta precis hur som helst...
Önska mig lycka till.